Patrick Modiano - Place de l´Étoile.

 Vem fick inte en nobelpristagare i julklapp i år? Inte kan det vara många inte. Även jag var en av dessa många.

Faktum är att jag fick alla de böcker av Patrick Modiano som hittills getts ut på svenska. Ytterligare en lär komma i vår. En del av dessa fick jag av mig själv – man vill ju gärna vara på den sk säkra sidan – och resten av de nära och kära som hade vett att om man säger helt oväntat överraska mig efter mina tydliga julklassbeställningar. Ingen risk för polisanmälan här inte. (När detta skrivs läser jag i DN att en missnöjd 36-årig (sic) man polisanmält sin hulda moder för att han fick fel julklapp. Inte vet jag vad han hade velat ha. Men han fick hursomhelst en brandgul tröja. Helt optimalt verkar ju en sådan julklapp kanske inte vara, men det goda barnet tycks inte ha uppmärksammats del gula färgens betydelse enligt dem som tror på sådant – den lär nämligen stå för visdom, mildhet, intellekt, lycka och glädje och kanske en hel del annat som sonen inte tycks ha).

OBS - mannen på bilden är oskyldig. Men tröjan är rätt. Eller fel.

Jag har nu läst Place de l´Étoile, Modioanos första bok. Han var drygt 20 år när den kom ut och betraktades tydligen som kontroversiell när den kom, läser jag i förordet till den franska utgåvan. Där kan man bl.a. läsa: ”Jag måste verkligen säga er: detta är en satans bok och en hård prövning. --- I sanning rösten hos en en tjugoårig författare som lyckas stöta upp litteraturens tunga portar och nu står vilt stirrande på tröskeln och utstöter ett stort skri”. Detta låter ju inte klokt, måste jag säga.

I det svenska förordet kan man bl.a. läsa: ” --- texten bär en omisskännligt ungdomlig prägel, dödsföraktande, uppfinningsrik och i sin kaotiska förvirring ändå självmedveten och självklar”. Vilket låter lite bättre och ungefär återspeglar vad jag själv tycker.

Vi följer i boken juden Raphaël Schlemilovitch på en resa där alla möjliga och säkert också omöjliga antisemitiska vanföreställningar tuggas igenom. RS vandrar, så uppfattar jag det i vart fall, obehindrat genom tid och rum där dåtid, nutid och framtid blandas saklöst. Den gode RS betäcker snart sagt alla kvinnor som kommer i hans väg och säljer åtminstone en till vit slavhandel. Kända och okända män och kvinnor nämns i boken liksom kända och okända platser. Modiano tycka ha ett särskilt ont öga till Sartre, då han återkommer i boken under mindre smickrande sammanhang. Men i denna resa mellan känt och okänt, viktigt och oviktigt, möjligen sanningsenligt och helt absurt ser vi vad livet tar vägen med RS eller snarare hans många alias. Boken är alltså en pikaresk, men med allvarliga undertoner.

Vilket märks särskilt tydligt i bokens senare del. Efter att ha träffat de ledande nazisterna under andra världskriget, fått en särskild hedersbevisning av Adolf själv och dessutom haft Eva Braun som flerårig älskarinna kommer RS till Israel. Ett land befolkat av militanta extremister, minst lika våldsbenägna som de tyska fascisterna. Här blir RS också mördad av företrädare för det fredsälskande folket. Tro jag. Men kanske, kanske inte. Boken slutar alltså tilltalande öppet.

Något steg man tar är det första. Det finns alltid en första gång man hör Goldbergvarationerna. Bland alla de böcker en Nobelpristagare skrivit är alltid en den första. Om man som liten baby säkert berusas av att kunna gå själv, om man blir slagen till marken av första lyssningen på Goldbergvarationerna så betyder detta inte nödvändigtvis att en viktig författares första bok är ett mästerverk. Så är det med Place de l´Étoile.

Jag gav boken fyra stars av fem.

Jonas Gardell - Livet suger och sen dansar man disco!

 Allt man gör här i livet kommer ju inte att rubba jordaxeln. Allt man läser kommer inte att tillföra nya revolutionerande kunskaper. Och ändå stretar man på. Ändå läser man det mesta som kommer i ens väg. Ibland helt enkelt bara för att det känns skönt att ha en liten lugn stund med en bok, och en kopp kaffe förstås, som inte har andra ambitioner än att roa för stunden. Jonas Gardells bok Livet suger och sen dansar man disco är just en sådan.

Jonas Gardell känner alla till. Nämn hans namn och de flesta kan säkert säga något om honom. Min bild av honom är att han är en habil entertainer, dramatiker och manusförfattare, en sämre skönlitterär författare och att han gör vad han kan för att dölja den mer seriösa och allvarliga sida han också har. Han är aktiv som få med att göra scenshower, skriva romaner och manus för film och TV och säkert mycket mer, inte minst en uppmärksammad fackbok om religionshistoria. Priser och utmärkelser har närmast haglat över honom, och han har också tilldelats inte mindre än två hedersdoktorat. För att klara allt detta föreställer jag mig att det inte räcker med talang, intelligens och en energi av nästan övermänskligt slag. Nog kan det också behövas att han har en personlighet med stort mått av alla kända, och kanske en del okända, bokstavskombinationer.

Han har aldrig dolt sin läggning som homosexuell och har väl också närmast fått en stämpel på sig som riksbögen - den av alla kända, den av många uppskattade och den av andra närmast hatade. Han har som så många andra i offentligheten också fått betala ett pris för att ständigt stå i offentlighetens skarpa och allt avslöjande ljus. Säkert förstärkt av att också hans man är en känd person.

Jag har läst ett par av hans böcker och sett filmatiseringen av Torka aldrig tårar och också ett par andra filmer där han skrivit manus. Men särskilt berörd kan jag inte påstå att jag blivit. Hans texter handlar om väsentliga saker som mobbning, främlingskap och nu senast om AIDS, men han förmår enligt min mening inte ge dem liv. Hans personbeskrivningar saknar djup. Texterna kan vara nog så känslosamma och melodramatiska men är utan den starka känsla som griper läsaren på djupet. Hans senaste och mycket hyllade trilogi Torka aldrig tårar utan handskar är ett bra exempel på just detta menar jag. Nog var det i böckerna lite väl mycket av den romankonst som vi kan hitta i veckotidningar? Nog var det så att det var först med filmen, dvs. när någon annan gestaltat texten, som även ett stenhjärta som mitt kunde slå lite extra? Ja, så var det.

Nå. Men denne närmast hektiskt sysselsatta person är naturligtvis också aktiv på de sk sociala medierna och i hans fall på Twitter. Där man, som säkert är bekant, på 140 tecken skall få ihop en text som man vill delge mänskligheten. Och sen, i åtminstone Gardells fall, ge ut i bokform. Det räcker tydligen inte med den dryga halva miljon (sic!) som följer honom på nätet. Med mina 27 eller vad det nu är som följer mig på Facebook ligger jag – än så länge! - i lä.

Jag har nu läst julklappsboken Livet suger och sen dansar man disco! Man kan väl säga så att mycket handlar om Gardells kärleksliv, precis som om han tycker att vi måste upplysas om att även homosexuella understundom förenas i köttet. I den delen för boken -2 stars. Det mesta andra i den behandlar trivialiteter som den sk Mello och annat spännande. Här för boken 0 stars av mig. Men så kommer det då och då ett och annat visdomsord som man kan ta till sig och som jag vill ge 2 stars. Med min speciella känsla för matematik ger jag då boken sammantaget tre stars. Jodå – ni har väl också fått era kunskaper i matematik genom läroboken Hej, Matematik?

”Att vara kränkt är inte en känsla, det är ett sätt att leva!”

”Göran Hägglund säger att ett barn behöver den trygghet som bara en mamma och en pappa kan ge. Min son hälsar Göran att han behöver en iPhone 5.”

”Man ska bygga sina förhållanden på skuld och hållhakar. Kärleken kommer och går, men skulden är evig.”

”Jag är HBTQ med någon form av ADHD och äter LCHF. Alfabetet har inte tillräckligt många bokstäver för att beskriva mig.”

”Har ofattligt svårt att förstå hur rätten att bära vapen kan stå över rätten att vara barn och inte bli skjuten.”

”Det pratas om att man ska ta debatten, men hur tar man debatten med människor som ändå inte lyssnar?”

”Om Paulus twittrat hade `Kvinnan tige i församlingen` effektivt kortats till `Käften, kärring!`”.

Kristina Sandberg - Att föda ett barn; Carl-Michael Edenborg - Alkemistens dotter; Hjort/Rosenfeldt - Den stumma flickan.

 Nu kan man, med tanke på rubriken, lätt förledas tro att jag läst de här böckerna. Men så är icke fallet. Skälet till detta kan man onekligen grunna på. Med ”man”, vilket möjligen är onödigt att framhålla, avses jag. Att någon annan skulle intressera sig för mina läsvanor och preferenser är mindre sannolikt, trots att jag lägger ut detta på min läsblogg och dessutom till mina 27 eller vad det nu är sk vänner på Facebook. Men det kan kanske föralldel bero på ett för mig tidigare okänt narcissistisk drag. Vem vet. Men att allt jag skriver på läsbloggen också hamnar på Google det hade jag ingen aning om när jag började, hade inte kunnat föreställa mig heller och är faktiskt dessutom inte helt lycklig över. Men vad fan ska en gammal man göra – i tider som dessa kan man ju inte ens röra sig på stan utan att riskera att hamna på Google Map. Har jag läst.

Ty jag är en läsande man och har, trots omfattande utrensningarna genom decennierna (vilket, inom parentes, min fru vägrar att ta till sig att så skett ...) ett ganska omfattande och dessutom välordnat bibliotek. En hel del av det jag läser, om än således inte allt, skriver jag alltså sedan en tid tillbaka om på min läsblogg. Och varför det, kan man ju undra, när det verkar som om jag egentligen inte vill att någon skall läsa mina anspråkslösa texter. Det finns två skäl – dels då jag att efter att i ett långt yrkesliv mer eller mindre dagarna i ända skrivit promemorior, avtal, protokoll, program av olika slag och annat liknande sexigt helt enkelt tycker att det nu är roligt att bara kunna skriva for lyst (eller vad det heter på finska) dels är det också ett bra sätt att för mig själv sammanfatta vad jag tyckte om boken jag läst. Och med det blir det samtidigt lite lättare också komma ihåg den. Märkvärdigare än så är det alltså inte.

Ej mitt. Men ganska lika.

En läsande man alltså. Och nästan en tvångsmässig sådan. Men bara i den meningen att om jag börjat på en bok skall jag fanimej läsa ut den. Basta. Undantag från denna gyllene regel har det förstås funnits. Mången deckare har jag skummat mig genom och dessutom i en hel del fall dessutom börjat läsandet genom att först läsa sista kapitlet. Men annars har jag börjat på sid 1 och läst mig fram till sista sidan. Ibland under viss ansträngning, men i regel med stor behållning.

Ett stort undantag har det hittills funnits och det gäller Patrik White, Nobelpristagaren från Australien. De tre tegelstenarna Livets träd, Målaren och Stormens öga blev helt enkelt för mycket. Jag har kvar dem fortfarande, men alltså lästa bara ett fåtal sidor. Nu vet ni, kära ev. läsare, det.

Och det har inte hjälpt vad Gunnar Helén en gång sade. Gunnar Helén, frågar sig kanske en fåkunnig yngling, vem är det? Jo, det hände sig på den tiden – vi pratar 1970-tal – att Folkpartiet hade denne man som riksdagsman och sedermera partiledare. Han var journalist, fil dr på en avhandling om Birger Sjöberg och mycket beläst. Om denne nu avdöde man helt plötsligt skulle stiga ner i dagens svenska riksdag skulle han bli förskräckt. Han skulle se en talman som heter Björn Söder, en dilettant som ordförande i Kulturutskottet och en partiledare för sitt gamla parti som skjutit skolan i sank – skolan som en gång ironiskt nog var en viktig fråga för Helén – och som väl inte läst något annat än SoldF (Soldaten i Fält, en illustrerad handbok i dödandet ädla konst som alla värnpliktiga förr fick när man ryckte in. Hur det är nu vet jag inte. Kanske får våra nuvarande yrkessoldater en padda att ha i fickan som vid behov kan plockas upp för att inhämta lite instruktioner när den lede fi anfaller).

Såhär gör man. 

Vad sa då denne Helén? Jo, ungefär så här – vill jag minnas – i ett radioprogram om litteratur under tiden han var partiledare. ”Läs god skönlitteratur för din egen skull. Du kommer att med tiden lära dig mycket som kommer att vara av värde för dig själv och dina barn. Men tar det stopp efter låt oss säga 50 sidor, så lägger du boken åt sidan och börjar på en annan som kanske i någon mening är bättre eller enklare eller svårare. Du kommer sannolikt så småningom komma tillbaka till boken du nu lägger åt sidan. Jag har själv gjort så ibland och gör det fortfarande”.

Gunnar.

Lyssnade jag då på Helén? Lärde jag mig mig något? Ja, allt – utom detta med de 50 sidorna. På den tiden var jag inte bara ung, dum och vacker utan också envis och lite enveten. Numera vet jag inte riktigt vad jag är. Kanske en l-i-t-e-n smula enveten? Men ändå inte värre än att jag NU kan höra Heléns välmodulerade stämma ringa i öronen och dessutom lyssna på vad han säger.

(Kan ni förresten föreställa er att någon av dagens partiledare skulle kunna diskutera litteratur på ett intressant och viktigt sätt? Tänk er terriern Lööf, den långsamme Löfven, den avsuttne deprimerade Reinfeldt och han den där Björklund lugnt och intressant diskutera höstens skönlitterära utgivning och då t.ex. berätta för oss vilka reflektioner man själv gjort efter läsningen och vad man skulle vilja rekommendera. Nä, jag vet. Det går inte att föreställa sig.)

Alltså. Mitt nya motto är ”50 sidor ...”. Vilket jag har tillämpat på följande böcker.

Det finns väl ingen aktuell författare som hyllats så till den milda grad som Kristina Sandberg. Hennes trilogi om klassresenären och hemmafrun Maj har höjts till skyarna och Sandberg själv överösts av snart sagt alla litterära priser som finns i detta land. Också det kanske främsta av dem alla, dvs. Augustpriset. Formellt fick hon priset för den sista delen i trilogin, men jag uppfattar det nog som att priset egentligen gällde sammantaget för alla tre böckerna. Jag har inte läst någon kritiker som varit negativ i något avseende. Till och med den bitske Jonas Thente i DN har lagt sig på rygg. Och alla tycks ha läst böckerna. Alla utom jag. Men jag har försökt. Och försökt. Men det är något som tar emot. Jag har svårt att identifiera mig med den blyga, väna och tafatta unga kvinna som jag läser om i första delen. Jag kom inte ens till de 50 sidorna. Nu påstås det ju allmänt att trilogin kommer att ingå i vår svenska litterära kanon, så jag blir väl så illa tvungen att läsa böckerna så småningom. I pocket då. För vem vet – från sidan 51 kanske himlen öppnar sig också för mig. Nu har jag läst annat av Sandberg som jag tycker är mycket bra, kanske främst Ta itu, som beskriver hur en kvinna långsamt sjunker bort från man, barn och arbete – från livet helt enkelt – och in i sjukdom. Till slut har hon bara den såpade pålen att försöka greppa tag om.

En författare som jag möjligen inte kommer att återkomma till är Carl-Michel Edenborg. Han var, tillsammans med bl.a. Sandberg, också nominerad till 2014 års Augustpris för boken Alkemistens dotter, vilket jag har lite svårt att förstå. Den kritik jag läst har väl varit ganska positiv, om än lite avmätt. Det är något med såväl ämnesval – flickan Rebis är den sista i en släkt av alkemister och har i uppdrag att förinta universum (sic) – som språk – jag uppfattar det som att Edenborg försöker skriva en pastisch på 1700-talets språkbruk – som irriterar mig så till den milda grad att jag till slut – och då var jag redan förbi sidan 50 – slog ihop boken med en djävla smäll. Pang! Men universum överlevde. Nog om det. Nu tycks ju Edenborg vara en spännande person – fil dr, fd caféägare, journalist, kritiker, förläggare och säkert en hel del annat som han är. Kanske han och jag möts en annan gång i litteraturens värld, vem vet. Som vi helt apropå stötte på varandra på ett antikvariat härförleden. Jag satt och bläddrade lite i nyinkomna gamla böcker när mr E och en underskön kvinna klädd i svart kom in. Han starkröstad, hon till synes vän där hon gled utmed bokhyllorna, jag helt osynlig.

Det händer sig understundom, särskilt i tider av skitväder, att ett lätt mörker sänker sig också över mig. Det är inte sol ute, inte sol inte, inte sol i hjärta och ej heller i sinne. Då är det tid för en deckare. Jag brukar då bli så förbannad över att jag kastat bort pengar på skit att dimman lättar. Michael Hjorts och Hans Rosenfeldts böcker brukar vara bra för ändamålet. Så också deras senaste som heter Den stumma flickan. Tillfrisknandet kom denna gång snabbare än vanligt eftersom denna bok är sämre än vanligt. Vi har ett mord (en hel familj blir skjuten), lite bygdestämning, lite byfånar, lite bligande blickar, lite familjeproblem, en okunnig polis, en intrigerande politiker, en mamma och hennes barn och så vad gäller polisen det vanliga persongalleriet med häradsbetäckaren och psykologen Sebastian Bergman i centrum. Denna gång lägrar han den kvinnliga förundersökningsledaren. Men han plockar också fram sin fantastiska förmåga att hitta avgörande spår i vatten och dimma, så mördaren kommer inte undan. Om någon nu skulle tro det. Hjort/Rosenfeldt blir några spänn rikare och jag lite gladare och trevligare. Det senare gläder mig.

Den pigge Pigge är inte med i boken.

Lars Kepler - Stalker.

 Så har då Lars Kepler – författarduon med de osannolika namnen Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril; jag antar att de finns, jag har i vart fall sett dem på foto … - skrivit en ny bok. Denna gång heter den Stalker. Också denna gång är den usel. Och åter undrar jag, liksom tidigare, varför jag köpt den.

Bättre var och en för sig. Läs gärna Mäster av Alexandra och Diplomaten av Alexander.

Jag har inget emot deckare eller thrillers eller spänningsromaner eller kriminalromaner eller vad författarna nu brukar kalla sina alster. Inte alls. I vår herres bokhage får det finnas många olika sorters djur. Men varför måste de i så många fall vara så usla? Och eftersom jag vet detta – varför köper jag dem?

Ja ja kära ev. läsare. Frågorna hopar sig. Det enkla svaret är väl att vi alla understundom har ett fullt legitimt behov av lite mer eller mindre slapp avkopplingsläsning. Kanske i väntan på ett John Blund ska spänna upp sitt färgglada paraply och strö lite efterlängtad sand i ögonen. I sådana lägen kan kanske deckaren vara att föredra framför låt oss säga Nobelpristagaren mr Prudhomme (som fick priset för ”… ådagalagda förtjänster som författare och särskilt om hans av hög idealitet, konstnärlig fulländning samt sällspord förening av hjärtats och snillets egenskaper vittnande diktning”). Fast, slår det mig nu, det är kanske mer av Prudhomme man borde läsa i lägen när John Blund låter vänta på sig. Så i stället för att kasta ut pengar på Kepler och alla hens följeslagare inom och utom riket, kunde jag kanske nöjt mig med en säger en Prudhomme?! 

Mr Prudhomme.

Nå. Nu gäller det alltså herrskapet Lars Kepler. Som framgår redan av titeln, så får vi alltså denna gång stifta bekantskap med en stalker, som – enligt Wikipedia - är en person som ägnar sig åt stalking. Varmed menas att tvångsmässigt smyga på och förfölja en annan person. Men eftersom vi nu pratar om en deckare, så förstår man lätt att stalkern denna gång inte bara nöjer sig med att smyga och förfölja. Vederbörande mördar också. Och inte bara upprepade gånger utan dessutom på det mest bestialiska sätt man kan föreställa sig, och med i stort sett med samma modus operandi varje gång. Som GW säger.

I boken möter vi bl.a. en höggravid lesbisk kommissarie, en hypnotisör tillika psykiatriker, en blind kvinnlig pianolärare, ett barn, fördomsfulla poliser, en morddömd narkotikamissbrukande präst och en annan präst som ägnat sig åt incest. Onekligen intressanta interiörer från kyrkans inre värld. Vi får också inblickar i organiserade sexuella orgier på ett känt Stockholmshotell, där en av poliserna under tjänsteutövning inte kan tygla sina sk manliga lustar utan förenar sig i köttet med en av de kvinnliga deltagarna. Joona Linna, den gamle ensamvargen och kommissarien med nästan utomjordiska slutledningsförmågor återuppstår från de döda men verkar i slutet av boken har gjort sitt inte bara inom polisen utan också slutligt i såväl jordelivet som i kommande böcker av Kepler. Min speciella favorit, den undersköna och otroliga Saga Bauer, nämns denna gång till min besvikelse på bara tre säger tre rader. Bara detta är ett skäl att dissa boken.

Men det finns fler och kanske mer avgörande. Om jag skulle sätta poäng på personbeskrivningarna, så får det bli 0 poäng, trovärdighet i själva storyn: kanske 1 poäng, Joona Linnas agerande: -5 poäng, dialog mellan personerna: 0 poäng, hypnotisörens kärleksliv: 0 poäng, själva mördandet: 0 poäng, äckelpäckelfaktor: 5 poäng, beskrivningen av polisarbetet: 0 poäng, skrämselfaktor: 0 poäng, reklam för gul regnjacka: 5 poäng, psykologiska trovärdigheten i stalkerns agerande: 0 poäng. Bredden på mordverktyg är imponerande. Vi ser knivar av olika slag, liksom pistoler, automatvapen, vanliga bondgevär, spadar, yxor, ståltråd och också en skruvmejsel. För sin fantasi inom detta område ger jag författarna 5 poäng. Men dessvärre 0 poäng för trovärdigheten vad gäller den stillasittande, bokläsande och pianospelande psykiatrikerns häpnadsväckande fysiska förmåga.

Och detta resulterar i att jag sammantaget ger Stalker överbetyget 2 stars av fem.

Klas Östergren - Gangsters och också Gentlemen

 Strax, dvs. vid något tillfälle i närtid, skall jag gå på bio och se filmen ”Gentlemen” med manus av författaren himself, dvs. Klas Östergren. Jag läste boken när den kom ut 1980 – alltså för 35 år sedan! - och tyckte om den då. Inte minst därför att den bl.a. perifert berörde ockupationen av kvarteret Mullvaden, som jag då sympatiserade med av högst egoistiska och för läsningen av boken helt irrelevanta skäl. Men det hade något med en vacker dam att göra … Där ser man hur det ibland kan bli ett intressant växelspel mellan fiktion och verklighet.

Ungefär såhär såg han nog ut vid den tiden.

Nu är ju filmen tydligen en sammanlagd version av Östergrens båda böcker ”Gentlemen” och ”Gangsters”, en slags uppföljare som kom för bara 10 år sedan. Och denna senare bok har tills nu stått och vilat sig i hyllan för olästa böcker. (Jag köpte den på NK när den kom ut och när jag nu har plockar fram den, slår det mig att jag då fick jag en röd ros av bokhandelsbiträdet. Varför har jag däremot fullständigt glömt bort. Det verkar ju när jag försöker blicka bakåt i minnets dis och töcken helt absurt. Fast kanske ändå inte ... Jag säger som "envoyén":  "Jag vill bli omnämnd med tre ord ´Fleur de mal´". Vilket bara den som löser böckerna fattar. Därför: läs. Om inte annat så fortsätt gärna läsa denna lilla, men omständliga, kommentar. Rosen finns hursomhelst icke – jag försäkrar! – torkad, pressad och inlagd i boken. Även om den kanske borde vara det.)

Men - vad passar då bättre än att läsa om ”Gentlemen” och läsa ”Gangster”. Inte mycket. Sagt och gjort.

I Gentlemen målar Klas Östergren med den breda penseln och väver en både spännande och intressant story kring i huvudsak Klas Östergren himself och bröderna Henry och Leo Morgan. Om de nu är två bröder, vilket alla menar, så vem är jag att tro något annat. Även om jag nog misstänker att de är en och samma. Men här finns också många andra personer som är viktiga för berättelsen – t.ex. den fala Maud och hennes äldre älskare W.S., den mystiske mr Edvard Hogarth och den ännu mer mystiska och hemlighetsfulla amerikanska som, till synes i vart fall, försvinner bort med Henry Morgan.

Kring dessa och ännu fler personer berättar Östergren sin story, hela tiden med både små och stora dagsaktuella händelser i fonden. Han liksom lägger in allt detta i ett kalejdoskop - ni vet en sån där leksak man hade som barn och där man såg alla de allra som vackraste stjärnor, men när man aldrig så lite rubbade det, så blev bilden en helt annan – och får, allteftersom berättelsen rör sig framåt, oss att se andra bilder, andra fokus och andra förlopp. Storyn blir aldrig sig riktigt lik, bara nästan, allteftersom vi läser vidare.

Det finns naturligtvis en sk tunn röd tråd i berättelsen, men den är ibland inte bara tunn utan dessutom ibland svart. Det är så de stora författarna gör – de kramar våra hjärtan och det faller ömsom svarta, ömsom röda droppar ner på vårt klena bröst. (Eller, som Klas Östergren vid ett tillfälle i boken inför en audition och till Henry Morgans pianoackompanjemang sjunger: ”Droppen Dripp och droppen Drapp satt på varsin i isetapp” …).

Jag ger boken vid denna omläsning fem stars av fem. Trots att det ibland märks att författaren var ung när den skrevs. Men vem fan har inte varit ung utan att det skall behöva skrivas en på näsan i decennier efteråt. 

Men varför lämnar författaren oss i ovetskap om vad som händer med den där Klas Östergren, bröderna, Maud och älskaren för att nu inte tala om Atletklubben Europa och alla personerna där eller de som gräver den hemlighetsfulla gången under huset där bröderna och KÖ bor eller ...? För boken slutar icke med en smäll, ej heller med ett kvidande utan helt öppet. Som om författaren Östergren bara tog en paus för att sätta in ett nytt vitt ark i skrivmaskinen för att strax börja skriva på fortsättningen. Och det kanske han gjorde. Även om det tog 25 år. Men det blir kanske lätt så när man, åtminstone temporärt, bor i en luguber våning. 

Och så kom då Gangsters. En annan bok, skriven av en äldre och mer mogen författare som nu är ännu lite bättre efter 25 års yrkesliv. Som skriver mer koncentrerat, mörkare och har ett ännu hårdare grepp om läsaren. Personkretsen känns förstås igen från Gentlemen, men också här har Östergren koncentrerat sig – borta är de mer udda staffagefigurerna, alla personerna i boken är mer betydelsebärande, om än förstås på olika sätt och i olika grad. Möjligen är Gangsters också värd en annan läsekrets än Gentlemen, läsare som söker en roman med större litterära ambitioner och förtjänster, men vad vet jag.

Samme författare men med mindre och gråare hår. Och läsglasögon. Så kan det gå.

Gangsters är förvisso en roman, men har man varit med ett tag ser man Östergrens författarhantverk mot en fond av en reell verklighet. Han beskriver sådana samhällsfenomen som många av oss sett och upplevt och kanske också varit delaktiga i. För det känns som om romanen på så sätt bottnar också i egna – författarens och mina – erfarenheter och upplevelser. Jag menar att Östergren har en uppriktighet i sina anspråk – han vill naturligtvis skriva en i sig läsvärd roman, men begränsar sig inte till bara det. Jag tror han också vill tydliggöra samhällsfenomen som inte alla av oss bejakar. Och detta göra han bra. Mycket bra.

Men ibland kan han kanske bli lite bombastisk, lite omständlig, lite väl tvetydig. Men vadå? Det finns författare, har jag hört, som kan beskriva en madeleinekaka på 50 sidor eller vad nu är. Och då kan man mycket väl fördra en understundom ska vi kalla det överdriven noggrannhet också av denne Östergren, en av vår samtids stora svenska författare.

I Gangsters möter vi förstås återigen Maud och hennes allt betvingande men också omöjliga kärlek till Henry Morgan, vi ser vad både kärlek, hat och ren ondska kan åstadkomma, vi får en inblick i vilka motiv och idéer som kan styra både i rent kriminella kretsar som i mer samhällsbärande. Och vilka offer dessa anser behövs för att hemligheter som bör förbli hemligheter också blir detta.

Gentlemen slutade öppet. Gangsters likaså. Fast bara nästan. Medan den ros som i romanen kallas Fleur du mal, och som ”Östergren” (jodå, han är förstås med här också) får i en slags avskedsgåva av en av skurkarna, blommar – och det gör den rikligt och sent – försvinner de i romanen bärande figurerna bort på det sätt vi alla så småningom försvinner bort. Ner i graven eller in i dimman eller bort i glömskan. Fast det kan ändå fortfarande någonstans stå en man – fördold eller förklädd eller nästan synlig – och sikta med sitt gevär på ”Östergren” och kanske på var och en av oss. Någon gång kanske skottet går av ...

Jag gav Gentlemen fem stars av fem. Det borde jag inte gjort. För vad ska jag då ge Gangsters som jag tycker är en ännu bättre roman? Ja, det får väl bli fem stars av fem här också.