Åsa Larsson - Fädernas missgärningar.

När jag håller Åsa Larssons tjocka bok Fädernas missgärningar i min hand och spontant tänker att den kommer jag aldrig att orka igenom, så viskar någon i mitt öra att den minsann av Svenska Deckarakademin utsetts till 2021 års bästa deckare och att den allt fetare Leif G W Persson dessutom hyllat den i någon av alla de Tv-kanaler han tycks ha fritt tillträde till, ja då förstår jag ju att den kan vara tungt vägande inte bara till följd av sidantalet – som är 560 st. – utan också på vad som står på dessa sidor. Vad tycker jag då efter läsningen: var det då så? Ja, det tycker jag nog. Jag kommer att ge boken tre stars av fem i betyg, kan jag avslöja redan nu. Inte illa, som jag ser det.

Jag vet ju förstås vem Larsson är, men Fädernas missgärningar är den första bok jag läser av henne. Kanske har jag missat något. Kanske, men kanske inte. Jag är allmänt sett ganska så trött på författare som bok efter bok återkommer till samma persongalleri, samma grundelement i sin story och samma tankemönster. Det är väl egentligen enligt min mening - och sett från min mycket begränsade läshorisont - bara två nu aktuella svenska författare som klarat detta, nämligen Karin Smirnoff med sin janakippotrilogi och så förstås Klas Östergren.

Smirnoff skrev ju de tre böckerna om fröken Kippo i en följd och dessutom i ett ganska så raskt tempo och har sedan fortsatt sitt författarskap med annat. Östergren tog tilltalande nog ett par decennier på sig att avsluta de tre böckerna om bröderna Morgan – eller om de egentligen handlar om en person som heter Klas Östergren; ja, jag vet inte – och skrev däremellan en handfull andra viktiga och angelägna böcker. Så gör, är min uppfattning, en bra författare. Larsson däremot, föreställer jag mig, vevar på med i princip samma bok – ja, jag anar förstås att jag nu antagligen är orättvis och dessutom kanske är helt ute och cyklar och väl strängt taget inte borde säga ett pip om saken – om sin hjältinna Rebecka Martinsson och detta i nu totalt sex böcker. Men med Fädernas missgärningar ska det tydligen vara slutskrivit om henne. Vi får väl se. Det kan nog inte vara lätt för en författare att resa sig ur de hjulspår hon grävt ner sig i under flera år. Men det kan kanske gå.

Nå. Men vad om Fädernas missgärningar? Det är en ganska så bra bok med en story som sammantaget spänner över ett antal decennier och som gör den både tilltalande komplicerad och spännande och dessutom kräver att man som läsare är någorlunda alert. Rent språkligt är boken en positiv överraskning – hon skriver briljant, vill jag ha sagt - och Larsson kan också, i motsats till så många andra, också få ihop dialogerna. Detta brukar ju annars häpnadsväckande nog vara ett problem också för etablerade författare. Ingen nämnd, men ingen heller glömd. (Jag har dem alla antecknade i min svarta bok). Ska man klaga på något – och varför inte det, när detta enligt många ligger som inkapslat i mitt DNA – så hade jag lite svårt att komma ihåg alla i mitt tycke komplicerade familjerelationer. Det var brylling hit och syssling dit och jag vet inte allt så snart hjältinnan Rebecka rörde sig på stan.

Personporträtten – både för den handfull personer som mest bär upp berättelsen men också bifigurerna - är alla både bra och trovärdiga. Att hjältinnan åklagare Rebecka kan vara en både komplex och rent av en jobbig djävel – men inte bara förstås – gör att hon känns levande och jag tror att vi lite till mans kan känna igen typen från våra egna liv. Jag måste också säga att Larssons porträtt av boxaren Börje är skrivet med pennan doppad i det varmaste röda ömsinta hjärteblodet. Det är så att en gammal cyniker vill be till guden att det går så bra för honom som det tycks gå. Nu är det sagt. Och djuren – jag får inte glömma djuren. Larssons beskrivning av framför allt ett antal hundar och på vilket sätt de dessutom faktiskt samverkar med romanbygget är också de härliga att läsa. Hade jag inte numera bott i en lägenhet hade jag kanske en dag rentav kommit hem med en liten jycke. Fast dream baby, hör jag nu min sambo viska i andanom.  

Larsson har också en förmåga att beskriva naturen på ett sådant sätt att man nästan, men bara nästan förstås, får lust att åka en vända norr om Norrtull bara för att titta lite på den. Fast det går nog snart över, hoppas och tror jag. Men Larssons placering av händelserna i boken i Norrland och lite mer specifikt i trakterna runt Kiruna – där den märkliga och gigantiska omflyttningen av centrum spelar en inte oväsentlig roll i romanen – och på det sätt denna norrländska natur blir som ett med själva storyn känns mer än tilltalande och trovärdigt. Som en bra författare kan åstadkomma när hen är på gott humör. Vilket Larsson är boken igenom.

Men Larsson bygger i romanen in inte bara Kiruna utan också annat som rör sig i samtiden. Kriminella nätverk, rysk infiltration, fala kvinnor, penningtransaktioner man bara kan ana sig till var de börjar och slutar, företagsuppköp, incelpojkar och mer därtill vävs på ett naturligt och betydelsebärande sätt in i boken. Ganska imponerande faktiskt. Och minsann om hon inte har med också en lite hjärtnupen berättelse om två äldre homosexuella män.

En hel del av personerna i boken är ju dessvärre starkt religiösa. Och det är en religion från helvetet, vill jag ha sagt. Kärleksbudskapet verkar vara helt glömt eller åtminstone gömt i det svartaste av alla svarta hjärtans innersta kammare. Intressant att läsa om sådana typer hur som helst.

Men vad ska man säga om slutet? Inget annat än att allt blir som man säger polisiärt uppklarat och det dessutom tycks vara så att Larsson öppnar upp för någorlunda lyckligt slut på åtminstone två håll. Lycka till får man väl säga till … ja, mer säger jag inte om det här. Däremot tycks det trots allt vara lite öppet med både kärlek och karriär för själva huvudpersonen. Sådant brukar ju vara illavarslande. Kanske är det så att Larsson trots allt tänker sig en come back för Rebecka i sinom tid? Ja den som lever får se. Hoppas inte. Men alltså kanske lyckliga slut för några, öppet för andra och rent av illa för ytterligare en och annan. Så som det ska vara i en bra bok och inte minst deckare.

Betyg då? Ja som jag skrev i början så får det bli tre stars av fem, vilket i min bok är ett bra betyg. Men lite snålt kanske trots allt. För Fädernas missgärningar är en bra och läsvärd bok som kan rekommenderas också till andra än den vanlige deckarläsaren. Hade inte denna kommentar kommit lite väl sent, hade jag rekommenderat den som julklapp till – ja varför inte till en deckarskeptiker? Det kan hen behöva. Äppelvikens bokhandel har visserligen stängt från julafton och ett par dagar in på det nya året men öppet – coronasafe förstås – från tror jag den 3 januari. Gå dit och köp en nyårspresent till någon du missade i julstressen. 

Lena Ekstrand - Torpliv. Naturdagbok i klimatkrisens tid.

Lena Ekstrand har skaffat sig torp och börjar andra året där skriva dagbok, vilket jag läser mig till på bokens baksidestext. Att hon tillsammans med sin sambo Lasse I-Boken-Utan-Efternamn skaffat detta torp visste jag men inte att hon skrev dagbok. Hur som helst, det är denna dagbok som Bokförlaget Korpen nu gett ut och sannolikt då till glädje inte bara för Ekstrand utan också hennes läsare. Den heter Torpliv. Naturdagbok i klimatkrisens tid och löper från hösten 2019 till slutet av augusti 2020.

Lena Ekstrand själv bör vara mer än nöjd med den och också den eftertänksamme läsare som finner glädje och hopp i att i dagbokens form följa inte bara vad som sker med deras torp, vedermödorna och glädjen med odlingar, hur fåglar och fjärilar kommer och går med årstiderna, hur samvaron med grannar i närområdet utvecklas och fördjupas. Vad som (relativt anonymiserat) därtill sker med deras familjer och tillika Ekstrands olika men relativt ringa fysiska besvär. Men också hennes återkommande små textavsnitt om författare hon läser och inte minst hennes resonemang om vad som händer i samhället i stort vad gäller tex pandemin och särskilt klimatkrisen. Det senare är ju sådant som intresserar och påverkar även oss som inte har ett torp att av och till åka till men tycks bilda en kanske skarpare och mörkare fond till det glädjefyllda men också delvis arbetsamma liv Ekstrand och hennes sambo har där.

Vem är då Lena Ekstrand? Författare och journalist är det korta svaret. Eller kanske snarare journalist och författare. I flera decennier arbetade hon på Göteborgsposten både som fast anställd och i slutet innan hon gick i pension som free-lance och hon gav år 2016 ut boken Inte bara en gråsparv, 44 småfåglar i Göteborgsområdet. Det är en bok som jag faktiskt kommenterade här på min blogg och den ev. intresserade kan säkert scrolla igenom den för att läsa min kommentar. Men jag, som knappt kan skilja på en kanariefågel och en gråsparv, var måste jag säga oväntat positiv till boken och då inte minst för Ekstrands ansats att inte grotta ner sig i oväsentligheter som fåglars vingbredd, var och hur de häckar och annat ointressant och för att hon skrev bra och intresseväckande också för en riktig amatörläsare av en fågelbok. Journalist som hon var. Vilket märktes.

Nå. Men vad om Torpliv? Det är en välskriven, tankeväckande och faktiskt imponerande bok. Dagboksformen kan kanske tyckas vara i blygsammaste laget och jag är ganska övertygad om att Ekstrand mycket väl skulle kunna skrivit en mer traditionellt sammanhållen bok. Må så vara. Men varför ska jag ha synpunkter på den form hon valt för sin Naturdagbok i klimatkrisens tid? Det för mig väsentligaste, när jag sorterat bort tex hennes problem med mördarsniglar och annat liknande som även jag vet följer på trädgård och hus, är att den insikt som slagit rot hos mig efter läsningen är att jag för egen del kan för lite om och gör ännu mindre åt de stora klimatfrågorna. Om Lena Ekstrands bok kan ha åstadkommit denna insikt hos en man som i många frågor i övrigt är som en istadig huggkubbe, vad kan den då inte göra med en person med ett mer öppet sinnelag och en annan insikt om vad som måste göras. Jag låter frågan vara obesvarad. Men min slutsats är ändå att boken starkt kan rekommenderas till många och inte minst till den yngre generationen. Den som ska leva med konsekvenserna av vad som nu sker. Eller snarare, vad gäller positiva åtgärder, inte sker.

Men. Och den frågan måste ju ställas. Vad gör Lena Ekstrand och för den delen hennes sambo själva? Jag menar stannar deras engagemang för klimatfrågan vid staketet som går runt torpet? Blir det de gör där sas som ett eget litet kretslopp? Nä, nu tror jag ju inte det, verkligen inte. Det hon har gjort med sin bok för att ruska liv i många andra, mig tex, är ju bra nog. Bra nog.

Jag brukar ju ge varje bok jag läser ett betyg efter en egen hemmasnickrad femgradig skala. Jag vill gärna ge Torpliv tre stars av fem och hoppas att den når en bred läsekrets. Kanske en och annan av er som läser min blogg kan våga ge er i kast med den. Vem vet. Och, bästa läsande kamrater, ni har väl dessutom hört talas om julklappar? För kanske är det så att läsa om ett liv i torpet kan ”ge frid i det lilla och hopp om det stora”.

 

  

Sara Stridsberg - Hunter i Huskvarna.

 Så har jag läst ytterligare en nyutkommen bok av en av våra stora författare och där frågan – precis som för Kerstin Ekman och Löpa varg och Klas Östergren och hans Två pistoler – måste ställas om det var rätt eller fel att boken inte nominerades till årets Augustpris. Ja, vad tycker jag då om detta. Jo, varken mer eller mindre än att Östergren kanske inte, precis som nomineringsgruppen till priset tyckte, skulle nominerats för just den här boken men att Ekman självklart borde blivit det. Liksom, kan jag väl säga redan nu, Sara Stridsberg för novellsamlingen Hunter i Huskvarna. Därmed alltså inte sagt att vare sig Ekman eller Stridsberg nödvändigtvis efter galan borde gått hem med statyett och pengar. Vad jag tycker om den saken för jag återkomma till när jag i sinom tid läst de nominerade. När det nu kan bli. Mycket annat läsvärt ligger i min läshög och pockar på uppmärksamhet.

Men Hunter i Huskvarna är en samling klart läsvärda noveller. Stilen, liksom novellernas teman, är nästan genomgående ganska så mörk och skakande eller i vart fall berörande och jag tycker också man kan se påtagliga drag av vemod i dem. Som det ska vara i den goda litteraturen. Läs novellerna långsamt och gärna med ett litet läsuppehåll dem emellan. Det är väl så som novellformens koncentration tydligast sjunker in, menar jag. Också om de, som hos Stridsberg, är någorlunda tematiskt sammanhållna.

Men vill du bara bli på lite gott humör i denna kyliga jämmerdalstid så kan du börja med att läsa novellen Familjen. Den handlar om ett ”hemligt sällskap för några äldre herrar och ett fåtal damer” som man lämnar ”endast som lik”. Gissa vilket. Återigen får alltså dåvarande Svenska Akademien och deras (dåvarande) hejdukar av en avgången ledamot de slag på käften de förtjänade. Och vi är tacksamma för att Stridsberg kom levande därifrån.

Nå. Betyg? Ja, det får bli fyra stars av fem. Men ska då den nya Stridsbergsläsaren börja med Hunter i Huskvarna? Inte nödvändigtvis, menar jag. Själv tycker jag att man gott kan börja med de mycket starka romanerna Beckomberga. Ode till min familj och Kärlekens Antarktis. Då får man att göra. Och kan ägna julledigheten åt annat än bjällerklang.

Själv ska jag i detta nu - och det är därför denna kommentar är så kort – tillsammans med A-M ut i julhandeln, iförd munskydd och med tre sprutor i armen, och köpa en del av vad som behövas inför julen – gran kanske, en och annan bok, mat och sprit. Samt något till barnbarnen, förstås. GOD JUL, läsande kamrater.

Klas Östergren - Julrevy i Jonseryd och andra berättelser.

Vad är det för spännande som sker med den gamle Klas Östergren? Det är ju sedan tidigare känt att han är en av våra flitigaste författare och tillika översättare. Sedan debuten 1975 har han väl gett ut över trettio böcker, om man räknar med både de han själv skrivit och de han översatt; lägg till detta samlingsutgåvor, filmmanus och säkert en hel del annat. Nu när han häpnadsväckande nog uppnått den formella pensionsåldern – vem kunde tro det? – har han bara sedan 2020 kommit ut med tre böcker: Renegater och Två pistoler, som jag båda har kommenterat här på min blogg, och nu alltså novellsamlingen Julrevy i Jonseryd och andra berättelser. Vadan denne häpnadsväckande produktivitet? Inte kan det väl bero på pengabrist? Press från förlaget? Döstädar han? Men snarare, gissar/hoppas jag, är det väl så att den tvångströja som medlemskapet i Svenska Akademien kan ha inneburit för kreativiteten nu släppt. I så fall kan vi väl alla en kort stund ägna en tacksamhetens tanke till Horace och övriga gubbs i denna församling.

Flitig som få alltså. Dessutom en av våra absolut bästa författare och detta, menar jag, oavsett vilket tidsperspektiv man anlägger. (Men nu skulle jag väl bli ovän med en snarstucken och allvetande litteraturvetare om jag kände någon). Läst är han ju också. Och nu ger han oss alltså en sammanläggningsbok, dvs en samling noveller med mer eller mindre uttalat jultema som till största delen på olika sätt publicerats tidigare men också en lång nyskriven novell – eller man ska kanske kalla den en kortroman eftersom den upptar ungefär halva sidantalet i boken - som också fått ge namn åt den. De flesta av de övriga novellerna finns också i boken Samlade noveller, som kom 2015.

Nå. En fråga som måste ställas är väl varför man så här i juletider ger ut en bok med den titel och innehåll som den har. Titeln Julrevy i Jonseryd och andra berättelser – förstärkt av det juleröda omslaget med julgranskulor, julgran och jag vet inte allt – kan väl möjligen inte ha någon annan avsikt än att locka tex den desperate sonsonen som dagarna innan själva aftonen irrande går omkring i en boklåda för att hitta något till sin boksynta mormor (”Aha”, tänker gossen, ”julberättelser passar väl kärr .. mormor bra och skriven är den ju också av han den där Östergren som väl, väl … skit samma, den tar jag”. Och inget fel i det, men jag. Allt är väl tillåtet i kommersialismens absoluta högtid. Även att kränga hyfsat bra litteratur. Och den lockar väl också en hel del mer boksynta köpare, kan man hoppas.

För hyfsat bra läsning det får vi i Julrevy … Läsning som definitivt passar fler än lilla mormor. Och då tänker jag i första hand på alla dem som vill ha en god läsning och en bra avkoppling under de timmar det tar att läsa boken. Men något direkt mästerverk kan man inte säga att den är. Det tycks däremot flertalet av de recensioner jag läst mena. Överorden har svallat så till den milda grad att man faktiskt undrar om recensenterna i förväg tullat lite på julglöggen. Det är faktiskt svårt att förstå. Själv nöjer jag mig med att ge Julrevy i Jonseryd och andra berättelser tre stars av fem. Vill du läsa Östergrens noveller så rekommenderar jag i stället boken Samlade noveller. Finns väl på antikvariat föreställer jag mig.

Men en av novellerna, nämligen Ge mig lite sodavatten får fanimig fem stars av fem. Det är en novell som borde läsas i radion varje julafton som ett ensamhetens eget julevangelium och där man då får en berättelse om svikna löften, knäckta förhoppningar, drömmar som gått i kras. Om ensamhet. Tomhet. Om hopplöshet utan gräns. Liv utan styrsel. Berättelsen är som en utsikt från den ensammaste av alla platser – barstolen precis innan stängning när saknaden efter något eller någon och berusningen ligger som ett järnband om hjärtat. Där har de flesta av oss suttit någon enstaka gång. Alltför många sitter där fortfarande. Några på julafton. I radion hör de, föreställer jag mig, då ”Hej tomtegubbar slå i glasen och låt oss lustiga vara, en liten tid vi leva här med mycket möda och …”. Och deras tårar droppar ner i Dry Martini-glaset. Fast i novellen sker annat.

 

 

Kerstin Ekman - Löpa varg.

Måndagen den 22 november får vi alla veta vilka författare som får årets Augustpris – vilket som bekant delas ut av Svenska Förläggarföreningen i samarbete med Elite Hotels - i de olika kategorier som finns. Redan nu vet vi vem som mycket välförtjänt fått Svenska Förläggarföreningens hederspris, nämligen förläggaren mm Marianne von Baumgarten Lindberg. Men vem som blir pristagarna för själva Augustpriset kan vi alltså när detta skrivs bara spekulera i. Och, i att antal fall, förundras över varför de inte ens nominerades. En sådan författare är för min del Kerstin Ekman och hennes senaste bok Löpa varg. Jag återkommer till frågan sist i denna kommentar.

Kerstin Ekman är ju som bekant mycket välrenommerad och en av våra stora författare. Hon är prisbelönad som få – bla har hon fått Augustpriset två gånger - och är medlem i Samfundet De Nio, vilket inte är många förunnat. Hennes tidigare medlemskap i den fortfarande något skamfilade Svenska Akademien är bekant för de flesta och hon var väl en av de få som kom ur den trista historien med hedern i behåll. Frågan vad hon kunnat åstadkommit i den församlingen om hon velat eller tillåtits vara kvar förblir obesvarad. Nog om det.

Hennes senaste roman före just Löpa Varg var Grand final i skojarbranchen, som väl ganska allmänt uppfattades just som ett avslut av hennes skönlitterära författarskap. (Jag har för nu ett bra tag sedan lagt ut en kommentar till boken på min blogg). Efter det har hon gett ut ett par uppskattade och dessutom av inte bara recensenter utan också av allmänheten lästa essäsamlingar, vilket om inte annat visar på hennes intellektuella bredd. Och så kom alltså nu 2021 Löpa Varg. En berättelse som hon kallar boken.

Nå. Först som sist – omslaget. Det är fanimig genialt. Och - föreställer jag mig – påkostat. Vicka lite med boken framför dig och du uppfattar antagligen vad jag menar. Om inte, ja skit samma. Men du ser kanske en vargs gulanlupna ögon och förstår möjligen redan då Ulf Norrstigs fascination för den varg han möter i berättelsen.

För det är denna Ulf Norrstig, pensionerad jägmästare, som är bokens nav och kärna. Det är kring honom som berättelsen rör sig i efterhand allt tyngre omlopp. Han är, eller känner sig i vart fall, gammal. Han är trött. Mycket av det som var viktigt för honom, hur man vårdar kärleken till sin familj eller tar hand om och utvecklar skogen och inte minst varför man jagar, börjar han fråga sig själv om han genom livet hanterat rätt. Eller om han riktigt vet och förstår vad som sker nu, nu när han inte längre uppfattar sig vara i centrum ens för det egna livet på sätt han som en självklarhet varit förr.

Han är trött och hjärtsjuk. Han sitter på söndagarna och sorterar in sina tabletter i dosetten och tittar på sin hund, gammal och flåsande också han. Han söker sig mer och mer till gamla händelser och gamla minnen och bläddrar i sina böcker och anteckningar. Vad har skett med mitt liv och med det jag tyckte var viktigt, frågar han sig. Svaret uteblir.

Hans fru Inga, relativt gammal också hon och djupt älskad av honom, är som inte sällan på kvinnors vis annorlunda. Hon hade alltid en massa för sig – ”sysslade jämt och ständigt, nätt som en nötväcka på en tallstam” – och inte bara inomhus med hemmet utan också utanför. Medan Ulf han sitter inomhus och läser men då oftast sådant han läst förut.

Så sker då i berättelsen tre, eller snarare fyra, saker som för livet i en annan riktning inte bara för Ulf och Inga utan också ett antal andra personer. Ulf ser vargen som kommer att förändra hans liv. Han ser, verkligen ser, detta djur och han kommer att ifrågasätta jaktens idé att döda. ”Jag såg honom och mitt liv var inte längre som vanligt. Jag började ifrågasätta mina skäl. Skälet att döda”. Detta möte blir bokens kärna och Ekman beskriver det utförligt och återkommande; upplevelsen är så stark för honom att han inte ens förmår prata om den med sin fru. Han släpper, eller tvingas släppa, hedersuppdraget som jaktledare som han haft under många år. Han faller ihop när han sitter i ett jakttorn i en massiv hjärtattack och räddas undan döden bara av att Inga anat oråd och hittar honom.

Dessa tre saker. Och den fjärde då? Att vargen av hela eller delar av jaktlaget hetsjagas och dödas utanför den tillåtna jakttiden. Händelsen polisanmäls men hamnar väl i polisiär vangömma, fast Ulf förstår vad som skett och vem som gjort vad. Han släpper frågan och räddar den som dödat vargen undan fängelse och förnedring. Men vad som sker med övriga i jaktlaget och med bygden låter Ekman vara osagt i boken. Att händelsen kommer att vara ett öppet sår under lång tid får man hålla för troligt.

Denna korta, täta och välskrivna bok beskriver både sammansatt och trovärdigt hur livet i allmänhet, och inte minst synen på vargen i synnerhet, kan ta sig uttryck i en skogsbygd. Boken är skriven helt ur mannen Ulfs synvinkel, det är hans ord och tankar vi möter i den, men ibland undrar jag – möjligen helt fel – om vi inte samtidigt då möter Kerstin Ekman själv. Boken ger oss också en historia om hur livet och gemenskapen mellan två människor kan utvecklas genom åren och vara den bärande kraft som gör att man orkar och vill leva vidare även när man upplever att den egna styrkan avtar. Den visar oss att ibland, men sällan föreställer jag mig, kan den egna privatmoralen få stå över vad som juridiskt är det rätta. Just det är för mig bokens svaga punkt. Frågan som ställs är vem man ska vara lojal mot. Ekmans svar är inte det självklara.

Men Löpa varg kan ändå inte få annat än fem stars av fem i betyg. Och min förvåning över att den inte ens nominerats till årets Augustpris är stor.

 

 

 

 

  

Hanna Nordenhök - Caesaria.

För sin fjärde roman Caesaria fick Hanna Nordenhök det välrenommerade Sveriges Radios Romanpris nu i år. Hon sällar sig då till en imponerande rad andra svenska författare av hög klass. Den intresserade kan gå in på prisets hemsida och läsa om pristagarna sedan 1994 då priset instiftades, men jag vill för egen del, om vi bara ser på vem som fått priset sedan 2010, nämna tex Aris Fioretos, Beate Grimsrud, Kjell Westö, Caterina Pascual Söderbaum och Sara Stridsberg. Ja, ni förstår vilket sällskap som Nordenhök nu hamnat i med Caesaria. Men är det välförtjänt? Där är jag faktiskt mer tveksam för egen del.

Nordenhök har tidigare gett ut tre romaner (Promenaderna i Dalby hage, Det vita huset i Simpang och Asparna), som jag också relativt nyligen kommenterat här på min blogg. De är alla av hög klass och skulle var och en mycket väl kunnat fått priset enligt min mening. Men jag tycker för min del att Caesaria inte kommer upp till den höga nivå som hennes tidigare böcker har. Men det är min uppfattning. Andra tycker ju uppenbarligen annorlunda. Som det ska vara.

Men varför, blir ju frågan, varför kan Nordenhöks tre tidigare romaner möjligen värderas lite högre än den nu fjärde? Mitt svar är att den saknar den poetiska skärpa och komplexitet som de andra har. Jag menar också att själva romanbygget är betydligt enklare och faktiskt inte bara mer ointressant utan, vilket kanske kan vara värre, mindre trovärdigt. Personbeskrivningarna saknar udd och gör romanfigurerna mindre levande. Rent språkligt balanserar Nordenhök här ibland tyvärr för nära gränsen för pretentiös anspråksfullhet. Och vad vill hon ha sagt med sin roman? Ja, jag vet dessvärre inte.

För så här det. Roman utspelar sig någon gång på 1800-talet och en dr Eldh utför ett av de första kejsarsnitten här i landet på en ung kvinna. Hon dör. Och dr Eldh tar då hand om den nu föräldralösa flicka han plockat fram ur den döda modern och för henne till en herrgårdsliknande byggnad på landet. Där växer hon gömd och i hemlig isolering upp med en hushållerska, en gårdskarl och olika tjänsteflickor som varierar över tid. Dr Eldh kommer av och till ut till herrgården, klappar flickan – som han gett namnet Caesaria, efter det latinska namnet för kejsarsnitt – lite förstrött på huvudet, ger henne presenter, lär henne skriva och åker sedan tillbaka till den namnlösa staden där han bor med sina döttrar. Så håller det på i åratal ändå tills …

… ända tills dr Eldh tar med sig ut till herrgården en mystisk och skrämmande man som kallas Mäster Valdemar. Det är med denna Valdemars ankomst till herrgården som slutet kommer att närma sig. Valdemar försvinner, efter att bla ha våldfört sig på en av tjänsteflickorna, så småningom bort, dr Eldh slutar efter att bra tag att komma till gården, tjänsteflickorna åker i väg liksom gårdskarlen. Kvar blir hushållerskan och Caesaria. Gården förfaller, djuren slaktas för att få mat. Och sen dör hushållerskan. Ceasaria vandrar i hjälplöshet, förvirring och tilltagande armod omkring i byggnaden. Helt plötsligt en dag kommer dr Eldhs två nu vuxna döttrar till gården och slår sig ner i trädgården för att äta en lunch (det är en helt bisarr scen). Lika plötsligt dyker vid ett annat tillfälle gårdskarlen upp igen och drar lite förstrött i olika dörrhandtag och tycks ropa efter henne. Vid båda tillfällena står Ceasaria, hungrig och utsatt, och stirrar på dem dold bakom en trasig gardin. Och hon vandrar som ett svultet hjon runt för att hitta något ätbart på närliggande gårdar. Var är dr Eldh, frågar man sig, han som gett henne livet. Hennes död och undergång tycks inte intressera honom efter vad det verkar. Men varför?

Vissa böcker kommer man helt enkelt inte genom på ett för en själv och förstås författaren acceptabelt sätt. Det finns något som hindrar en läsart som andra ser och uppskattar. Vad det kan vara är inte lätt att alla gånger sätta fingret på. Men så är det för mig vad gäller Caesaria. Må andra läsa den på ett annat sätt, må andra förstå Nordenhöks avsikt, uppskatta hennes gestaltning. Hennes språk. Hennes avsikt. Eller strunta i boken och läs hellre – det blir faktiskt mitt råd – Promenaderna i Dalby hage, trots att jag nu ger Caesaria tre stars av fem i betyg. Allt förstår man inte här i världen. Men kanske för att jag möjligen med denna okänsliga kommentar gjort Nordenhök och hennes läsare orätt.

 

 

 

Klas Östergren - Två pistoler.

 Klas Östergren är ju som bekant en av våra stora författare och har sedan debuten 1975 med Attila gett ute ett stort antal romaner, noveller, filmmanus och dessutom till svenska översatt flera av världslitteraturens största. Han är flitig den gamle mannen – han är ju, ser jag då jag går in på Wikipedia, häpnadsväckande nog pensionär, eller rättare sagt har han uppnått pensionsåldern. Arbetar vidare gör han väl ändå, hoppas jag. Jag som trodde att han skulle vara och förbli lika ung och oförstörd som jag. Men även jag är ju … nej, jag vägrar ta ordet i min mun.

Bara efter debaclet i Svenska Akademien har han gett ut Renegater, som jag tidigare kommenterat här på min blogg, och nu Två pistoler. Jag ser på Bokus´ hemsida att han i detta nu dessutom ger ut en bok med titeln Julrevy i Jonseryd och andra berättelser, en bok som reklamnissarna kallar ”makalösa julnoveller”, vilket får åtminstone mig att avstå från att köpa den. Någon djävla ordning, dvs rimligt sinne för proportioner och kvalitet, får det väl trots allt vara även bland de säkert unga reklampojkarna. Jag fick hursomhelst Två pistoler i min hand samtidigt som nomineringarna till årets Augustpris blev kända och tänkte då nog att det var lite konstigt att den inte var nominerad, liksom för den delen tex Sara Stridsberg och Kerstin Ekman. Jag återkommer i slutet av denna kommentar om jag tycker att min lilla undran betr. Östergren var motiverad eller inte. Håll ut, kamrater.

Nå. Nu till Två pistoler. Det är en härlig, välskriven, rolig, lite spännande men antagligen i långa stycken osann skröna. Om än med ett välkänt och i delar väldokumenterat tema. Huvudpersoner i den är den från enkla förhållanden komna men nu hovstallmästaren och hovlakejen Adolf Fredrik Munck och den antagligen näst intill impotente eller asexuelle Gustav III. Mellan dessa två poler rör sig ett antal andra historiskt belagda personer – inte minst förstås drottning Sofia Magdalena, änkedrottning Lovisa Ulrika, Munckens olika älskarinnor och ett antal rövslickare vid hovet med tjusiga titlar och tomma huvuden. Det huvudsakliga temat i boken är att den stackars kungen vill ha en arvinge men inte riktigt vet hur man bär sig åt för att producera en sådan. Och inte heller drottningen har det riktigt klart för sig, visar det sig. På redan på den tiden känt manér inkallas då en konsult. Det blir Munck, den välkände häradsbetäckaren och vid tidpunkten faktiskt kungens betrodde.

Det mesta i övrigt som G III ägnat sig åt under sin regeringstid lämnas åt sidan i boken. Ty Två pistoler är inte en historiebok, utan, som jag sa, en skröna. En avkopplingsbok. En bok att småskrattande läsa i denna pandemitid och samtidigt hoppas på ännu bättre tider och att Folkhälsomyndigheten överlever det raseri som tycks vara under uppsegling bland våra politiker. Själv vill jag bara ha en tredje spruta så fort som möjligt. Och för den delen att livet ska komma att gestalta sig bättre för dig och mig än för Muncken.

Han gjorde nämligen vad han blev ombedd att göra. Han visade handgripligen kungen hur han skulle lägra sin kvinna. Möjligen, och varför ska man missunna drottningen det, kom han sedan till hennes säng ensam vid ett antal tillfällen – ”… att han inte bara varit kungen behjälplig vi flera tillfällen än vad han tidigare tillstått, utan att han varit i beröring med drottningen på tu man hand, mer intimt, och att det då varit fullt möjligt för fructification att äga rum …” som Östergren skriver. Möjligen tycket hon att det kändes lite spännande med en man som inte bara kunde utan också luktade lite allmoge. Vad vet man. Ryktet att Munck var pappa till den blivande Gustav IV Adolf var i full sving i princip redan innan barnet föddes och blev till olycka för alla iblandade. Sant eller inte. Men känt och diskuterat än i dessa dagar.

”Det låg ett skimmer över Gustavs dagar” har ju vi som gått i den gamla skolan lärt oss. Det var ju inte sant ens då. I ett gripande och berörande avsnitt i boken när kungens andra son dör som mycket ung och han tycks gå in i en djup depression stiger han i boken äntligen fram som en levande människa, långt från den bepudrade fjanten. Detta gör Östergren mycket bra, vill jag ha sagt.

Och så blir Muncken då efter ett antal turer landsförvisad och tillbringar sina sista tror jag det är 40 år utomlands i Toscana i tilltagande armod. Pesten härjar där, som nästan här i dag. Han dör utfattig, gammal och bortglömd och får i princip en fattigmansbegravning. Så kan det gå om man lägrar en drottning. Akta dig för det, unge man säger jag till mina ev. läsare. Eller för den delen dig gamle man. Snipp snapp snut så är boken slut.

Vad ska man då säga om den? Mer än att den på sedvanligt sätt när det gäller Östergren är välskriven – och på en tilltalande lätt formell svenska - och därmed läsvärd. Om den är historiskt belagd i alla delar är väl mindre sannolikt. Men vad gör det? Läs och njut och ha boken som sällskap ett antal timmar. Det kan du vara värd. Men skulle den då nominerats till ett Augustpris? Nej, det tycker jag inte. För mig är ett lätt essäbetonat avsnitt slutet av boken faktiskt helt onödigt och dessutom lite svårforcerat liksom, sant eller inte, ett textavsnitt om att Munck skulle ha en oäkta dotter som indirekt skulle återuppstått som Tintomara i Törnrosens bok. Men en fyra stars av fem kan den väl ändå få i betyg. Och ge den gärna i julklapp till din sippa historieintresserade faster – hon kan må bra av att veta hur det egentligen går till – eller i vart fall gick till - i de gyllene salongerna.