Patricia Highsmith - Främlingar på ett tåg.

Det yttre händelseförloppet i Främlingar på tåg, Patricia Highsmiths debutroman från 1950, i svensk översättning tre år senare, är ju inte bara välkänt, det är väl dessutom snarare söndertuggat i allsköns inlägg jag och säkert också du, min okände läsare av denna blogg, läst genom åren. För att nu inte tala om också den uppmärksamhet och diskussion som följde på Alfred Hitchcocks film efter romanen och med samma namn som följde något år senare.

Ms Highsmith vid tiden för boken.

Alltså: två män som inte känner varandra möts på just ett tåg och träffar – eller snarare: träffar inte - sedan den bisarra överenskommelsen att mörda åt varandra. Drivande i samtalet på tåget och i dess efterspel är den försupne modersbundne rike slapptasken Bruno Anthony. Den andre mannen är arkitekten och, skulle det visa sig, den moraliske och intellektuelle vindflöjeln Gay Haines. Det hjälper inte ett skit – om ni ursäktar svenskan – att han läser Platon. Eller om han nu gör det – han kanske bara bär med sig en bok av honom för att verka lite intellektuell. Nå - motivet till detta märkliga arrangemang skulle vara att bli av med två för dem båda förhatliga personer – Anthonys pappa som sitter på pengarna och Haines´ lättfotade hustru som vägrar skilja sig.

Någon överenskommelse träffas således inte utan det är snarare så att Anthony, denna ”fördärvsbringande människa”, driver igång processen helt själv utan att Haines egentligen sagt vare sig ja eller nej. I vart fall inte ja. Men kanske ett vagt nej. Så börjar då Anthony efter att ha mördat hustrun stalka den stackars veke Haines för att förmå honom att också mörda. Och han ger efter.

Trovärdigheten i detta har förstås diskuterats liksom – och detta in till minsta kommatecken - också den moraliska, etiska och filosofiska konflikt som ligger inbäddad i arrangemanget. Så, undrar du naturligtvis, varför ska jag både läsa och sedan skriva om denna välkända och välanalyserade bok, som är ungefär lika gammal som er okände Bokhållare ? Frågan är förstås både rimliga och berättigad.

Men skälet är enkelt, och det stavas för min del nyfikenhet. Jag tillhör den udda krets som fram till nu inte läst boken men väl, minns jag, sett filmen i en obskyr källarlokal när jag uppnått halvvuxen ålder. Kan då en närmare 70 år gammal av ”alla” känd, läst och kanske också uppskattad roman, tillika en stor succé när det begav sig, fortfarande bära, fortfarande vara värd att offra ett par av det krympande antal timmar som obönhörligen rinner ur ditt livs timglas? Håller den rent litterärt? Håller själva romanbygget? Intrigen? Personbeskrivningarna? Finns den sk efterglöden eller är boken glömd när sista ordet är läst? Ska jag ens stoppa in den i bokhyllan eller ska den direkt till förbränning på Lövsta återvinningscentral. Frågorna de hopa sig, som du märker. Och svaret är att visst håller boken. Kanske bortsett från det där med efterglöden. Men ett par timmars intelligent underhållning ska ju aldrig förkastas.

Lär man sig då något av läsningen? Ja kanske att inte prata med berusade främlingar på tåg, men kanske framförallt den mest välkända av alla välkända sanningar: att den första lögnen alltid blir just den första och alltid följs av en andra, som följs av en tredje, som följs av en … tills man inte längre hittar ut ur ett självskapat virrvarr.

Ska denna gamla klassiker betygsättas? Tja – varför inte. En fyra stars av fem kan väl Främlingar på ett tåg få. Det finns ju i boken en slags mörk energi och en intensitet som tilltalar åtminstone mig och vi lär oss också vad som kan ske med vilje- och insiktslösa människor – och det är att man helt plötsligt står inför det skrämmande faktum att någon annan har bestämt vad som ska ske med ditt liv.

Ja, så var det med det. Nu har jag ju för bra många år sedan läst också ett par andra böcker av Highsmith, främst ett par om den talangfulle mr Ripley, men dock utan att de avsatt något större avtryck i mitt litterära minne, måste jag säga. Och nu väntar i sinom tid den redan inköpta Carol. Men först således i sinom tid. Annat och antagligen mer intressant står redan och stampar otåligt i hyllan för oläst.

xxx 

” … natten som tog hand om alla hans tankar och kramade dem, tyckte han, natten och mörkret och sömnlösheten”.