Andrzej Tichý - Eländet.

Tichý är enligt min mening en av våra stora svenska författare. Jag har läst fyra av hans romaner, och gav följande kortfattade omdömen om de tre första den på det numera avdöda Boktipset (skam på dess ägare Ad Libris/Bonniers!):

Sex liter luft (2005) – fyra stars av fem i betyg.

När huvudpersonen vaknar har en apokalyps inträffat - eller har han bara blivit galen? Svårt att veta. Trots en intelligent och spännande uppbyggnad blir romanen till slut lika svår att förstå som omslaget är att läsa. Och detta trots att huvudpersonen har det franska "fin" inristat i pannan.

Fält (2008) – fem stars av fem.

Två personer, eller är det egentligen inte bara en?, som bär allas vår svarta sorg på sin krumma rygg och deras/hans/hennes resa genom inre och yttre exil till och kanske också igenom psykosen. En skildring av en ständigt pågående apokalyps. "En vit fläck på marken i form av en människa" - läs boken och du förstår.

Kairos (2013) – fem stars av fem.

Det är en spännande och intellektuellt utmanande bok som tar sin tid att läsa, särskilt som textmassan ibland är avstyckad och korthuggen. Den är - om man väljer att läsa den så - som en slags idé- eller lärobok om möjliga vägar ur det kaos och den förvirring som Tichý menar präglar vår tid. Förutsatt då att vi - du, jag, våra förvirrade ledare, intelligentian - förmår se ett mönster i det kaos av händelser som präglat vår dåtid och präglar vår nutid. Ett mönster som kanske kan ge oss en hänvisning om en annan möjlighet, en annan väg. Boken är alltså en både sorgsen och argsint bildningsroman - annorlunda än annat du läst - som pekar på behovet av kamp, attitydförändring, kunskap och revolutionära förändringar av liv och samhälle. Men läst så, är den också en hoppfull bok.

Och nu har jag också läst hans senaste bok – Eländet.

Vem är då Andrzej Tichý? Ja, enligt det allvetande Wikipedia, och också hans förlags (Bonniers) hemsida, är han ursprungligen från Tjeckoslovakien, men är nu bosatt i det säkert vackra Röstånga i det fagra Skåne. Han lär vara 38 år gammal – strax under en begynnande medelålder således.

Stationen i Röstånga. Säkert nerlagd.

Trots sin hittills ganska måttliga produktion är han både prisbehängd och nominerad till betydande litterära priser. Han har fått stipendier från Bonniers vid två tillfällen, fått Borås tidnings debutantpris och Aftonbladets litteraturpris och dessutom varit nominerad till Nordiska Rådets litteraturpris vid två tillfällen. I sanning imponerande, och det säger väl dessutom något om hans litterära kvaliteter.

Men är han läst av den litteraturälskande allmänheten? Vet ej. Kanske, kanske inte. Men om han inte var det tidigare, så kanske han kan bli det från nu, då han till min glädje finns med på DN:s uppmärksammade kritikerlista innevarande vecka (v 36) för den senaste boken.

Den korta motiveringen på listan känns väl kanske inte helt lyckad, enligt min mening. ”Ett postpolitiskt akut författarskap som kretsar kring hot och utanförskap”, står det. Jag har ju läst boken, men förstår inte omedelbart vad som menas med ”akut författarskap”. Och ”postpolitiskt … författarskap” - nja, jag har väl visserligen en vag aning om vad som kan tänkas avses, men fattar ändå inte fullt ut. Men må så vara. Mina tillkortakommanden är mina. Hoppeligen intresserar placeringen på DN:s lista alltid någon ny läsare. För Tichý är värd en stor läsekrets.

Men ett intressantare kort omdöme, och som jag tycker dessutom bättre fångar bokens idé och handling, hade det varit om DN skrivit t.ex.: En ung man har till synes frigjort sig från sin uppväxts bittra erfarenheter. Men de hinner ikapp honom när han minst anar det och han går under. Men man kan ju inte får allt här i världen.

Men varför kallar Tichý då sin bok för just Eländet? Han har i boken inledningsvis ett citat av den franska filosofen och mystiker Simone Weil, där det bl.a. står: ”Ty vårt elände är ingenting vi hittar på. Det är verklighet. Det är därför vi måste älska det”.

Simone Weil

Kanske menar Tichý att livet blev som det blev, är som det är och förblir så. Att försöka göra det annorlunda är meningslöst. I stället ska vi älska det som det är. Kanske hade livet gestaltat sig annorlunda för huvudpersonen i boken om han kunnat ta till sig ett sådant bittert och föga hoppingivande budskap. Och därmed stannat kvar på samhällets botten.

Hur som helst, så står han ”den sista dagen” - så lyder bokens tre första ord – och väntar på sina två vänner gitarristen och kompositören inför en gemensam resa till Köpenhamn. Själv är han cellist. Han verkar alltså ha frigjort sig från en tidigare tillvaro med våld, rotlöshet, kriminalitet och narkotikabruk. Den sista dagen i sitt liv – fast det vet han förstår inte då – står han där och väntar och är i sin stress avvisande mot en man som är som en olycksbroder från förr. Från den tid han själv levde på botten.

Från detta möte blir boken i stort förtvivlade, obarmhärtiga inre monologer med tillbakablickar som rör hans tidigare liv. En tid då den enda riktningen framåt tycktes vara mot död eller nederlag. Livet var då som ett mörker utan slut. Stjärnorna svarta. Själva månen svart. A hard rain´s A-Gonna Fall.

Om denne helvetestillvaro läser vi i ett ordflöde som ger oss förhållandevis trygga och välansade medborgare en bild av ett liv fyllt av ångest och utan framtid. Texten är febrig och samtidig distanserad och väjer inte för för alla de tillkortakommanden som personerna har.

Och inte heller för att ge oss cellistens död – som en påminnelse om livets hopplöshet; som en påminnelse om att marken han trampar är av bottenlös dy; som en påminnelse om det utsiktslösa i hans liv och strävanden; som en påminnelse om det fåfänga hoppet att kunna kravla sig upp från dyn; som en påminnelse om att den sista dagen kommer för honom som för alla oss andra. Frågan är inte om utan när och hur.

Det är inte möjligt att ge denna starka och skakande dystopi annat än fem stars av fem i betyg. Men man slår igen boken efter läsningen med insikten att det visserligen finns en verklighet, ett elände utan slut, som ingen har hittat på. Som i hög grad är verkligt och påtagligt. Men som vi sannerligen inte måste älska. Sannerligen inte.

Och undrar jag, varför ser jag under läsningen en strof av Tranströmer framför mig, som går ungefär såhär: Vi vet det egentligen inte, men anar det. Det finns ett systerfartyg till vårt liv om går en annan trad.