Ola Nilsson - Hammerdalstrilogin.

Ola Nilsson har bl.a. skrivit Hundarna, Änglarna och Kärleken gömmer inget. Dessa tre böcker bildar en trilogi om folket och livet i byn Hammerdal i Jämtland, där Nilsson bodde under skolåren. Jag och fler med mig kallar dessa tre böcker Hammerdalstrilogin och jag kommer att kommentera dem här var och en för sig. Förhoppningsvis i ganska rask takt – men vi får väl se; många andra läsvärda böcker tränger sig på - men börjar hur som helst med Hundarna, som kom ut 2010.

Och här kommer nu också en kort kommentar till Änglarna, utgiven 2011. Och också Kärleken gömmer minnet, utgiven 2012. 

Inte vet jag hur många som läser Nilsson, men jag hoppas det är många. Hans tre böcker i trilogin är alla till omfånget tunna och sparsmakade dystopier om livet – och döden - i den jämtländska obygden och bör enligt min mening ingå i varje relativt välsorterat privat bibliotek. Eller i vart fall vara bland de böcker som den litteraturintresserade läst och bevarar i minnet. Nilssons författarskap kommer enligt min mening framöver att bedömas som ett av våra intressantaste och viktigaste. Vilket har märkts också på hur hans senaste bok Isidor och Paula, som jag köpt men ännu inte läst, mötts av kritiker och läsare. Så håll ut bästa ev. läsare av denna min läsblogg. Snart kommer jag att pracka på er min uppfattning också om den boken …

De tre böcker som ingår i trilogin är på totalt ca 450 spatiösa sidor, att jämföras t.ex. med en ordinär deckare som brukar vara på ungefär 500 tättryckta sidor. Per bok.

Det här med hur många sidor en författare använder sig av för att berätta sin historia är ganska intressant. Överslagsvis ligger Willy Kyrklunds hela livsproduktion, mätt i sidor, på ungefär 1,5 normaldeckare och alla Pär Lagerkvists viktiga romaner på mindre än en. Både Kyrklund och Lagerkvist är ju ytterst sparsmakade författare som hyllar koncentration och har ett idéburet innehåll i romanerna, till skillnad från breda epiker som t.ex. Wilhelm Moberg, som både skriver mycket och långt. Med bibehållen hög kvalitet.

Kvalitet menar jag att också t.ex. den av många förkättrade Jan Guillou har. Han får väl inte Nobelpriset direkt och säkert inte ens vare sig något stipendium från Svenska Akademien eller ett Augustpris. Men hur många får det? Hans senaste romanprojekt är ju dessutom ett direkt självmordsuppdrag skulle jag vilja påstå. Så det han kanske inte har vad gäller rent litterär och stilistisk förmåga, kompenserar han med kraft, konsekvens och och intressanta romanidéer. Nå. Långt och mycket skriver han hursomhelst.

För visst är det kul att det finns många olika slags författare i vår herres bokhage. Less is more säger vissa. Less i bore hävdar andra. Själv är jag nöjd om författaren har en idé om vad han vill förmedla i sina böcker, anpassar sitt innehåll och sin stil efter den och sedan lyckas med sitt uppsåt. Alla de jag summariskt nämnt här är, menar jag, ett bra exempel på detta.

Kyrklund skriver med sin mest finvässade penna, Lagerkvist har doppat sin i kristi sår medan Moberg sveper med sin kraftfulla hand över t.ex. både budkavelns tid i Sverige, kärlekens lycka och olycka och i nybyggarland i USA. Guillou slår, tycks det, med vältränad och muskulös arm rakt i solar plexus på alla högbrynta själar. Oavsett vad han skriver om. De högbrynta står där och kippar efter andan medan vi andra läser honom med intresse. Nilssons tre böcker i trilogin ger oss med både tyngd, svärta och klarhet hans beskrivning av hur av omständigheterna förkrympta och hämmade liv kan se ut. Och får - oavsett om det gäller barn (som i Hundarna), relativt vuxna som bor kvar i bygden (Änglarna) eller för dem som flytt(at) därifrån (Kärleken gömmer minnet) – oss som läsare att se och förstå vad han vill förmedla. 

Författaren.

Hundarna (texten skriven 22 sep. 2015).

I berättelsen möter vi i första hand ett antal av livet skadade barn på mellan låt oss säga 13 och 15 år. Deras fokus tycks ligga på att driva runt, att döva tillvarons enformighet eller meningslöshet med sprit, självvald ensamhet och sex. De vuxna, som också finns med i berättelsen, är mer staffagefigurer och därför egendomligt frånvarande. Det finns i boken en dov ton av uppgivenhet där både barn och vuxna lever som fångade av krafter de inte kan hantera och därför möter livets orättvisa inte med kamp eller kunskapshunger utan med uppgivenhet, förstärkt av föreställningen att livet är och skall vara smärtsamt. Helt enkelt utan mening. Inte ens religionen finns som tröst – gud, jesus och för den delen djävulen nämns inte, finns inte i människornas föreställningsvärld. Det är i stället som om det finns generationers jordbundna rötter som likt svarta fingrar håller alla, barn som vuxna, fast i myllan, i det som varit och det som är. Finns en framtid? Finns hopp? Eller är man redan som barn märkt – undergångsmärkt? Ja, sannolikt. Så läser jag boken.

Boken.

Jag gav Hundarna fyra stars av fem i betyg.

Änglarna (texten skriven 23 sep. 2015).

”Det är över”. Så börjar boken. Och den slutar med att två vilsna själar möts på en rälsbuss. Möts och möts, förresten – deras ensamheter rör vid varandra. En av dem tittar på den andre som för att säga något. Men förblir stum. Så slutar den.

I en värld som är som svartpolerad stål går människor som inte vill känna vid varandra, men som måste ses varje dag, stela av förtvivlan och utan framtid. Spriten är deras dagliga vän som temporärt tycks lindra deras smärta, läka deras sorg. 

Två människor ser vid olika tillfällen genom en spricka i sina liv. Den ena tror då att världen kan bli vacker och att människor kan älska. Den andra att vägen ut är att mörda den som öppnat sig för honom och är beredd att både ge och ta emot kärlek.

Det är dessa två som möts på rälsbussen. De heter Anna och Anders. 

Boken.

Jag gav Änglarna fyra stars av fem i betyg. Och handen darrar när jag skriver detta.

Kärleken gömmer minnet (texten skriven 27 sep. 2015)

Fyra personer har flytt(at) från den lilla byn till den stora staden. När berättelsen börjar begravs en av dem. De tre ännu levande bor i samma mörker, i samma smutsiga hörn av världen som tidigare trots flytten. Deras rädsla är den samma, liksom deras förtvivlan. Alla har de spriten som den enda sanna vännen. En är författare som stumnat, en är bildkonstnär som ännu målar, den tredje är … ja, jag vet inte. Möjligen lite närmare undergången än de två övriga. De lever som karikatyrer av levande människor och hatar, hatar, hatar - sitt förflutna, sina familjer, sin släkt och paradoxalt nog även sin gemenskap. Som ändå är det enda som håller dem upprätta.

Jorden gömmer stoftet. Kärleken minnet står det på ett av sidenbanden på en krans på den nyss dödes grav. Men om ingen kärlek finns?

Boken.

Jag gav Kärleken gömmer minnet fyra stars av fem. 

Christoffer Carlsson - Mästare, väktare, lögnare, vän.

Jag har just lagt ifrån mig Christoffer Carlssons senaste bok Mästare, väktare, lögnare, vän och frågorna hopar sig – Varför måste alla sk deckare nuförtiden vara så helvetes tjocka; varför måste de ha ett persongalleri som skulle gjort Leo Tolstoy grön av avundsjuka; varför måste intrigen vara så komplicerad att Vargas Llosas Det gröna huset verkar vara skriven för barn; varför --- ja, varför är allt en trasa?

Författare Carlsson.

(Jag ber direkt om ursäkt. Det där med trasan kom bara för mig. Det är ju den gamle rabulisten, giftmördaren och en av våra stora viktiga författare Carl Jonas Love Almqvist som en gång skrev detta:

Varföre är den gode dum?
Varföre är den kloke ond?
Varföre är allt en trasa?

Skälet till att han gjorde så kan vi ju hoppa över här. Om nu någon förresten fortfarande vet vem Almqvist är. Själv läste jag honom i gymnasiet redan, och har väl därmed avslöjat hur djävla gammal jag – er okände bokbloggare - är. Nu vet jag inte om han ens nämns i grundkursen i litteraturvetenskap. Men antagligen. Det borde i vart fall gå an att göra så).

Nå. Nu är väl det jag skrev om deckarförfattarnas vanor eller ovanor inte så allvarligt menat. Om än ändå lite grand. För mig är en deckare en ren och skär avkopplingsläsing, och det är inte alls något fel i det. Men faktiskt så tycker jag då att 500 sidors avkoppling kan vara i tyngsta laget, om ni förstår vad jag menar. Och faktiskt så tycker jag att en och annan deckarskribent skulle kunna dra ner lite på persongalleriet. För att nu inte tala om intrigen – antingen är den läckbergsenkel, vilket är det vanligaste, eller så är den, undantagsvis, så svår att inte ens författaren själv verkar hitta rätt i den.

Men undantag finns. Christoffer Carlssons senaste bok är, i likhet med hans tidigare, ett klart sådant  undantag. Förutom då detta med antalet sidor. Alla är väl på 500 sidor eller något liknande. Mästare, väktare, lögnare, vän är på tunga inbundna 478. Att man som läsare vill koppla av lite innebär ju inte att man skall behöva ge avkall på stil, litterär förmåga och ambitionsnivå, på miljö- och personbeskrivningar och en intelligent  och trovärdigt beskriven handling. I alla dessa avseenden är Carlsson en bra och läsvärd författare och dessutom med en hög kompetens i konstruktionen av sin sk gåta. Och detta är ju det viktigaste oavsett bokgenrer. Så jag får väl försöka överse med detta med antalet sidor ...

Det finns kanske trots allt ett problem med hans böcker. Hans tre senaste är visserligen fristående men ändå delar av en serie med den märklige polisen Leo Junker i en huvudroll. Fristående, således. Men Carlsson kan förstås inte bortse från vad som hänt hjälten eller hans kolleger i de tidigare böckerna och måste därför på något sätt återge eller repetera något av detta. Vilket han för all del gör ganska smidigt – ibland mycket tydligt, ibland mer antydningsvis eller rent av nästan helt i förbigående. Men kopplingen till vad som skett tidigare finns.

Vad handlar då boken om? Om en läsare associerar till John le Carrés Tinker, Tailor, Soldier, Spy (eller Mullvaden som den kom att heta på svenska) så är hen helt rätt ute. Vi möter som vanligt Leo Junker och hans både nuvarande och tidigare kollegor i ett intrikat spel med många olika insatser, där nog de flesta får anses ligga lite väl mycket utanför vad lag och samvete säger. Men vad gör det? Underhållande är det. Om än ibland lite väl fantasirikt – lagens väktare mördar anhöriga, spelar dubbelt med utländsk makt, berikar sig själv och tar tom livet av journalisten Cats Falck och hennes väninna Lena Gräns; ett fall som är och har förblivit ouppklarat, om än omgärdat med många spekulationer. (Sen kan man ju undra lite över det etiska i att stoppa in ett verkligt fall i en fiktiv berättelse och då dessutom berätta hur morden gick till och vem som var mördarna).

Sant eller falskt

Men sen är det bara att hoppas att verklighetsförankringen är låg eller kanske tom obefintlig vad gäller vår svenska polisiära ankdamm. I boken har vän och fiende samma varma handslag ända fram till att allt skiter sig; ända fram till det att verkligheten hinner ikapp de mest förhärdade. Att tänka sig att något liknande skulle kunna hända i vår egen poliskår med de snälla, välmenande blåklädda Kling och Klang eller deras kostymklädda kolleger uppe i hierarkin känns något obekväm.

Hursomhelst – jag gav Mästare, väktare, lögnare, vän tre stars av fem i betyg. 

Therese Bohman -Den drunknade; Den andra kvinnan.

Man kan ju inte veta allt, och det är ju faktiskt lite trist. Men å andra sidan blir det då helt nödvändigt att söka ny kunskap. Sade redan den gamle gamängen Chronschough.

Therese Bohman. 

Som nu med Therese Bohman. Namnet var någorlunda bekant, men mer var det inte. Jag läste de berömmande recensionerna om boken Den andra kvinnan och blev nyfiken på både henne och boken. Av det allvetande Wikipedia får jag veta att hon varit redaktör på Axess magasin, varit kritiker på Aftonbladet, är kritiker på Expressen och tidningen Vi. (Vilket blir ett skäl till att då och då kanske kasta ett getöga i skitblaskan Expressen men framförallt börja läsa Vi, som min svärmor vill pracka på mig var gång vi ses). Allt detta är hon – och säkert mer därtill - och dessutom alltså författare.

Jag ser också på Wikipedia att Bohman har ett Twitterkonto – som förstås är lika meningsfullt som alla andra sådana jag läst; dvs. helt djävla meningslöst för andra än tydligen henne själv och den (handfull?) som bryr sig om vilket smör hon har på morgonmackan eller, vilket förefaller mer troligt, alla de som tydligen vill hålla sig uppdaterade på dumheter och trams, men som egentligen bara slösar bort dyrbara sekunder av det tickande livet genom att bläddra sig igenom twittervärlden – men att hon också har en blogg, som hon kallar Thereses dagbok. Den däremot - bästa ev. läsare av min egen obetydliga läsblogg - är bra, intressant och läsvärd. Och kan rekommenderas. Det är alltid inte bara kul utan helt enkelt livsnödvändigt att läsa intelligent välskriven text på mer än 140 tecken om både stort och smått. Särskilt nu när Bodil Malmsten i praktiken tycks ha lagt av. (Även om hennes senaste text om hemtjänsten och städning var bra och fick mig att återigen tänka på gamla svärmor).

https://theresebohman.wordpress.com/

Bloggadressen. 

Jag kommer här att skriva om båda hennes böcker. Förutom Den andra kvinnan, som kom ut 2014, har hon också skrivit Den drunknade (2010).

Den drunknade. (14 sep 2015) 

Den unga kvinnan med ännu inte avslutade studier i humaniora besöker sin något äldre syster som bor med sin ännu något äldre man på en gård i Skåne. Hon heter Marina, systern Stella och han Gabriel. Mellan dessa tre kommer att utspelas ett kammarspel på liv och död med olika roller och från olika utgångspunkter. Marina söker en väg och riktning för sitt liv. Stella en väg ut ur sitt. Gabriel makt - över kvinnor.

Marina besöker gården vid två tillfällen. Första gången en sådan sommar som kan finnas i Skåne – het, dallrande, sol som lyser från den klarblå himlen och där livet tycks stå på vänt och återkomma först när de yttre förutsättningarna tillåter att man åter kan andas. Stella, som är stadsträdgårdsmästare i den lilla staden nära gården, sköter dess växter exemplariskt. Gabriel, som är författare, skriver på en roman som inte tycks bli färdig. Marina, den senfärdiga akademikern, går mest runt och iakttar omgivningarna, sin syster och hennes man och tycker sig förstå att deras relation är dålig. En dag när systrarna är och badar ser Marina ett brännmärke på Stellas lår. En annan dag försöker Stella berätta något för Marina, men deras relation är och har varit så stum och tom att samtalet dem emellan försvinner bort i Stellas gråt. Så en dag kysser Gabriel Marina, som då tycker sig få sin förkvävda förälskelse i honom bekräftad. En förälskelse som tynger den allvarliga Marina samtidigt som den skuld hon känner blir som ett band mellan dem.

Stämningen på gården dessa vackra sommardagar är dov och trevande; det finns något underliggande nästan hotfullt som skaver och påverkar dem alla. Och hettan dallrar dag som natt. I näckrosdammen tycker sig Marina se hur näckrosorna skickar sina skott som nödraketer mot himlen. Nödraketer som också vem som helst av de två kvinnorna skulle kunna skickat som ett rop på hjälp; men som de inte gör.

Nästa gång Marina kommer till gården – det är senare på hösten eller förvintern samma år – är Stella död. Hon har drunknat i näckrosdammen. Det är då en sådan höst som det nästan alltid är i Skåne – ständig blåst, regn som aldrig slutar, dimma som aldrig lättar. Fälten ser ut som om någon har klöst dem med långa svarta klor. Trädgården har förfallit och ruttnat bort. Bohmans beskrivning av detta höstlandskap är inte långt från Birgitta Trotzigs mästerskap.

Skånevinter. Tro mig - jag vet.

Den makt som Gabriel haft över Stella överförs nu på Marina. De lever som man och kvinna. (Att göra detta trovärdigt är ett bevis på Bohmans förmåga). Marina hittar Stellas gömda dagbok och får bekräftat sina misstankar att han slog henne. Gabriel förnekar allt, också möjligheten att han var med vid dammen när Stella dog. En kväll brännmärker han Marina på samma sätt sin han gjorde med Stella. Marina tycks då ge upp. Hon och hennes liv blir en del av det ständiga kretsloppet från födelse till död där hennes vilja inte längre är hennes. Hon har inte längre något val. Hennes liv är från nu ödesbundet.

Detta är en mycket bra bok och det är svårt att förstå att det är en debut. Bohmans språkbehandling är imponerande och hon får oss som läsare att se och känna det psykologiska klimatet på den lilla gården och hur det också samspelar med det rent yttre klimatet. Person- och miljöbeskrivningarna naturligtvis utmärkta.

Det blir omöjligt att ge Den drunknade ett annat betyg än fyra stars av fem. En fantastisk bok som jag inte tillnärmelsevis ger rättvisa med min beskrivning. Läs den.

Den andra kvinnan. (10 sep 2015)

Den unga namnlösa kvinnan med påbörjade men oavslutade akademiska studier bor i den trista hålan Norrköping - ”en vik till en vik till en vik, en blindtarm till Östersjön” - där hennes liv haltar sig fram i både upplevd och reell meningslöshet. Hon bär på oförlösta författardrömmar, men tyngs av både sin sociala bakgrund, sin känsla av vara oduglig och inte passa in och av sin ensamhet. Hon träffar sin tråkiga väninna bara för att andra är ännu tråkigare. Hennes timvikariat som diskare och köksbiträde i sjukhusköket håller henne någorlunda flytande rent ekonomiskt.

Vad händer då om inte det mest klassiska av alla klassiska banala situationer. Hon blir hemlig älskarinna till en manlig, rik och förstås gift överläkare. Hennes förälskelse är total och blind. Vad hans är vet jag inte riktigt, men inte är den vare sig total eller blind. Eller kanske ens förälskelse. Hon fantasidrömmer om ett framtida liv med denna man. Tror och hoppas att han skall bli en inträdesbiljett till ett annat och bättre liv. Ett liv hon är värd. Så inträder i tillvaron och berättelsen hennes onda genius, som är ingen mindre än … ja, det berättar jag inte. Men detta leder i vart fall slutligen till en slags prostitution från hennes sida som, tillsammans med det faktum att hon kommer in på en sökt utbildning på annan ort, också innebär en flykt från mannen och Norrköping. Och berättelsen slutar, som sig bör i dessa tider, med ett intetsägande och tomt sms. Fast livet går kanske vidare?

En sådan berättelse hade i mången författares hand kunnat bli outhärdlig att läsa. Men Therese Bohman han en språkbehandling och ett grepp om sin berättelse som beskriver den unga kvinnans liv och bakgrund på ett sådant sätt att det finns en total trovärdighet i hur hon tänker både innan och under tiden hon träffar mannen. Och faktiskt också efteråt. Hon var innan mötet med mannen på väg att malas ner av tillvaron och sin känsla av misslyckande. De förhoppningar hon då knöt till mannen var naturligtvis fåfänga, vilket hon på ett sätt förstår, och det för henne bittra uppvaknandet från denna dröm skakar henne förstås, men innebär också en möjlighet till annat liv och annan tillvaro. Med en smärtsam och plågsam erfarenhet med sig. Men vem har inte haft det och klarat sig någorlunda ändå?

Det är nu bara att hoppas på att Therese Bohman inte gör en Lena Andersson, dvs. skriver samma bok en gång till om än med en annan man i fokus. Alla dessa tre böcker är läsvärda var och en på sitt sätt, men – bäste ev. läsare av denna blogg – om du måste välja, välj Therese Bohmans.

Jag gav Den andra kvinna fyra stars av fem i betyg och vill verkligen rekommendera den. Läs den med eftertanke och allvar. Men varför inte också läsa hennes blogg? När du har en stund över.

Håkan Nesser - Elva dagar i Berlin.

Håkan Nesser är en flitig man. Sedan debuten 1988 har denne nu 65-årige yngling gett ut 28 böcker, Elva dagar i Berlin inräknad. Ett gott dagsverke måste man säga, särskilt som han under en dryg tioårsperiod dessförinnan arbetade som lärare och då inte skrev en rad. Och det är säkert inte slut ännu.

Snabb vid skrivmaskinen?

Många av oss har läst många av hans böcker – deckarna, hans uppväxtskildringar, de sk stadsromanerna, novellsamlingarna och kanske tom den lite egendomliga sk psykologiska thrillern. Själv har jag faktiskt läst nästan alla hans böcker, ser jag nu när jag kollar upp saken i biblioteket. Det hade jag nog ändå inte trott. För det finns något hos Nesser, framförallt i de senare böckerna, som jag – utan att egentligen kunna sätta fingret på det – inte gillar riktigt.

Han är ju läst av en hel del både här hemma och internationellt, men kommer väl antagligen inte att få många rader i en ev. kommande ny svensk litteraturhistoria. Fast vem vet. I de tre standardverk jag har hemma får han i vart fall i den lite högbrynta Litteraturens historia i Sverige (Olsson, Algulin; 1995) inget omnämnande alls medan han i den kanske lite mer populärt hållna Den svenska litteraturhistorien (Hägg; 1996) får en mening (”… med fantasifulla kriminalgåtor kring den grubblande alleuropeiske kommissarien van Veeteren”). Den svenska litteraturen (Lönnroth, Delblanc, Göransson; 1999), som i registret presenterar Nesser som ”författare, lärare” ger honom häpnadsväckande sju halvrader. Fast litteraturvetarnas intresse för genren generellt kan nog diskuteras. Tror jag. Det är antagligen i mer specialiserade verk, om sådana nu finns, som deckarförfattarna kommer att nämnas mer ingående.

Men Nesser tar säkert detta med ro. Hans belöning ligger kanske mer i de pengar som vi läsare ser till att de stadigt rullar in på hans konto. Och som ger honom och hans familj möjlighet till ett gott liv. Å andra sidan har man ju hört talas om författare som förväxlar folkets kärlek med litterär kvalitet på det hen lyckas producera. Inga namn … Och därför blir grymt besvikna när formella hyllningar i form av priser, medaljer, stipendier och devota recensioner uteblir. Att Nesser skulle allvarligt lida av denna besvärande åkomma tror jag i och för sig inte.

Lätt maskerad känd kollega. 

Nå. Läst är han alltså och också av mig, trots att det finns något som skaver hos mig vid läsningen och som jag inte riktigt vet vad det är. Men det är något för slipat över hans texter, något som ger mig intrycket att han helt enkelt har det för lätt, att texten bara löper fram utan någon större ansträngning och eftertanke så fort han sätter sig vid skrivmaskinen. Storyn brukar det inte vara något fel på – tvärtom. Men det är när denna skall transkriberas till den text som vi som läsare möter som hans flyhänta begåvning lite grand för honom vilse. Som om hans uthållighet vid skrivmaskinen inte riktigt står i paritet med hans goda förmåga att dessförinnan tänka ut själva storyn. Slutet på hans berättelser uppfattar jag också inte så sällan som lite väl abrupta. Ungefär så känner jag.

Stig Claesson sa eller skrev en gång apropå detta med att vara författare ungefär såhär: Man börjar med tre papper. På det första skriver man romanens titel. På det andra skriver man ett motto eller ett citat man tycker passar till titeln. Men det är när man kommer till tredje sidan som man måste tänka sig för djävligt noga. Och det gör ju Nesser förstås. Och ändå, ändå blir det inte bra rakt igenom.

Inspiratör?

Såhär skrev jag, för att något illustrera min lilla tanke, om ett par av Nessers böcker på den avdöda boksiten Boktipset (Skam på Bonniers för att den inte hålls levande!):

Styckerskan från lilla Burma: En trött och oengagerad Nesser låter i en ren underhållningsroman en trött och sorgdrabbad polisinspektör lösa ett par gamla brott. Jaha, tänker man. Det var ju duktigt gjort. Av polisinspektören.

Himmel över London: ”Vad betyder detta e-g-e-n-t-l-i-g-e-n?”, frågar sig en av karaktärerna i boken vid ett tillfälle. Och jag med efter att ha läst färdigt boken. Men tillfreds med att inget svar ges och nöjd med att ha fått ett par timmars kvalificerad underhållning.

Maskarna på Carmine Street: En mans resa från oreflekterad lycka, över den totala katastrofen och till en ny relativ lycka. Men varför måste Nesser envist hålla fast vid föreställningen att han måste skriva romaner som på något sätt kan klassificeras som deckare eller spänningsromaner. Han kan ju så mycket mer. Eller kan han inte?

”Eller kan han inte”? Svaret är väl: antagligen inte. Jag läste för ett par år sedan en intervju med honom där han sa att han skulle hålla på ytterligare en tid för att sedan skriva Den Stora Romanen. Och därpå lägga skrivandet på hyllan. Nog börjar man faktiskt undra när den tiden kommer? Eller?

Men nu till Elva dagar i Berlin. Nessers senaste och som enligt förlagstexten är av den kvaliteten att den ”är en saga för barn över arton år i Tage Danielssons och Astrid Lindgrens efterföljd”. Sant eller inte sant, men en fantasiskröna är den. Vi möter den efter en olycka i barndomen nu lätt retarderade Arne Albin Hektor Murberg, den rullstolsbundna kloka bibliotekarien Beate Bittner och den grymme, elake professorn Anatolis Litvinas. Och möjligen Arnes döda mamma. Och möjligen ett kärlekspar från den grymma tid då kvinnor brändes på bål och maktens män pissade på askan efteråt.

Upptakten är att Arnes pappa dör och att han strax innan gett Arne ett uppdrag att leta upp sin från hemmet för decennier sedan förlupna mamma och ge henne en ask med ett hemligt innehåll. Det är kring Arnes letande efter mamman hela boken cirkulerar och de äventyr han då råkar ut för. Vilka dessa är skall inte avslöjas här, men så mycket kan jag väl säga att när det nästan går åt pipsvängen för den gode Arne träffar han av en slump – en lycklig sådan får man nog säga – den svensktalande Beate. Själv kan han nämligen knappast inte ett ord tyska. Tillsammans närmar de sig efterhand gåtans lösning, som dock inte heller den ska avslöjas här.

Men så mycket kan jag väl säga att den elake professorn dör och att Arne stannar i Berlin. Och bosätter sig hos Beate. På det viset blev slutet inte bara ett slut utan också ett lyckligt sådant.

Jaha, och vad ska man säga om detta då? Är storyn trovärdig? Nej – men så är ju boken också uttalat en form av saga eller skröna. Nesser citerar tom Astrid Lindgren inledningsvis (”Något budskap har jag inte. Men jag vill gärna sprida en allmän tolerans för mänskligt vansinne”, lär hon tydligen ha sagt vid något tillfälle). Hur är då boken som saga eller skröna? Nja, sådär. Den trista verkligheten är ju som sig bör i en saga/skröna satt på undantag, men att blanda nutid och tiden för häxprocesserna känns lite krystat, även om greppet har sin lilla betydelse för hur själva gåtan till slut öppnar upp sig. Men att Arne träffar duvan Evert Taube, och för lite samtal med denne, har sina poänger liksom hans återkommande samtal med den gode Perry Mason. Om nu någon mer än Nesser, Arne och jag kommer ihåg vem det är eller snarare var. Men trots allt går  nog storyn lite på tomgång. De äventyr den icke tysktalande unge mannen råkar ut för i Berlin är till stora delar också ganska så förutsägbara.

Inspiratör. Med Evert Taube?

Odelat tilltalande är förstås att det inte finns något trött kommissarie så långt ögat kan nå och att det inte heller inträffar något mord som måste lösas. Visserligen dör som nämnts en person, men det avfärdas av de inblandade helt korrekt som självförvållat. Och visserligen blir Arne bestulen på sina skor men tvingas å andra sidan då köpa ett par nya, gula sådana vilket bara är positivt för såväl Arne som själva berättelsen.

Så – allt är småputtrigt, ganska så trevligt och således helt enkelt ganz gemütlich i denna lilla bagatell. Skriven, som det verkar, av en författare på gott humör, vilket smittade av sig också på en så depressiv gnet som er okände bokbloggare. Så jag gav Elva dagar i Berlin tre stars av fem i betyg. Vilket i min bok är ett fullt godkänt sådant.