Leif G W Persson - Kan man dö två gånger?

Så är de då tillbaka – GW och kommissarie Bäckström. Båda är i relativt god form, mest kanske trots allt kommissarien, beroende på hans goda matvanor. GW verkar i Kan man dö två gånger? slå lite med den lätta hammaren, kanske vara lite väl förströdd men framförallt ointresserad av att koncentrera sig och sin historia. Boken skulle må väl av att vara något kortare, tycker jag. (Se dock nedan …). Men ingen redaktör kan väl numer brotta ner förlagets guldkalv.

Själva storyn är intressant, inte alls dåligt uttänkt och tom lite trovärdig - det kan ha inträffat det GW påstår, men jag tycker nog att språkbehandling inte är på topp. Förutom de sedan länge kända uttrycken som att allt kan vara så praktiskt ordnat att det i polisiär mening är avklarat och fler därtill blir det i längden lite tjatigt att läsa om lantisarna i skilsmässodiket i baren på Riche, där supersalamin Bäckström mot alla odds tydlige firar triumfer; det är lite väl mycket talande axelryckningar och spända blickar. Som gammal medlem i Fantomenklubben tycker jag väl ändå att det är för lite hänvisningar till Fantomen, men man kan ju inte får allt här i livet.

Men till storyn. En liten gosse hittar ett kranium på en öde ö och går med detta till sin käre granne Bäckström och därmed rullar storyn i gång. Damen, för en kvinna är det, visar sig dock ha dött ett antal år tidigare i tsunamikatastrofen, vilket till en början förbryllar alla utom – förstås – Bäckström. Vägen från detta konstaterande till själva lösningen är lång och vindlande men inte alls ointressant. Stundtals dessutom lite rolig, inte minst när Supersalamin själv spelar religiös grubblare. Ett antal såväl väntade som oväntade sidospår dyker också upp – bl.a. möjligheten för Bäckström att få en vodkaflaska i guld av själve den fredsälskande Putin, den hemliga polisens allt hemligare irrgångar, den omöjlige förundersökningsledaren och mer därtill – men till slut får frågan sin lösning. Mördaren hittas och blir dömd. För man kunde trots allt inte dö två gånger. Tur är väl det.

Vi är då förstås i slutet av boken. Vi ser framför oss att GW suttit och svettats framför den allt tjockare manusbunten. Förlaget ligger på om att få in manuset. Tryckpressarna oljas upp. Tydligen stressas GW, gissar jag, för i slutet går det undan. Och här tycker jag att han borde kunnat vara lite utförligare, inte minst i avsnitten om vilken roll en försvarsadvokat kan spela och hur en bra försvarsadvokat kan och inte kan, bör och inte bör arbeta. Hur rättvisa kan skipas inom fängelsets murar (här är jag medvetet oklar då jag inte vill riskera att skriva någon på näsan). För att detta skulle utvecklats en aning kunde G W och hans redaktör ha strukit lite i bokens dödkött. Svårt kanske, men inte omöjligt.

Men boken är helt OK. Jag ger den tre stars av fem i betyg. Och den tål mycket väl att läggas under en och annan gran till julen. Varför inte tillsammans med hans dotters bok? 

Men vad ska man säga om den gode Bäckströms funderingar kring oss bokälskare – bara idioter läser böcker ; att läsa är ett njutningsmedel för livets förlorare. De som håller med kan väl hålla upp en hand?

Thomas Bernhard - Gamla mästare.

Thomas Bernhard anses, meddelar oss omslaget till boken, vara en av de främsta nu avdöda författare som aldrig fick Nobelpriset i litteratur. Ja, säger man så, så kan det väl mycket väl vara så. Men vad vet jag. Men att Bernhard är en mycket bra författare, det vet jag. Och nu har jag läst hans bok Gamla mästare, som han publicerade redan 1985, men som kom på svenska först 2010 och då genom det utmärkta bokförlaget Tranans försorg.

Av Bernhard har jag tidigare läst Undergångaren och Skogshuggning. Båda är mycket bra och jag gav också båda fem stars av fem i betyg. När jag kommenterade Skogshuggning citerade jag by the way Bodil Malmsten, en känd Bernhard-fan. Hon har i ett sammanhang jag just nu inte kommer ihåg sagt bl.a. följande: ”Den som läser Thomas Bernhard behöver en hjälpläsare, en stenograf, en fru, som skriver upp de fantastiska formuleringarna böckerna kryllar av och som läsaren själv inte hinner stanna upp och notera – man vill ju vidare i boken”. Sant. Men det där med att läsaren behöver en fru var kanske inte helt politiskt korrekt av fru Malmsten?

Bodil Malmsten. Politiskt korrekt?

Nå. Enligt förlaget bildar Gamla mästare och just Undergångaren och Skogshuggning tillsammans en triptyk. Temat i dem är helst visst bildkonsten, musiken resp. scenkonsten. Men att dessa tre böcker därmed skulle bilda en mer eller mindre löst sammanhållen triptyk, hade jag för min del inte uppfattat om inte förlaget pekat på det. Jag tycker hur som helst att man kan lämna påpekandet åt sidan. Varje bok lever på sina egna premisser. Och egna utomordentliga meriter.

Gamla mästare är på många sätt en typisk bok av Bernhard. Den är skriven i ett enda stycke utan kapitelindelning och med meningar som inte sällan är långa som ett ösregn och med inskjutna bisatser, som i sin tur kan ha inskjutna bisatser, som i sin tur kan ha … - varför man som läsare måste vara på alerten och gärna ha en kanna med starkt och gott kaffe bredvid sig. Eller varför alltså inte en fru som antecknar? Ja, varför inte.

Såhär kan det låta: ”Eftersom Reger (i vinterrock), stödd på den mellan knäna klämda käppen, som det tycktes mig, var fullkomligt koncentrerad på beskådandet av den Vitskäggige mannen, behövde jag inte alls vara rädd att bli upptäck av Reger under mitt betraktande av denne. Salsvakten Irrsigler, som Reger varit nära förbunden med i en redan mer än trettioårig bekantskap, och som jag själv (sedan mer än tjugo år) till denna dag alltid haft en bra kontakt med, hade genom ett tecken från min sida uppmärksammats på att jag en gång ville betrakta Reger ostört, och varje gång Irrsigler dök upp, med regelbundenheten hos ett urverk, låtsades han som jag inte alls var där, liksom han också låtsades som om Reger inte alls var där, medan han, Irrsigler, fullgjorde sitt uppdrag och tog varje galleribesökare, obegripligt nog inte särskilt talrika denna inträdesfria lördag, i sitt för dem som inte kände honom sedvanligt obehagliga skärskådande”.

Tintoretto. Med skägg.

Och därmed är också dramats huvudpersoner presenterade: Herr Regler, lärd rentier, ett ”jag” som är bokens berättare och heter Atzbacher och är författare till säkert lärda verk, men som emellertid aldrig publicerar något, Den Vitskäggige mannen, som är en målning av den italienske målare Tintoretto och salsvakten Irrsigler, som inte kunde bli polis på grund av fysisk svaghet utan istället hamnade på Konsthistoriska museet i Wien som vakt. Alla tre är som sagt huvudpersoner om än kanske mest Regler. Den vitskäggige mannen bildar en fond för Reglers monologer.

Detta om formen. Men även till innehållet är Bernhard lyckligtvis sig lik. Till det yttre handlar boken om Regler som i decennier gått till Konsthistoriska museet varannan dag, utom måndagar, och alltid satt sig på samma bänk med sin hatt bredvid sig för att intensivstudera Den vitskäggige mannan och föra samtal – eller snarare monologer – med Atzbacher. Denna dag däremot har han, till både Atzbachers och Irrsiglers förvåning, bett den förstnämnda att komma till museet redan dagen efter deras senaste samtal. Lätt gömd står nu Atzbacher och betraktar Regler där han sitter på den vanliga bänken, dock nu med hatten på huvudet, och erinrar sig de samtal de fört dagen innan.

I monologerna visar Regler både en stor kunskap om allehanda kulturella företeelser och en grotesk svartsyn och konservatism om både tillståndet i Österrike och snart sagt alla mänskliga förehavanden i såväl stort som smått. Även om det är Regler som talar, så är det förstås Bernhards uppfattningar han torgför. Uppfattningar som gjorde att han i Österrike under sin livstid kom att kallas en Nestneschmutzer, dvs. en som kackar i eget bo. Detta kan ju onekligen låta som väl enahanda och repetitivt, men genom Bernhards konstnärskap blir det inte så. Varje tirad upplevs som en del av hur han bygger upp och genomför sin roman och blir – även om man inte alls behöver dela uppfattningarna i sig - viktiga beståndsdelar i romanbygget. Ett romanbygge i vilket allt skärskådas och allt förkastas. Och Reglers stora ensamhet blottläggs.

Låt mig ta ett exempel, som säkert skulle gett den unge Fridolin, i den mån han hinner läsa romaner, hjärnblödning: ”De flesta av våra lärare är eländiga kreatur, vars livsuppgift verkar bestå i att spärra ute de unga människorna från livet och till syvende och sist göra det till en fruktansvärd depression. Till läraryrket flockar sig ju bara sentimentala och perversa småhuvuden från lägre medelklass. Lärarna är statens hantlangare och då det idag i fråga om den här österrikiska staten handlar om en själsligt och och moraliskt helt förkrympt, om en som inte lär ut något annat än förråande och förruttnelse och det samhällsvådliga kaoset, är naturligtvis också lärarna själsligt och moraliskt förkrympta och förråade och förruttnade och kaotiska”. I Österrike alltså. Och enligt Bernhard. Men på motsvarande sätt dömer Regler ut konsten, kärleken, filosofin, politiken, österrikaren, själva livet – ja allt. Allt är fåfängt och meningslöst i Reglers ögon. Allt tycks ha ingått ett slags äktenskap med lögnen och tarvligheten. Allt är också gement och fullt av elakhet, lögn och förräderi. Allt är .., ja, ni förstår, mina okända läsare av denna blogg. Med en sådan ryggsäck på sig är det helt naturligt att alla, inkl. Regler själv, har en lätt framåtböjd gång och måste stödja sig på en käpp.

Kan man då som läsare egentligen förstå vad Bernhard vill? Att dela hans uppfattningar går ju inte, men kan man alltså förstå vad han vill förmedla? Faktum är att jag för min del inte tror det. Jag tror att man helt enkelt får stanna vid ett konstaterande av att det han skriver är ett klart avsteg från vårt allmänna tänkande – eller kanske vanetänkande om man så vill – och att romanens själva tankeinnehåll verkar klart besynnerligt. Eller utmanande.

Och ändå är det något i romanen som stannar kvar hos läsaren, åtminstone hos mig. Den är ju inte på något sätt likgiltig utan dröjer kvar hos oss, eller mig. Detta beror ju inte bara på Bernhards stilistiska förmåga – som är otvetydigt stor - utan faktiskt också på hans otämjda raseri mot allt och alla. Något av hans brinnande eld stannar hos oss – hos mig – som en stilla glöd, som en slags eftertanke. Vad fan menar han, vad vill han? Något svar har jag ju inte. Men frågorna är ställda och finns obesvarade kvar. Än så länge obesvarade.

Men det är ju just det att Bernhard inte lämnar oss i fred efter läsningen som gör att jag måste ge Gamla mästare fem stars av fem i betyg. Så får det bli. (Någon läsare av denna blogg undrar kanske varför Reger bett Atzbacher komma till museet en dag tidigare än vad som skett i decennier. Svaret finns i boken. Ett av flera skäl att läsa den).

Apropå Nobelpristagare, så hade jag när detta skrevs Dylan i bakgrunden. Om Bernhard kan uppfattas som repetitiv, vad ska då inte sägas om Dylan. Om inte detsamma. Så jag ger Svenska Akademien fem stars för att man nu enligt DN gett upp försöken att få tag i honom.

Mo Yan - Granatkastaren.

Är du – min okända läsare av denna blogg – vegetarian? Eller vegan? Eller ngt annat i den stilen? I så fall rekommenderar jag dig att inte läsa Granatkastaren av Mo Yan. Absolut inte. Men min kommentar till boken kan du säkert klara av …

För boken Granatkastaren handlar om den lille gossen Luo Xiaotong som i ett avlägset hörn i det fjärran Kina bor i en by som kallas Köttbyn. Där frossas det på alla möjliga och en del omöjliga sätt i just kött. Man sätter i sig kött av kor, tjurar, kameler, suggor, galtar, tikar, hanhundar, råttor (fy fan!) och säkert en hel del andra djur. Värst av alla djurfrossare är Luo Xiaotong, han som kan tala med kött. Kött har desslikes små händer som kan vinka till honom, menar han i vart fall. Romanens – det förstår ni väl redan nu – till delar helt fantastiska och osannolika händelser utspelar sig i någon av alla de brytningstider som drabbade befolkningen i diktaturen Kina under Den Store Ledaren.

Mo Yan är i Granatkastaren på osedvanligt gott humör. Han har inget budskap, han vill inget särskilt, han riktar ingen direkt – men indirekt vill jag säga – kritik mot diktaturen. Han vill helt enkelt främst roa oss och säkert också sig själv. Han skriver i ett efterord bl.a. följande: ”Syftet med romanen är att berätta en historia, romanens själva tema och tankeinnehåll är historieberättandet. Historieberättandets syfte är att berätta en historia. Om man till varje pris måste fastställa en handling i romanen kan man säga att den handlar om en ung man som oavbrutet fabulerar”. Tydligare kan det väl inte sägas?

Luo Xiaotong i samspråk med ett grishuvud?

Men om Mo Yan är på gott humör, så krävs det nog att läsaren också är det – eller åtminstone är lite lättroad. Och, som sagt, inte vegetarian. Annars kan man nog känna sig lite vilsen i historieberättarens knep och knåp, de magiska inslagen, de lätt skabrösa delarna, de magstarka avslöjandena om köttproduktionen, de bisarra religiösa momenten och – inte minst – det närmast krigsliknande hämndlystna och groteska slutet. Groteskt och fantasifullt. Fantasifullt och fantastiskt.

Berättartekniskt använder sig Mo Yan av ett slags dubbelseende. Den inte längre så unge Luo Xiaotong sitter i ett förfallet tempel och berättar för en stoisk och mild munk om sitt minst sagt omväxlande liv från födseln fram till det att han sitter framför munken, samtidigt som det utanför templet – och understundom också i – utspelar sig märkliga händelser i nutid som både samverkar med och återspeglar vad Luo Xiaotong berättar för munken. För att till slut helt enkelt gå ihop. Och de som på olika sätt dött under berättelsens gång återuppstår i vad som kan vara eller också inte kan vara jordlivet. Halleluja! Samtidigt tycks den inte längre helt unge mannen äntligen få möjlighet att förena sig i köttet med en älskad kvinna. Låter detta förvirrande? Det är inte säkert att det blir tydligare på bokens drygt 500 sidor … Fast förstås bättre återgett.

”Ur en hunds mun spottas inget elfenben” säger någon någonstans i boken. Det är säkert sant. Men ur en Nobelpristagares hand kommer det alltid något läsvärt, säger jag. Jag ger Granatkastaren fyra stars av fem i betyg. Då förstår ni – mina ev. läsare – att den rekommenderas till läsning.

Men glöm inte att ”Ät aldrig kinamat i Oklahoma”.

Edward St Aubyn - Romanerna om Patrick Melrose.

Vem är Edward St Aubyn? Tidigare okänd för mig och lika okänd för många andra. Men, tycks det när jag nu läst ett antal recensioner av vad som antagligen är hans magnus opus – Romanerna om Patrick Melrose – välkänd av alla kritiker. Fast fan tro´t.

Romanerna om Patrick Melrose är sammantaget fem romaner som nu ges ut av Bonniers i två band. Tre romaner i ett första band och två i ett andra, som kommer ut nästa år. Jag kommer här att kort kommentera varje enskild bok för sig allt eftersom jag läst dem.

Men tillbaka till frågan. Vem är Edward St Aubyn? Det enkla svaret är att ha är en nu strax 60-årig engelsk författare och journalist, som förutom Romanerna om Patrick Melrose gett ut ett antal romaner som i huvudsak gått den svenska publiken förbi (utom antagligen vår svenska kritikerkår förstås …). En av hans romaner, Mothers milk, har dessutom varit nominerad till Booker Prize.

Han växte upp i en välbärgad familj. Uppväxten var emellertid olycklig och han blev som barn våldtagen av sin far upprepade gånger. Detta påverkade honom förstås mycket negativt och han var i ungdomen under en period narkoman/heroinist. Mot alla odds reste han sig och kunde göra sig fri från sitt missbruk. Baksidestexten till boken beskriver detta som att han gått från övergrepp till överdoser och slutligen till överlevnad. Onekligen fyndigt formulerat, men också sannolikt helt korrekt.

De fem romaner som ingår i Romanerna om Patrick Melrose har också alla självbiografisk grund. I England kom de ut mellan åren 1992 – 2012 och var med på den lista där BBC år 2015 rankade de 100 bästa romanerna någonsin. Deras rykte och betydelse är alltså påtagligt. Att de trots detta utan vidare skulle falla en svensk publik i smaken är väl ändå inte helt självklart. Vi får väl se. I vart fall finns romanerna lovande nog med på DN:s omtalade kritikerlista den vecka detta skrivs (v 39).

Glöm det – läst och kommenterad 1 okt. 2016.

Glöm det är den första boken i serien. Fokus i den ligger på dels den femårige lille Patrick dels den miljö i vilken han växer upp.

Patrick är den ensamme sonen till en alkoholiserad, hunsad, räddhågsen men rik mamma och en arrogant självsvåldig pappa som finner stort nöje – sitt enda kanske – i att förolämpa och håna alla i sin omgivning, inkl. förstås sin fru och den lille Patrick. Han är familjens onda genius – bitter, sjuk i reumatism och därför misslyckad som konsertpianist, vilket det varit hans önskan att bli – kring vilket allt cirkulerar. Att mamman blev gravid med Patrick när hans pappa våldtog henne är naturligtvis symptomatiskt för miljö i hemmet och relationen mellan makarna.

Boken beskriver en dag i Patricks liv. Han är ensam, rädd och hela tiden orolig för att straffas av fadern. Och straffad blir han. Pappan begår ett sexuellt övergrepp mot honom, den egna sonen. Mamman tiger och ignorerar förstås det hela. Det gäller ju att glömma det inträffade, vilket ju förstås är omöjligt för dem alla. Den som överlever ett sådant inslag i en pappas – och för den delen en mammas – uppfattning om vad som kan ingå i en uppfostran överlever väl vad som helst. Frågan är bara hur. 

I de kommande böckerna för vi se om eller på vilket sätt detta sker.

St Aubyns berättarstil växlar mellan uppsluppenhet, ironi och klarsynt iakttagande av vilka roller som frun och barnet och också olika personer i familjens umgänge har eller har fått sig tilldelade. De samtal ett antal av dessa personer för under en middagsbjudning samma dag som övergreppet begåtts belyser sannolikt också umgängestonen i den engelska överklassen om än – vill man gärna tro – bitvis väl parodiskt. Från öppet och brutalt hån till att tydligt och markerat ignorera den som inte faller de övriga på läppen – deras stiff upper lips.

Romanen är alltså självbiografisk. Den givna frågan blir då varför St Aubyn gett ut denna mycket avslöjande och personliga bok, liksom för den delen de följande fyra. Det enda svaret är väl antagligen att han gjort det för sin överlevnad, Genom att sätta sina dramatiska och traumatiska erfarenheter på pränt blir de möjliga att bearbeta. För honom och kanske för en och annan läsare.

Jag ger boken Glöm det fyra stars av fem i betyg och ser verkligen fram mot att läsa nästa del i serien.

Dåliga nyheter - läst och kommenterad den 4 nov 2016.

Patrick Melrose är nu 22 år och fullt utvecklad heroinist. Vi möter honom i New York ett par hektiska dagar när han ska hämta hem sin hatade plågoandes aska. Sin fars aska.

Under tiden i NYC är han knappt nykter en sekund utan ständigt mer eller mindre full av alkohol och heroin och annat skit. Innan han återvänder till London lyckas han också i stort sett bara med att hos kända och okända langare skaffa den narkotika han behöver. Allt annat misslyckas han med. De sociala relationer han har kvar förstör eller skadar han, den kärlek – eller kanske kropp bara – han verkligen söker får han inte. Han sviker alla och blir också sviken. De enda han inte sviker och inte heller blir sviken av är de av honom sedan tidigare resor till NYC kända langarna.

En sak verkar han dock lyckas med och det är att få hem sin fars aska på planet – som handbagage.

Dessa dagar och dessa händelser beskriver St Aubyn på ett klart, stringent och nästan avskalat språk. De heroinrus som den unge Melrose får, och som ger oss som läsare en beskrivning av heroinistens intensiva både obehag och välbehag, känner man som läsare nästan in på skinnet liksom delar av den vardag en missbrukare kan ha – som när han delar skitiga sprutor med en langares smutsiga, förfallna och äckliga partner, som när han spyr i handfatet på den fina krogens toalett, som när heroinet börjar verka och han ligger fullt påklädd i badkaret på sitt hotellrum, som när hans värld blir full av främmande, välbekanta och skrämmande röster, som när han själv känner döden och undergången vara nära, som när … Som när drogens dragningskraft tycks vara så stor att inget återstår mellan honom och den totala undergången.

Att texten är en beskrivning av ett eget missbruk går inte att ta miste på med tanke på dess intensitet och autenticitet. Allt hopp verkar vara ute för den unge Patrick. Det är verkligen dåliga nyheter för honom och hans omgivning.

Nu kan St Aubyn också var rolig och ibland nästan lite vitsig men hans formuleringskonst går aldrig överstyr. Vi förstår och känner hela tiden Patricks helvete och all text läser vi mot hans verklighets becksvarta fond.

Jag ger boken Dåliga nyheter fem stars av fem i betyg.

Visst hopp - läst och kommenterad den 13 dec 2016.

Detta är den tredje boken av totalt fem av St Aubyn som tillsammans kallas Romanerna om Patrick Melrose. I första boken (Glöm det) läser vi om det som aldrig går att glömma, dvs. hur den lille Patrick blir våldtagen av sin far, i den andra (Dåliga nyheter) om hur den nu halvvuxna Patrick är fast i ett narkotikaberoende och lika fast i sin förställning om att han kan bli fri från det, bara om … ja, vad? och nu i den tredje Visst hopp om att det, mot alla odds måste jag säga, möjligen kan bli så - att det möjligen kan finnas ett visst hopp för honom.

Återigen ger oss St Aubyn en beskrivning av en enda dag – denna gång under en sk fin middag - i Patricks i övrigt händelsefattiga liv. Han slösar bort sin tid (”Det värsta av alla brott”, som en insiktsfull och allvarlig person vid ett tillfälle säger till honom under kvällens middag). Hans och de andras yta glänser av namn, titlar och rikedom, men livet är lika tomt och innehållslöst som Hans Alfredsons berömda påse, då vare sig han själv eller någon annan har fyllt det med något vettigt. Fyllt det med t.ex. utbildning, kärlek, strävan, längtan - dvs. sådant som de flesta andra av oss gör efter bäste förmåga.

Istället glider han också nu under festen omkring i sin vanliga invanda miljö, dvs. den närmast infantila överklass där falskhet är en dygd, där förtroenden sprids som höstlöv i vind, där otrohet tycks vara allmänt förekommande och illa dolt, där inövad konversation ersätter samtal, där tristessen och cynismen omfamnar alla som i ett dödens grepp, där giftpilarna skjuts iväg – synliga för de som skjuter iväg dem, osynliga men i långa loppet märkbara för de som får dem i ryggen. Han ser tydligt att de personer han har omkring sig är ”hårda trista människor som verkar väldigt sofistikerade men som i själva verket är okunniga som svanar”. Och där den verkliga katastrofen blir när en ambassadör på middagen råkar stänka lite sås på hedersgästens Prinsessan Margaret klänning. Quel désastre!

Nå. Men samtidigt kan han under kvällen också föra sådana samtal med två personer som tycks ha den betydelsen för honom att han mer och mer förtydligar för sig själv att så här kan han fanimig inte leva sitt liv. Till och med en slags försoning med den döde fadern verkar vara möjlig. Och den skitiga heroinsprutan är under dagen och kvällen lika frånvarande som kristallglasens champagne är närvarande. Vi vet ju hur det gick för författaren. Ska det gå lika bra för romanfiguren. Antagligen.

För som de sista meningarna i boken lyder: ”Efter sin meningslösa luftfärd drev svanarna majestätiskt tillbaka in i dimman. Närmare och ljudligare kretsade en grupp måsar uppe i luften, och deras skrin förde tanken till vildare vatten och vidare stränder. Patrick sprätte ut cigaretten i snön, och utan att riktigt förstå vad som hände begav han sig tillbaka till bilen och kände sig märkligt upprymd”. Ja, dessa eviga svanar …

Patrick ser alltså på sina vänner och kamrater med ögon som öppnas alltmer. Han ser den blanka ytan där ljuset speglar sig i safirerna, men tycks ännu inte se om det bakom denna bländande yta kan finnas samma tvivel som börjar ta form hos honom själv. Om där finns en clown vid namn Jac eller en Pajazzo. Det är förstås inte omöjligt. Bortom all hjälp är i vart fall prinsessan Margaret. I romanen åtminstone.

Man kan säkert läsa Visst hopp på olika sätt. Man kan läsa den som den kvicka, roliga och infama bok som ställer ut stofilerna i den engelska överklassen till allmänt beskådande, och St Aubyns språk inbjuder verkligen till en sådan läsning. För den är rolig. Men man kan också läsa den som en bok som kramar blodsdroppar ur ditt och inte minst Patricks hjärta. Välj läsart själv.

Hursomhelst så ger jag för min del boken fem stars av fem i betyg. Och det kommer säkert också du att göra.