Mo Yan - Granatkastaren.

Är du – min okända läsare av denna blogg – vegetarian? Eller vegan? Eller ngt annat i den stilen? I så fall rekommenderar jag dig att inte läsa Granatkastaren av Mo Yan. Absolut inte. Men min kommentar till boken kan du säkert klara av …

För boken Granatkastaren handlar om den lille gossen Luo Xiaotong som i ett avlägset hörn i det fjärran Kina bor i en by som kallas Köttbyn. Där frossas det på alla möjliga och en del omöjliga sätt i just kött. Man sätter i sig kött av kor, tjurar, kameler, suggor, galtar, tikar, hanhundar, råttor (fy fan!) och säkert en hel del andra djur. Värst av alla djurfrossare är Luo Xiaotong, han som kan tala med kött. Kött har desslikes små händer som kan vinka till honom, menar han i vart fall. Romanens – det förstår ni väl redan nu – till delar helt fantastiska och osannolika händelser utspelar sig i någon av alla de brytningstider som drabbade befolkningen i diktaturen Kina under Den Store Ledaren.

Mo Yan är i Granatkastaren på osedvanligt gott humör. Han har inget budskap, han vill inget särskilt, han riktar ingen direkt – men indirekt vill jag säga – kritik mot diktaturen. Han vill helt enkelt främst roa oss och säkert också sig själv. Han skriver i ett efterord bl.a. följande: ”Syftet med romanen är att berätta en historia, romanens själva tema och tankeinnehåll är historieberättandet. Historieberättandets syfte är att berätta en historia. Om man till varje pris måste fastställa en handling i romanen kan man säga att den handlar om en ung man som oavbrutet fabulerar”. Tydligare kan det väl inte sägas?

Luo Xiaotong i samspråk med ett grishuvud?

Men om Mo Yan är på gott humör, så krävs det nog att läsaren också är det – eller åtminstone är lite lättroad. Och, som sagt, inte vegetarian. Annars kan man nog känna sig lite vilsen i historieberättarens knep och knåp, de magiska inslagen, de lätt skabrösa delarna, de magstarka avslöjandena om köttproduktionen, de bisarra religiösa momenten och – inte minst – det närmast krigsliknande hämndlystna och groteska slutet. Groteskt och fantasifullt. Fantasifullt och fantastiskt.

Berättartekniskt använder sig Mo Yan av ett slags dubbelseende. Den inte längre så unge Luo Xiaotong sitter i ett förfallet tempel och berättar för en stoisk och mild munk om sitt minst sagt omväxlande liv från födseln fram till det att han sitter framför munken, samtidigt som det utanför templet – och understundom också i – utspelar sig märkliga händelser i nutid som både samverkar med och återspeglar vad Luo Xiaotong berättar för munken. För att till slut helt enkelt gå ihop. Och de som på olika sätt dött under berättelsens gång återuppstår i vad som kan vara eller också inte kan vara jordlivet. Halleluja! Samtidigt tycks den inte längre helt unge mannen äntligen få möjlighet att förena sig i köttet med en älskad kvinna. Låter detta förvirrande? Det är inte säkert att det blir tydligare på bokens drygt 500 sidor … Fast förstås bättre återgett.

”Ur en hunds mun spottas inget elfenben” säger någon någonstans i boken. Det är säkert sant. Men ur en Nobelpristagares hand kommer det alltid något läsvärt, säger jag. Jag ger Granatkastaren fyra stars av fem i betyg. Då förstår ni – mina ev. läsare – att den rekommenderas till läsning.

Men glöm inte att ”Ät aldrig kinamat i Oklahoma”.