Kristina Sandberg - Att föda ett barn; Carl-Michael Edenborg - Alkemistens dotter; Hjort/Rosenfeldt - Den stumma flickan.

 Nu kan man, med tanke på rubriken, lätt förledas tro att jag läst de här böckerna. Men så är icke fallet. Skälet till detta kan man onekligen grunna på. Med ”man”, vilket möjligen är onödigt att framhålla, avses jag. Att någon annan skulle intressera sig för mina läsvanor och preferenser är mindre sannolikt, trots att jag lägger ut detta på min läsblogg och dessutom till mina 27 eller vad det nu är sk vänner på Facebook. Men det kan kanske föralldel bero på ett för mig tidigare okänt narcissistisk drag. Vem vet. Men att allt jag skriver på läsbloggen också hamnar på Google det hade jag ingen aning om när jag började, hade inte kunnat föreställa mig heller och är faktiskt dessutom inte helt lycklig över. Men vad fan ska en gammal man göra – i tider som dessa kan man ju inte ens röra sig på stan utan att riskera att hamna på Google Map. Har jag läst.

Ty jag är en läsande man och har, trots omfattande utrensningarna genom decennierna (vilket, inom parentes, min fru vägrar att ta till sig att så skett ...) ett ganska omfattande och dessutom välordnat bibliotek. En hel del av det jag läser, om än således inte allt, skriver jag alltså sedan en tid tillbaka om på min läsblogg. Och varför det, kan man ju undra, när det verkar som om jag egentligen inte vill att någon skall läsa mina anspråkslösa texter. Det finns två skäl – dels då jag att efter att i ett långt yrkesliv mer eller mindre dagarna i ända skrivit promemorior, avtal, protokoll, program av olika slag och annat liknande sexigt helt enkelt tycker att det nu är roligt att bara kunna skriva for lyst (eller vad det heter på finska) dels är det också ett bra sätt att för mig själv sammanfatta vad jag tyckte om boken jag läst. Och med det blir det samtidigt lite lättare också komma ihåg den. Märkvärdigare än så är det alltså inte.

Ej mitt. Men ganska lika.

En läsande man alltså. Och nästan en tvångsmässig sådan. Men bara i den meningen att om jag börjat på en bok skall jag fanimej läsa ut den. Basta. Undantag från denna gyllene regel har det förstås funnits. Mången deckare har jag skummat mig genom och dessutom i en hel del fall dessutom börjat läsandet genom att först läsa sista kapitlet. Men annars har jag börjat på sid 1 och läst mig fram till sista sidan. Ibland under viss ansträngning, men i regel med stor behållning.

Ett stort undantag har det hittills funnits och det gäller Patrik White, Nobelpristagaren från Australien. De tre tegelstenarna Livets träd, Målaren och Stormens öga blev helt enkelt för mycket. Jag har kvar dem fortfarande, men alltså lästa bara ett fåtal sidor. Nu vet ni, kära ev. läsare, det.

Och det har inte hjälpt vad Gunnar Helén en gång sade. Gunnar Helén, frågar sig kanske en fåkunnig yngling, vem är det? Jo, det hände sig på den tiden – vi pratar 1970-tal – att Folkpartiet hade denne man som riksdagsman och sedermera partiledare. Han var journalist, fil dr på en avhandling om Birger Sjöberg och mycket beläst. Om denne nu avdöde man helt plötsligt skulle stiga ner i dagens svenska riksdag skulle han bli förskräckt. Han skulle se en talman som heter Björn Söder, en dilettant som ordförande i Kulturutskottet och en partiledare för sitt gamla parti som skjutit skolan i sank – skolan som en gång ironiskt nog var en viktig fråga för Helén – och som väl inte läst något annat än SoldF (Soldaten i Fält, en illustrerad handbok i dödandet ädla konst som alla värnpliktiga förr fick när man ryckte in. Hur det är nu vet jag inte. Kanske får våra nuvarande yrkessoldater en padda att ha i fickan som vid behov kan plockas upp för att inhämta lite instruktioner när den lede fi anfaller).

Såhär gör man. 

Vad sa då denne Helén? Jo, ungefär så här – vill jag minnas – i ett radioprogram om litteratur under tiden han var partiledare. ”Läs god skönlitteratur för din egen skull. Du kommer att med tiden lära dig mycket som kommer att vara av värde för dig själv och dina barn. Men tar det stopp efter låt oss säga 50 sidor, så lägger du boken åt sidan och börjar på en annan som kanske i någon mening är bättre eller enklare eller svårare. Du kommer sannolikt så småningom komma tillbaka till boken du nu lägger åt sidan. Jag har själv gjort så ibland och gör det fortfarande”.

Gunnar.

Lyssnade jag då på Helén? Lärde jag mig mig något? Ja, allt – utom detta med de 50 sidorna. På den tiden var jag inte bara ung, dum och vacker utan också envis och lite enveten. Numera vet jag inte riktigt vad jag är. Kanske en l-i-t-e-n smula enveten? Men ändå inte värre än att jag NU kan höra Heléns välmodulerade stämma ringa i öronen och dessutom lyssna på vad han säger.

(Kan ni förresten föreställa er att någon av dagens partiledare skulle kunna diskutera litteratur på ett intressant och viktigt sätt? Tänk er terriern Lööf, den långsamme Löfven, den avsuttne deprimerade Reinfeldt och han den där Björklund lugnt och intressant diskutera höstens skönlitterära utgivning och då t.ex. berätta för oss vilka reflektioner man själv gjort efter läsningen och vad man skulle vilja rekommendera. Nä, jag vet. Det går inte att föreställa sig.)

Alltså. Mitt nya motto är ”50 sidor ...”. Vilket jag har tillämpat på följande böcker.

Det finns väl ingen aktuell författare som hyllats så till den milda grad som Kristina Sandberg. Hennes trilogi om klassresenären och hemmafrun Maj har höjts till skyarna och Sandberg själv överösts av snart sagt alla litterära priser som finns i detta land. Också det kanske främsta av dem alla, dvs. Augustpriset. Formellt fick hon priset för den sista delen i trilogin, men jag uppfattar det nog som att priset egentligen gällde sammantaget för alla tre böckerna. Jag har inte läst någon kritiker som varit negativ i något avseende. Till och med den bitske Jonas Thente i DN har lagt sig på rygg. Och alla tycks ha läst böckerna. Alla utom jag. Men jag har försökt. Och försökt. Men det är något som tar emot. Jag har svårt att identifiera mig med den blyga, väna och tafatta unga kvinna som jag läser om i första delen. Jag kom inte ens till de 50 sidorna. Nu påstås det ju allmänt att trilogin kommer att ingå i vår svenska litterära kanon, så jag blir väl så illa tvungen att läsa böckerna så småningom. I pocket då. För vem vet – från sidan 51 kanske himlen öppnar sig också för mig. Nu har jag läst annat av Sandberg som jag tycker är mycket bra, kanske främst Ta itu, som beskriver hur en kvinna långsamt sjunker bort från man, barn och arbete – från livet helt enkelt – och in i sjukdom. Till slut har hon bara den såpade pålen att försöka greppa tag om.

En författare som jag möjligen inte kommer att återkomma till är Carl-Michel Edenborg. Han var, tillsammans med bl.a. Sandberg, också nominerad till 2014 års Augustpris för boken Alkemistens dotter, vilket jag har lite svårt att förstå. Den kritik jag läst har väl varit ganska positiv, om än lite avmätt. Det är något med såväl ämnesval – flickan Rebis är den sista i en släkt av alkemister och har i uppdrag att förinta universum (sic) – som språk – jag uppfattar det som att Edenborg försöker skriva en pastisch på 1700-talets språkbruk – som irriterar mig så till den milda grad att jag till slut – och då var jag redan förbi sidan 50 – slog ihop boken med en djävla smäll. Pang! Men universum överlevde. Nog om det. Nu tycks ju Edenborg vara en spännande person – fil dr, fd caféägare, journalist, kritiker, förläggare och säkert en hel del annat som han är. Kanske han och jag möts en annan gång i litteraturens värld, vem vet. Som vi helt apropå stötte på varandra på ett antikvariat härförleden. Jag satt och bläddrade lite i nyinkomna gamla böcker när mr E och en underskön kvinna klädd i svart kom in. Han starkröstad, hon till synes vän där hon gled utmed bokhyllorna, jag helt osynlig.

Det händer sig understundom, särskilt i tider av skitväder, att ett lätt mörker sänker sig också över mig. Det är inte sol ute, inte sol inte, inte sol i hjärta och ej heller i sinne. Då är det tid för en deckare. Jag brukar då bli så förbannad över att jag kastat bort pengar på skit att dimman lättar. Michael Hjorts och Hans Rosenfeldts böcker brukar vara bra för ändamålet. Så också deras senaste som heter Den stumma flickan. Tillfrisknandet kom denna gång snabbare än vanligt eftersom denna bok är sämre än vanligt. Vi har ett mord (en hel familj blir skjuten), lite bygdestämning, lite byfånar, lite bligande blickar, lite familjeproblem, en okunnig polis, en intrigerande politiker, en mamma och hennes barn och så vad gäller polisen det vanliga persongalleriet med häradsbetäckaren och psykologen Sebastian Bergman i centrum. Denna gång lägrar han den kvinnliga förundersökningsledaren. Men han plockar också fram sin fantastiska förmåga att hitta avgörande spår i vatten och dimma, så mördaren kommer inte undan. Om någon nu skulle tro det. Hjort/Rosenfeldt blir några spänn rikare och jag lite gladare och trevligare. Det senare gläder mig.

Den pigge Pigge är inte med i boken.