Carl-Johan Vallgren som Lucifer - Svinen.

Detta skrivs på kvällen annandag jul. Det är väl själva julens sista afton? Alla slags olika julevangelier är lästa till förbannelse och hörs bara som en svag efterklang i öronen. Liksom för den delen all i och för sig vacker musik av den femte evangelisten och alla hans släktingar. Den tjocke fan med det vita böljande skägget har åkt hem till ishavets rand med sin plågade renar. Frid och ro lägrar sig.

Då sitter man och suger i sig den sista slatten av den hemlagade glöggen (tack H!) och letar efter trillingnöten i Alladinaskarna. Förgäves, dock. Förbannad vare den man som fick för sig att att den bästa av alla hans praliner skulle sorteras bort.

Det måste vara hans fel att granen börjat barra.

Då återstår väl bara två saker? Det ena är att masa sig ut i köket och skrapa hop julbordets rester till den sista måltiden och svälja ner dessa med en starköl och ett par rediga Bäska Droppar. Det andra är att söka sig till Lucifer.

Vallgren?

Han är väl bekant? Men han kan ju vara antingen den ängel som enligt myten först stod gud närmast men som efter att på för mig oklara grunder ha gjort uppror mot honom blev mer eller mindre synonym med djävulen. Men han kan också vara författaren Carl-Johan Vallgrens pseudonym när han skriver deckare. Varför det är så vet väl bara fan själv. Eller kanske Vallgren?

Lucifer?

Men som Lucifer har Vallgren hittills gett ut två deckare – Skuggpojken som kom för ett par år sedan och Svinen som kom i år.

Om Skuggpojken skrev jag såhär i ett tidigare inlägg: ”… Märkligt är också varför den utmärkte Vallgren behöver en slags offentlig och av alla känd pseudonym när han skriver thrillers. Menar han att han då är latinets ljusbärare, den bästa av änglar eller självaste Belsebub? Vem vet? Själv tror jag att han genom pseudonymen möjligen vill markera att han som thrillerförfattare doppat pennan i askan efter alla oss syndare som den gode allsmäktige guden i sin vishet låtit kasta ner i det brinnande Gehenna. Men han lurar ju förstås oss inte. Det är samma Vallgren som behärskar ett romanbygge med person- och miljöbeskrivningar, som får ihop en sammanhållen story och har samma språkbegåvning även nu när han kallar sig Lucifer. Så endast fan själv vet vad han menar med sitt namnbyte. Men Vallgren har trots sina kvaliteter som författare delvis gått i samma fälla som andra bra romanförfattare som ger sig in i deckargenren. Det verkar som han föreställt sig att det är så mycket enklare att skriva en thriller. Men så är det alltså inte. Här vill han lite för mycket, vill pressa in lite för många komponenter i sin story och begår också deckarförfattarens dödssynd när han för romanbyggets skull både en och två gånger måste föra in osannolika inslag för att romanen skall kunna föras vidare och/eller hjälten klara sig. Men den är ändå bra. Han får väl inget nytt Augustpris för just den här boken, men hur många får det? Det är väl bara P O Enquist som kan räkna med det efter varje ny bok. Eller åtminstone att bli nominerad. Jag gav Skuggpojken tre stars av fem. Och tror att nästa thriller som Lucifer blir ytterligare lite bättre”.

Men blev då Svinen ”ytterligare lite bättre”? Nej. Den blev lite sämre. Personerna känns igen från förra boken. Personbeskrivningar haltar väl därför lite, eftersom mr L tycks utgått från att vi läst också den förra boken. Men det gör inte så mycket. Vi pratar trots allt om en bok som rör sig i Läckbergland – ingenting är riktigt på allvar. Men miljöskildringarna är helt OK. Själva storyn är bra och mr L får ihop sin berättelse på ett bra sätt, även om den ibland bara l å n g s a m t rör sig framåt. Men det hela duger bra nog ändå, då mr L visar att han också som deckarförfattare vinnlägger sig om att skriva väl. 

Nu skall det här med långsamheten inte heller överdrivas. Olika personers berättelser rör sig lagom parallellt och för då berättelsen framåt på ett hyfsat bra sätt. Och även om trovärdigheten kan skava lite ibland, så finns det ändå en relativt hög sådan. Ämnet som mr L behandlar i boken är dessutom både aktuellt och angeläget. De farhågor man har om de kostymklädda polisernas kompetens och integritet bekräftas också på ett övertygande sätt. 

Och när man som läsare sedan tror att romanen är slut, så kommer det en extra liten knorr på slutet, vilket knyter samman en del lösa trådar. Men HUR ska det gå för hjälten Danny Katz, måste man fråga sig efter att ha läst de sista meningarna. Inte kan väl mr Lucifer ta livet av honom? Nej, det hoppas jag inte ...

Sammantaget ger jag Svinen tre stars av fem i betyg och hoppas, precis som förra gången, att nästa bok av mr L ska bli ännu lite bättre. Vi får väl se.

Jonas Hassen Khemiri - Allt jag inte minns.

Så har alltså också jag läst den. 2015 års Augustprisvinnare. Och det var inte en dag för tidigt.

Såhär är det: en gång står Samuel, hans tjej Laide och hans kompis Vandad och ser på sig själva och på varandra i den magiska spegeln; den man ser i när livet börjar ta form, om än på olika sätt för var och en av dem redan då, men när allt ändå tycktes vara odelbart och helt. Så händer det som inte så sällan händer – spegeln går i kras, livet tar oväntade vägar, kärleken och vänskapen går åt helvete, det man trodde var evigt visade sig inte vara det. Samuel dör nämligen, men var det en olycka eller självmord? Och det mesta ställa på ända.

Så står de där var och en på sin kant och stirrar ner på skärvorna av sina tidigare liv, 
och ser inte längre det man tyckte man såg. Man ser bara skärvorna av det som var och dessutom från olika håll och från olika avstånd. Den tidigare relativa helheten syns inte längre.

Genom främst dessa tre personer försöker någon leta sig fram till sanningen om vem de var och vad som hände och varför. Hen – kan man ju skriva, men visst är det Jonas Hassen Khemiri själv? - samlar olika sorters vittnesmål som, med de inbördes motsättningar och skevheter som finns när man tänker tillbaka på ett liv och ett skeende, försöker forma en bild av det liv de tre levt. Och kanske framförallt varför Samuel dog.

Det är en stark roman, som sammanhållet flätas – får man nog sägas, trots att det ibland spretar – till en stark helhet av dessa korsvisa berättelse. Men det betyder också att romanen blir öppen för olika tolkningar, allt läggs lager på lager och efterhand visar sig olika bilder av både personer och skeenden. Och det blir också allt tydligare att de tre huvudpersonernas liv ekar av en en fundamental ensamhet. Som ditt och mitt?

Boken fick alltså årets Augustpris, vilket enligt min mening var mycket välförtjänt. Jag gav den fem stars av fem betyg.

Ola Nilsson - Isidor och Paula.

Av Ola Nilsson har jag tidigare läst bl.a. han sk Hammerdalstrilogi (http://kennethbokhallaren.blogspot.se/2015/09/ola-nilsson-hammerdalstrilogin.html), som är en mycket bra dystopi över samtiden i vårt fosterland. Om man inte visste det innan, så vet man efter läsningen att tillvaron upplevs som hård och brutal lite varstans och lindras snabbast och bäst med lite alkohol. Sådant som gemenskap, samvaro och samtal är närmast okända begrepp. För att inte tala om kärlek. Knulla kan man, men nå en annan människa på djupet … nja, varför det när man har spriten, sin snabba bil och … och … ja, vad?

(Bild Aftonbladet)

För sin senaste bok Isidor och Paula har Ola Nilsson fått det välrenommerade Svenska Dagbladets litteraturpris 2015 med följande motivering: ”Redan i sin hyllade triptyk om ensamma människor i ett ödsligt Jämtland lyckas Ola Nilsson ladda samtidsskildringen med djup. Med tiden har han utvecklat ett säreget författarskap som förmedlar starka bilder med ett sparsmakat språk och som förtjänar en större publik. I Isidor och Paula gestaltar han skickligt banden mellan människor, utan att rädas mörkret”.

Jag kunde inte sagt det bättre själv, förresten.

Isidor och Paula kan sägas bestå av tre – eller möjligen fyra – delar, som alla har det gemensamma att de belyser människan ensamhet och sökande efter/avstående från/omöjlighet att nå kärlek och gemenskap. Och frid.

(Den fjärde delen handlar i någon överförd mening om hästen Gaspari. Det har funnits en hästkrake i verkligheten med detta namn, som inte bara vunnit allehanda priser och därmed glatt sin ägare, utan också som avelshingst sett till att ägaren kunnat få andra nästan lika bra hästar. Vilket ju är trevligt. Men i Isidor och Paula spelar hästen en annan roll. Vilken fattar jag inte riktigt. Han dyker upp i ett par tre kryptiska – eller om man så vill ”litterära” - ställen i romanen. Jag får väl nöja mig med att konstatera att Nilsson rimligen haft en avsikt med hingsten Gaspari och då velat att vi ska läsa och förstå dessa avsnitt och deras betydelse för hans romanbygge. Jag tvingas nöja mig med ett läsa).

Möjligen Gaspari (foto okänd)

Men det är de tre andra relativt tydligt åtskilda delarna som bär romanen – var och en för sig och tillsammans. Basen är myten/sagan/berättelsen om Orfeus och Eurydike i Rilkes tappning. Ni, mina ev. läsare, har väl också hört den till leda och i tonåren tvingats läsa den – i värsta fall högt inför den förstummade klassen; i bästa fall tyst mumlande på den egna kammaren. Och alla gossar har väl förbannat Orfeus som inte kunde hålla sig ett par sekunder till utan tittade sig över axeln. Alla vi gossar som då knappt hållit en Eurydike ens i handen, men anade vad som skulle kunna hända om. OM. Eller när …

Hon var inte längre den blonda kvinna som

man ibland hör en klang av i diktarnas sånger,

inte längre den breda sängens doft och lilla ö

och inte längre den där mannens egendom.

Inget öga var torrt. Och hjärtat bultade. Förgäves dock.

En av alla O och E. (Konstnär okänd)

Nå. De tre romandelarna beskriver var och en för sig olika slags dödsvandringar. Först möter vi Andreas – han som efterhand kommer att kallas Isidor – när han arbetar som tunnelbaneförare på Stockholms gröna linje och dagarna igenom åker i både ett privat och också i ett alldeles konkret mörker. Sen i en helvetisk inblick i Elins – hon som efterhand kommer att kallas Paula – barndom med en misshandlande mamma. Och slutligen Paulas alldeles egen vandring mellan missbruk av alkohol och droger och den relativa stillheten och ron på psyket. Här är det Isidor som om och om igen försöker föra henne upp från hennes helvete till en annan möjlighet, men Paula som alldeles av sig själv åter och åter igen går ner till sitt eget brinnande Gehenna.

I sina respektive skuggriken vandrar både Isidor och Paula mot undergången på alldeles egen hand. Det finns ingen Orfeus som leder dem. Men det finna å andra sidan inte heller någon Orfeus som sviker dem. Båda tycks vara bortom räckhåll från varandra eller någon annan, bortom nåd. Detta gäller särskilt Paula. Ställer inte Nilsson i denna mörka roman, skriven på hans vanliga sparsmakade och avskalade prosa, den eviga frågan om vilka vi är, om vadan och varthän? Jo, det tror jag. Och svaret blir det vanliga: tystnad.

Var stjärna, ack, var ett fängelse

för tvivel, kval och förgängelse,

från alla stego där suckar opp

”var stamma vi från, och vart går vårt lopp?”

Var stråle som hän genom rymden far,

är ett bud, som letar och ber om svar.

Men svaret på ”Vadan och varthän?”

vart gömt på det tigande Mörkrets knän.

Som salig Viktor Rydberg sa.

(Omslag Sara R Acedo). 

Jag gav denna bok om vår tids vilsenhet och mörker fyra stars av fem i betyg. Mycket bättre kan det inte bli.

Och nu kan vi, i likhet med Isidor och Paula i romanen, lyssna på Steve Reich´s Different trains. https://open.spotify.com/album/3i8ojYITZwfiZilo8ShpxQ

Julklappstips från Bokhållaren (2015).

Detta skrivs onsdagen den 2 december. Julen närmar sig. Jag tänkte i all ödmjukhet tipsa om sex säger sex böcker jag tycker att läsaren av denna min blogg gott kan köpa till sin man, fru, partner eller hur ni nu har det ordnat med kärlekslivet. Tipsen kan säkert också passa för inte allt för unga barn av olika slag, men vad vet jag. Och kanske för lilla moster. Eller rentav dig själv.

(Bild Hans Lindström) Nassen okänd, men tillhör väl det vanliga gänget. 

Jag har valt mina tips bland de böcker jag själv läst under året – dvs. från december 2014 tom november 2015 - och som jag sedan lagt in och kommenterat på min blogg, vilket är totalt 44 stycken. Jag gjorde också under året en Kristian-Lundberg, dvs. skrev en kommentar om ett par böcker som visserligen kommit ut, men som jag inte läst, vilket möttes av en del förvånade reaktioner. Vilket jag förstår. Men vad fan – lite innovativ kan man väl tillåta sig vara. Eller?

Jag räknar upp de sex valda böckerna, som alla är bland de som jag under året gett fem stars av fem i betyg, utan inbördes ordning och bifogar som en länk den (naturligtvis alltför långa) kommentar som jag skrev. Jag skriver också – om tiden inför firandet av mr Jesu födelse stressar er, min ev. läsare och tiden för att läsa mina långa drapor känns lite för kort– en ny kommentar på ett par rader om varje bok.

Slutligen lägger jag också ut en dödskallebok, dvs. en bok som absolut inte skall köpas.

Mary – av Aris Fioretos.

http://kennethbokhallaren.blogspot.se/2015/10/aris-fioretos-mary.html

Fioretos var för andra gången nominerad för Augustpriset under året, och blev för andra gången utan. Jag har ännu inte läst vinnaren Jonas Hassen Khemiris bok Allt jag inte minns, men den är säkert utmärkt och väl värd sitt pris. Det hade också Mary varit. I dessa tider mår vi alla väl av att läsa en bok som är som en knuten näve hopp.

Tid. Livet är inte kronologiskt – av Sigge Eklund och Alex Schulman.

http://kennethbokhallaren.blogspot.se/2015/10/sigge-eklund-alex-schulman-tid-livet-ar.html

Två medelålders män, som säkert slåss mot sin mediebild, har gett oss en välskriven, insiktsfull och intelligent bok om livet, fruar, barn, motgångar och framgångar. Och inte minst om deras pappor. De skriver utan skyddsnät och med ett stort allvar – om barndomens börda och kärlekens kraft.

Barnmorskan - av Katja Kettu.

http://kennethbokhallaren.blogspot.se/2014/03/katja-kettu-barnmorskan.html

I det uråldriga landskapet vid ishavets rand lever män och kvinnor under hårda villkor. Man delar behovet av kärlek, lycka, barn med dig och mig. Men deras kamp för överlevnad är smärtsammare och tyngre än de flesta av oss skulle klara.

Yngel – av Mo Yan.

http://kennethbokhallaren.blogspot.se/2015/06/mo-yan-yngel.html

Den av många ifrågasatta kinesiska Nobelpristagarens bok om Kinas ettbarnspolitik är en skakande uppgörelse med en diktaturs självpåtagna rätt att lägga sig bredvid de äkta paren i den äktenskapliga sängen. Hur denna politik skadar inte bara folket utan också de partiföreträdare som har att se till att folket håller sig till reglerna visas med stor tydlighet. En viktig bok om hur kommunisternas stövelklack trycker ner kvinnor och män. Men mest kvinnor.

Beckomberga. Ode till min familj – av Sara Stridsberg.

http://kennethbokhallaren.blogspot.se/2014/09/sara-stridsberg-beckomberga-ode-till_26.html

”En bok som tycks [vara] skriven med ångesten och hoppet i samma tunga andning” skev jag i min långa kommentar. Och så tycker jag fortfarande.

De utvalda – av Steve Sem-Sandberg.

http://kennethbokhallaren.blogspot.se/2014/11/steve-sem-sandberg-de-utvalda.html

På ett sjukhus i Wien samlar nazisterna de barn som inte anses vara värdiga att klassificeras som del av den vita ariska rasen. De utsätts för medicinska experiment och dör. Eller, mer korrekt: mördas. Efter kriget kommer sanningens ögonblick för dessa bödlar i vita, stärkta läkarrockar. Men då minns de inget, har inget gjort eller i vart fall bara handlat på order. Endast en person tar ett individuellt ansvar för sina handlingar. Det är en kvinnlig sjuksköterska. Den som läser denna bok under julhelgen får nog räkna med att de glättiga julsångerna skorrar illa och att nötknäckandet kommer att låta som pistolskott.

Med dessa sex böcker har jag valt bort ett antal andra som är minst lika bra - som tex John Williams "Butcher´s Crossing", Ola Nilssons Hammerdalstrilogi, Therese Bohmans "Den drunknade", Siri Hustvedts "Sommaren utan män", Klas Östergrens "Twist" och "Den sista cigaretten", Péter Nádas´ "Egen död" och .... ja, herregud vad många bra böcker det finns! 

Årets dödskallebok är Erik och Margot - av Per Wästberg.

http://kennethbokhallaren.blogspot.se/2014/08/per-wastberg-erik-och-margot.html

Per Wästbergs pappa Erik knullar med sin svägerska under tiden han är gift med lille Pers mamma. Om detta berättar ledamoten i Svenska Akademien i en bok på 355 sidor. Att ”I Paris schangtila salar värsta buse franska talar” vet vi ju, liksom att överklassen på fina Östermalm kan bete sig lika svinaktigt som männen som går på horhus. Men varför hänga ut familjens spermafläckade lakan till allmän beskådan?