RESPONS och HUMTANK - vad är detta?

Vi är många som tycker att humaniora har varit ett eftersatt område i den allmänna diskussionen. Självklart produceras mycket av värde inom de olika humanistiska fakulteterna på våra universitet – märkligt vore det ju annars – men det stannar i alltför stor utsträckning där. Alltför sällan får vi som nu är utanför den akademiska sfären och bara är vanliga tidnings- och för den delen bokläsare veta något om vad som tänks och skrivs. Det är trist. Det är väl i stort sett bara mörkmännen i Svenskt Näringsliv som tycker detta är en god ordning.

Men på senare tid har det börjar ske saker. Tidskriften Respons – ”recensionstidskrift för humaniora och samhällsvetenskap” - har börjat ges ut på privat initiativ och blivit alltmer oumbärlig. Här kan vi läsa recensioner av aktuella böcker och inte – som fallet oftast är om de överhuvudtaget nämns i dagspressen – månads- eller årsvis efter att de kommit ut. Perspektivet i tidningen är brett och tvärvetenskapligt. Gå in på tidskriftens hemsida eller köp det senaste numret på Pressbyrån så förstår du direkt. Den finns naturligtvis också på Facebook.

Ett annat initiativ är bildandet av Humtank. Dekanerna vid tolv humanistiska fakulteter har skapat denna sk. tankesmedja och man vill med den bygga en bro mellan akademin och allmänheten och visa på nödvändigheten av humaniorans betydelse för – vadå? - jo samhällsutvecklingen! Underbart och fantastiskt. Detta tänker man göra på lite olika sätt. Bland annat ska man resa sig från sitt skrivbord och ge sig in i samhällsdebatten och skapa opinion för att ”främja värdet av humanistisk kunskap och kompetens”. Humtank är nybildad och vi får väl se vad som händer. Man har i vart fall en hemsida och finns i tidens anda också på Facebook. På Respons´ hemsida finns en avsiktsförklaring från Humtank.

Det finns all anledning att vara optimistisk.

Numera har man dörren lite på glänt ... 

Varför inte lyssna på Benny Anderssons Orkester – De ljuva drömmarnas orkester

Datakraschläsning.

Nu har det hänt också mig – datorn har kraschat och ingen backup hade jag. Mina skrivna dokument är det väl ingen fara med. De kan fara omkring i cyberrymden eller ligga inbrända i hårddisken. Det gör mig inget. Värre är det med mina foton. Där kan jag inte bli annat än förbannad på mig själv att jag inte hade någon form av backup.

Detta hände sig för ett par tre veckor sedan. Så efter ett par dagar iväg med den kloke datakunnige storsonen mr F till Elgiganten för ett samtal med en säljare som snabbt begrep att jag inget begrep och som därför förde ett samtal med mr F över mitt huvud. Lika bra var väl det. Hem kom jag hursomhelst med en PC av slimmad modell och med - enligt uppgift – allsköns nödvändiga program inladdade (eller vad det nu heter på datorspråk). Det skulle bara vara att sätta sig vid skrivbordet och börja arbeta.

Vist visst. Koppla datorn till vårt interna nätverk klarade jag av efter ett visst besvär. Jag kunde därför till min lättnad betala mina räkningar och också gå ut på det sk nätet. Men sen tog det stopp – backupfunktionen fungerade inte, jag hittade inte Word version 8 som jag köpt för dyra pengar, jag … ja, jag ska inte trötta er med alla av mig uppfattade problem. Men de voro legio.

Men NU. Efter tålmodig undervisning av mr F fungerar det någorlunda för mig. De stora penseldragen kan jag – hoppas jag! - klara av. Finliret kommer efterhand, tröstar mr F mig med. Vi får väl se.

Så två tips från coachen: 1)ska ni handla datorer ta hjälp av er alldeles egen mr F 2)vill ni ha problem, så handla gärna er nya dator på Elgiganten.

Men har jag läst något sen sist då? Jodå. Bland annat följande:

Tidskriften Sjukhusläkaren, nr 3 2014, som är Sveriges bäste tidskrift/tidning för sjukvårdsfrågor. Får ni den inte i brevlådan, så finns den säkert på biblioteket. Om inte, så begär att man ska köpa in den.

Tidskriften Respons, nr 2 2014, ”recensionstidskrift för humaniora och samhällsvetenskap”. Som vanligt fullmatad och oumbärlig. Själv fäste jag mig denna gång särskilt vid tre recensioner av böcker som ger olika perspektiv på vinster i vården och temat om vad man kallar ”den nya selfieskheten”

Tidskriften Fyrahundrafemtio nr 2 2014 - ”Sveriges nya bokmagasin”. Boken och författarna står i centrum i välskrivna och intressanta både korta notiser och längre reportage. Och inte en enda bild på chefredaktören, till skillnad från den glansiga och allt ointressantare Vi läser.

Tidskriften Filter, april & maj samt juni & juli 2014, som jag efter flera års läsning nu tar farväl av efter den skandalösa artikeln om familjen Eklund. Och redaktionens efterföljande kommentar gjorde bara ont värre.

Tidskriften Granta nr 3, ”arena för nya litteratur”. Temat för detta nummer är Jakt – även om jag inte kan läsa ut det ur alla de bidrag som finns med; men vad gör det så länge allt är läsvärt.

Men inga böcker då? Jodå. Jag läser just nu John Williams Stoner och ser i förordet att Hemingway tydligen brukade använda sig en en egenpåhittad sk sexordsprincip när han tyckte till om böcker. Om Stoner skrev han då ”Litteraturälskande bondpojke gifter sig. Uthärdar. Dör”. Nu tycker jag nog att den gode Hemingway missat en del om boken i just det omdömet, men det återkommer jag till när jag läst färdigt boken.

Man med principer

Men med sexordsprincipen skriver jag följande om ett par av böckerna jag läst:

Torgny Lindgrens Klingsor: Om skapandets tvång och kärlekens nödvändighet. (fem stars av fem)

Arne Dahls Sista paret ut: Skurkarna dör. Hjältarna segrar. Läsaren sover. (två stars av fem)

Samir Saids Väldigt sällan fin: Överlever Noha traditionens hårda strupgrepp? Kanske. (fyra stars av fem)

Gammal man. Ny frisyr. 

Martina Montelius - Främlingsleguanen.

Främlingsleguanen är Martina Montelius´ debutbok och den har i de recensioner jag läst hyllats i alla upptänkliga tonarter. Så det är ju klart att en stackars yngling måste tro att den är bra. Så jag köper den. Läser den. Och ångrar mig sedan, då det finns så mycket annat oläst som helt enkelt måste vara bättre.

Först som sist: leguaner finns, främlingsleguaner däremot icke. Leguanerna tillhör riket djur, stam ryggsträngsdjur, understam ryggradsdjur, klass kräldjur, underklass diapsider, ordning fjällbärande kräldjur, underordning ödlor, infraordning iguania och familj leguaner/iguanidae. Familjen leguaner delas in i åtta recenta och tre utdöda släkten. Leguanens naturliga miljö är tropiska regnskogar. Som husdjur – vilket märkligt nog blir allt vanligare – måste leguanen därför bo i ett terrarium med hög luftfuktighet och tillika med tillgång till värmelampa. Annars kan den inte smälta maten. Den äter bara växter och vissa frukter. Leguanen i fångenskap kräver därför en noga balanserad föda för att få ett friskt och sunt liv. Men då kan den å andra sidan bli upp till aderton år gammal och två meter lång och väga 10 kilo. Den överlever således sannolikt med råge det lilla barnets intresse för att ha ett gosedjur, efter att det av sina föräldrar har tjatat sig till denne leguan, och slängs därefter sannolikt – död eller levande – så småningom i soporna. Nu vet vi det.

Främlingsleguanen finns således bara i Montelius fantasi. Där borde den fått stanna. Åtminstone när nu Montelius fick för sig att väva i en sådan i en roman. Kanske skulle hon gjort något annat av sin idé – för att du ska fortsätta läsa, bäste okände vän, bjuder jag på en häpnadsväckande, tänkvärd och nästan revolutionerande alternativ lösning längre ner. Håll i er!

I Främlingsleguanen möter vi det überintelligenta namn- och könlösa drygt fyraåriga barnet, som efter att ha rymt från dagis bor med sin leguan i familjens lägenhet. Föräldrarna – eller upphovsmännen som de kallas - är på kurort i Schwarzwald, eller möjligen på Affektivt centrum i Blomstermåla. Allehanda saker inträffar under romanens gilla gång; en del s.k. lustiga sådana, en del – från barnets horisont – säkert olustiga. Så vräks t.ex. barnet och leguanen och tas om hand av myndigheterna, men rymmer förstås och bosätter sig då i sin f.d. grannes lägenhet. Så dör – äntligen! – leguanen.  Upphovsmännen tycks i det läget höra av sig, men med det blir berättelsen så bisarr att jag inte riktigt fattar den. 

Men det behöver ju föralldel inte vara Montelius´ fel. 

Främlingsleguanen är en besvikelse. Montelius låter barnet, som är den som hela tiden kommer till tals och kommenterar händelsernas gång, både tänka och prata som om hen var vuxen. Detta tror väl Montelius är ett roande och lustigt grepp. Och så är det – på första sidans första stycke. Sedan blir det bara manierat. Det blir därför, åtminstone för mig, en aning tröttande att komma igenom de återstående 147 sidorna. Kritikerna tycker, som sagt, för all del annorlunda.

Vid läsningen undrade jag vem Montelius egentligen föreställde sig skulle läsa hennes bok. Barn? – nej. S.k. unga vuxna? – kanske, men de stackarna läser ju bara serietidningar. Vanliga litteraturintresserade? – ja, det får man väl anta och hoppas. Lättroade? – ja, absolut. De som tror sig höra Kristina Lugns röst vid läsningen? – omedvetet kanske; om man nu vet att fru Lugn är fru Montelius´ mamma. De som köper böcker för att ha dem liggandes framme på soffbordet för att framstå som lite hipp och hupp? – hoppas inte; men vad vet man. De som sett hennes pjäser och vet vad de får? – ja, det tror jag. Den zoologiskt intresserade? – inte omöjligt, men då går vederbörande på en s.k. nit. Den aningslösa presentköparen? – nej, det tror jag faktiskt inte. Kenneth Olausson? – ja, självklart; han läser lite för mycket och är dessutom lättlurad. Om än inte lättroad.

Om jag alltså är osäker på vilken läsekrets Montelius föreställde sig när hon skrev, så gäller det i minst lika hög grad vilken avsikt, eller syfte, hon kan ha haft med sin bok. Här vågar jag inte ens spekulera. Men hennes avsikt bör väl spänna mellan polerna att bara roa till att ha ett mer högstämt allegoriskt syfte. Varje läsare får väl efter eget gottfinnande eller förmåga placera boken någonstans mellan dessa poler. Jag står själv vill i den frågan.

Men en sak är jag ganska så säker på. Och det är att Främlingsleguanen borde kunnat passa utmärkt som en renodlad illustrerad barnbok. Med bibehållen grundhistoria, men med en hårdhänt och ömsint redigering av en redaktör som har både fasta och mjuka nypor och pengar nog att anlita en etablerad och duktig illustratör, tror jag att åtskilliga både barn och föräldrar skulle uppskattat bokens story. Trots det något bisarra slutet – eller: Inte minst därför att den slutar som den gör; jag menar att alltid kan det roa någon och säkert oroa desto fler.

En sak är i vart fall säker. Ingen – vare sig barn eller förälder – kommer att känna någon lockelse att skaffa en leguan efter att ha läst en sådan barnbok.

Svenska Dagbladets recension av boken hade rubriken ”En hemsk och ljuvlig debutroman”. Själv nöjer jag mig med att konstatera att Främlingsleguanen är ”En debutroman”. Jag gav den tre stars av fem i betyg.

Förlag: Atlas; Utgivningsår: 2013; ISBN: 9789173894432

Varför inte nu lyssna på Greta Keller – Lazy Afternoon

Torgny Lindgren - Klingsor.

Torgny Lindgren har efterhand mutat in ett alldeles eget speciellt område i den svenska litteraturen. Han uppfattas väl av många – hur många vet inte jag, även om läsekretsen numera är stor - som den intelligente, lätt ironiske och lite klurige mannen som med ett eget språkbruk och med en samtidigt både pregnant och flödande fantasifullhet skriver om människor och händelser i det inre av Västerbotten, i såväl relativ nutid som mer historisk tid. Och nästan alltid med en bottenplatta av religiositet, vänskap mellan människor, hat mellan människor, kärlek såväl som ondska och medmänsklighet.

Han kan läsas på olika sätt – på ytan som bara den klurige mannen, men med de lite bättre läsglasögon på också som en intellektuell och tänkande man som vill ge sina läsare en upplevelse också av annat slag. Det är med dessa hornbågade på som Lindgrens mångtydighet som författare och stilist blir tydliga, och vi kan se att hans berättelser ofta består av tunt skivade skikt som lagrats på varandra, vart och ett viktiga för berättelsen. Men man kan läsa honom som man vill och orkar.

Vägen till både språk och ämnesväl har varit ganska lång för Lindgren. Det är nästan 20 år från debuten som lyriker och till de böcker som gett honom hans stora läsekrets både här hemma och internationellt. Däremellan finns förstås också andra läsvärda böcker, t.ex. novellsamlingen ”Skolbagateller medan jag försökte skriva till mina överordnade” och romanen ”Brännvinsfursten”.

Men nog är det från ”Ormens väg på hälleberget” och framåt som Torgny Lindgren blir Torgny Lindgren? Och fortfarande är.

Lindgren är nu 75 år och, som han beskrev sig själv i en intervju i Dagens Nyheter härförleden, ”gammal, trött och lite sjuk”. Om detta vet jag i och för sig inget, men särdeles gammal är han ju inte, trött kan man väl knappast vara om man kan få ihop en roman på nästan 200 sidor och om han skulle vara ”lite sjuk”, så verkar det vara något övergående. Lite rökhosta kanske?

Den senaste boken heter Klingsor. Vi läser där om släkten Klingsor, dvs. ” … Gammklingsor, efter honom kom Nyklingsor, därefter Klingsor själv och slutligen Klingsor, målaren”. Det är om Klingsor, målaren boken handlar om. Han som efter att ha fått en närmast religiös upplevelse när han hittat ett av Gammklingsors grönskimrande snapsglas, som av honom ställts på en snedsågad granstubbe, sågad i strid med reglerna från Skogsbolaget, bestämmer sig för att han måste bli Konstnär. Detta glas spelar en avgörande roll i boken.

Exakt på vilket sätt får den intresserade faktiskt läsa själv – det är hursomhelst intressant, jag försäkrar, både glaset i sig och den betydelse det får. Men det mer omedelbara resultatet för Klingsor själv blir att han per korrespondens tar kurserna Teckning I-II och Målning I-II för att sedan möjligen göra en slags egen konstresa till kontinenten. Han lär sig eller lär sig inte dessförinnan både franska och tyska. Han går eller går inte på olika konstskolor. Men sant är i vart fall att han så småningom gifter sig med kvinnan som handlett honom på korrespondensinstitutet.

Nu – efter konstresan och sina konststudier - är han, menar han, Konstnär. Han målar och målar år efter år men bara stilleben, alla i formatet ”förtiåtta gånger tjugoåtta centimeter” . Porträtt kan han inte måla. Ett försök att måla Kockumskranen i Malmö blir ett misslyckande. Sannolikt, menar Klingsor, på grund av formatets begränsningar. Och det kan ju vara sant.

Men Klingsor är nu – i vart fall enligt egen uppfattning – Konstvärldens själva epicentrum. Men efter livets gilla gång och efter hans enda, men välbesökta, utställning i den gamla skolan i Avabäck och hustruns tragiska död i en bussolycka så dör han själv. Som vi alla så småningom. Men först har han försökt elda upp sina tavlor.

Och medan allt detta pågår i romanen – det är väl det som också kan kallas livet – läser vi om konst, metafysik, Higgspartikeln, det nämnda glasets både börda och plikt (ja, jag sa ju att ni skulle behöva läsa om detta glas själv!), mat och åter mat eller snarare fantasifulla grytor, oväntad vänskap och lika oväntad ovänskap och slutligen möjligen om ett mord.

Så kan det gå till i Lindgrens värld.

Jag gav Klingsor fyra stars av fem.

Förlag: Norstedts; Utgivningsår: 2014; ISBN: 978-91-1-305836-8

Varför inte nu lyssna på Dana Gillespie – Empty Bed Blues

Sigge Eklund - In i labyrinten.

Jag har läst Sigge Eklunds samtliga romaner och tyckt om dem alla, bäst hittills ändå om de två senaste före den nu aktuella In i labyrinten, dvs. ”Det är 1988 och har precis börjat snöa” och ”Varulvsvalsen”. Eklund har själv sagt att alla hans fyra tidigare böcker i någon mening berör eller bygger på erfarenheter från hans eget liv, som han då bearbetat och mer eller mindre tydligt/uppenbart för oss som läsare vävt in i romanerna. Men för vilken författare gäller inte det, kan man ju undra.

Sigge Eklund är för mig främst författare. Det har den senaste tiden varit svårt att undvika att få vetskap om allt annat han också gjort, men jag vet inget om hans arbete som t.ex. TV-producent, bloggare och poddare (eller vad det kan heta när man har en s.k. podcast) eller hans övriga liv i offentligheten. Hans vänskap med Alex Schulman t.ex. och deras samarbete med olika projekt noterade jag första gången i efterordet till Schulmans utmärkta bok ”Skynda att älska”, som jag läste för inte så länge sen. Jag vet alltså inget om allt detta och mer därtill och behöver inte heller göra det, då inget av det rör hans författarskap, som är det enda som intresserar mig.

Det har också varit svårt att värja sig för både information om Sigge Eklund och hans familj och den uppfattning om inte minst Eklund själv som nu diskuteras i både recensioner om den senaste boken och på annat sätt. Bottennappet i det avseendet är den artikel i tidskriften Filter – ”läsmagasinet för nyfikna”, som man kallar sig - som skrevs av Marcus Joons.

Det är ju en sak att som Eklund, jag, du, kanske Joons själv och säkert många fler av oss på sin kammare fundera över varför man blivit som man blev och sedan kanske på ett eller annat sätt diskutera och pröva och värdera dessa tankar – t.ex. i samtal med sin älskling, sin familj i övrigt eller i bearbetad form i en roman.

Men det är en annan sak att i offentligheten bli föremål för amatörpsykiatriska funderingar. Som nu av Joons. 

Han noterar vad Sigge Eklund själv sagt och skrivit om sin uppväxt. Konstigt vore det ju annars. Men han går sedan längre. Med utgångspunkt från en sammanfattande listning av kriterier för psykiska sjukdomar som han hittat i en handbok, slår Joons fast att Eklund, hans pappa, hans bror och dessutom hans avlidne farfar (sic!) lider resp. led av narcissistisk personlighetsstörning. Att inte Joons – och inte heller Filters chefredaktör - förstår att en innantilläsning av enbart en sådan handboksförteckning inte på något sätt i sig kan ligga till grund för en diagnos ens av professionella bedömare, och då naturligtvis inte heller av en inom området helt okunnig man, är ju minst sagt förvånande. 

Att på det sättet leka amatörpsykiatriker, och till råga på allt få detta publicerat i en (tidigare) ansedd tidskrift ”för de nyfikna”, är lika intelligent och trovärdigt som att utropa sig till hudläkare efter ha tittat på de suddiga bilder av olika hudsjukdomar som kvällspressen med återkommande intervall publicerar.  ”Vi har hela listan över dina skadliga och livshotande leverfläckar” ropar Aftonbladet och Expressen. ”Vi har listan som visar att Sigge Eklund – och också hans farfar! - är psykiatriskt störda” skrockar Filter.

”Och jag ska förfölja honom intill fjärde led”, mumlar kanske Joons. För något är det ju som får Joons att skriva en 17 sidor lång artikel. Men inte kan det väl vara avundsjuka, arrogans eller brist på empati och förstås inte heller att utnyttja andra för att uppnå egna mål – sådana tråkiga kriterier som man kan läsa i hans egen lista. Nä, det kan det förstås inte vara.

Att låtsas vara psykiatriker efter att läst innantill i en handbokslista är inte att vara intresserat nyfiken. Det är att fara med skvaller och osanningar och blåsa under, eller själv skapa, negativa mytbildningar. Det blir lika sanningsenligt som om jag, efter att ha läst Joons artikel, skulle påstå att han lider av oförlöst självhävdelsebehov, mjältsjuka och arachibutyrofobi.

Hur Filter och Joons nu ska försöka återupprätta sin förlorade heder, får jag och alla andra säkert följa i de sammanhang som faller över oss som tidningsläsare. Det är möjligen viktigare för Eklund och hans familj. Men dom bryr sig kanske inte – vad vet jag. Vi andra konstaterar, lätt suckande, bara ytterligare ett journalistiskt övertramp i raden av alla de andra. Tycker JAG.

Men nu till In i labyrinten. Ett barn försvinner och hittas inte. Om detta för en förälder fruktansvärda trauma har Sigge Eklund skrivet ett tätt och intensivt kammarspel med starka känslor, där vi som läsare följer främst fyra personer. Barnets mamma och pappa förstås men också en arbetskamrat till pappan och hans kvinna. Men alltså ingen polis. Och inte heller flickan.

Det är ingen deckare Eklund skrivit. Det är inte sökandet efter barnet eller jakten på förövaren som intresserat honom. Det är vad som tidigare skett inom familjen och hur det har påverkat föräldrarna och barnet som är hans fokus. Men också hur andra personer genom sitt agerande, eller sin underlåtenhet att agera, kan komma att få avgörande betydelse för vad som sker. I boken som i livet.

Eklund för oss verkligen in i labyrinten. En fysisk labyrint, visst, men framförallt i den som vi skapar oss själva genom vårt sätt att se och agera eller inte, genom att tala eller inte tala, genom att vara sanningsenliga mot oss själva och andra eller att inte vara det. Där går vi i labyrinten – skilda från de personer som borde betyda mest för oss och kan därför helt plötsligt stå ansikte mot ansikte med den som antingen förgör oss eller som vi förgör. Att någon skulle kunna befria oss från skuld, skam och ångest verkar inte i troligt. Inte i Eklunds bok, men kanske inte heller i levande livet. Vad vet jag.

I boken följer vi de fyra personerna kapitelvis och med förskjutna tidsintervall. Detta skapar en extra spänning och dynamik i boken som kräver av läsaren att hen har en medvetenhet om var i historien vi befinner oss. Att Eklund kan hålla ihop sin story genom detta sätt att berätta den och hela tiden föra den vidare är imponerande.

De fyra personernas liv ser ut på ett visst sätt på ytan men på ett annat redan när man skrapar bara lite grand på den. Så tror jag det kan vara för många av oss. Eklund gör i sin roman detta både trovärdigt och skrämmande genom att romanens figurer inte beskrivs vare sig endimensionella eller schabloniserade. Vad finns bakom din skråpuk, frågar Eklund oss. Vad ska ske för att din mask ska slitas av? Och blotta vad?

Boken får ett slut, förstås. Vilket skall inte avslöjas här. Men också den som i livet söker sin egen sanning och går efter sin egen moralkompass kan till slut, medvetet eller omedvetet, stå inför sitt nederlag.

Jag ger denna intressanta och viktiga bok som bör få många läsare fyra stars av fem.

Men bokens omslag! Det ger jag en överkorsad tuschpenna i betyg. Och detta med en förhoppning om uteblivet arvode för konstnären.

Förlag: Albert Bonniers förlag; Utgivningsår: 2014; ISBN: 9789100127473

Varför inte nu lyssna på Duke Ellington – My Little Brown Book

Påskekrim 2014.

Vad kan Norge ha tillfört av värde till oss som bor i den norra hemisfären? Det enkla svaret är naturligtvis ”Inget”. Men kanske ändå ett enda litet ord, nämligen Påskekrim. Vi vet ju alla vad det står för, nämligen norrmännens påstådda vana att köpa deckare just till påsken. Nu har detta slagit igenom, åtminstone lite grand, också hos oss. Så man kan ju undra när ordet Påskekrim kommer att hamna i SAOL – förmodligen först när Horace gått hädan. Om ens då.

I Norge har påskekrim funnits som företeelse sedan 1923, så det tycks numera vara en i folkdjupet väl förankrad tradition och förklaringarna till att det blivit så är många – t.ex. :

”Forklaring nr. 1: Påsken har en mørk og blodig bakgrunn. Den var opprinnelig en minnehøytid om den natten da dødsengelen vandret over Egypt, men sparte Israels folk. Vår kristne påske er bygget rundt et gammel kriminaldrama, rettssaken mot den religiøse oppvigleren Jesus fra Nasareth.

Forklaring nr. 2: I hedensk tid ble det blotet om våren for å sikre god avling. Blodtørsten sitter i oss, kamuflert som en dragning mot krimlitteraturen - som jo avspeiler gamle ritualistiske forestillinger hvor både offerlammet og syndebukken inngår.

Dette er forklaringer som pleier å gjøre lykke. Hvis de skulle ha noe for seg, ville imidlertid fenomenet vært spredt utenfor Norges grenser. Men det er like norsk som det er sært - jeg kjenner ikke til noen tilsvarende kobling noe annet sted mellom en litterær genre og en tradisjonell høytid. Så den egentlige forklaringen, prosaisk som den dessverre er, må være nr. 3: Nordmenn har verdens lengste påskeferie. Krim er ferielesning”.

Så nu vet vi svaret. Norrmännen läser alltså sina Påskekrim för att man inte har något annat och bättre för sig under sin långa påskledighet! Man har tröttnat på att gå på tur i sina vackra lusekoftor och sen sitta i en kall snödriva, frysa häcken av sig och tugga på en liten apelsin. Eller dricka sitt lankiga kaffe. Och då sitter det friska, sunda norska folket hellre inomhus med en s.k. god bok.

Ja, så kan det vara. Men hursomhelst så har vi alltså tagit efter detta också hos oss. Bokhandeln – både den fysiska och den nätbaserade – gör vad man kan för att vi ska köpa så många deckare till påsk som vi tycker oss ha råd med. Helst lite till. Och alltfler går på krämarargumentet. Jag med. Och min familj likaså. I år fick jag därför följande två böcker som Påskekrim och gav själv bort fem. Dåligt nettoresultat således. Och relativt dåligt utbyte dessutom, vilket ju var värre.

Cilla och Rolf Börjlind – Den tredje rösten.

En deckare är en deckare är en deckare. Visst. Och ändå kan de vara så inihelvete olika. De flesta jag läst – även de av de mest hyllade författarna – har varit ganska så mediokra. Men så stöter man en och annan gång på något som är bra. Med en story som verkar genomtänkt och logisk till sin uppbyggnad, där det brott som skall lösas verkar trovärdigt och intressant och som dessutom har väl beskrivna personer som karaktärer. Och där författaren har god hand med språket. Den tredje rösten är en sådan bok.

Det finns ett problem med den – boken är den andra i en tänkt serie. Det betyder att om man inte läst del ett, vilket jag inte har, så finns det t.ex. vissa händelser i personernas förflutna som man inte omedelbart greppar, även om författarna väver in vad som hänt tidigare på ett ganska så bra sätt.

Boken har två parallella historier som naturligtvis till slut vävs ihop. Mer säger jag inte. Köp och läs. Du blir inte besviken Jag gav Den tredje rösten tre stars av fem.

Liza Marklund – Du gamla, du fria.

”Den mest välskrivna deckare jag läst i år” hävdar Smålandspostens recensent på bokens omslag. Hen kan inte ha läst särskilt många deckare, hoppas jag. Själv tycker jag att det är den sämsta jag läst i år både till form och innehåll. Marklund tar ett stort grepp – hon blandar i sin kokande gryta världspolitik, kidnappningsdrama, mord och våldtäkt och övergrepp, familjekonflikter, kvällspressens ständiga kamp mellan vad som kan vara etiskt försvarbart att publicera och vad som gynnar upplagan, intriger på snart sagt alla plan, dålig självkänsla hos huvudpersonen, dolkstötar i diverse ryggar och lite mer därtill och ut kommer en osannolik, icke välsmakande soppa. Och inte blir boken bättre av att Marklund låter hjältinnan Annika Bengtzon inleder en s.k. fysisk romans – de förenas således i köttet - med sin kidnappade mans chef mitt under hans intensivaste arbete med att rädda Bengtzons man undan de allt desperatare kidnapparna. (Och dessutom beskriver Marklund ingående hur det låter när älskaren är på toaletten och urinerar och hur eller när eller om han sedan tvättar händerna). Boken slutar med en cliffhanger som låter antyda att det tyvärr kan komma fler böcker om fr. Bengtzon. Jag gav Du gamla, du fria två stars av fem.

Sen kan man ju hoppas att det framöver kommer andra och kanske lite viktigare bokhandlarinitiativ än just Påskekrim. Vad sägs om t.ex. ”Kvalitetspingst” (man saluför tidigare Nobelpristagare billigt), ”Poesisportlov” (ett urval bra poesi), ”Augustmånad” (de Augustprisnominerade saluförs lite billigare än annars – inte bara vinnaren således, som ju säljer ändå) och ”Julen kräva dessa böcker” (en salig blandning av bra barn-, skön- och facklitteratur – allt för att lilla mormor inte reflexmässigt skall behöva välja Marklund eller Ranelid till barnbarnet eller den läsande vuxna sonen ). Men viktigast av alla initiativ blir ”Kennethdagen”, då alla vi som bär detta vackra namn fritt får välja en säger en bok i vilken bokhandel som helst. (Denna högtidsdag infaller, som ni förstås redan vet, den 22 mars. Varje år). Ack ja – drömma kan man. Men vore inte ”Augustmånad” något att tänka på?

August själv håller med mig om en detta med Augustmånad. Jag har kollat.