Vi läser om ett land som påstås vara det som så
småningom ska bli England. Tiden är 500-talet. Här lever
folkgrupperna saxarna och britannierna sida vid sida, men båda är
färgade av krig och ömsesidiga svek och övergrepp. Landet är
dessutom hemsökt av en förbryllande glömskans dimma som kanske
kanske inte – men det är i vart fall så man i tiden föreställer
sig saken - är orsakad av draken Querigs andedräkt.
I detta land färdas i Ishiguros berättelse det gamla paret Axl och Beatrice för att möjligen möjligen inte försöka komma till sin sedan länge försvunne son. Under denna deras resa träffar de bland annat den mystiske riddaren Gawain, systerson till den store Arthur, och krigaren Wistan, som båda har viktiga men disparata uppdrag – den ene att skydda och rädda draken Querig, den andre att dräpa henne. (Om detta finns mycket att berätta – men varför ska jag berätta allt det här, frågar jag dig min okände läsare av denna blogg?).
I detta land färdas i Ishiguros berättelse det gamla paret Axl och Beatrice för att möjligen möjligen inte försöka komma till sin sedan länge försvunne son. Under denna deras resa träffar de bland annat den mystiske riddaren Gawain, systerson till den store Arthur, och krigaren Wistan, som båda har viktiga men disparata uppdrag – den ene att skydda och rädda draken Querig, den andre att dräpa henne. (Om detta finns mycket att berätta – men varför ska jag berätta allt det här, frågar jag dig min okände läsare av denna blogg?).
Mr I tv; fru D th,
Tiden är mystisk och hemlig. Liksom de händelser som
föregått den resa för det gamla paret vi läser om. Liksom vad de
båda, särskilt kanske Axl, gjort eller inte gjort innan glömskans
dimma gömde vad som skett eller inte skett. Liksom vilka motiv man
kunde ha haft för vad man gjort eller inte gjort.
Tiden är alltså mystisk och hemlig. Så ock Ishiguros
språk, hans satsmelodi och hans sätt att föra läsaren genom
berättelsen, bokens själva story. Allt är därmed, vill jag ha
sagt, mycket tilltalande och fascinerande. Inget är givet i storyn –
såväl dess början som dess slut är dolt i en stor berättares
hemlighetsfulla sätt att berätta. Helheten blir därför en stor
läsupplevelse för den läsare som är beredd att närma sig
berättelsen med öppet sinne och utan krav eller förväntningar på
att allt omedelbart ska förklaras och förstås. Mycket av det som
rent konkret händer kommenteras av främst Axl i korta antydande
minnesfragment som både förstärker eller kanske snarare
mystifierar berättelsen. Sa jag att det var tilltalande? Ja, visst
gjorde jag det.
Boken slutar i sorg och förtvivlan. Utan att säga för
mycket kan jag berätta att draken Querig dödas och att den dimma i
vilken människornas minne legat gömda möjligen lättar. Minnena –
såväl de goda som de mindre goda – återkommer antagligen. De
motiv som Axl och Beatrice haft för sin resa visar sig sannolikt
vara falska – liksom deras ömsesidiga hemligheter för stora - och
i en sista resa över vad jag uppfattar som tidens motsvarighet till
Styx förs Beatrice över till den slutliga och definitiva glömskan
rike där hon kanske kanske inte kommer att träffa sin son. Axl
fortsätter i livet men nu i tom ensamhet och förtvivlan.
Inslagen av fantasy, eller om man så vill övernaturliga företeelser eller rent av magi, är alltså tydliga i boken. Kan man då ge Begravd jätte annat än fem stars av fem i betyg? Nej, det kan man inte. Även om jag fortfarande inte förstår vem som är den begravde jätten. Gott så. Ety det är ju inte utan skäl som Ishiguro är Nobelpristagare. En pristagare som, med Akademiens motivering "i romaner med stark känslomässig verkan har blottat avgrunden under vår skenbara hemhörighet i världen". Jag kunde inte sagt det bättre själv.
xxx
”Er kristna barmhärtighetsgud ger fritt utrymme åt
människors lystnad och lust efter land och beviljar dem förlåtelse
och välsignelse bara de ber några böner och utövar lite
botgöring”. (Så tänkte man då. Och så tänker man
nu).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar