Håkan Nesser - Eugen Kallmans ögon.

Så har då Håkan Nesser i sin – om jag räknar rätt – 29:e bok gjort en Agatha Christie, dvs. på bokens sista sidor låtit samla de av olika mord närmast berörda i biblioteket, håll jag på att säga, men i konferensrummet på ett hotell i staden K- och då låtit inte Hercule Poirot utan den intelligente eleven Charlie avslöja allt. Eller nästan allt.

Inte Nesser.

K- är den fiktiva stad där hela hans bok på 545 inbundna sidor utspelar sig, och närmare bestämt mest i och runt högstadieskolan Bergtunaskolan. Den centrala personen i boken är läraren Eugen Kallman och runt honom i både snäva och vida cirklar rör sig de övriga personerna. Kallman är mystiskt död redan när boken börjar och vi möter då i boken olika personer som på ett mer eller mindre naturligt sätt kan ha en koppling till denna Kallman – kollegor förstås, elever förstås, olika poliser förstås men också vissa elevers familjer, grannar, caféinnehavare och andra i den lilla staden.

Och dessa personers liv och leverne är väl kanske ett koncentrat av allt vad som kan, och kanske också inte kan, utspela sig i levande livet. Vi läser om mord, trohet, otrohet, kärlek, skilsmässa, lycka, olycka, religiös fanatism, politiska demonstrationer, invandrarhat, mystiska hus, hemliga undersökningar i det fördolda, Kallmans mystiska och kryptiska dagböcker, dugliga lärare, odugliga chefer och dito poliser och jag vet inte allt. Förutom förstås dessa och andra personers antydningar och gissningar, antydningar och gissningar, antydningar och … Och om Kallmans ögon – de som kan se rakt in i andras ögon och därmed avläsa dessa personers hemligheter.

Mystiskt så det förslår alltså. De avgörande händelserna i boken utspelar sig före, runt och kanske lite efter år 1995. Men först 2015 kan i hotellets konferensrum det mesta avslöjas, alltså vem som mördade vem och varför. Dock, kan jag väl säga, avslöjas inte allt ens då. Somligt blir förborgat om än inte för alla och envar så åtminstone för de flesta. Och bäst är väl kanske det. Jag säger inte mer.

Inte Christie.

Nesser har skrivit en bra bok. Jag tycker han har bra grepp på sin historia och kan också hålla ihop den form han valt, dvs. att låta olika personer i egna ganska korta berättelser föra storyn framåt. Detta sätt att skriva en roman är ju lite på modet i dessa tider och alla lyckas inte med metoden. Men det gör Nesser. Hans berättarstil är också bra och med i många fall lyckade metaforer och inte mints träffande observationer om läraryrket. Men ett tips: håll tungan rätt i mun under de sista sidorna. Där går det undan nämligen. Och bokens slut är på intet sätt givet. 

Det är kort sagt en god läsning Nesser ger oss i sin roman. Och jag ger boken tre stars av fem i betyg, vilket för min del betyder att det är en bra bok. Fullt i klass med den som jag för egen del tycker är hans bästa hittills, dvs. Berättelse om herr Roos. Läs gärna båda.