Thomas Bernhard - Gamla mästare.

Thomas Bernhard anses, meddelar oss omslaget till boken, vara en av de främsta nu avdöda författare som aldrig fick Nobelpriset i litteratur. Ja, säger man så, så kan det väl mycket väl vara så. Men vad vet jag. Men att Bernhard är en mycket bra författare, det vet jag. Och nu har jag läst hans bok Gamla mästare, som han publicerade redan 1985, men som kom på svenska först 2010 och då genom det utmärkta bokförlaget Tranans försorg.

Av Bernhard har jag tidigare läst Undergångaren och Skogshuggning. Båda är mycket bra och jag gav också båda fem stars av fem i betyg. När jag kommenterade Skogshuggning citerade jag by the way Bodil Malmsten, en känd Bernhard-fan. Hon har i ett sammanhang jag just nu inte kommer ihåg sagt bl.a. följande: ”Den som läser Thomas Bernhard behöver en hjälpläsare, en stenograf, en fru, som skriver upp de fantastiska formuleringarna böckerna kryllar av och som läsaren själv inte hinner stanna upp och notera – man vill ju vidare i boken”. Sant. Men det där med att läsaren behöver en fru var kanske inte helt politiskt korrekt av fru Malmsten?

Bodil Malmsten. Politiskt korrekt?

Nå. Enligt förlaget bildar Gamla mästare och just Undergångaren och Skogshuggning tillsammans en triptyk. Temat i dem är helst visst bildkonsten, musiken resp. scenkonsten. Men att dessa tre böcker därmed skulle bilda en mer eller mindre löst sammanhållen triptyk, hade jag för min del inte uppfattat om inte förlaget pekat på det. Jag tycker hur som helst att man kan lämna påpekandet åt sidan. Varje bok lever på sina egna premisser. Och egna utomordentliga meriter.

Gamla mästare är på många sätt en typisk bok av Bernhard. Den är skriven i ett enda stycke utan kapitelindelning och med meningar som inte sällan är långa som ett ösregn och med inskjutna bisatser, som i sin tur kan ha inskjutna bisatser, som i sin tur kan ha … - varför man som läsare måste vara på alerten och gärna ha en kanna med starkt och gott kaffe bredvid sig. Eller varför alltså inte en fru som antecknar? Ja, varför inte.

Såhär kan det låta: ”Eftersom Reger (i vinterrock), stödd på den mellan knäna klämda käppen, som det tycktes mig, var fullkomligt koncentrerad på beskådandet av den Vitskäggige mannen, behövde jag inte alls vara rädd att bli upptäck av Reger under mitt betraktande av denne. Salsvakten Irrsigler, som Reger varit nära förbunden med i en redan mer än trettioårig bekantskap, och som jag själv (sedan mer än tjugo år) till denna dag alltid haft en bra kontakt med, hade genom ett tecken från min sida uppmärksammats på att jag en gång ville betrakta Reger ostört, och varje gång Irrsigler dök upp, med regelbundenheten hos ett urverk, låtsades han som jag inte alls var där, liksom han också låtsades som om Reger inte alls var där, medan han, Irrsigler, fullgjorde sitt uppdrag och tog varje galleribesökare, obegripligt nog inte särskilt talrika denna inträdesfria lördag, i sitt för dem som inte kände honom sedvanligt obehagliga skärskådande”.

Tintoretto. Med skägg.

Och därmed är också dramats huvudpersoner presenterade: Herr Regler, lärd rentier, ett ”jag” som är bokens berättare och heter Atzbacher och är författare till säkert lärda verk, men som emellertid aldrig publicerar något, Den Vitskäggige mannen, som är en målning av den italienske målare Tintoretto och salsvakten Irrsigler, som inte kunde bli polis på grund av fysisk svaghet utan istället hamnade på Konsthistoriska museet i Wien som vakt. Alla tre är som sagt huvudpersoner om än kanske mest Regler. Den vitskäggige mannen bildar en fond för Reglers monologer.

Detta om formen. Men även till innehållet är Bernhard lyckligtvis sig lik. Till det yttre handlar boken om Regler som i decennier gått till Konsthistoriska museet varannan dag, utom måndagar, och alltid satt sig på samma bänk med sin hatt bredvid sig för att intensivstudera Den vitskäggige mannan och föra samtal – eller snarare monologer – med Atzbacher. Denna dag däremot har han, till både Atzbachers och Irrsiglers förvåning, bett den förstnämnda att komma till museet redan dagen efter deras senaste samtal. Lätt gömd står nu Atzbacher och betraktar Regler där han sitter på den vanliga bänken, dock nu med hatten på huvudet, och erinrar sig de samtal de fört dagen innan.

I monologerna visar Regler både en stor kunskap om allehanda kulturella företeelser och en grotesk svartsyn och konservatism om både tillståndet i Österrike och snart sagt alla mänskliga förehavanden i såväl stort som smått. Även om det är Regler som talar, så är det förstås Bernhards uppfattningar han torgför. Uppfattningar som gjorde att han i Österrike under sin livstid kom att kallas en Nestneschmutzer, dvs. en som kackar i eget bo. Detta kan ju onekligen låta som väl enahanda och repetitivt, men genom Bernhards konstnärskap blir det inte så. Varje tirad upplevs som en del av hur han bygger upp och genomför sin roman och blir – även om man inte alls behöver dela uppfattningarna i sig - viktiga beståndsdelar i romanbygget. Ett romanbygge i vilket allt skärskådas och allt förkastas. Och Reglers stora ensamhet blottläggs.

Låt mig ta ett exempel, som säkert skulle gett den unge Fridolin, i den mån han hinner läsa romaner, hjärnblödning: ”De flesta av våra lärare är eländiga kreatur, vars livsuppgift verkar bestå i att spärra ute de unga människorna från livet och till syvende och sist göra det till en fruktansvärd depression. Till läraryrket flockar sig ju bara sentimentala och perversa småhuvuden från lägre medelklass. Lärarna är statens hantlangare och då det idag i fråga om den här österrikiska staten handlar om en själsligt och och moraliskt helt förkrympt, om en som inte lär ut något annat än förråande och förruttnelse och det samhällsvådliga kaoset, är naturligtvis också lärarna själsligt och moraliskt förkrympta och förråade och förruttnade och kaotiska”. I Österrike alltså. Och enligt Bernhard. Men på motsvarande sätt dömer Regler ut konsten, kärleken, filosofin, politiken, österrikaren, själva livet – ja allt. Allt är fåfängt och meningslöst i Reglers ögon. Allt tycks ha ingått ett slags äktenskap med lögnen och tarvligheten. Allt är också gement och fullt av elakhet, lögn och förräderi. Allt är .., ja, ni förstår, mina okända läsare av denna blogg. Med en sådan ryggsäck på sig är det helt naturligt att alla, inkl. Regler själv, har en lätt framåtböjd gång och måste stödja sig på en käpp.

Kan man då som läsare egentligen förstå vad Bernhard vill? Att dela hans uppfattningar går ju inte, men kan man alltså förstå vad han vill förmedla? Faktum är att jag för min del inte tror det. Jag tror att man helt enkelt får stanna vid ett konstaterande av att det han skriver är ett klart avsteg från vårt allmänna tänkande – eller kanske vanetänkande om man så vill – och att romanens själva tankeinnehåll verkar klart besynnerligt. Eller utmanande.

Och ändå är det något i romanen som stannar kvar hos läsaren, åtminstone hos mig. Den är ju inte på något sätt likgiltig utan dröjer kvar hos oss, eller mig. Detta beror ju inte bara på Bernhards stilistiska förmåga – som är otvetydigt stor - utan faktiskt också på hans otämjda raseri mot allt och alla. Något av hans brinnande eld stannar hos oss – hos mig – som en stilla glöd, som en slags eftertanke. Vad fan menar han, vad vill han? Något svar har jag ju inte. Men frågorna är ställda och finns obesvarade kvar. Än så länge obesvarade.

Men det är ju just det att Bernhard inte lämnar oss i fred efter läsningen som gör att jag måste ge Gamla mästare fem stars av fem i betyg. Så får det bli. (Någon läsare av denna blogg undrar kanske varför Reger bett Atzbacher komma till museet en dag tidigare än vad som skett i decennier. Svaret finns i boken. Ett av flera skäl att läsa den).

Apropå Nobelpristagare, så hade jag när detta skrevs Dylan i bakgrunden. Om Bernhard kan uppfattas som repetitiv, vad ska då inte sägas om Dylan. Om inte detsamma. Så jag ger Svenska Akademien fem stars för att man nu enligt DN gett upp försöken att få tag i honom.