Niklas Rådström - En Marialegend.

Först: vad är egentligen en marialegend?

Vi känner ju alla till historien om jungfrun Maria i fabelsamlingen bibeln. Denna Maria som blev med barn utan samlag med vare sig sin trolovade Josef eller någon annan. Ärkeängeln Gabriel gav henne helt frankt meddelandet att hon skulle föda ett gossebarn och ge honom namnet Jesus. Så skedde, som bekant. Maria återfick därefter sin jungfrudom, vilket antagligen gladde Josef. Historierna om Jesus fortsatta liv är ju bekanta, men märkligt nog återfinns Maria bara ett fåtal gånger i bibeln efter det att hon gjort sin plikt. Annars skulle man ju tycka att motsatsen vore naturlig.

Men utanför bibeln blir Maria efterhand föremål för en slags kult som i mycket grundar sig på vad som brukar kallas medelbara lärosatser, dvs. utsagor som inte kan härledas direkt till bibeln. Man hittar på alltså. Mycket kraft och tänkande har genom århundradena ägnats åt inte minst Marias jungfrulighet, den sk obefläckade avlelsen och hennes himmelsfärd. Ett antal påvar och koncilier har diskuterat och beslutat i frågan. Lärda män har skrivit avhandlingar och annat. Maria blir också föremål för olika uttryck av folklig fromhet och naturligtvis blir hon också en central figur i en konflikt mellan den romersk-katolska kyrkan och den protestantiska. Någon som är förvånad?

Med marialegender tror jag alltså man kan mena de legender eller sagor som berättar om hennes fromhet, kanske lydnad men i vart fall hennes ödmjukhet och som antagligen för den troende menigheten mer eller mindre bekräftas inte minst genom den kristna konsten, där hon som bekant vanligen avbildas tillsamman med Jesus. Kort sagt menas med legenderna om henne antagligen Maria som den över allt uppoffrande modern. Eller kanske den över allt uppoffrande kvinnan. Tror jag. Men vad vet jag.

Hur som helst, så menar jag att en sådan tolkning kanske kan stämma överens med vad Niklas Rådström berättar för oss i sin bok En Marialegend.

Vi läser tre helt separata berättelser – en om en ung kvinna i ett okänt land som våldtas av barnsoldater och lämnas att dö men som mirakulöst överlever, om än gravid efter våldtäkten; en om en kvinna som tar över en kollegas jobb sedan denna avlidit och efterhand blir involverad i hennes liv; en om 1500-talskonstnären Lucas Cranach, som existerat i sinnesvärlden. Dessa tre berättelser, lovar oss baksidestexten, skall till slut vävas samman till en enda berättelse. Så sker, om man har små anspråk på sannolikhet och kanske också trovärdighet för det konstnärliga skapandet.

Efter ofattbara strapatser och svårigheter kommer den våldtagna kvinnan till en relativ trygghet och möter där en man från Röda Korset, som blir brutalt mördad av milis. Kvinnan på det nya jobbet läser sin kollegas personliga dator och kommunicerar då med kollegas släkting, som visar sig vara mannen från Röda Korset som mördas. I sitt arbete planerar hon en utställning om Lucas Cranach. Så ser i stort den utlovade berättelsen ut. Tunn förstås.

Och övertydligt markerad med att följande stycke avslutar varje enskild historia: Hon och barnet såg rakt in i varandras ögon. De är två underverk i färd med att upptäcka varandra för att förenas till verklighet och vardag I deras blick finns inte tiden, där är döden en övergående tillfällighet och livet oundvikligt och evigt. En hel värld finns i den blicken och det är i den blicken som världen blir till.

Halleluja!, skulle jag vilja tillägga.

Vad kan Rådström tänkas ha för avsikt med boken? Ja, jag vet inte. Att beskriva sin uppfattning om innebörden av en marialegend räcker förstås inte. Min gissning, så god som någon annans, är att han kanske hade för avsikt att skriva en roman om Cranach, men fastnade. Och så blev det som det blev.

Med det sagt, så har boken ändå stora förtjänster. Varje enskild historia, om vi nu bortser från de enligt min mening krystade kopplingarna dem emellan, är väl berättade. Hans språk är som ofta vackert och dessutom väl anpassat till respektive historia. Språket blir för mig den bärande upplevelsen av boken. Men också hans sätt att föra de enskilda historierna framåt imponerar - om än alltså inte, för mig, kopplingen dem emellan. Ibland kan hans berättelser bli brutala till övermått, som när han beskriver den massvåldtäkt som sker. Ibland skimrande vackra.

Men för mig blir hans romanbygge ändå som en hoppfull inandning men där den förlösande utandningen aldrig kommer.

Jag ger trots detta Rådströms bok fyra stars av fem i betyg. Och skulle till mina ev. läsare hellre rekommendera hans fantastiska bok Boken, där vi läser om bibelns skapelseberättelse. En läsupplevelse av ovanligt slag.