Carl-Johan Vallgren som Lucifer - Svinen.

Detta skrivs på kvällen annandag jul. Det är väl själva julens sista afton? Alla slags olika julevangelier är lästa till förbannelse och hörs bara som en svag efterklang i öronen. Liksom för den delen all i och för sig vacker musik av den femte evangelisten och alla hans släktingar. Den tjocke fan med det vita böljande skägget har åkt hem till ishavets rand med sin plågade renar. Frid och ro lägrar sig.

Då sitter man och suger i sig den sista slatten av den hemlagade glöggen (tack H!) och letar efter trillingnöten i Alladinaskarna. Förgäves, dock. Förbannad vare den man som fick för sig att att den bästa av alla hans praliner skulle sorteras bort.

Det måste vara hans fel att granen börjat barra.

Då återstår väl bara två saker? Det ena är att masa sig ut i köket och skrapa hop julbordets rester till den sista måltiden och svälja ner dessa med en starköl och ett par rediga Bäska Droppar. Det andra är att söka sig till Lucifer.

Vallgren?

Han är väl bekant? Men han kan ju vara antingen den ängel som enligt myten först stod gud närmast men som efter att på för mig oklara grunder ha gjort uppror mot honom blev mer eller mindre synonym med djävulen. Men han kan också vara författaren Carl-Johan Vallgrens pseudonym när han skriver deckare. Varför det är så vet väl bara fan själv. Eller kanske Vallgren?

Lucifer?

Men som Lucifer har Vallgren hittills gett ut två deckare – Skuggpojken som kom för ett par år sedan och Svinen som kom i år.

Om Skuggpojken skrev jag såhär i ett tidigare inlägg: ”… Märkligt är också varför den utmärkte Vallgren behöver en slags offentlig och av alla känd pseudonym när han skriver thrillers. Menar han att han då är latinets ljusbärare, den bästa av änglar eller självaste Belsebub? Vem vet? Själv tror jag att han genom pseudonymen möjligen vill markera att han som thrillerförfattare doppat pennan i askan efter alla oss syndare som den gode allsmäktige guden i sin vishet låtit kasta ner i det brinnande Gehenna. Men han lurar ju förstås oss inte. Det är samma Vallgren som behärskar ett romanbygge med person- och miljöbeskrivningar, som får ihop en sammanhållen story och har samma språkbegåvning även nu när han kallar sig Lucifer. Så endast fan själv vet vad han menar med sitt namnbyte. Men Vallgren har trots sina kvaliteter som författare delvis gått i samma fälla som andra bra romanförfattare som ger sig in i deckargenren. Det verkar som han föreställt sig att det är så mycket enklare att skriva en thriller. Men så är det alltså inte. Här vill han lite för mycket, vill pressa in lite för många komponenter i sin story och begår också deckarförfattarens dödssynd när han för romanbyggets skull både en och två gånger måste föra in osannolika inslag för att romanen skall kunna föras vidare och/eller hjälten klara sig. Men den är ändå bra. Han får väl inget nytt Augustpris för just den här boken, men hur många får det? Det är väl bara P O Enquist som kan räkna med det efter varje ny bok. Eller åtminstone att bli nominerad. Jag gav Skuggpojken tre stars av fem. Och tror att nästa thriller som Lucifer blir ytterligare lite bättre”.

Men blev då Svinen ”ytterligare lite bättre”? Nej. Den blev lite sämre. Personerna känns igen från förra boken. Personbeskrivningar haltar väl därför lite, eftersom mr L tycks utgått från att vi läst också den förra boken. Men det gör inte så mycket. Vi pratar trots allt om en bok som rör sig i Läckbergland – ingenting är riktigt på allvar. Men miljöskildringarna är helt OK. Själva storyn är bra och mr L får ihop sin berättelse på ett bra sätt, även om den ibland bara l å n g s a m t rör sig framåt. Men det hela duger bra nog ändå, då mr L visar att han också som deckarförfattare vinnlägger sig om att skriva väl. 

Nu skall det här med långsamheten inte heller överdrivas. Olika personers berättelser rör sig lagom parallellt och för då berättelsen framåt på ett hyfsat bra sätt. Och även om trovärdigheten kan skava lite ibland, så finns det ändå en relativt hög sådan. Ämnet som mr L behandlar i boken är dessutom både aktuellt och angeläget. De farhågor man har om de kostymklädda polisernas kompetens och integritet bekräftas också på ett övertygande sätt. 

Och när man som läsare sedan tror att romanen är slut, så kommer det en extra liten knorr på slutet, vilket knyter samman en del lösa trådar. Men HUR ska det gå för hjälten Danny Katz, måste man fråga sig efter att ha läst de sista meningarna. Inte kan väl mr Lucifer ta livet av honom? Nej, det hoppas jag inte ...

Sammantaget ger jag Svinen tre stars av fem i betyg och hoppas, precis som förra gången, att nästa bok av mr L ska bli ännu lite bättre. Vi får väl se.