Agnès Martin-Lugand - Lyckliga människor läser och dricker kaffe.

Ibland stöter man på den – det vet ju du, min okände läsare av denna blogg – ibland stöter man på boken som man inte kan låta bli att köpa enbart på grund av titeln. För mig var Lyckliga människor läser och dricker kaffe av Agnès Martin-Lugand en sådan bok.

OK. Var den bra då? Nä. Verkligen inte.

Och det hade jag ju förstått om jag gett mig tid att läsa de olika utsnitt av recensionsomdömen som finns tryckta i och på boken. ”En betagande berättelse” anser Östgöta Correspondenten. Pling! hade det då alldeles säkert sagt i första lilla varningsklockan. Och Klong! Klong! på högsta volym på alla de övriga om jag hunnit läsa vad Tranåsposten tycker, nämligen ”En lättläst roman”.

En annan roman som lockat mig till köp p.g.a. sin titel är Den gamle mannen som läste kärleksromaner av Luis Sepùlveda. Köp den istället för den är bra – rolig, intressant, ovanlig och – förlåt mig – lättläst.

Stefan Ahnhem - Arton grader minus.

Varför – gnäller min intoleranta insändarsjäl – måste alla sk kriminalromaner vara så in i helvete tjocka. Som nu Stefan Ahnhems Arton grader minus. Den är på 533 inbundna sidor och därmed lika tung som jag antar att den unge Fridolins stenkolsbit var, den som han släpade runt i senaste valrörelsen, ni vet.

Nå. Vi läser två parallella historier med från hans tidigare böcker kända personer. Vi har den oberäknelige Fabian Risk vid Helsingborgspolisen och den lika oberäkneliga, men nu lätt stukade, Dunja Hougaard som arbetar som uniformerad polis i Helsingör. Två historier som bara nuddar vid varandra – den ena tillför inte den andra något mer än att Risks strulige son p.g.a. lite tonårskåthet dras in i den som Hougaard arbetar med. Men också slinker ut som på ett bananskal. Till glädje för honom, får man antaga. Fast, när jag tänker närmare på saken, så spelar grabben också en viss roll vid själva det avgörande slutet på dramat. 

Men huvudhistorien är den som Risk arbetar med och den har sin botten i hur feta och bukstinna adelsherrer nere Skåne fordom behandlade sina underlydande. De vadade runt i den feta myllan med handen runt sin lilla kuk och med ögonen ständigt spejande efter unga och söta kvinnliga arbetare. Om olyckan var framme, dvs. att tjänstehjonet blev med barn, så var det bara att sticka till henne lite pengar och en enkel bussbiljett till någon skrupelfri läkare. Men en av dessa damer lurar den fetaste av herrarna, lovar visserligen att abortera, men gör icke så. Utan stannar på godset, föder sina barn – det visar sig vara tvillingar, nämligen – och uppfostrar dem sedan själv utan samhällets eller pappans inblandning och håller dem dessutom helt och hållet inomhus. Nästan hela livet. Detta blir för en sentida läsare svårt att ta in. Jag menar om man tänker sig att det skulle kunna ha hänt irl, som man numera säger. Men så skriver Ahnhem och så blir det. Om du – min okände läsare av denna blogg – anar att dessa olyckliga barn kommer att spela roll för historien anar du rätt.

Men innan dess så har mycket hänt. Förutom det som alltid tycks hända i svenska kriminalromaner – dvs. olyckliga äktenskap, otrohet, problem med barnen, alkoholbesvär och liknande – så tampas Risk och de övriga poliserna med att lösa ett häpnadsväckande stort antal mord. Så många att hela fallet utan problem borde hamna överst på listan över kriminalhistoriens värsta brott. Brott som till slut får sin lösning, förstås, även om vägen dit var både krokig och skrynklig, precis som den ju ska vara i en kriminalroman. När historien väl är slut ligger ett barn på sjukhus med skottskador, tycks en kollega ha hemliga och udda drömmar och dessutom kanske tagit sitt liv och anar Risk att en annan kollega möjligen inte är helt fläckfri. Kanske rentav Risks äktenskap kan räddas. Fortsättning lär följa i nästa bok, som dessutom antyds i slutkapitlet. Och låter riktigt lovande.

Ahnhems historia i Arton grader minus är bra - den är väl uttänkt, någorlunda trovärdig, helt OK genomförd men alldeles för lång. Den skulle enligt min mening vinna mycket på att koncentreras och förtätas. Longörerna är för många och de språkliga fel och egendomliga språkkonstruktioner som finns här och där störande (t.ex. Att det rörde sig om mord hade hon redan tagit höjd för).

Men jag ger ändå Arton grader minus tre stars av fem i betyg.

(När jag skriver detta ser jag herr och fru mes sitta på taket till den fågelholk jag har i trädgården. Ibland är en av dem inne i holken. Kan detta vara möjligt? Eller har jag fått ögonstress av att läsa Ahnhems tjocka bok. Trots att jag ibland faktiskt bläddrade förbi en eller annan sida).

Linda Boström Knausgård - Grand Mal ; Helioskatastrofen ; Välkommen till Amerika.

Boström Knausgård är en ny bekantskap för mig. Namnet Knausgård förknippar man ju annars mest med The Man – mannen med det yviga skägget och den allt genomskådande blicken och som tycks ha ett arbetstempo där han river av en halv bok på en förmiddag. Gift med Linda B K har han också varit.

Linda Boström Knausgård. 

Men Linda Boström Knausgård är alltså blank för mig. Möjligen kan hon ha skymtat i någon av de tre delar av The Mans bokserie Min Kamp som jag hittills orkat läsa. Möjligen.

Nu läser jag hennes tre prosaböcker på svenska i ett svep. Böcker till formatet tunna som fjärilsvingar.

Grand Mal (noveller).

Nej. Det gick inte. Novellerna trevar sig fram genom mörka skuggor och med ett allvar som säkert är tänk vara berörande, men som – må gud hjälpe mig – mest känns gymnasialt. Jag skakar efter läsningen boken över ett tänt ljus. Det torra meningarna och deras bokstäverna trillar ut. Puiiiith. Och så är de borta – även de som var vackra och de som var någorlunda innehållsbärande.

Kanske är det novellformen, tänker jag, som sätter hinder i vägen för min läsning. Kanske är det så. Men jag undrar. Det är framförallt något annat som skaver hos mig. Det är som om ”… tunga stövlar taga steg över rosensållad teg … djupt i djupa grova spår trampas rosorna till sår ...”. Och om detta skriver i så fall andra bättre.

Inget betyg sätter jag på denna övningsbok. Jag ser författaren framför mig där hon sitter krumryggad och fryser i The Mans slagskugga. Men skriver gör hon. Skriver gör hon. ”Det var en övning för framtiden” - så slutar en av novellerna. Och precis så läser jag hela boken. Som en övning. Förhoppningsvis mot något bättre. Strax vet vi.

Helioskatastrofen (roman).

(Jag läser på omslagets insida de vanliga inklippta och översvallande utdragen ur olika recensioner av Grand Mal, men då också bl.a. ”... varje mening är av betydelse, ja rent av ödesmättad”. Ja, det var nog just det som störde mig. Det är alltför tunga steg över boksidorna. Men må andra tycka annorlunda. Må boken få många läsare).

Helios är i den grekiska mytologin solens gud eller rentav solen själv. Han flög som bekant med sin hästdrivna solvagn över jorden varje dag för att det skulle bli någorlunda varmt och skönt för de som bodde där och för att liv överhuvudtaget skulle kunna finnas. Hans son Phaethon tjatade en dag till sig att få låna denna solvagn och då själv flyga jorden runt. På ungdjävlar sätt ville han spänna sig lite inför sina kompisar och tvingade därför ner vagnens hästar lite väl långt när man kom över Egypten, där Phaethon bodde. Och se - hela landet utom en liten strimma land runt Nilen fattade då eld och blev en steril öken. För att inte hela jorden skulle gå under sände den allseende Zeus ut en blixt och dödade Phaethon. Och hästarna steg väl till väders igen, antar jag. Jorden i sin helhet blev i vart fall inte en öken. Rimligen kan det vara denna mytologiska händelse som Linda Boström Knausgård anspelar på när hon gett sin bok titeln Helioskatastrofen. Men något större inflytande från just den händelsen – direkt eller i någon mening överfört - går inte direkt att hitta i hennes bok. Åtminstone hittar jag ingen.

Pallas Athena. Eller Anna?

Pallas Athena var i den grekiska mytologin både vishetens och krigets gudinna. Detta kan ju förefalla något motsägelsefullt, men så var det. Hon var Zeus mest älskade dotter och föddes, som vi alla vet, ur hans huvud. Vem som var hennes mamma är mer oklart, och kanske också – tänker jag – hur själva befruktningen gick till. Men hursomhelst så finns här en direkt och mycket tydlig koppling till Boström Knausgårds bok. I den föder nämligen pappa Conrad sin dotter ur just sitt huvud. Och iförd en gyllene hjälm, som var Helios´ särskilda attribut, och med en lans, som var ett av Athenas attribut, stiger dottern fram i ljuset. Hon ges – som jag återkommer till – senare namnet Anna.

Anna, har jag slagit upp, har sannolikt sitt ursprung från grekiskan och kan betyda ”nåd” eller ”den benådade”. Hon har alltså genom namnet fått en slags koppling till Grekland. Läsaren antecknar. Conrad, har jag likaledes slagit upp, kan komma från tyskans Con Rad och betyda ”djärv rådgivare”. Någon koppling till grekiska eller grekisk mytologi har jag inte hittat.

Nå. Då vet vi det. Och därmed har jag kramat ut allt som går att krama ut ur bokens titel och inledning. Men inte hjälpte det särskilt mycket. En titel brukar ju annars kunna vara lite vägledande om man skulle få för sig att tolka en bok – vad står i den, vad säger detta, vad vill författaren berätta för oss etc. Men här står åtminstone jag mig slätt.

Handlingen i denna tunna bok är annars sammanfattningsvis följande: Conrad föder alltså sin dotter ur sitt huvud, blir galen och förs till mentalsjukhus. Den nyfödda dottern är i åldern runt 10 – 12 år och går naken ut ur huset, tas om hand av en förbryllad kvinna som för henne till kommunens Socialförvaltning. Förvaltningen blir – och det är ju lätt att förstå – till en början lite vilsen, men ger henne alltså namnet Anna (”Du måste ha ett namn”, säger kommunens tjänstekvinna, och lägger till att ”Du ser ut som en Anna, det låter fint”) och hittar dessutom en placering åt henne i en trevlig både religiös och nykter – men förtvivlat grå och stum - familj. Hon lär sig trots allt tala, men går av något skäl inte i skola. Däremot blir också hon religiös – eftersom alla andra i den lilla byn är det – och så småningom dessutom den lilla frireligiösa församlingens egen hjältinna enär hon, som man tror, kan tala i tungor. Detta visar sig dock vara fel. Det var grekiska hon fick ur sig medan hon i våndor vred sig på det frireligiösa golvet. Hon blir förd till mentalsjukhus också hon. Och tänk – där träffar hon så småningom sin pappa Conrad. Åtminstone kan man tro det. Boken slutar i vart fall med att Anna och Conrad simmar ut i det vida hav som möter himlen. ”Jag var lycklig med Conrad där bakom. Så fruktansvärt lycklig”. Eller så blir hon galen på riktigt. Snipp snapp snut – så var boken slut.

Detta skulle ju i en driven författares hand kunna blir hur bra som helst. Berättelsen skulle t.ex. kunna bli en betydelsebärande allegori om sakernas tillstånd i allas vårt fosterland eller bara en fantastisk mytologisk berättelse överförd till modern tid. Men Boström Knausgård är i den här boken ingen driven författare. Berättelsen rullar på utan vare sig mål och mening. I vart fall uppfattar jag inget av detta. Hon spänner säkert sin båge så gott hon kan, men det räcker inte för mig. Jag kan för min del inte ge boken annat än medelmåttiga två stars av fem i betyg. Och detta mest för hennes ambitions skull. Hennes försök att åstadkomma god och läsvärd litteratur.

Välkommen till Amerika (roman).

(Fel igen. Av mig alltså. När jag nu håller Välkommen till Amerika i min hand, så läser jag nämligen på omslagets bakre flik att Helioskatastrofen blev Linda Boström Knausgårds ”internationella genombrott”. Ja herregud. Att hon var nominerad till ett Augustpris för boken det visste jag, men alls icke att hon fått ett internationellt genombrott. Är det så lätt?, undrar min inre cyniker. Men när, var och hur – samt varför – undrar jag verkligen. Räcker det att boken sålts till Norge?).

Vi läser i Välkommen till Amerika om den ljusa lyckliga familjen med mamma, pappa och två barn. En pojke och en flicka förstås. Men familjen är vare sig lycklig eller ljus. Eller ens familj. Mamman och pappan skiljer sig men pappan fortsätter som tidigare med att terrorisera familjen. Pappan dör men fortsätter som tidigare att hemsöka flickan i drömmar och hallucinationer. Flickan tror att hon har orsakat döden genom att be till gud om att han skulle dö. Flickan beslutar sig för att sluta prata. Pojken låser in sig på sitt rum genom att spika igen dörren. Men mamman fortsätter att vara god och glad och stark. Se – där är berättelsen.

Den flyter fram genom att flickan tänker kloka, djupa och insiktsfulla tankar. Men tysta förstås. Tankarna mal på om allt och intet. Ingenting händer. Ingenting förs framåt. Och, får jag för mig, det är väl det som är Boström Knausgårds själva tanke. Vi skall som läsare fyllas av denna tysta, betydelsefulla tomhet och känna – ja, vad. Själv fylls jag bara av tanken att det är ju själve fan vad denna lilla spatiösa bok på ca 90 sidor är lång och att den aldrig tar slut. Men det kan väl inte ha varit hennes tanke. Men vad vet jag.

Men – allvarligt talat - vad är det då som gör att jag skiljer mig så mycket från vad andra läsare – eller i vart fall kritiker – tycker om både denna bok och Boström Knausgårds övriga två böcker. Ja, jag vet inte. Jag läser henne med samma allvar och intresse som jag läser de flesta andra böcker jag nämner här i min blogg. Men det kuggar inte. Hennes stil, anspråk och inte minst berättelser berör mig inte. Vad sådant beror på är ju svårt att sätta fingret på. Och det är ju inte heller nödvändigt. Man kan väl helt enkelt nöja sig med att konstatera att vi litterärt rör oss i lite olika banor. Jag väjer inte för det anspråksfulla, för det språkligt lite knepiga, för det berättartekniskt svårforcerade, för det jag inte fullt ut förstår. Inte alls. Men jag vill ha en slags kvalitet. Jag vill att boken, som man säger, skall tala till mig. Och för min läsart, mitt sätt att läsa, lyckas inte Boström Knausgård med det. Men må boken och Boström Knausgård få många läsare.

Jag ger Välkommen till Amerika två stars av fem i betyg.

Eva-Marie Liffner - Blåst!

Inte vet jag hur många läsare Eva-Marie Liffner har. Men ett vet jag: de är för få. Oavsett.

Liffner.

Liffner har med Blåst! gett ut fem romaner. De tidigare Camera, Imago, Drömmaren och sorgen och Lacromisa är alla prisade eller nominerade till välrenommerade litterära priser. Augustpriset har hon ännu inte fått. Men får hon inte priset för Blåst! kommer jag att äta upp – ja, inte vet jag. Svindlande höjder av Emily Brontë kanske.

För Blåst! är ett högkvalitativt kraftprov där Liffner på ett klart, skimrande och också överlägset bländande språk ger oss en saga och en skröna och en i bästa mening övertygande berättelse. Vi får följa med på en resa över tid och rum, över både det vi kan förstå och det vi inte kan förstå, det vi kan veta eller bara ana – men också, tilltalande nog, över det helt obegripliga.

Ty Liffner gör det inte lätt för sig – och inte heller för läsaren, skall sägas. Läsaren måste följa henne med intresse och allvar och kanske också med en del kunskaper i bagaget. Men den som gör det får en läsupplevelse av hög karat.

Här saknas inget. I själva sin story, sin berättelse, blandar hon kända fakta om systrarna Brontë (Emily levde mellan 30 juli 1818 och 19 december 1848) och JRR Tolkien (som levde mellan 3 januari 1892 och 2 september 1973) med både möjliga och säkert också en del omöjliga sidohistorier och också med återkommande rena – och härliga – fantasyinslag.

E Brontë

I berättelsen finns mycket att bita i och roas av för den litteraturvetenskapligt bevandrade eller intresserade. Det är sådant som vi nördar kan roa oss med. Men alla – det vill jag verkligen betona – kan läsa Blåst! med samma glädje och samma långsamt värmande efterglöd.

För den stannar antagligen hos dig och släpper inte taget. Alla gör väl inte som jag, dvs. läser om den direkt en andra gång efter avslutad läsning. Men min övertygelse är att också du – min okände läsare av denna blogg – kommer att ha den rullande i hjärta och sinne efter läsningen. Länge.

För boken är i långa stycken lika svindlande för dig och mig som för den som får svindel av höga höjder; lika huvudvärksframkallande för dig och mig som för den som får huvudvärk i blåst. Och ändå stannar vi där på den svindlande höjden där den ömsom varma ömsom kalla men alltid krävande vinden blåser. Svindel får vi, ont i huvudet kanske också. Men vi stannar. Vi läser vidare.

Detta är enligt min mening både den komplicerade handlingens och Liffners språkbehandlings förtjänst. Språk och berättelse går i armkrok. Båda är beroende av och förstärker också varandra. Språket är vacker och böljande när så behövs; knastertorrt vid behov; svårt att förstå när så krävs; ibland skärande grymt och ibland med sagans skimmer; har ibland ord och sentenser värdiga den klass och de personer romanen handlar om vid tillfället (och värdiga dig som läsare!); av och till avslöjande för tidens manschauvinistiska grundhållning; då och då lika välgörande kryddat med en svordom som en medveten dissonans i Ellingtons pianospel kan vara. Kort sagt: fulländat.

Men själva berättelsen då, det man skulle kunna kalla romanens intrig, Ja, förenklat till in på av en sumpråtta avgnagt ben handlar den (får man nog säga) om huruvida ett möjligt men förstås hemligt och bortgömt (sic) bokmanus av Emily Brontë kommit i händerna på Tolkien och på vilket sätt detta i så fall påverkat språk och handling i hans stora epos Sagan om ringen (eller om man så vill Ringarnas herre).

Tolkien.

Jaha, bara det? Ja, och allt därtill. Allt därtill. Det är här Liffner visa sin stora belästhet, eller lärdom om man så vill, och förmåga som författare genom att kunna få en sådan story att växa fram inför våra ögon och göra den intressant och (nästan) trovärdig.

Det är nog faktiskt lättare att säga vad Blåst! inte är. Det är inte en bok om systrarna Brontë eller Tolkien. Det är inte en bok om Svindlande höjder (eller Blåst som den hette i första svenska utgåvan) och inte heller om Sagan om ringen. Det är snarare en bok om hur en plats för drömmar och önskningar blir en plats för sorg och fåfäng längtan. Och död. Och, inte att förglömma, också en bok där gyllene ringar skymtar över sidorna. Kattguld? Ja, vem vet. Men Blåst! är fullödig.

Jag, en intresserad amatörläsare, sätter i likhet med många andra som skriver bokbloggar mig till doms över författare genom att betygsätta böcker på en skala. Det är ju egentligen ett förbannat otyg. En bok som jag inte tycker särskilt mycket om kan ju betyda en hel del för författaren och dessutom gillas skarpt av många andra läsare. Den kan ju för författaren också vara som Strindbergs urtagna hjärta som dinglar på sin krok. Och så får den bara oförskämda två stars av mig i betyg. (Författaren gråter …).

Men hur som helst – Blåst!, denna fantastiskt underbara skröna av Eva-Marie Liffner kan bara få högsta betyg. Fem stars av fem.

Lina Wolff - De polyglotta älskarna.

Lina Wolff är, ser jag på Wikipedia, född i den akademiska bondhålan Lund – och vem är inte det? - men nu bosatt i det säkert fagra Hörby i dess närhet. Hon är översättare och författare och nästan 45 år gammal. Kanske stötte jag på henne utanför Domkyrkan när mamman drog den lilla Lina i barnvagnen och jag sprang mot Stationen med mina resväskor för att resa bort. Bort. Vad vet man. Däremot tror jag mig veta att vill man se Hörby när man kör bil måste man ha ögonen öppna. Blinkar man bara det allra minsta så har man missat chansen. Men jag kan ju för all del ha fel. Det är ju nu längesen jag var i de krokarna.

Vad har nu detta för betydelse? Ingen alls, egentligen. Men översättare och författare är Wolff alltså. Innan De polyglotta älskarna kände jag henne bara som ett lite vagt klingande namn. Läst henne hade jag alltså inte gjort. Och detta – min okände läsare av denna blogg - förvånar mig faktiskt, då jag har den föreställningen att jag har någorlunda koll på vad som rör sig i den svenska bokfloden. Inte minst om man som Wolff redan innan De polyglotta älskarna fått Tidningen Vi:s litteraturpris. Nu har hon ju dessutom fått både det välrenommerade Svenska Dagbladets litteraturpris och Augustpriset. Välförtjänt, vill jag säga.

När jag då höll De polyglotta älskarna i min hand första gången tänkte jag, säkert som många andra, att vad fan betyder polyglott. Älskare vet man ju någorlunda väl vad det kan tänkas betyda. Men polyglott? SAOL säger kort och gått flerspråkig person, Akademiens ordbok person som talar flera språk flytande medan Norstedts Svenska Synonymordbok inte säger något alls. Förvånande nog. Men frågan får väl kanske ändå vara någorlunda utredd. Innan läsningen åtminstone.

Nå. Det om det. Men De polyglotta älskarna är, det är väl lika bra att säga det direkt, en mycket bra bok som kan rekommenderas till den som gillar en författare som har god språkbehandling, som berättar en story som är intressant och håller hela vägen och som dessutom inte stryker sin läsare medhårs. Utan tvärtom utgår från att hen vill följa de svängningar och krumbukter Wolff låter berättelsen ta och kanske dessutom har en särskild glädje i att se och försöka tyda de litterära spår hon lägger ut här och där samt – inte minst viktigt – kan hålla mer än en tanke i huvudet åt gången. För medhårs stryker hon inte läsaren. Tvärtom, vill jag påstå. Men ger du dig i kast med boken på ett seriöst och allvarligt sätt, så får du mycket i utbyte. Den kräver – som jag läser boken – sin man. Men jag krånglar kanske till det i onödan. Läs själv och döm själv.

Men äro då berättelsens personer polyglotta i någon mening? Ja, de flesta i vart fall. Om än inte alla. Ta t.ex. Ellinor, hon som älskar att slåss och som via nätet söker en person som, menar hon själv, inte skulle vara verbal men öm, dock inte alltför öm. Samma Ellinor, som sedan efter ett bra tag och efter att träffat en litteraturvetare vid namn Calisto sitter, i hemlighet iakttagen av författaren Max, så djupt koncentrerad i att läsa Houellebecq – som inte tillhör de mest lättlästa, vill jag påstå – att Max själv känner sig sakna och längta efter att kunna nå en sådan koncentration. Samme Calisto som fått ett manus av Max för synpunkter. Samma manus - som bara finns i detta enda exemplar och som är centralt för romanen - som Ellinor bränner upp. Samme Max som senare vill ta med sig Ellinor till markisinnan Lucrezia, vars mormor varit älskarinna till Max. Samma Lucrezia vars mamma Claudia, som sannolikt är tokig, vid ett tillfälle rent konkret pissar på Max´s manus. Men samma Claudia som … nej nu slutar jag. Och då har jag inte nämnt ett ord om Max´s frigida men kloka namnlösa fru, om Calistos undersköna men blinda fd fru Mildred, om receptionisten som vill ta livet av sig men som lägger en förbannelse på Max, om Marco, om … Ja, ni förstår bäste läsare av denna blogg. Vindlande blir det på drygt 280 härliga boksidor. Men ett slut får historien. Sannolikt det bästa tänkbara. Skulle jag tro.

Men – innan dess – äro då berättelsens personer älskare, eller om man så vill älskande? Ja, det får man nog säga. Eller kanske är det snarare så att man älskar efter egen fatabur. Om ens alls. Men i vart fall så försöker man. Och lyckas väl kanske också. Får man väl säga. Kanske med undantag för … nej, nu slutar jag.

Fast egentligen tror jag att Wolffs polyglotta älskare är de som söker en skall vi kalla det sömlös kommunikation mellan man och kvinna – eller törs man säga knapplös. De polyglotta älskarna talar det språk de alla förstår, som de alla talar. Som är både kravfyllt och kravlöst men som kanske – nu gissar jag bara – inte håller mer än för stunden, inte över tid. Trots att språket är bärande för relationer finns hela tiden mellan männen och kvinnorna en gnisslande och avgörande språkförbistring. För – uppfattat så – inte kan det vara en slump att ingen av Wolffs karaktärer har relationer som håller i längden. Samtalen är sömlösa, flyter in i och ut ur de som möts. Fyller dem med tröst och glädje. Men för att de skall kunna älska i en mer vedertagen mening behövs något mer – en känsla för den andra kanske. De blir lyckliga i samtalet, när språket fyller dem – men något saknas alltså. Kärlek kanske det kan heta. De polyglotta älskarna blir därför i grunden ensamma, ständigt sökande denna uppfyllande, sömlösa kommunikation. Ständigt utan kärlek.

Men vad vet jag vad Wolff menar och vill ha sagt. Är det då viktigt att förstå? Nej, det tycker jag inte. För den resa Wolff ger oss polyglotta medresenärer räcker mer än väl. Det finns säkert både mål och mening i vår färd, men frågan är om inte rörelsen är det som är mödan värd.

Så det är inte att undra på att jag ger De polyglotta älskarna fem stars av fem i betyg. Och inte bryr jag mig om jag är ensam om att uppfatta boken på detta sätt. Jag läser på mitt sätt. Andra få läsa på sitt. Som det ska vara alltså.