Jonas Brun - Ingen jämfört med dig.

Det är den sommaren då det är varmt som i helvetet. I den lilla oansenliga sommarstugan lever under ett par veckor mamma, pappa, den lyckade dottern och den sökande, i livet trevande gossen på 16 år sina parallella liv där förhoppningar och drömmar möter den verklighet ingen undgår. Ingen kan komma hel ur det. Minst av alla gossen. Men kanske ändå den lyckade dottern.

Jonas Brun.

Den rastlösa, ensamma ynglingen ror och ror på den lilla sjön. Han ror bort från familj och vänner. De andra ligger där insmorda med solkräm på bryggan, stilla som om de dött eller som om de bara bestämt sig för att aldrig röra sig mer. Den enda som inte är stillastående är gossen. Han rör sig hela tiden bort, bort. Bort från det han känner. Men till vad? Han vill tro att det måste finnas något annat än det liv han tycker kramar honom om strupen. Men vad? Lycka? Kanske, tänker han, om nu inte hans skamliga hemlighet varit så tung. Gossen heter Stewe.

Så träffar han på andra sidan sjön på en annan sökande själ. En som är lite äldre och mer erfaren. En som inte är vän utan hård. En som inte bara söker utan tar. En som inte lever skyddad av familj utan klarar sig själv, så gått det nu går. Och det har långt i från alltid gått bra. Deras kärlek blir hemlig, men öppnar dörren för Stewes kommande, framtida liv. Han heter John.

De båda förenas den varma sommaren i kärlek, i köttet och i sin sökande ensamhet. Det verkar till en början som om det skulle kunna finnas en möjlighet för dem. Men så inträffar katastrofen och de skiljs åt och lever sina olika liv tills John en dag efter många år söker upp Stewe. Kan det nu sluta lycklig eller kommer det så småningom att inträffa en ny slags katastrof. Sannolikt, säger jag.

Livet gick sedan de skilts åt, som livet alltid gör, vidare för dem, fast på olika vägar. Men båda fann att det fanns ingen jämfört med dig. Ska dessa två ensamma sökande själar – olika men ändå lika – nu hitta tillbaka till det som var som ett paradis för dem. Fan tro´t, säger jag. För en tid i ett upplevt paradis är alltid ett undantag. Inget finns före och inget kan komma efter. Vad säger Jonas Brun själv i sin korta täta, avskalade och laddade roman Ingen jämfört med dig? Det, min okände läsare av denna blogg, får du läsa dig till själv.

Men hur som helst - Brun skriver på en knapphändig, ibland nästan ordlös och poetiskt antydande prosa. Jag kan inte ge annat än fyra stars av fem för Ingen jämfört med dig.

Henrik Berggren - 68.

Lite konstigt känns det onekligen att läsa en bok om det närmast mytiska 1968 – ett år som jag fortfarande efter så många år bär med mig, men nu alltmer som bara en tunn lite darrande sträng inombords – när boken närmast har formen av en coffee table book. (Och för den delen med ett fruktansvärt fult omslag). Men värre saker har man ju varit med om. Jag talar alltså om Henriks Berggrens nya bok 68.

”Jag satt mest på min veckade kjol och märkte ingenting” citerar Berggren redan i inledningen av boken en släkting som var med i tiden och vill väl därmed ha sagt att det som hände och skedde under 1968 törhända hade marginell betydelse för många. Själv satt jag och nötte mina gabardinbrallor (klädd i vit skjorta och slips dessutom – those were the days, min okände läsare av denna blogg) men var kanske aningen mer aktiv och – tänker jag nu – antagligen inte lika aningslös som Berggrens släkting. Jag var i vart fall med i en slags cell – det var det ord vi använde – ledd av en sedermera berömd professor och försökte lära mig lite om Maos idévärld. Det gick väl sådär, måste jag säga. Jag satt också en dag på ett tak till ett hus i den lilla staden jag då bodde i och föreställde mig att jag med detta på ett egendomligt och oklart sätt förändrade världen. Men jag var uppriktigt sagt mest av allt rädd att trilla ner och det var väl antagligen där och då jag grundlade en bestående rädsla för höga höjder. Men sen fortsatte livet som vanligt. Åtminstone nästan.

För mig var det ändå så att tiden blev som ”ett ögonblick då en reva i historien öppnade sig och frihetens rike tycktes ligga inom räckhåll”, som Berggren skriver på ett ställe i boken. Fortfarande stirrar jag ibland ut genom den där nu allt trasigare och krympande revan, men faktum är att frihetens rike känns allt mer avlägset. De drömmar och förhoppningar jag bar på känns allt overkligare. Har jag verkligen känt och tyckt och hoppats det som jag då gjorde, undrar jag ibland. Allt oftare är det som om typen – om än inte nödvändigtvis personen - Filippa Reinfeldts flinande ansikte dyker upp i den där revan och tränger sig in och skymmer inte bara det som var utan också det som fortfarande möjligen kan komma nu. ”Var blev ni av ljuva drömmar?” skev Hasse och Tage en gång. Ja, jag undrar också.

Vi som satts att leva i besvikelsens epok

ja, vad gör vi nu? Vad ska vi tala på för språk?
Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt,
tro på det vi trodde på – trots allt.

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,

ett nytt sätt att leva. Var det bara tomma ord?

Var är han nu, våra frihetsdrömmars junker Morgonröd?

Han rör ju på sig, så han är nog inte riktigt död ...

För jag trodde verkligen, när jag väl gått ner från det där taket, att en slags förändring var möjlig. Kanske inte den revolution som många andra pratade om, inte minst den blivande professorn jag umgicks med en tid, men i vart fall en förändring till något bättre och annorlunda. Något nytt. Och att jag skulle vara en självklar del i det. Men nu sitter jag här och undrar vad det var som hände sen. Mer än att mitt liv och alla andras liv rullade på. Blev som det blev. Bra förstås, men vad hände med den grundläggande förändring på det politiska, sociala, personliga och intellektuella området och med en bestående frihet och jämlikhet på livets alla plan som jag och många med mig tänkte oss? Grottekvarnen och Grottesången hade ju ingen av oss hört talas om då. Men snart nog. Snart nog.

Berggren raljerar lite om att vid tiden runt 1968 hade Pingströrelsen tydligen 90 000 medlemmar och KFML (någon som fortfarande vet vad det var?) 700. Men han missar/väljer att bortse från att också vi som inte var medlemmar i KFML, eller för den delen i någon av de andra förkortningssekter som florerade i tiden, bar – i likhet med säkert också många medlemmar i Pingstkyrkan – på drömmar och förhoppningar som närdes av tiden. Och vi var långt fler än 700. Kanske också fler än 90 000. Antagligen var det så. Och vi finns fortfarande. Lever fortfarande. Men är nu hänvisade till att vart fjärde år pressa in våra drömmar och förhoppningar i partipolitikens klaustrofobiskt trånga kuber.

Men, icke att förglömma. Det fanns ju också ett ytterligare perspektiv i tiden som gick utanför mig, min lilla stad och vårt lilla land. Dessutom långt utanför KFML:s 700 medlemmar. Och det var det internationella perspektivet. De som bullrade här hemma – och många av dem gjorde bra och viktiga insatser – gjorde det i skuggan av vad som skedde utomlands. Det var ändå där som det viktiga hände, det var där som de stora betydelsefulla inspiratörerna fanns. Och det var där som de bittraste nederlagen så småningom skulle komma först. Om detta visste jag ännu inget när jag satt och frös på taket. För nederlagen kom och de kom också här hemma. Det blev liksom inget. Men kvar fanns – och finns – en grundläggande känsla av att man då levde i en tid när man höll framtiden i sin hand, även om de stora förhoppningar så småningom skulle krympa till – ja, till vad? Till en fåfäng förhoppning att vi inte bara lever i besvikelsernas epok utan att den lille junker Morgonröd kanske ska vakna till liv en gång, någon gång Ja, så kan det vara.

Nå. Nog om det. Nu till boken. Henrik Berggren är disputerad historiker, författare och fd både kulturchef och ledarskribent på DN. Vad han gör nu vet jag faktiskt inte – men han föreläser och skriver väl antagligen. Jag har läst flera av hans böcker, bl.a. boken om Palme Underbara dagar framför oss och den om Dag Hammarskjöld Att bära världen. Jag har också blädderläst fotoboken om Palme Ett liv i bilder. Han skriver bra den gode Berggren och han närmar sig sina ämnen på ett professionellt, genomtänkt och – hade jag så när sagt - välorganiserat sätt. Hans både vetenskapliga och journalistiska bakgrund märks i böckerna och det är kul och hela tiden intressant att läsa honom. Det är det nu också när han dissekerar 1968 i sin bok 68. Men man behöver ju inte för den sakens skull hålla med honom om allt. Om än – som i det här fallet – det mesta, visade det sig.

Han går i boken systematiskt tillväga. Från sin släktings veckade kjol går han igenom ett antal av årets viktigaste händelser – som jag inte kommer att räkna upp här; något ska du väl ha att se fram emot när du förstås köper och läser boken – och det är en uppfriskande läsning också för mig. Vissa av dem minns jag fortfarande klart och tydligt och mycket igenkännande medan jag knappt kommer ihåg andra (t.ex. om vad som skedde på Moderna Museet här i Stockholm hade jag då inte en susning om, även om jag förstås minns både museichef Hultén och Andy Warhol). Boken är närmast en seriös historiebok om tiden före, under och efter 1968. En bok för dem som var med och för dem som är nyfikna på vad som egentligen hände. Och kanske en bok för dem som nu 50 år senare lite yrvaket undrar vad det var man missade när man satt framför sin gamla TV-apparat och stirrade. Eller läste sina kursböcker.

Lite grand är Berggren som den gamle mannen i Fänrik Ståls sägner som undervisar en liten snorvalp om Finlands historia. (”Min håg blev tänd att höra mer ; Kanhända får jag det av er? frågar ynglingen och gubben svarar Jo därom kan jag ge besked ; Om herrn så vill, ty jag var med”). Nu var ju inte Berggren med om just 1968 – han var 11 år då – men besked kan han ge. Om stort och om smått, men alltid intressant.

För de flesta av oss som ändå hade ögon och öron relativt öppna det året följdes det ju inte av en revolutionära kamp direkt, snarare av ”den långa marschen genom institutionerna” som någon av de stora kämparna sa, dvs. den knutna näven lossade sitt grepp om trossatserna och började så smått famla efter den egna plånboken. Men årets inflytande inom kulturområdet förblev – vill jag påstå – mer bestående och genom åren oförändrat stort. Jag vill bara nämna Göran Palm som inte minst med sin En orättvis betraktelse satte en ännu värkande påle i vår vällevnads dödkött. Det finns förstås fler.

Denna oerhört långa drapa närmar sin slut. Jag anar att du – min okände läsare av denna blogg, om du stått ut så här långt – tänker Äntligen! Men en sak till. Berggrens text är ju förstås den bärande delen i boken, men alla fotografierna kompletterar den på ett mycket bra sätt. All heder åt bildredaktören och förläggaren. Och boken 68 kan jag ju inte ge annat än fem stars av fem i betyg och rekommendera den till läsning. Nu vet du det.

Dennis Lehane - En äkta man.

 ”En tisdag i maj, i sitt trettiofemte levnadsår, sköt Rachel ihjäl sin man. Han vacklade bakåt med en underlig bekräftande min, som om en del av honom alltid hade vetat att det skulle ske. Han såg också förvånad ut. Hon förmodade att också hon gjorde det”. Så börjar En äkta man av Dennis Lehane. Jaha – men finns det då skäl att fortsätta läsa? Jodå, för all del.

Rachel är en fd framstående TV-journalist som efter att ha brutit ihop i en direktsändning förlorar jobbet och – tack och lov för det, skulle jag vilja säga – sin dåvarande träbock till man. Skälet till sammanbrottet var en slags posttraumatisk stressreaktion på det helvete på jorden hon upplevde som utsänd journalist till Haiti under jordbävningskatastrofen 2010. Hon kände också en personlig skuld till en ung flickas död. Lehane beskriver situationen på Haiti på ett bra och inkännande sätt och också hur det kan vara att leva med skuldkänslor och den psykiska press som närmast förlamar Rachel under flera år.

Men livet går vidare, som det alltid gör. Fortfarande påverkad av sin sjukdom hittar hon så småningom ut till livet igen och en ny man kommer in i hennes liv. Han kallar sig Brian. Minsann om de inte också gifter sig. Fram till den tidpunkten tycker jag nog att boken lunkar på i ett väl långsamt tempo (inte minst i det långa avsnitt som handlar om hur Rachel försöker hitta sin riktiga pappa, något som sedan helt släpps i boken), men efterhand – som man brukar säga om spänningsromaner – byggs ju spänningen upp allt mer och tempot i boken ökar också. Och mystiken. Sorgerliga saker hända än i våra dar minsann, sorgerligast är dock denna, den om fröken Madigan, som det heter i visan. Men sorgerliga saker händer också fru Rachel. Det får man noga säga. ”... är allt hon trodde var sant en lögn?”, frågar sig texten på bokens baksida. Länge undrar också läsaren detsamma.

Om stilen i boken fram till tidpunkten när det börjar hända saker var lite resonerade och tom eftertänksam, så förstår man nu att mycket oväntat och oönskat kanske kan hända också en själv om man inte har ögonen öppna. Helt plötsligt kan man törhända se saker i livet och omgivningen man inte riktigt känner igen sig i och är främmande inför. Åtminstone händer detta fru Rachel. De ledtrådar hon tycker sig se eller ana är dunkla och leder ingenstans. Till en början.

För sen händer det märkliga saker. Inte bara att fru Rachel plötsligt blir som en rasande och handlingskraftig valkyria utan också att de dunkla ledtrådarna först som väntat fortsätter leda än hit och än dit för att sedan leda rakt in till en upplösning av boken som … Ja, det får du, min okände läsare av denna blogg, ta reda på själv. Lite spännande var det nog ändå. Men trovärdigt? Nja.

Jag har läst flera böcker tidigare av Lehane. En äkta man tycker jag inte är någon av hans bättre, men vill ändå ge den tre stars av fem i betyg. Men ännu lite bättre tycker jag att t.ex. Gone, baby Gone, Svart nåd, Rött regn och inte minst Patient 67 är. Läs hellre någon av dem. Om du nu ska läsa något av Lehane.

Jonas Brun - Skuggland.

Det var först när jag höll den nyinköpta Ingen jämfört med dig av Jonas Brun i handen som jag faktiskt kom ihåg att jag hade läst hans bok Skuggland när den kom ut för ganska så många år sedan och att jag dessutom sett den föreställning som byggde på boken och som gavs på Dramaten i regi av Lena Endre med en utmärkt Christoffer Svensson i den enda rollen. Jag har inte kommenterat boken här på bloggen tidigare – så var så god: direkt från ett haltande minne – Skuggland.

Vi läser ett närmast kammarspel med främst tre personer – pojkarna Erik, Erik och Marcus. Till en början är det de tolvåriga klasskamraterna och grannarna Erik och Erik som är bästisar och som lever ett mycket tight sammansvetsat liv. Men så kommer Marcus som ny i klassen och blir efter ett tag en kil mellan pojkarna och till slut hamnar den ene Erik helt utanför. Det är denne utbytte eller bortträngde Erik vars berättelse som nu vuxen man vi läser. Runt dessa tre finns förstås också andra personer, främst deras resp. familjer men också klasskamrater och lärare. Men de blir i berättelsen och i pojkarnas liv mer som staffagefigurer.

Brun skriver på en suggestiv – understundom nästan skrämmande – tät och poetisk prosa. Ibland, skulle jag så här lång tid efter läsningen vilja påstå, med en påtaglig lyrisk ton. Vad är det då vi läser om? Kanske om det barndomens rike som från att ha varit lyckligt och skimrande efterhand krackelerar till utsatthet och övergivenhet. Men också om säkert många andra barns dubbla ensamhet, den som kan bestå i att kunna se men inte vara fullt delaktig i de vuxnas värld och att både vara och inte vara del en samvaron med klasskamraterna. Det är då som gemenskapen med en kompis bli så betydelsefull och känslan när man blir utestängd från den så näst intill förödande. Som i den utbytte Eriks fall när han blir som osynliggjord i det sammanhang som tidigare varit så viktigt. Och de vuxna fattar inget.

Om detta är huvudstoryn så ger oss Brun också ett antal spegelhistorier som förstärker och förtätar den katastrof som inträffar, historier som jag menar är viktiga för både bokens story, dess uppbyggnad och för oss läsare om vi vill förstå boken. Jag nämner två – de vuxnas svek och frånvaro som den beskrivs i berättelsen om råttfångaren i Hameln och den korta homoerotiska lyckliga sekvens i badhuset när den Erik som senare blir den bortvalde en kort stund håller om den andra Eriks fot. Men också förstås Michael Jackson – den för dem båda viktiga, men ständigt undanglidande och ständigt förvandlande barnet/ungdomen/mannen/ikonen. Och självklart den bärande del av boken som handlar om dataspelet Shadowland – där de båda, som i livet, kämpar för att ständigt komma vidare, men alltid och hela tiden möter på hinder. (Det blev alltså fyra spegelhistorier, ser jag nu …).

För det inträffar som sagt en katastrof. Erik och Marcus försvinner och återfinns aldrig. En röd bil med en mystisk man spelar en antydd men viktig roll i detta. En svart ond och hård vind blåser rakt in i de trygga villakvarteren och inget blir längre som förut. Erik den bortvalde fortsätter leva men stannar för alltid kvar i en mörk ovisshet och med ett för evigt vilset hjärta. I boken skriver han för att bli fri, skriver för att skaka av sig barndomens eviga trauma. Men lyckas han? Gissa själv, min okände läsare av denna blogg.

Det är en stark bok Jonas Brun har skrivit med Skuggland. Jag ger den fyra stars av fem i betyg. Och fick den inte Sveriges Radios Romanpris? Jovisst. Hur som helst, så väntar strax Ingen jämfört med dig på läsning.