Lena Andersson är en röst vi behöver – som författare
och som skribent i numera Svenska Dagbladet. Nu har hon ju fått Augustpriset en
gång – för den snart sagt av alla sönderlästa Egenmäktigt förfarande - och
därtill varit nominerad åtminstone ytterligare en gång (i år 2023) och säljer väl
bra gissar jag, men utan att för den sakens skull tillhöra skaran av våra absolut
mest oundgängliga författare. Säger jag som väl har de flesta av hennes romaner
i bokhyllan. De är ju alla välskrivna och i positiv mening lättlästa, men
lämnar väl ändå inget större bestående avtryck i vårt kollektiva läsminnet. Som
nu tex hennes senaste Studie i mänskligt beteende. Men, som sagt, ändå en röst vi behöver.
Och vars verk vi faktiskt bör läsa.
Lättläst skrev jag. Visst. Men hennes böcker är för den
sakens skull inte helt lättuggade, alltför tillrättalagda, alltför enkla. Det
finns i dem tillräckligt mycket som kräver lite eftertanke och som gör att man
gärna återkommer till henne när hon ger ut en ny bok.
Men vad är då Studie i mänskligt beteende för en bok?
Ja här försöker Andersson göra det lite lättare för oss – i en liten inledande text
med titeln Till läsaren ger hon oss en vägledning: ”Det här är inte
en roman, inte heller samling noveller eller berättelser. Moraliteter hade
legat närmast till hands om termen alltjämt hade varit i bruk. De är skrivna
med fallstudien i åtanke, men genom att vara fullständigt fiktiva blir de något
annat, skärvor av liv, fenomen belysta”. Hon ger oss i boken, skriver hon
vidare, ”ett kabinett av personer, huvudsakligen kvinnor, medan de sysselsätter
sig med banala väsentligheter”. Banala väsentligheter var ordet.
Vad är då, frågar man sig förstås, en moralitet? Svaret
finns som vanligt hos Svenska Akademien, närmare bestämt i dess ordlista SAOL:
”riktig inställning till rätt och orätt”. Återspeglar sig då detta
i berättelserna – som jag ändå vill kalla det vi läser - i boken? Ja kanske för
den riktigt skarpögda. Vi andra får väl i huvudsak läsa dem som intressanta,
välskrivna fallstudier – som Andersson godkänner som uttryck - över mänskligt beteende
som inte sällan ger anledning till eftertanke om hur man själv och andra i ens
närhet – eller för den delen kanske främst de som befinner sig på väl avvägt
avstånd – beter sig specifikt eller i allmänhet. Rätt eller fel? Ja om sådant bör
man alltid ägna en tanke. Även utan att ha läst Anderssons bok för den delen. (Tankarna
går kanske i dessa dagar för en del av oss till den allom bekante s.k.
dubbelswisharen på Drottningholm, men det är verkligen att banalisera Anderssons
uppdrag i boken. Ursäkta!)
I varje berättelse står en kvinna i fokus och det finns
sedan länkar i berättelserna mellan dessa olika kvinnor, deras olika öden
tråcklas på ett intrikat sätt samman i en mer eller mindre synlig väv.
Anderssons blick ligger helt på personerna och frågan efter läsningen blir då
om vi sammantaget, medan årtiondena rullar förbi oss läsare, får en bild av
samtiden i fosterlandet. Kanske. Möjligen.
Men visst kan man tex utläsa något av hur Amanda, student i
en berättelse och som senare i en annan återkommer som närmast räddhågsen
vilsen rektor i en skola i Farsta med förakt för bildning, vilket påtagligt
visar sig när hon möter den ryskfödda, intelligenta och kunskapstörstande Olga,
som inte viker sig för dumheter och orättvisor. Och följaktligen blir av med jobbet.
Kan man läsa den senare berättelsen som en kommentar till hur diskussionen i
nutid förs om invandring och integrering. Tror det.
Ja vad mer? Räcker det inte att mycket, och hela tiden
intressant och tankeväckande, händer mellan första berättelsen där Caroline,
som längtar efter att det ska komma ett brev med posten som förändrar hennes
liv, sedan, när ett sådant brev väl kommer, slår ihjäl sin otrogna make med en
stekpanna och den sista där Karolina, som också hon som barn längtat efter ett
brev som skulle förändra livet, helt enkelt kör sin otrogne man på porten när
ett sådant brev väl kommer. Jo det räcker.
Ja vad mer? Kanske ändå att Anderssons formuleringskonst
firar obrutna triumfer och att hon, inte oväntat, inte så sällan kan vara
riktigt rolig eller, om man skulle vilja säga det så, både drastisk och dråplig.
Men allvaret i hennes uppsåt blir inte mindre för det. Jag vill ge Studie i mänskligt
beteende fyra stars av fem i läsbetyg. Köp den för egen räkning.
Köp den till ditt tonårsbarn. Köp den till gamla mormor. Köp den till din lilla
vän i viken. Köp den till vem du vill. Bara den kommer att ligga under någons
julgran snart.
Nu är som bekant boken nominerad till årets Augustpris. Jag lägger ut detta på förmiddagen den dag då vi alla får veta som blir årets vinnare. Blir det Andersson. Antagligen inte. Men vem vet. Kanske bokhandlerskan Mia i Äppelvikens bokhandel som varit engagerad i den jury som nominerat de sex böcker som sedan en särskild elektorsförsamling röstar fram vinnaren bland. Ja kanske hon. Men sannolikt inte.
Samtliga fotografer okända för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar