Ola Nilsson - Isidor och Paula.

Av Ola Nilsson har jag tidigare läst bl.a. han sk Hammerdalstrilogi (http://kennethbokhallaren.blogspot.se/2015/09/ola-nilsson-hammerdalstrilogin.html), som är en mycket bra dystopi över samtiden i vårt fosterland. Om man inte visste det innan, så vet man efter läsningen att tillvaron upplevs som hård och brutal lite varstans och lindras snabbast och bäst med lite alkohol. Sådant som gemenskap, samvaro och samtal är närmast okända begrepp. För att inte tala om kärlek. Knulla kan man, men nå en annan människa på djupet … nja, varför det när man har spriten, sin snabba bil och … och … ja, vad?

(Bild Aftonbladet)

För sin senaste bok Isidor och Paula har Ola Nilsson fått det välrenommerade Svenska Dagbladets litteraturpris 2015 med följande motivering: ”Redan i sin hyllade triptyk om ensamma människor i ett ödsligt Jämtland lyckas Ola Nilsson ladda samtidsskildringen med djup. Med tiden har han utvecklat ett säreget författarskap som förmedlar starka bilder med ett sparsmakat språk och som förtjänar en större publik. I Isidor och Paula gestaltar han skickligt banden mellan människor, utan att rädas mörkret”.

Jag kunde inte sagt det bättre själv, förresten.

Isidor och Paula kan sägas bestå av tre – eller möjligen fyra – delar, som alla har det gemensamma att de belyser människan ensamhet och sökande efter/avstående från/omöjlighet att nå kärlek och gemenskap. Och frid.

(Den fjärde delen handlar i någon överförd mening om hästen Gaspari. Det har funnits en hästkrake i verkligheten med detta namn, som inte bara vunnit allehanda priser och därmed glatt sin ägare, utan också som avelshingst sett till att ägaren kunnat få andra nästan lika bra hästar. Vilket ju är trevligt. Men i Isidor och Paula spelar hästen en annan roll. Vilken fattar jag inte riktigt. Han dyker upp i ett par tre kryptiska – eller om man så vill ”litterära” - ställen i romanen. Jag får väl nöja mig med att konstatera att Nilsson rimligen haft en avsikt med hingsten Gaspari och då velat att vi ska läsa och förstå dessa avsnitt och deras betydelse för hans romanbygge. Jag tvingas nöja mig med ett läsa).

Möjligen Gaspari (foto okänd)

Men det är de tre andra relativt tydligt åtskilda delarna som bär romanen – var och en för sig och tillsammans. Basen är myten/sagan/berättelsen om Orfeus och Eurydike i Rilkes tappning. Ni, mina ev. läsare, har väl också hört den till leda och i tonåren tvingats läsa den – i värsta fall högt inför den förstummade klassen; i bästa fall tyst mumlande på den egna kammaren. Och alla gossar har väl förbannat Orfeus som inte kunde hålla sig ett par sekunder till utan tittade sig över axeln. Alla vi gossar som då knappt hållit en Eurydike ens i handen, men anade vad som skulle kunna hända om. OM. Eller när …

Hon var inte längre den blonda kvinna som

man ibland hör en klang av i diktarnas sånger,

inte längre den breda sängens doft och lilla ö

och inte längre den där mannens egendom.

Inget öga var torrt. Och hjärtat bultade. Förgäves dock.

En av alla O och E. (Konstnär okänd)

Nå. De tre romandelarna beskriver var och en för sig olika slags dödsvandringar. Först möter vi Andreas – han som efterhand kommer att kallas Isidor – när han arbetar som tunnelbaneförare på Stockholms gröna linje och dagarna igenom åker i både ett privat och också i ett alldeles konkret mörker. Sen i en helvetisk inblick i Elins – hon som efterhand kommer att kallas Paula – barndom med en misshandlande mamma. Och slutligen Paulas alldeles egen vandring mellan missbruk av alkohol och droger och den relativa stillheten och ron på psyket. Här är det Isidor som om och om igen försöker föra henne upp från hennes helvete till en annan möjlighet, men Paula som alldeles av sig själv åter och åter igen går ner till sitt eget brinnande Gehenna.

I sina respektive skuggriken vandrar både Isidor och Paula mot undergången på alldeles egen hand. Det finns ingen Orfeus som leder dem. Men det finna å andra sidan inte heller någon Orfeus som sviker dem. Båda tycks vara bortom räckhåll från varandra eller någon annan, bortom nåd. Detta gäller särskilt Paula. Ställer inte Nilsson i denna mörka roman, skriven på hans vanliga sparsmakade och avskalade prosa, den eviga frågan om vilka vi är, om vadan och varthän? Jo, det tror jag. Och svaret blir det vanliga: tystnad.

Var stjärna, ack, var ett fängelse

för tvivel, kval och förgängelse,

från alla stego där suckar opp

”var stamma vi från, och vart går vårt lopp?”

Var stråle som hän genom rymden far,

är ett bud, som letar och ber om svar.

Men svaret på ”Vadan och varthän?”

vart gömt på det tigande Mörkrets knän.

Som salig Viktor Rydberg sa.

(Omslag Sara R Acedo). 

Jag gav denna bok om vår tids vilsenhet och mörker fyra stars av fem i betyg. Mycket bättre kan det inte bli.

Och nu kan vi, i likhet med Isidor och Paula i romanen, lyssna på Steve Reich´s Different trains. https://open.spotify.com/album/3i8ojYITZwfiZilo8ShpxQ