Johanna Frid - Haralds mamma.

Ja hur träffar man den person som ska komma att bli ens alldeles speciella älskling att dela vått och torrt med, dela livet med. Det är väl lite olika föreställer jag mig. Men den person som kommer att älska Harald – och vars namn inte avslöjas förrän på bokens allra sista ord – hon träffar sin Harald när hon lite oväntat på en konferens skulle presentera de delar av sin avhandling som kommit någonstans, och det var väl sanning att säga inte särskilt långt, och denne Harald då slumpmässigt var där och nästan lyckats förstöra hennes anförande med återkommande irrelevant prat. Harald som sedan ångerfylld efteråt ville bjuda henne på en drink – sa jag att det skulle visa sig att hon hette Claudia – och hon då tyckte att hon uppfattade honom som FIE (vad kan det betyda tror ni som läser/skummar denna lilla text). Hursomhelst – ”Vi drack fem glas till, och sen gick vi till mitt hotellrum”. Det är ju ett sätt att träffas.

Så börjar i vart fall Johanna Frids bok Haralds mamma. Det är Frids andra bok efter Nora eller brinn Oslo brinn, som kom 2018. Jag tyckte att det var en ganska så bra bok, i likhet med DN som gav den sitt kulturpris får det året. Själv gav jag den fyra stars av fem i min hemmasnickrade läsbetygsskala och undrade också om det inte kunde vara så att Frid redan fått en alldeles egen litterär röst. Jo, antagligen tyckte jag. Och det tycker jag fortfarande efter att nu ha läst Haralds mamma.

Nu kan ju inte Haralds och Claudias relation varit särskilt lätt redan innan Mamman stiger in i berättelsen. Båda, men mest Harald – som dessutom tycks ha ADHD - knaprar i ökad grad piller av olika slag, vilket förstås påverkar deras liv. Oaktat detta lyckas Harald slutföra sin juristutbildning och också få ett som det tycks avancerat jobb på en juristfirma. Claudia däremot står och stampar med sin avhandling. Säkert också beroende på att hon flyttat hem till Harald i Malmö, denna – ursäkta värdeomdömet – satans bonnahåla, vilket som bekant kan påverka också den mest mentalt starka.  Allt tycks gå åt helvete och Harald blir också av sin arbetsgivare efter ett tag placerad på ett behandlingshem. Men så kliver alltså Mamma in i storyn.

Som läsare möter vi henne när hon opåkallat infinner sig på den flygplats i det kallaste av det kalla Norrland där Claudia sitter och väntar på sin Harald som strax skall komma med flyg från ett ännu mer kallt och avlägset Norge där han varit på sitt behandlingshem. Snön yr, kylan biter och planet från Norge blir försenat. Där sitter då två kvinnor, som verkligen inte är särskilt såta vänner, på den närmast öde flygplasten och väntar. Och väntar. Mamman för att ta hem Harald till sig. Claudia för att ta honom med till deras gemensamma hem. Till slut börjar de prata med varandra.

”Nu är det så att jag är Haralds mamma och jag har fattat ett beslut eftersom jag bryr mig mycket om hans välmående”. Beslutet är alltså att Harald skall hem till henne när planet väl landar.  Det är ju lätt att förstå att samtalet mellan de två kvinnorna från denna utgångspunkt där de nu sitter på flygplasten kärvar redan från början. Och snön faller allt tätare och planet med Haralds plan blir alltmer försenat.

Men som läsare har man det ganska så bra. Vi får olika sorters tillbakablickar på vad som hänt tidigare i de tre personernas liv. Det är en hel del och allt är väl inte alldeles gott, om man säger. Och det är väl nu, menar jag, som Frid visar att de positiva omdömena om hennes första bok hade fog för sig. Hon skriver här fram storyn på ett intressant sätt och med en alldeles särskild eget litterär stil – inte minst genom de återkommande inre monologerna - som känns igen från debutboken. Om än här ytterligare lite finputsad. Boken är väl för den sakens skull inget litterärt mästerverk direkt, och ibland tom lite väl putslustig, men boken duger gott att läsa och fundera lite över.

Kanske, tänker jag, kan hon redan till nästa bok ha putsat ytterligare på sitt hantverk. Kanske kan hon vidareutveckla sådant som nu i den här boken får liten, för liten, plats. Jag tänker tex på den mystiska, hemliga grannen Alia som stirrar på Claudia genom fördragna persienner. Giv åt alla hemlighetsfulla -och säkert vackra - kvinnor den plats de förtjänar! Tycker jag.

Men vem är jag att skriva på näsan vad en författare borde eller inte borde göra. Hursomhelst – tre stars av fem vill jag gärna ge Haralds mamma som läsbetyg. Men, undrar du förstås, hur går det, hur går det. Kommer Harald levande från Norge, vem åker han i så hem med – Mamma eller Claudia. Ja jag vet. Vill du veta får du allt skaffa boken själv eller gå till biblioteket.

(Jo FIE betyder ”Fuckable in an emergency”. Man lär sig mycket genom att läsa romaner. Men det visste du ju kanske sedan tidigare).  

Samtliga fotografer okända för mig.