Jonas Hassen Khemiri - Allt jag inte minns.

Så har alltså också jag läst den. 2015 års Augustprisvinnare. Och det var inte en dag för tidigt.

Såhär är det: en gång står Samuel, hans tjej Laide och hans kompis Vandad och ser på sig själva och på varandra i den magiska spegeln; den man ser i när livet börjar ta form, om än på olika sätt för var och en av dem redan då, men när allt ändå tycktes vara odelbart och helt. Så händer det som inte så sällan händer – spegeln går i kras, livet tar oväntade vägar, kärleken och vänskapen går åt helvete, det man trodde var evigt visade sig inte vara det. Samuel dör nämligen, men var det en olycka eller självmord? Och det mesta ställa på ända.

Så står de där var och en på sin kant och stirrar ner på skärvorna av sina tidigare liv, 
och ser inte längre det man tyckte man såg. Man ser bara skärvorna av det som var och dessutom från olika håll och från olika avstånd. Den tidigare relativa helheten syns inte längre.

Genom främst dessa tre personer försöker någon leta sig fram till sanningen om vem de var och vad som hände och varför. Hen – kan man ju skriva, men visst är det Jonas Hassen Khemiri själv? - samlar olika sorters vittnesmål som, med de inbördes motsättningar och skevheter som finns när man tänker tillbaka på ett liv och ett skeende, försöker forma en bild av det liv de tre levt. Och kanske framförallt varför Samuel dog.

Det är en stark roman, som sammanhållet flätas – får man nog sägas, trots att det ibland spretar – till en stark helhet av dessa korsvisa berättelse. Men det betyder också att romanen blir öppen för olika tolkningar, allt läggs lager på lager och efterhand visar sig olika bilder av både personer och skeenden. Och det blir också allt tydligare att de tre huvudpersonernas liv ekar av en en fundamental ensamhet. Som ditt och mitt?

Boken fick alltså årets Augustpris, vilket enligt min mening var mycket välförtjänt. Jag gav den fem stars av fem betyg.