Lena Andersson - Studie i mänskligt beteende.

Lena Andersson är en röst vi behöver – som författare och som skribent i numera Svenska Dagbladet. Nu har hon ju fått Augustpriset en gång – för den snart sagt av alla sönderlästa Egenmäktigt förfarande - och därtill varit nominerad åtminstone ytterligare en gång (i år 2023) och säljer väl bra gissar jag, men utan att för den sakens skull tillhöra skaran av våra absolut mest oundgängliga författare. Säger jag som väl har de flesta av hennes romaner i bokhyllan. De är ju alla välskrivna och i positiv mening lättlästa, men lämnar väl ändå inget större bestående avtryck i vårt kollektiva läsminnet. Som nu tex hennes senaste Studie i mänskligt beteende. Men, som sagt, ändå en röst vi behöver. Och vars verk vi faktiskt bör läsa.

Lättläst skrev jag. Visst. Men hennes böcker är för den sakens skull inte helt lättuggade, alltför tillrättalagda, alltför enkla. Det finns i dem tillräckligt mycket som kräver lite eftertanke och som gör att man gärna återkommer till henne när hon ger ut en ny bok.

Men vad är då Studie i mänskligt beteende för en bok? Ja här försöker Andersson göra det lite lättare för oss – i en liten inledande text med titeln Till läsaren ger hon oss en vägledning: ”Det här är inte en roman, inte heller samling noveller eller berättelser. Moraliteter hade legat närmast till hands om termen alltjämt hade varit i bruk. De är skrivna med fallstudien i åtanke, men genom att vara fullständigt fiktiva blir de något annat, skärvor av liv, fenomen belysta”. Hon ger oss i boken, skriver hon vidare, ”ett kabinett av personer, huvudsakligen kvinnor, medan de sysselsätter sig med banala väsentligheter”. Banala väsentligheter var ordet.

Vad är då, frågar man sig förstås, en moralitet? Svaret finns som vanligt hos Svenska Akademien, närmare bestämt i dess ordlista SAOL: ”riktig inställning till rätt och orätt”. Återspeglar sig då detta i berättelserna – som jag ändå vill kalla det vi läser - i boken? Ja kanske för den riktigt skarpögda. Vi andra får väl i huvudsak läsa dem som intressanta, välskrivna fallstudier – som Andersson godkänner som uttryck - över mänskligt beteende som inte sällan ger anledning till eftertanke om hur man själv och andra i ens närhet – eller för den delen kanske främst de som befinner sig på väl avvägt avstånd – beter sig specifikt eller i allmänhet. Rätt eller fel? Ja om sådant bör man alltid ägna en tanke. Även utan att ha läst Anderssons bok för den delen. (Tankarna går kanske i dessa dagar för en del av oss till den allom bekante s.k. dubbelswisharen på Drottningholm, men det är verkligen att banalisera Anderssons uppdrag i boken. Ursäkta!)

I varje berättelse står en kvinna i fokus och det finns sedan länkar i berättelserna mellan dessa olika kvinnor, deras olika öden tråcklas på ett intrikat sätt samman i en mer eller mindre synlig väv. Anderssons blick ligger helt på personerna och frågan efter läsningen blir då om vi sammantaget, medan årtiondena rullar förbi oss läsare, får en bild av samtiden i fosterlandet. Kanske. Möjligen.

Men visst kan man tex utläsa något av hur Amanda, student i en berättelse och som senare i en annan återkommer som närmast räddhågsen vilsen rektor i en skola i Farsta med förakt för bildning, vilket påtagligt visar sig när hon möter den ryskfödda, intelligenta och kunskapstörstande Olga, som inte viker sig för dumheter och orättvisor. Och följaktligen blir av med jobbet. Kan man läsa den senare berättelsen som en kommentar till hur diskussionen i nutid förs om invandring och integrering. Tror det.

Ja vad mer? Räcker det inte att mycket, och hela tiden intressant och tankeväckande, händer mellan första berättelsen där Caroline, som längtar efter att det ska komma ett brev med posten som förändrar hennes liv, sedan, när ett sådant brev väl kommer, slår ihjäl sin otrogna make med en stekpanna och den sista där Karolina, som också hon som barn längtat efter ett brev som skulle förändra livet, helt enkelt kör sin otrogne man på porten när ett sådant brev väl kommer. Jo det räcker.

Ja vad mer? Kanske ändå att Anderssons formuleringskonst firar obrutna triumfer och att hon, inte oväntat, inte så sällan kan vara riktigt rolig eller, om man skulle vilja säga det så, både drastisk och dråplig. Men allvaret i hennes uppsåt blir inte mindre för det. Jag vill ge Studie i mänskligt beteende fyra stars av fem i läsbetyg. Köp den för egen räkning. Köp den till ditt tonårsbarn. Köp den till gamla mormor. Köp den till din lilla vän i viken. Köp den till vem du vill. Bara den kommer att ligga under någons julgran snart.

Nu är som bekant boken nominerad till årets Augustpris. Jag lägger ut detta på förmiddagen den dag då vi alla får veta som blir årets vinnare. Blir det Andersson. Antagligen inte. Men vem vet. Kanske bokhandlerskan Mia i Äppelvikens bokhandel som varit engagerad i den jury som nominerat de sex böcker som sedan en särskild elektorsförsamling röstar fram vinnaren bland. Ja kanske hon. Men sannolikt inte.

  

Samtliga fotografer okända för mig.