Håkansson, Johansson, Vigsö - Politik i det offentliga rummet. Svenska valaffischer 1911 - 2010.

 Författarna har förtjänstfullt gått igenom de svenska valaffischerna under 100 år (perioden 1911 – 2010) med avseende på bl.a. deras historia, bildspråk, bakomliggande teori och hur de kommunicerar med oss väljare och dessutom satt in dem i samhällsutvecklingen i stort. Ämnet kan verka snävt även om det är ganska aktuellt just för dagen. Men den 15 september är ju de flesta affischerna inte bara borttagna utan dessutom bortglömda. Till glädje för de flesta av oss. Hursomhelst – är man lite nördaktig (och vem har inte en liten nörd gömd och nästan glömd längst in i någon synaps i hjärnan) och desslikes intresserad av politik och nutidshistoria, så kan ämnet onekligen ha sitt intresse.

Först som sist: det är enligt min mening ganska dåligt ställt med de just nu aktuella valaffischerna även om man har lågt ställda förväntningar. Och inte var de bättre förr om än kanske – om man ser på dem med dagen glasögon – lite roligare.

OBS OBS kära läsare – jag delar inte budskapet. Men kanske skulle någon liknande affisch i dag kännas lite uppfriskande?

Boken är, som sagt, en trevlig genomgång av valaffischernas teori, om man kan använda det uttrycket, och dess historia och praktik. Vi kan läsa hur affischerna utvecklats, eller i vart fall förändrats, genom åren med avseende på bl.a. hur man använder bilder, fotografier, färger, olika symboler och hur partiledarna använts på affischerna. Och mycket mer.

Ett särskilt avsnitt handlar om sk negative campaigning, som ju är ganska vanligt förekommande utomlands och då inte minst i USA. Här hemma är sådana negativa kampanjer ganska ovanliga och när de förekommit verkar det vara vanligast när ett parti är i underläge i opinionsmätningarna. Nya Moderaternas kampanj här i Stockholm verkar bekräfta den tesen.

Författarna är akademiker och verksamma vid Göteborgs universitet. De skriver lätt populärvetenskapligt och därmed fullt begripligt. Och intressant. Men som de akademiker de är, så skall de naturligtvis också presentera en teori. De ställer då upp tre grundelement för en bra eller begriplig valaffisch: Hur ser påståendet ut, dvs. vad vill partierna uppnå med den. Vilken grund har de för detta påstående. Och på vilket sätt hänger grunden och påstående ihop. Detta senare kallar man garant. Denna enkla tes kan sedan byggas ut och kompliceras i det oändliga med t.ex. påståenden i flera led och införandet av nya element som t.ex. styrkemarkör, understöd och villkor. Ungefär där svalnar mitt intresse i just teoridelen. Men modellens enkla grundelement kan ändå vara värd att hålla i minnet när vi tittar oss omkring i dagar som dessa och hela tiden stöter på mer eller mindre bra affischer. Men nog ser vi direkt om den är bra eller inte och effektiv för sitt syfte eller inte? Oavsett om den skulle ha eller sakna styrkemarkör och understöd. Eller vad tror ni?

Bra eller dåliga? Med eller utan garant ... ?

Vad kommer att hända med valaffischerna i framtiden – denna över hundraåriga tradition i folkhemmet. Författarna tror att den kommer att överleva flera val framöver och menar att de kommit att bli en del i den svenska politiska kulturen på samma sätt som julgranen är till jul och sill och snaps till midsommar. Ja, kanske det. Men själv tror jag att deras tid är räknad. Jag kan tänka mig att andra både billigare och enklare och i grunden effektivare sätt att förmedla ett budskap eller göra en kandidat känd kommer att bli vanligare framöver. Redan nu finns det färdig teknik för sk digitala affischer och att i tidningsannonser lägga in en QR-kod där vi enkelt kan få en snabblänk till vidare information.

För när en affisch är tryckt, distribuerad och uppsatt så är det inte mycket partierna kan göra åt den – den sitter där den sitter och har det budskap den har. Men i andra kanaler kan man reagera på händelser i valkampen eller vid behov vässa sina argument i en fråga. Här kan man då tänka sig inte bara vanliga annonser i papperstidningarna och nättidningar utan också uppdatering av hemsidor, e-mejlutskick, dörrknackning och varför inte de gamla hederliga torgmötena. Och att bemanna valstugorna med folk som kan argumentera och inte bara stå passiva och dela ut broschyrer. Och att utbilda lämpliga personer till agitatorer. Det senare vore väl spännande?

En fördel - eller risk - med den nya tekniken är att det har blivit möjligt för politiska motståndare eller vanliga medborgare att ta fram alternativa affischer som kommentarer till de befintliga. Det är ett svårt område, som måste hanteras med finess. Ironi är svårt och kan lätt  missuppfattas.

Men vad vet jag om framtiden. Enligt en undersökning som författarna refererar till, så ser partierna fortfarande valaffischen som en central del i valkampen. Så det är väl i denna fråga som i så många andra – den som lever får se.

Hursomhelst. Ska de vara kvar så kräver jag att de som förr i tiden sätts upp på en pinne. Det kommer ni väl ihåg? Det var tider det.

Jag gav boken fyra stars av fem.

Carlssons bokförlag 2014 – 143 s (stort format) – ISBN 978 91 7331 621 7.

Och nu kan vi alla lyssna på Ytre Suløens Jass-Ensemble – Blues For A Sad Clown