Leif G W Persson - Kan man dö två gånger?

Så är de då tillbaka – GW och kommissarie Bäckström. Båda är i relativt god form, mest kanske trots allt kommissarien, beroende på hans goda matvanor. GW verkar i Kan man dö två gånger? slå lite med den lätta hammaren, kanske vara lite väl förströdd men framförallt ointresserad av att koncentrera sig och sin historia. Boken skulle må väl av att vara något kortare, tycker jag. (Se dock nedan …). Men ingen redaktör kan väl numer brotta ner förlagets guldkalv.

Själva storyn är intressant, inte alls dåligt uttänkt och tom lite trovärdig - det kan ha inträffat det GW påstår, men jag tycker nog att språkbehandling inte är på topp. Förutom de sedan länge kända uttrycken som att allt kan vara så praktiskt ordnat att det i polisiär mening är avklarat och fler därtill blir det i längden lite tjatigt att läsa om lantisarna i skilsmässodiket i baren på Riche, där supersalamin Bäckström mot alla odds tydlige firar triumfer; det är lite väl mycket talande axelryckningar och spända blickar. Som gammal medlem i Fantomenklubben tycker jag väl ändå att det är för lite hänvisningar till Fantomen, men man kan ju inte får allt här i livet.

Men till storyn. En liten gosse hittar ett kranium på en öde ö och går med detta till sin käre granne Bäckström och därmed rullar storyn i gång. Damen, för en kvinna är det, visar sig dock ha dött ett antal år tidigare i tsunamikatastrofen, vilket till en början förbryllar alla utom – förstås – Bäckström. Vägen från detta konstaterande till själva lösningen är lång och vindlande men inte alls ointressant. Stundtals dessutom lite rolig, inte minst när Supersalamin själv spelar religiös grubblare. Ett antal såväl väntade som oväntade sidospår dyker också upp – bl.a. möjligheten för Bäckström att få en vodkaflaska i guld av själve den fredsälskande Putin, den hemliga polisens allt hemligare irrgångar, den omöjlige förundersökningsledaren och mer därtill – men till slut får frågan sin lösning. Mördaren hittas och blir dömd. För man kunde trots allt inte dö två gånger. Tur är väl det.

Vi är då förstås i slutet av boken. Vi ser framför oss att GW suttit och svettats framför den allt tjockare manusbunten. Förlaget ligger på om att få in manuset. Tryckpressarna oljas upp. Tydligen stressas GW, gissar jag, för i slutet går det undan. Och här tycker jag att han borde kunnat vara lite utförligare, inte minst i avsnitten om vilken roll en försvarsadvokat kan spela och hur en bra försvarsadvokat kan och inte kan, bör och inte bör arbeta. Hur rättvisa kan skipas inom fängelsets murar (här är jag medvetet oklar då jag inte vill riskera att skriva någon på näsan). För att detta skulle utvecklats en aning kunde G W och hans redaktör ha strukit lite i bokens dödkött. Svårt kanske, men inte omöjligt.

Men boken är helt OK. Jag ger den tre stars av fem i betyg. Och den tål mycket väl att läggas under en och annan gran till julen. Varför inte tillsammans med hans dotters bok? 

Men vad ska man säga om den gode Bäckströms funderingar kring oss bokälskare – bara idioter läser böcker ; att läsa är ett njutningsmedel för livets förlorare. De som håller med kan väl hålla upp en hand?