Lena Andersson - Studie i mänskligt beteende.

Lena Andersson är en röst vi behöver – som författare och som skribent i numera Svenska Dagbladet. Nu har hon ju fått Augustpriset en gång – för den snart sagt av alla sönderlästa Egenmäktigt förfarande - och därtill varit nominerad åtminstone ytterligare en gång (i år 2023) och säljer väl bra gissar jag, men utan att för den sakens skull tillhöra skaran av våra absolut mest oundgängliga författare. Säger jag som väl har de flesta av hennes romaner i bokhyllan. De är ju alla välskrivna och i positiv mening lättlästa, men lämnar väl ändå inget större bestående avtryck i vårt kollektiva läsminnet. Som nu tex hennes senaste Studie i mänskligt beteende. Men, som sagt, ändå en röst vi behöver. Och vars verk vi faktiskt bör läsa.

Lättläst skrev jag. Visst. Men hennes böcker är för den sakens skull inte helt lättuggade, alltför tillrättalagda, alltför enkla. Det finns i dem tillräckligt mycket som kräver lite eftertanke och som gör att man gärna återkommer till henne när hon ger ut en ny bok.

Men vad är då Studie i mänskligt beteende för en bok? Ja här försöker Andersson göra det lite lättare för oss – i en liten inledande text med titeln Till läsaren ger hon oss en vägledning: ”Det här är inte en roman, inte heller samling noveller eller berättelser. Moraliteter hade legat närmast till hands om termen alltjämt hade varit i bruk. De är skrivna med fallstudien i åtanke, men genom att vara fullständigt fiktiva blir de något annat, skärvor av liv, fenomen belysta”. Hon ger oss i boken, skriver hon vidare, ”ett kabinett av personer, huvudsakligen kvinnor, medan de sysselsätter sig med banala väsentligheter”. Banala väsentligheter var ordet.

Vad är då, frågar man sig förstås, en moralitet? Svaret finns som vanligt hos Svenska Akademien, närmare bestämt i dess ordlista SAOL: ”riktig inställning till rätt och orätt”. Återspeglar sig då detta i berättelserna – som jag ändå vill kalla det vi läser - i boken? Ja kanske för den riktigt skarpögda. Vi andra får väl i huvudsak läsa dem som intressanta, välskrivna fallstudier – som Andersson godkänner som uttryck - över mänskligt beteende som inte sällan ger anledning till eftertanke om hur man själv och andra i ens närhet – eller för den delen kanske främst de som befinner sig på väl avvägt avstånd – beter sig specifikt eller i allmänhet. Rätt eller fel? Ja om sådant bör man alltid ägna en tanke. Även utan att ha läst Anderssons bok för den delen. (Tankarna går kanske i dessa dagar för en del av oss till den allom bekante s.k. dubbelswisharen på Drottningholm, men det är verkligen att banalisera Anderssons uppdrag i boken. Ursäkta!)

I varje berättelse står en kvinna i fokus och det finns sedan länkar i berättelserna mellan dessa olika kvinnor, deras olika öden tråcklas på ett intrikat sätt samman i en mer eller mindre synlig väv. Anderssons blick ligger helt på personerna och frågan efter läsningen blir då om vi sammantaget, medan årtiondena rullar förbi oss läsare, får en bild av samtiden i fosterlandet. Kanske. Möjligen.

Men visst kan man tex utläsa något av hur Amanda, student i en berättelse och som senare i en annan återkommer som närmast räddhågsen vilsen rektor i en skola i Farsta med förakt för bildning, vilket påtagligt visar sig när hon möter den ryskfödda, intelligenta och kunskapstörstande Olga, som inte viker sig för dumheter och orättvisor. Och följaktligen blir av med jobbet. Kan man läsa den senare berättelsen som en kommentar till hur diskussionen i nutid förs om invandring och integrering. Tror det.

Ja vad mer? Räcker det inte att mycket, och hela tiden intressant och tankeväckande, händer mellan första berättelsen där Caroline, som längtar efter att det ska komma ett brev med posten som förändrar hennes liv, sedan, när ett sådant brev väl kommer, slår ihjäl sin otrogna make med en stekpanna och den sista där Karolina, som också hon som barn längtat efter ett brev som skulle förändra livet, helt enkelt kör sin otrogne man på porten när ett sådant brev väl kommer. Jo det räcker.

Ja vad mer? Kanske ändå att Anderssons formuleringskonst firar obrutna triumfer och att hon, inte oväntat, inte så sällan kan vara riktigt rolig eller, om man skulle vilja säga det så, både drastisk och dråplig. Men allvaret i hennes uppsåt blir inte mindre för det. Jag vill ge Studie i mänskligt beteende fyra stars av fem i läsbetyg. Köp den för egen räkning. Köp den till ditt tonårsbarn. Köp den till gamla mormor. Köp den till din lilla vän i viken. Köp den till vem du vill. Bara den kommer att ligga under någons julgran snart.

Nu är som bekant boken nominerad till årets Augustpris. Jag lägger ut detta på förmiddagen den dag då vi alla får veta som blir årets vinnare. Blir det Andersson. Antagligen inte. Men vem vet. Kanske bokhandlerskan Mia i Äppelvikens bokhandel som varit engagerad i den jury som nominerat de sex böcker som sedan en särskild elektorsförsamling röstar fram vinnaren bland. Ja kanske hon. Men sannolikt inte.

  

Samtliga fotografer okända för mig. 
 

 

  

Johanna Frid - Haralds mamma.

Ja hur träffar man den person som ska komma att bli ens alldeles speciella älskling att dela vått och torrt med, dela livet med. Det är väl lite olika föreställer jag mig. Men den person som kommer att älska Harald – och vars namn inte avslöjas förrän på bokens allra sista ord – hon träffar sin Harald när hon lite oväntat på en konferens skulle presentera de delar av sin avhandling som kommit någonstans, och det var väl sanning att säga inte särskilt långt, och denne Harald då slumpmässigt var där och nästan lyckats förstöra hennes anförande med återkommande irrelevant prat. Harald som sedan ångerfylld efteråt ville bjuda henne på en drink – sa jag att det skulle visa sig att hon hette Claudia – och hon då tyckte att hon uppfattade honom som FIE (vad kan det betyda tror ni som läser/skummar denna lilla text). Hursomhelst – ”Vi drack fem glas till, och sen gick vi till mitt hotellrum”. Det är ju ett sätt att träffas.

Så börjar i vart fall Johanna Frids bok Haralds mamma. Det är Frids andra bok efter Nora eller brinn Oslo brinn, som kom 2018. Jag tyckte att det var en ganska så bra bok, i likhet med DN som gav den sitt kulturpris får det året. Själv gav jag den fyra stars av fem i min hemmasnickrade läsbetygsskala och undrade också om det inte kunde vara så att Frid redan fått en alldeles egen litterär röst. Jo, antagligen tyckte jag. Och det tycker jag fortfarande efter att nu ha läst Haralds mamma.

Nu kan ju inte Haralds och Claudias relation varit särskilt lätt redan innan Mamman stiger in i berättelsen. Båda, men mest Harald – som dessutom tycks ha ADHD - knaprar i ökad grad piller av olika slag, vilket förstås påverkar deras liv. Oaktat detta lyckas Harald slutföra sin juristutbildning och också få ett som det tycks avancerat jobb på en juristfirma. Claudia däremot står och stampar med sin avhandling. Säkert också beroende på att hon flyttat hem till Harald i Malmö, denna – ursäkta värdeomdömet – satans bonnahåla, vilket som bekant kan påverka också den mest mentalt starka.  Allt tycks gå åt helvete och Harald blir också av sin arbetsgivare efter ett tag placerad på ett behandlingshem. Men så kliver alltså Mamma in i storyn.

Som läsare möter vi henne när hon opåkallat infinner sig på den flygplats i det kallaste av det kalla Norrland där Claudia sitter och väntar på sin Harald som strax skall komma med flyg från ett ännu mer kallt och avlägset Norge där han varit på sitt behandlingshem. Snön yr, kylan biter och planet från Norge blir försenat. Där sitter då två kvinnor, som verkligen inte är särskilt såta vänner, på den närmast öde flygplasten och väntar. Och väntar. Mamman för att ta hem Harald till sig. Claudia för att ta honom med till deras gemensamma hem. Till slut börjar de prata med varandra.

”Nu är det så att jag är Haralds mamma och jag har fattat ett beslut eftersom jag bryr mig mycket om hans välmående”. Beslutet är alltså att Harald skall hem till henne när planet väl landar.  Det är ju lätt att förstå att samtalet mellan de två kvinnorna från denna utgångspunkt där de nu sitter på flygplasten kärvar redan från början. Och snön faller allt tätare och planet med Haralds plan blir alltmer försenat.

Men som läsare har man det ganska så bra. Vi får olika sorters tillbakablickar på vad som hänt tidigare i de tre personernas liv. Det är en hel del och allt är väl inte alldeles gott, om man säger. Och det är väl nu, menar jag, som Frid visar att de positiva omdömena om hennes första bok hade fog för sig. Hon skriver här fram storyn på ett intressant sätt och med en alldeles särskild eget litterär stil – inte minst genom de återkommande inre monologerna - som känns igen från debutboken. Om än här ytterligare lite finputsad. Boken är väl för den sakens skull inget litterärt mästerverk direkt, och ibland tom lite väl putslustig, men boken duger gott att läsa och fundera lite över.

Kanske, tänker jag, kan hon redan till nästa bok ha putsat ytterligare på sitt hantverk. Kanske kan hon vidareutveckla sådant som nu i den här boken får liten, för liten, plats. Jag tänker tex på den mystiska, hemliga grannen Alia som stirrar på Claudia genom fördragna persienner. Giv åt alla hemlighetsfulla -och säkert vackra - kvinnor den plats de förtjänar! Tycker jag.

Men vem är jag att skriva på näsan vad en författare borde eller inte borde göra. Hursomhelst – tre stars av fem vill jag gärna ge Haralds mamma som läsbetyg. Men, undrar du förstås, hur går det, hur går det. Kommer Harald levande från Norge, vem åker han i så hem med – Mamma eller Claudia. Ja jag vet. Vill du veta får du allt skaffa boken själv eller gå till biblioteket.

(Jo FIE betyder ”Fuckable in an emergency”. Man lär sig mycket genom att läsa romaner. Men det visste du ju kanske sedan tidigare).  

Samtliga fotografer okända för mig. 

Horace Engdahl - Spårvagnsresor med mr Hume.

Mr Engdahl är jag inte så säker på att alla omedelbart kan erinra sig vem det är; men säg enbart Horace så tror jag att klockorna kanske ringer hos fler. Tror jag. Men vad vet jag numera vad som rör sig i folkdjupet. Det är knappt jag längre riktigt vet vad som rör sig i mitt eget allt grundare inre. Även om jag fortfarande vet vem Horace med efternamn är.

Författare, kritiker, översättare, medlem i Svenska Akademien och, till min överraskning, numera göteborgare och relativt nygift. Men vad gör egentligen denne snart 75-årige halvgamling dagarna i ändå, kan man undra. Ett av säkert många svar ges i hans senaste bok Spårvagnsresor med mr Hume. I den, vilket kanske i och för sig kan vara sant, vill han få oss att tro att han säkert oftare än vad som kan vara nyttigt för plånboken – men slår det mig nu: åker inte pensionärer gratis dagtid där? - åker omkring i sin nya hemstad Göteborg på deras skakiga spårvagnar för att orientera sig i stan, men att han då också ibland slår sig i slang med den skotske filosofen David Hume, som avled 1776. Det senare är med all säkerhet sant. Jag vet av egen erfarenhet att det mesta kan hända just på spårvagnarna i Göteborg.

Men när man åkt färdigt för dagen – vad gör man då? Vad jag själv gjorde den där gången vill jag låta vara osagt här, men den gode Horace ägnar sig väl åt uppgifter kopplade till Akademien, läser gör han ju uppenbarligen en hel del och sen skriver han skall vi kalla det små litterära fragmentet. Jag har ett par sedan tidigare – bla, men inte bara, en liten bok vid namn Den sista grisen som, om jag nu så här långt efteråt minns rätt, retade gallfeber på hans före detta och argsinta hustru. Hur som helst kan väl Spårvagnsresor … klassas in i min påhittade genre litterära fragment.

Nå. Möjligen, men hur ska jag kunna veta om det är så, sätter han sig hemma från spårvagnsresan vid datorn och ägnar sig då kanske åt konsten att skriva utan särskilda ambitioner, utan en särskild avsikt. Men det är väl antagligen att lite nedvärdera hans kunnande och ävlan, föreställer jag mig. Jag kan skriva sådana här små texter du just läser utan annan strävan än att kort sammanfatta en läsefrukt, men inte, det är min övertygelse, en man som Engdahl som kan mer, förstår mer, har en helt annan överblick, skriver bättre. Har en annan press på sig, och då inte bara från en fd argsint dam. Ja, men vad vet man. Han kanske rent av skriver bara för att få tiden att gå. Sådant har ju hänt för.

Fast en sak, den enda antagligen, verkar vi ha gemensamt. På sen eftermiddag, före kvällsmaten, sätter han sig på balkongen för att vid tjänligt väder ta en liten, sannolikt mycket liten, drink före maten. Det bör alla som kan göra. Sen behöver man ju inte, som paret Engdahl, kalla denna lilla högtidsstund för Odens timme. Men å andra sidan – varför inte. Ja, varför inte.

Men, tänker kanske den som orkat läsa så här långt, boken, boken. Vad om boken Spårvagnsresor …? Inget här, blir mitt svar. Den ska läsas och inte fås refererad. Men det är en liten, tunn men spännande och starkt intresseväckande bok med briljanta formuleringar som inte bara handlar om Engdahls samtal med mr Hume utan också innehåller, förutom olika utvidgningar och fördjupningar av dessa samtal, små miniessäer om diverse ämnen som du antagligen inte visste att du skulle intressera dig för. Men det kommer du att göra. Jag vet.

För, som det står på baksidans text – ”Deras samtal fortsätter genom hela boken och avbryts av essäer om olika ämnen som aktualiseras av meningsutbytet i spårvagnen: 1700-talets franska salongsvärdinnor, Rousseaus paranoia, lyxens idéhistoria och mycket annat”. TV-programmet Lyxfällan och Casanova och hans bröder tex – spännvidden är stor.

Jag vill ge Spårvagnsresor med mr Hume fem stars av fem i läsbetyg. Önska den i julklapp blir mitt välmenande råd eller gå ännu hellre själv till din lokala bokhandlare. ”Mr Hume, det har varit ett nöje att åka spårvagn med er”, skriver Engdahl i bokens sista mening. Det är omöjligt att inte hålla med.

 

Alla fotografer okända för mig.