Anna Fock - Cirkus Smuts.

Anna Fock debuterade 2013 med sin roman Absolut noll, som berättar för oss om den minst sagt hårda tillvaron för några homosexuella män i Putins Ryssland. De ville ju ingenting annat än vad alla vi andra vill – leva i trygghet, kärlek, trohet och värdighet. Några fann en sådan tillvaro, andra inte. De flesta inte.

När nu Anna Fock återkommer med sin andra roman Cirkus Smuts är det som att på ett sätt läsa om Absolut Noll. Hon berättar återigen om en grupp vilsna själar som lever sina liv på randen av vad vi andra välkammade och välansade kan uppfatta som någorlunda normalt.

De flesta – om än inte alla – av romanfigurerna förslösar sina liv i en akademisk miljö. Tentor, studier, studiemedel, akademiskt umgänge, diskussioner och annat liknande - dvs. sådant som vi förknippar med ett akademiskt liv – förefaller vara av mer underordnat intresse. Liksom undervisning och karriär för den manlige docenten. Dagarna, veckorna och terminerna rullar på. Bara livet står still.

Alla de romanfigurer som Fock presenterar för oss tycks vara vilse inte bara i välfärdslandet utan också på ett mer grundläggande sätt i tillvaron. Mys, pys och bus tycks vara överordnat framför att hitta en riktning in i vuxentillvaron. Eller, för åtminstone en av dem, att stanna kvar i.

Detta markeras kanske framförallt i de inledande delarna av romanen, som också kan uppfattas som lite väl långsamma. Efterhand skruvas dock tillvaron åt för de personer som Fock berättar om och tempot i berättelsen ökar då också. Beskrivningen av dem och deras tillvaro mörknar samtidigt. Romanens klangbotten för dem ekar allt tommare. Inte lika för alla och inte på samma gång för alla. Men efterhand är det uppenbart att deras nuvarande tillvaro inte bara krackelerar utan också att deras framtid tycks förspilld.

För att tydligt – nästan övertydligt – markera detta tar Fock till det klassiska tricket att låta romanfigurerna häfta tag varandra på ett lite oväntat sätt. Detta blir inte så krystat som det kan låta. En roman är ju trots allt en roman. Men Fock visar genom detta att alla dörrar efterhand tycks stängas för (nästan) alla. För det tycks nu med förstärkt kraft gå åt helvete för dem alla. Även om ett helvete som bekant har lite olika grader.

För dem alla låg livet till en början framför dem nästan som ett välbonat parkettgolv. Men ingen av dem tycks nu veta vad man ska göra med dessa sina liv. Mer än att låta dem förslösas genom att idogt dricka och knulla. Men i deras bakrusiga huvud hörs en allt ihärdigare och ständigt ökande viskning efter mening och sammanhang.

Om Fock skulle ha ett budskap med boken skulle det kanske vara att man ska hålla livet i sin kupade hand som den sista droppen vatten (Ranelid, Ranelid …) och inte låta det drippa genom fingrarna och så att säga hamna på hälleberget. Men nu är jag inte alls säker på att Fock har något särskilt budskap. Hon kan mycket väl ha nöjt sig med att ge oss en berättelse om ett ögonblick i en akademisk värld. Precis som hon tidigare gett oss ett om livet för ett antal bögar i Ryssland.

Istället ger hon oss helt enkelt ett bra romanbygge där hon visar sin habila förmåga som författare. Bygget är trovärdigt. Det är beskrivet på ett språk som är klar, tydligt och tilltalande. Vi följer romanfigurerna från den relativt lyckliga början till det relativt olyckliga slutet och inte mycket skaver i den resan (mer än kanske ett plötsligt och oväntat mord … mer än kanske hur sjukdom utvecklas hos just mördaren … mer än kanske hens makabra sätt att periodvis försörja sig genom att sälja begagnade trosor …). Vi anar och förstår hur damm, smuts och annat otyg lägger sig i lägenheten, på personerna och tillvaron under största möjliga tystnad. Vad kan man då mer begära.

”Den relativt lyckliga början” skrev jag. Det får tas med en smula salt, då romanen faktiskt börjar med en skilsmässa. ”Jag vill skiljas” säger en kvinna. ”Äntligen” svarar en man. Och det är då den första sprickan kommer i hans och hans kamraters liv. Kvinnan – som därefter bara perifert förekommer i romanen - klarar sig naturligtvis utmärkt i framtiden.

Jag läste denna bok för ett par veckor sedan och har sen låtit den ligga till sig lite. Det är antagligen det som gjort att jag satt det betyg på den som jag faktiskt satt. Man kan ju inte direkt påstå att den gett mig nya insikter om sakernas tillstånd här i världen – men vilken bok ger det. Den är inte heller särskilt originell. Och den har – som jag nämnt – ett par svagheter enligt min mening. Men jag har ändå inte kunnat släppa den. Det är väl då en bok är värd ett bra betyg – att man inte glömmer den så fort den är utläst. Cirkus Smuts är inget mästerverk, inte alls. Men Fock har en historia hon förvaltar väl och som åtminstone inte jag glömmer i brådrasket.

Jag ger därför Cirkus Smuts fyra stars av fem i betyg. Samma som jag förresten gav hennes förra bok.