Edward St Aubyn - Romanerna om Patrick Melrose.

Vem är Edward St Aubyn? Tidigare okänd för mig och lika okänd för många andra. Men, tycks det när jag nu läst ett antal recensioner av vad som antagligen är hans magnus opus – Romanerna om Patrick Melrose – välkänd av alla kritiker. Fast fan tro´t.

Romanerna om Patrick Melrose är sammantaget fem romaner som nu ges ut av Bonniers i två band. Tre romaner i ett första band och två i ett andra, som kommer ut nästa år. Jag kommer här att kort kommentera varje enskild bok för sig allt eftersom jag läst dem.

Men tillbaka till frågan. Vem är Edward St Aubyn? Det enkla svaret är att ha är en nu strax 60-årig engelsk författare och journalist, som förutom Romanerna om Patrick Melrose gett ut ett antal romaner som i huvudsak gått den svenska publiken förbi (utom antagligen vår svenska kritikerkår förstås …). En av hans romaner, Mothers milk, har dessutom varit nominerad till Booker Prize.

Han växte upp i en välbärgad familj. Uppväxten var emellertid olycklig och han blev som barn våldtagen av sin far upprepade gånger. Detta påverkade honom förstås mycket negativt och han var i ungdomen under en period narkoman/heroinist. Mot alla odds reste han sig och kunde göra sig fri från sitt missbruk. Baksidestexten till boken beskriver detta som att han gått från övergrepp till överdoser och slutligen till överlevnad. Onekligen fyndigt formulerat, men också sannolikt helt korrekt.

De fem romaner som ingår i Romanerna om Patrick Melrose har också alla självbiografisk grund. I England kom de ut mellan åren 1992 – 2012 och var med på den lista där BBC år 2015 rankade de 100 bästa romanerna någonsin. Deras rykte och betydelse är alltså påtagligt. Att de trots detta utan vidare skulle falla en svensk publik i smaken är väl ändå inte helt självklart. Vi får väl se. I vart fall finns romanerna lovande nog med på DN:s omtalade kritikerlista den vecka detta skrivs (v 39).

Glöm det – läst och kommenterad 1 okt. 2016.

Glöm det är den första boken i serien. Fokus i den ligger på dels den femårige lille Patrick dels den miljö i vilken han växer upp.

Patrick är den ensamme sonen till en alkoholiserad, hunsad, räddhågsen men rik mamma och en arrogant självsvåldig pappa som finner stort nöje – sitt enda kanske – i att förolämpa och håna alla i sin omgivning, inkl. förstås sin fru och den lille Patrick. Han är familjens onda genius – bitter, sjuk i reumatism och därför misslyckad som konsertpianist, vilket det varit hans önskan att bli – kring vilket allt cirkulerar. Att mamman blev gravid med Patrick när hans pappa våldtog henne är naturligtvis symptomatiskt för miljö i hemmet och relationen mellan makarna.

Boken beskriver en dag i Patricks liv. Han är ensam, rädd och hela tiden orolig för att straffas av fadern. Och straffad blir han. Pappan begår ett sexuellt övergrepp mot honom, den egna sonen. Mamman tiger och ignorerar förstås det hela. Det gäller ju att glömma det inträffade, vilket ju förstås är omöjligt för dem alla. Den som överlever ett sådant inslag i en pappas – och för den delen en mammas – uppfattning om vad som kan ingå i en uppfostran överlever väl vad som helst. Frågan är bara hur. 

I de kommande böckerna för vi se om eller på vilket sätt detta sker.

St Aubyns berättarstil växlar mellan uppsluppenhet, ironi och klarsynt iakttagande av vilka roller som frun och barnet och också olika personer i familjens umgänge har eller har fått sig tilldelade. De samtal ett antal av dessa personer för under en middagsbjudning samma dag som övergreppet begåtts belyser sannolikt också umgängestonen i den engelska överklassen om än – vill man gärna tro – bitvis väl parodiskt. Från öppet och brutalt hån till att tydligt och markerat ignorera den som inte faller de övriga på läppen – deras stiff upper lips.

Romanen är alltså självbiografisk. Den givna frågan blir då varför St Aubyn gett ut denna mycket avslöjande och personliga bok, liksom för den delen de följande fyra. Det enda svaret är väl antagligen att han gjort det för sin överlevnad, Genom att sätta sina dramatiska och traumatiska erfarenheter på pränt blir de möjliga att bearbeta. För honom och kanske för en och annan läsare.

Jag ger boken Glöm det fyra stars av fem i betyg och ser verkligen fram mot att läsa nästa del i serien.

Dåliga nyheter - läst och kommenterad den 4 nov 2016.

Patrick Melrose är nu 22 år och fullt utvecklad heroinist. Vi möter honom i New York ett par hektiska dagar när han ska hämta hem sin hatade plågoandes aska. Sin fars aska.

Under tiden i NYC är han knappt nykter en sekund utan ständigt mer eller mindre full av alkohol och heroin och annat skit. Innan han återvänder till London lyckas han också i stort sett bara med att hos kända och okända langare skaffa den narkotika han behöver. Allt annat misslyckas han med. De sociala relationer han har kvar förstör eller skadar han, den kärlek – eller kanske kropp bara – han verkligen söker får han inte. Han sviker alla och blir också sviken. De enda han inte sviker och inte heller blir sviken av är de av honom sedan tidigare resor till NYC kända langarna.

En sak verkar han dock lyckas med och det är att få hem sin fars aska på planet – som handbagage.

Dessa dagar och dessa händelser beskriver St Aubyn på ett klart, stringent och nästan avskalat språk. De heroinrus som den unge Melrose får, och som ger oss som läsare en beskrivning av heroinistens intensiva både obehag och välbehag, känner man som läsare nästan in på skinnet liksom delar av den vardag en missbrukare kan ha – som när han delar skitiga sprutor med en langares smutsiga, förfallna och äckliga partner, som när han spyr i handfatet på den fina krogens toalett, som när heroinet börjar verka och han ligger fullt påklädd i badkaret på sitt hotellrum, som när hans värld blir full av främmande, välbekanta och skrämmande röster, som när han själv känner döden och undergången vara nära, som när … Som när drogens dragningskraft tycks vara så stor att inget återstår mellan honom och den totala undergången.

Att texten är en beskrivning av ett eget missbruk går inte att ta miste på med tanke på dess intensitet och autenticitet. Allt hopp verkar vara ute för den unge Patrick. Det är verkligen dåliga nyheter för honom och hans omgivning.

Nu kan St Aubyn också var rolig och ibland nästan lite vitsig men hans formuleringskonst går aldrig överstyr. Vi förstår och känner hela tiden Patricks helvete och all text läser vi mot hans verklighets becksvarta fond.

Jag ger boken Dåliga nyheter fem stars av fem i betyg.

Visst hopp - läst och kommenterad den 13 dec 2016.

Detta är den tredje boken av totalt fem av St Aubyn som tillsammans kallas Romanerna om Patrick Melrose. I första boken (Glöm det) läser vi om det som aldrig går att glömma, dvs. hur den lille Patrick blir våldtagen av sin far, i den andra (Dåliga nyheter) om hur den nu halvvuxna Patrick är fast i ett narkotikaberoende och lika fast i sin förställning om att han kan bli fri från det, bara om … ja, vad? och nu i den tredje Visst hopp om att det, mot alla odds måste jag säga, möjligen kan bli så - att det möjligen kan finnas ett visst hopp för honom.

Återigen ger oss St Aubyn en beskrivning av en enda dag – denna gång under en sk fin middag - i Patricks i övrigt händelsefattiga liv. Han slösar bort sin tid (”Det värsta av alla brott”, som en insiktsfull och allvarlig person vid ett tillfälle säger till honom under kvällens middag). Hans och de andras yta glänser av namn, titlar och rikedom, men livet är lika tomt och innehållslöst som Hans Alfredsons berömda påse, då vare sig han själv eller någon annan har fyllt det med något vettigt. Fyllt det med t.ex. utbildning, kärlek, strävan, längtan - dvs. sådant som de flesta andra av oss gör efter bäste förmåga.

Istället glider han också nu under festen omkring i sin vanliga invanda miljö, dvs. den närmast infantila överklass där falskhet är en dygd, där förtroenden sprids som höstlöv i vind, där otrohet tycks vara allmänt förekommande och illa dolt, där inövad konversation ersätter samtal, där tristessen och cynismen omfamnar alla som i ett dödens grepp, där giftpilarna skjuts iväg – synliga för de som skjuter iväg dem, osynliga men i långa loppet märkbara för de som får dem i ryggen. Han ser tydligt att de personer han har omkring sig är ”hårda trista människor som verkar väldigt sofistikerade men som i själva verket är okunniga som svanar”. Och där den verkliga katastrofen blir när en ambassadör på middagen råkar stänka lite sås på hedersgästens Prinsessan Margaret klänning. Quel désastre!

Nå. Men samtidigt kan han under kvällen också föra sådana samtal med två personer som tycks ha den betydelsen för honom att han mer och mer förtydligar för sig själv att så här kan han fanimig inte leva sitt liv. Till och med en slags försoning med den döde fadern verkar vara möjlig. Och den skitiga heroinsprutan är under dagen och kvällen lika frånvarande som kristallglasens champagne är närvarande. Vi vet ju hur det gick för författaren. Ska det gå lika bra för romanfiguren. Antagligen.

För som de sista meningarna i boken lyder: ”Efter sin meningslösa luftfärd drev svanarna majestätiskt tillbaka in i dimman. Närmare och ljudligare kretsade en grupp måsar uppe i luften, och deras skrin förde tanken till vildare vatten och vidare stränder. Patrick sprätte ut cigaretten i snön, och utan att riktigt förstå vad som hände begav han sig tillbaka till bilen och kände sig märkligt upprymd”. Ja, dessa eviga svanar …

Patrick ser alltså på sina vänner och kamrater med ögon som öppnas alltmer. Han ser den blanka ytan där ljuset speglar sig i safirerna, men tycks ännu inte se om det bakom denna bländande yta kan finnas samma tvivel som börjar ta form hos honom själv. Om där finns en clown vid namn Jac eller en Pajazzo. Det är förstås inte omöjligt. Bortom all hjälp är i vart fall prinsessan Margaret. I romanen åtminstone.

Man kan säkert läsa Visst hopp på olika sätt. Man kan läsa den som den kvicka, roliga och infama bok som ställer ut stofilerna i den engelska överklassen till allmänt beskådande, och St Aubyns språk inbjuder verkligen till en sådan läsning. För den är rolig. Men man kan också läsa den som en bok som kramar blodsdroppar ur ditt och inte minst Patricks hjärta. Välj läsart själv.

Hursomhelst så ger jag för min del boken fem stars av fem i betyg. Och det kommer säkert också du att göra.