Jo Nesbö - Törst.

Jag behövde en bok som jag - utan att allt för mycket störas av medresenärernas idoga knackande på sina tangentbord, deras högljudda med förstås viktiga samtalen i mobiltelefonerna och, allt eftersom timmarna lider, pustande snarkande - jag behövde alltså en bok jag kunde läsa under en längre tågresa utan att behöva koncentrera mig så värst på vare sig innehåll, form eller stil. Det blev en på nästan ett kilo och på 585 sidor. Det blev Törst av Jo Nesbö. Och den räckte precis på min resa till och från den lilla akademiska bondby jag ibland åker till.

Hole eller Nesbö? Välj själv.

Nu hade jag ju läst ett par av Nesbös böcker om hans hjälte kriminalkommisarie Harry Hole tidigare, men långtifrån alla och inte heller i den ordning de getts ut. Jag har visserligen lite halvtaskigt minne, men nog var det så – såvitt jag alltså erinrar mig – att mr Hole i boken jag läste senast sköts av ingen mindre än styvsonen. Sköts till döds, trodde jag. Antingen minns jag fel eller också så har ett herrens under inträffat. I Törst möter vi nämligen Hole livs levande, om än sargad psykiskt och fysiskt och som det verkar omplacerad; och styvsonen kallar honom t.o.m. pappa.

Temat i Törst är, som man kan förvänta sig, mord och åter mord. Men mord av lite oväntat slag – mördaren tycks vara intresserad av att suga i sig av offrets blod. En sådan udda figur kallas tydligen vampyrist. Härutöver har Hole också att slåss mot egna demoner och sin latenta alkoholism. Någon som blir förvånad om jag säger att Hole klarar allt – den skyldige blir avslöjad, demonerna kryper tillbaka till sin hålor och han fick bara ett säger ett återfall.

Men jag fick vid läsningen en liten svacka vid sid 202. Det blev för långsamt helt enkelt, tyckte jag. Intrigen stod och stampade, tyckte jag. Boken kändes allt tyngre i händerna, tyckte jag. Jag fick då ta till mitt vanliga knep vid läsning av deckare – dvs. läsa de 20-30 sista sidorna för att då se om upplösningen av boken verkade intressant. Och det var den, måste jag säga. Läsningen tog ny fart. Deckarläsningsknepet kan verkligen rekommenderas.

För Törst är en ganska bra bok. Intrigen är tilltalande komplicerad, men Nesbö har gott grepp om den och han för oss med säker och van hand hand genom den från det första mordet till upplösningen. När allt verkar kunna läggas till handlingarna i mappen för uppklarade mord, fattar Hole nya misstankar om att det som tycktes vara klappat och klart kanske inte riktigt är det. Och har man sett – jakten tas upp på nytt och den slutar nu på ett sätt som tillfredsställer också Hole. Samt rättvisan. Samt mig.

Även vi läsare kan alltså känna oss nöjda, tycker jag. Vi läser en bok om mord och dårskap men också om skarpsinne, envishet, kärlek, ensamhet, mod, övermod, godhet, egon utan gräns, vansinne, överraskningar, våld, övervåld, sexuella perversioner, trohet, otrohet och jag vet inte allt. Jag är ganska säker på att ingen – utom jag som använt mig av mitt speciella deckarläsningsknep – kunde lista ut hur det hela skulle sluta. Och vem kunde därtill ana att den nyktre alkoholisten Hole skulle bli barägare. Inte många tror jag.

Det är väl bara en fråga som hänger i luften – hur ska det gå för polismästare Bellman? Svaret lär väl komma i nästa bok. Jag hoppas hursomhelst att hans hustru ger honom en spark på pungen, skiljer sig och istället gängar sig med … ja, jag säger inte mer. Men det är inte med Hole, så mycket kan jag säga - han har ju sitt på det torra.

Jag ger Törst tre stars av fem i betyg. Den kan rekommenderas. Inte minst till långa tågresor. Och till styrketräning. 

Geir Gulliksen - Berättelse om ett äktenskap.

Först. Detta är förvisso en roman – det står så på omslaget. Men det är också en berättelse i romanens form om Gulliksens och hans nu upplösta äktenskap. Kyligt och neutralt kan man säga att Gulliksen skrivit en autofiktiv roman, dvs. en roman som hämtar sitt helt avgörande stoff från hans eget liv. I den genren har han många förebilder, kända så väl som okända, som skrivit goda såväl som mindre goda romaner.

mr Gulliksen

Två kända exempel hos oss är ju Karl Ove The Man Knausgård som i sin romansvit Min kamp vänt ut och in på sitt och sina olika partners liksom sin familjs liv och leverne och samtidigt åstadkommit god – om än understundom djävligt långrandig och repetitiv – litteratur. Ett annat exempel är Ebba Witt-Brattström som i sin roman Århundradets kärlekskrig låtsas som att den inte handlar om hennes skilsmässa från Horace Engdahl. Alla läsare förstår det. Och mången läsare förundras över varför hon låtsas förneka det.

Detta är två sätt att skriva autofiktivt – med öppna eller med dolda kort, med namns nämnande eller inte, med ärligt uppsåt eller illasinnat. Välj själv vad som känns mest respektingivande.

Men oavsett metod, så finns det ett annat och stort problem med den autofiktiva – eller om man så vill den verklighetsbaserade – litteraturen. Och det är vilken rätt författaren har att i skydd av romanformen berätta om eller hänga ut en person som inte vill hängas ut. Författaren – oavsett om hen heter Knausgård, Witt-Brattström eller Gulliksen - tar sig alltså friheten att skiva om sitt eget och/eller andra människors privatliv utan den tidigare partnerns medgivande. Den fråga som alltså måste ställas är vilken etik som en författare har eller bör ha eller måste ha. Många andra yrkeskategorier har etiska regler. Varför har inte författare det? Att bara dölja sig bakom romanformen och dess hävdade friheter i konstens namn duger ju förstås inte. Särskilt svårsmält bli det ju förstås om författaren vill få oss att tro att man inte skriver om delar av sitt eget och andras liv. Men till den frågan får vi återkomma en annan dag. Kanske när ” … jag är ett irrande bloss över sjön i svarta nätter // en nyckfull eld, som slocknar snart i mörkret ...”. När nu den tiden kan komma.

Men nu till boken Berättelse om ett äktenskap. Man får som läsare helt enkelt bestämma sig för vilken läsart man vill ha – läsa den som en traditionell roman eller som en autofiktiv sådan. Jag läste den som en traditionell roman. Och jag läste den med stor igenkänning.

Vi följer den lyckliga familjens nedgång och fall. En av de vuxna personerna – det råkar var kvinnan – träffar en annan. Det är inte så att blixten slår ner direkt, men efterhand förstår hon, eller tror hon, att framtiden är med den andre mannen. Det behöver ju inte vara sant, men hon hoppas ju det och agerar utifrån det. Hon går vidare till detta nya och lämnar bakom sig mannen och möjligen barnen. Det är mannens tankar kring detta som Gulliksen skriver om – hans tafatthet, hans mjäkighet, hans fåfänga tro att hans fru kanske ska stanna. Hans oförmåga eller rädsla för att ställa henne mot väggen. Hans helt irrationella föreställning att hon kan ha både honom och den nya mannen. Så går det också som det går.

Många av oss har säkert varit i en liknande situation. Men få av oss genomlever tiden från misstanke till insikt och uppbrott krypande på våra knän. Mannen, han heter Jon, gör så. Gulliksen beskriver denna deras resa insiktsfullt och starkt även om hans fokus nästan hela tiden ligger på Jon och i det närmaste utesluter barnen. Det är Jons blödande hjärta och tafatta feghet som står i centrum i boken. Hustrun, hon heter Timmy, är den starka av de två. Och det är ju inte så konstigt. Det är ju hon som sitter med alla kort i sin hand och kan välja att spela ut dem eller inte spela ut dem. Det är ju också hon som kan se en annan framtid. Det är hon som bygger upp sin beslutsamhet och sin kropp fiber för fiber medan Jon i sin vånda och oföretagsamhet står naken.

Men visst kunde det slutat annorlunda? Visst kunde den tillräckligt lyckliga lilla familjen fortsatt att vara tillräckligt lycklig. Visst kunde man – eller Timmy - stått emot de inviter eller möjligheter som vi alla någon gång mött under vår levnads lopp. Visst. Men någon gång händer det att möjligheten till ett annat liv inte går att motstå. Vad skulle de - eller Timmy – annars gjort? Leva kvar i den tillräckligt lyckliga familjen med minnet av en förlorad möjlighet ständigt brinnande i ett kanske förkolnat hjärta. Till vilken glädje då?

Det blir ändå en efterskörd av den situation som de efter skilsmässan båda hamnat i. Hur den ser ut vet ingen. Den kan stanna i bitterhet och nederlag. Den kan innebära ett nytt positivt liv. Den kan också oavsett hur starka känslorna var vid uppbrottet slipas ner till en slags livserfarenhet - det gick trots allt över. Vad vet man.

Omslaget - värt fem stars av fem.

Jag tror att denna välskrivna bok säkert passar bäst som en bok i läsecirkel. Det finns mycket att tänka på och tala om. Den är på det sättet en rik bok. Men själv kan jag inte trots de framförallt avslutande starka sidorna, efter min vanliga enskilda läsning ge den mer än tre stars av fem i betyg. Men jag kan mycket väl komma att ändra mig när mina osorterade tankar fallit ner annorlunda än de gjort nu och då bildat ett annat mönster än det jag ser nu. Det har hänt förr.

Ebba Witt-Brattström - Århundradets kärlekskrig.

Så har också jag läst en av förra årets mest hypade böcker – Århundradets kärlekskrig av Ebba Witt-Brattström. Det var en tröttsam läsning.

Den första fråga jag ställde mig själv vid läsningen var Varför? Det var samma fråga jag ställde mig när jag för ett par år sedan läste Johanna Ekströms bok Om man håller sig i solen. Ekströms bok var en ärlig och allvarsam beskrivning av hennes uppväxt och ett dömande av hennes pappas närmast moraliska kvaliteter och hans sätt att behandla sina barn och kvinnor. Boken var välskriven och i sig läsvärd, men frågan Varför? ställde jag mig också då. Varför publicera en bok om än aldrig så välskriven vars enda syfte, som jag uppfattar den, var att för den häpna menigheten lägga fram pappans av Ekström uppfattade tillkortakommande. Hennes pappa är Pär Wästberg – den uppburna och välrenommerade författaren, kulturpersonen och akademiledamoten.

Ekström dömer sin pappa, men hon gör det på ett allvarligt och öppet sätt. Witt-Brattström roman är, som jag uppfattar den, ett illasinnat och fördolt sätt att döma sin förre man Horace Engdahl. Visserligen kallar hon sin bok roman och visserligen är personerna i den inte namngivna och visserligen är de anställda på ett departement resp. av en anonym styrelse. Och visserligen förnekar, så vitt jag vet, Witt-Brattström alla kopplingar till sin egen personliga historia. Men vi som följer vad som sker i den lilla kulturella ankdammen i fosterlandet, har ju inte kunnat undgå att i intervjuer och på annat sätt läsa oss till vad hon anser om Engdahl. Och det är kort sagt inga positiva saker. Vad Engdahl tycker om henne och om skilsmässan har han haft det goda omdömet att inte förmedla publikt.

Det är självklart för oss romanläsare att många av de böcker vi läser säkert har ett mått av självbiografiskt innehåll. Märkligt vore det annars. Men mer och mer kan vi läsa böcker där den biografiska verkligheten är helt bärande. The Man Knausgård är ett tydligt exempel. Denna typ av litteratur brukar i brist på annat kallas autofiktion eller – om man så vill – verklighetslitteratur. Med ordet roman tryck på omslaget tycks den ge författaren fria händer. Om någon, t.ex. en fd man, skulle känna sig kränkt eller illa och orättvist behandlad – eller för den delen om en läsare skulle känna sig förbannad för t.ex. en fd mans räkning - är det bara för författaren att hänvisa till en diffus konstnärlig frihet. ”Jag skriver inte om dig, lille vän. Jag skriver i Strindbergs och Märta Tikkanens anda och med en frihet som romanformen ger mig. Ha!”

Att Witt-Brattström skrivit en autofiktiv roman om sin egen skilsmässa är det väl inte många som tvekar om. Men varför hon använder den formen till att slå sin fd man och sina barns far offentligt på käften vet väl bara hon. Illasinnat och fegt tycker jag hursomhelst att det är. Att hon uppenbarligen vill ställa sig i samma led som Tikkanen och Strindberg är minst sagt tydligt. Men sanningen är ju att den att hon inte syns där hon står och viftar frenetiskt i skuggan av dessa giganter. Det är i vart fall min uppfattning. Men vem bryr sig om vad en obetydligt okänd bokbloggare tycker i denna fråga? Inga många. (Att Witt-Brattström är en utomordentligt intressant och viktig forskare och essäist är ju en annan femma. Det har hon visat många gånger. Nu pratar vi om hennes kvaliteter som romanförfattare).

Nå. Boken då. Den kallas av henne själv för punktroman. Och vad vi får oss till livs är att en ”han” och en ”hon” i korta växelvisa samtal öser sin besvikelses galla över varandra men också att de ibland försöker förstå vad som händer dem. Det är på det sättet påfallande likt de situationer som vi lite till mans varit med om. Skillnaden är väl att Witt-Brattström har omformat sådana triviala eller allvarliga gräl till ett försök att bli hög och fin litteratur. Inte ens Ebba och Horace – om vi nu föreställer oss att de någon gång suttit vid köksbordet och grälat – skulle väl då kryddat sitt gräl med alla möjliga slags litterära hänvisningar. Men här gör ”han” och ”hon” det. Ideligen. Hela tiden. För oss vanliga människors skull finns i boken ett appendix där vi kan läsa grälens hänvisningar till Strindberg och Tikkanen, förstås men också Lou Andreas-Salomé, Elin Wägner, psalmisten Johan Olof Wallin, Wava Stürmer, Anna Achmatova och jag vet inte dem alla. Och Hugo Rask.

Tjatigt blir det. Och pretentiöst. ”Är du en människa eller en frasmaskin?” frågar vid ett tillfälle den ene den andra. Ja, man undrar verkligen. För vad vi läser är bara ett intellektuellt och konstruerat och föga trovärdigt litterärt slagsmål mellan belästa med gott minne, som kastar citat och hänvisningar på varandra. Visserligen kan vi ett par gånger också läsa om de två vanligaste könsorganen, så det är ju trots allt så att högt och lågt blandas. Men den cocktail vi får som läsare är inte direkt smakfull.

Vad är då syftet med romanen? Ja, jag vet inte. Jag gissar emellertid att det är att göra "han" socialt omöjlig och att om möjligt skada karriären. Men ibland för jag för mig att Witt-Brattström kanske framförallt har skrivit en citatbok att användas av upprörda män och kvinnor när den egna fantasin runnit bort. Orättvist? Säkert. Men i allt detta flöde av konstruerad dialog mellan två personer som står inför en sannolikt oundviklig skilsmässa, finns förstås också ett och annat guldkorn som vi alla kan komma ihåg och begrunda:

Hon sa:

Livet kommer bara

i ett exemplar.

Vilken glädje har du

av din ställning

om ingen gråter på din begravning.

Men också rena obegripligheter (för oss obildade i vart fall; men kanske användbart vid nästa gräl? Då tystnar väl sannolikt partnern av ren och skär häpnad.):

Hon sa:

När gudarna slår tillbaka slår de hårt.

Du lider av hybris.

Minns Agamemmnons röda matta.

Klytameistras hämnd.

Men denna punktroman vill jag ge tre stars av fem i betyg. Kanske ska jag läsa om den? Kanske förstår jag inte allvaret? Kanske läste jag den för fort? Kanske kan det ligga något i den häpnadsväckande positiva respons den fått? (Men "kanske" betyder ju som vi vet detsamma som "långt i från säkert"). 

Michel Houellebecq - Plattform.

Michel Houellebecq har en egendomlig förmåga att både reta upp folk och att få entusiastiska anhängare. Hans böcker säljs i stora upplagor world wide och han får också litterära priser, vilket förstås gläder oss bokläsare. Och honom själv, gissar jag. Men den grupp som gör sig mest hörd är ju – som det brukar vara – den som kritiserar honom. Och särskilt då den grupp religiösa personer som irriterar sig på att hans böcker innehåller beskrivningar av sådant som de flesta ägnar sig åt, dvs. att man förenar sig i köttet med en (älskad) person. Att så sker känns igen bok efter bok, och således också i Plattform. Och ryandet har ju också nu kommit som ett brev på posten. Att de orkar, kan man ju spontant undra. Även om, detta måste ju medges, de litterära beskrivningar av olika sätt att älska denna gång kanske är fler och utförligare än vanligt. Men som förstås fyller sin plats i boken. Ity – som redan romarna kom fram till – quadam de causa omnia eveniunt;  åtminstone i romaner.

Nå. Den story som Houellebecq ger oss denna gång är ju i själva ramberättelse inte särskilt märkvärdig – en något luggsliten men intellektuellt skärpt man vid namn Michel (sic) möter en välsituerad och intellektuellt skärpt kvinna vid namn Valérie. Deras gemensamma tillvaro artar sig väl, men Valérie blir mördad och Michel dör även han, fast långsamt och utdraget sedan han, när han nu åter blir ensam, släpper taget om livet.

Men varför blev det så? Storyn som leder dit kan väl anses vara typisk för Houellebecq – mannen och kvinnan har mötts och deras liv tillsammans verkar vara bra. För bra? I en diskussion mellan de två och Valéries chef – de jobbar inom ett framgångsrikt resebyråföretag – kommer man fram till att byrån ska satsa på lite sexturism för oss som har rätt att njuta i Thailand. Det går förstås åt helvete då man drabbas av en muslimsk terrorattack. Det är då Valérie dör och Michel likaså, fast i den långsamma död som bitterhet och ensamhet kan erbjuda.

Är detta en trovärdig story? Nja. Men Houellebecq ger oss en resa genom berättelsen som genom de samtal och resonemang som förs ändå gör den någorlunda trovärdig. Och som vanligt får vi dessutom diskussioner kring kärlek, liv och död, västerlandet och tidsandan, religion, sexualitet i olika former men också hur man kan – eller skulle kunna - bygga och vidmakthålla lycka. Det är detta som enligt min mening gör boken läsvärd. Detta och Houellebecqs språk och hans förmåga att i till synes enkla bilder fånga vad jag menar han vill berätta för oss – att vi lever i en tid utan försoning och utan hopp. Det vet vi ju för all del redan, men få förmår att göra detta lika tydligt för oss som Houellebecq.

Och få kan på samma sätt få de inkrökta religiösa människorna världsbild att krackelera.

Inte minst av detta skäl ger jag för min del Plattform fyra stars av fem i betyg. Och vill gärna rekommendera den till läsning. Men också för att den har meningar som denna: Människorna lever sida vid sida som oxar; nätt och jämt lyckas de av och till dela på en flaska sprit. För visst, undrar jag, är det så att vi sitter fast som insekter i ett stycke bärnsten.