Kazuo Ishiguro - Begravd jätte.

Vi läser om ett land som påstås vara det som så småningom ska bli England. Tiden är 500-talet. Här lever folkgrupperna saxarna och britannierna sida vid sida, men båda är färgade av krig och ömsesidiga svek och övergrepp. Landet är dessutom hemsökt av en förbryllande glömskans dimma som kanske kanske inte – men det är i vart fall så man i tiden föreställer sig saken - är orsakad av draken Querigs andedräkt. 

I detta land färdas i Ishiguros berättelse det gamla paret Axl och Beatrice för att möjligen möjligen inte försöka komma till sin sedan länge försvunne son. Under denna deras resa träffar de bland annat den mystiske riddaren Gawain, systerson till den store Arthur, och krigaren Wistan, som båda har viktiga men disparata uppdrag – den ene att skydda och rädda draken Querig, den andre att dräpa henne. (Om detta finns mycket att berätta – men varför ska jag berätta allt det här, frågar jag dig min okände läsare av denna blogg?).

Mr I tv; fru D th,

Tiden är mystisk och hemlig. Liksom de händelser som föregått den resa för det gamla paret vi läser om. Liksom vad de båda, särskilt kanske Axl, gjort eller inte gjort innan glömskans dimma gömde vad som skett eller inte skett. Liksom vilka motiv man kunde ha haft för vad man gjort eller inte gjort.

Tiden är alltså mystisk och hemlig. Så ock Ishiguros språk, hans satsmelodi och hans sätt att föra läsaren genom berättelsen, bokens själva story. Allt är därmed, vill jag ha sagt, mycket tilltalande och fascinerande. Inget är givet i storyn – såväl dess början som dess slut är dolt i en stor berättares hemlighetsfulla sätt att berätta. Helheten blir därför en stor läsupplevelse för den läsare som är beredd att närma sig berättelsen med öppet sinne och utan krav eller förväntningar på att allt omedelbart ska förklaras och förstås. Mycket av det som rent konkret händer kommenteras av främst Axl i korta antydande minnesfragment som både förstärker eller kanske snarare mystifierar berättelsen. Sa jag att det var tilltalande? Ja, visst gjorde jag det.

Boken slutar i sorg och förtvivlan. Utan att säga för mycket kan jag berätta att draken Querig dödas och att den dimma i vilken människornas minne legat gömda möjligen lättar. Minnena – såväl de goda som de mindre goda – återkommer antagligen. De motiv som Axl och Beatrice haft för sin resa visar sig sannolikt vara falska – liksom deras ömsesidiga hemligheter för stora - och i en sista resa över vad jag uppfattar som tidens motsvarighet till Styx förs Beatrice över till den slutliga och definitiva glömskan rike där hon kanske kanske inte kommer att träffa sin son. Axl fortsätter i livet men nu i tom ensamhet och förtvivlan. 

Inslagen av fantasy, eller om man så vill övernaturliga företeelser eller rent av magi, är alltså tydliga i boken. Kan man då ge Begravd jätte annat än fem stars av fem i betyg? Nej, det kan man inte. Även om jag fortfarande inte förstår vem som är den begravde jätten. Gott så. Ety det är ju inte utan skäl som Ishiguro är Nobelpristagare. En pristagare som, med Akademiens motivering "i romaner med stark känslomässig verkan har blottat avgrunden under vår skenbara hemhörighet i världen". Jag kunde inte sagt det bättre själv. 

xxx

”Er kristna barmhärtighetsgud ger fritt utrymme åt människors lystnad och lust efter land och beviljar dem förlåtelse och välsignelse bara de ber några böner och utövar lite botgöring”. (Så tänkte man då. Och så tänker man nu).