Magnus Florin - Förföljarna.

Magnus Florin är en författare och (chefs)dramaturg som genom åren gett ut ett antal ganska så sparsmakade men genomgående mycket läsvärda böcker. Han har varit nominerad till Augustpriset inte mindre än tre gånger och – men bara en gång tror jag – till Sveriges Radios välrenommerade litteraturpris. Inte vet jag hur många som läser honom, men de är för få. Oavsett.

Jag har nu läst hans senaste bok Förföljarna och vill starkt rekommendera den till läsning och skall strax berätta varför. Men först ett par ord om omslaget. Det är svårtytt och dubbeltydigt. Det är på så sätt en direkt kommentar till – och kanske fortsättning av – bokens berättelse. Vi ser – eller snarare anar – bilder av människor, träd, byggnader. Vad vi tycker oss se är dunkelt och knappt synligt. Möjligen finns det här en nyckel till romanens berättelse. Möjligen. Men jag vill snarare se omslaget – med olika bilder eller snarare collage av bilder på både dess främre och inre sida, olika men ändå sammankopplade – som ett slags förtydligande till oss läsare att vi inte ska hoppas på att i boken få så mycket – eller något alls – skrivet på näsan utan bara erbjuds en stunds mångtydig och intellektuellt stimulerande läsning. Det finns en början och ett slut på berättelsen, förstås – men vad är det som sker däremellan? Ja, jag vet det fortfarande inte riktigt. Och detta mystiska egendomliga i berättelsen förmedlar omslaget. Det är mycket tilltalande och ovanligt. 

 (Behöver jag berätta att det inte är besudlat med vare sig de annars så vanliga berömmande recensionscitaten från tidigare böcker eller en krystad förlagsbeskrivning av vad boken påstås handla om. Nej, det behöver jag nog inte men säger det ändå. Till och med det annars ack så vanliga retuscherade författarfotot saknas naturligtvis också. Till och med hur Florin ser ut kan vi alltså bara ana eller gissa oss fram till. Eller gå in på all kunskaps moder Wikipedia, förstås, om vi inte skulle kunna bärga oss).

Nå. Vad mer? Egentligen tycker jag att jag redan sagt det väsentligaste om denna bok. Jag nöjer mig med att föreslå dig, min okända läsare av denna blogg, att först gå till Nordiska Museet här i Stockholm och se om det finns en grön bänk utanför för att då lugnt sätta dig ner och vänta på den kvinna som kanske, kanske inte suttit där och berättat om sitt liv för en okänd man och att därefter gå till Hotell Reisen och söka upp den märkliga kypare som kan leda dig genom hotellets olika irrgångar. För i så fall kan det kanske hämpa sig att du själv kan vara med om samma egendomliga händelser som vi andra är hänvisade till att läsa om i denna märkliga bok. Har det hänt, det som beskrivs i boken, undrar jag eller är det en dröm, en dimbildning, en fantasi i en ensam mans hjärna. Ja, säg det. Men själva berättelsen väljer i vart fall jag att tro på, som jag gör på allt som är tilltalande mystiskt och förtrollande. Men till slut ” … så står man där, övergiven vid sista ordets sista bokstav. Vad ska man göra åt det?” Ja, jag vet inte. Men Förföljarna ger jag i vart fall fyra stars av fem i betyg. Det vet jag.

(I dessa tider då mycket står på spel så läser jag att Florin möjligen skulle kunna vara på ingång till Svenska Akademien. Låt oss hoppas att så sker. Och låt oss – fåfängt förstås – dessutom hoppas att Björn Wiman, än så länge DN:s kulturchef, slutar med sin repetitiva smutskastningskampanj mot Akademien).

xxx

”Jag tyckte om återvändandet till bänken, just den bänken, det fanns väl tusen

gröna parkbänkar i Stockholm, överallt, i Vällingby och Hjorthagen, i

Aspudden och Stora Mossen, i Högdalen och Blackeberg, men den här bänken var bara vår bänk, Mäster Mikael hade själv utsett den till oss, här ska ni sitta, varsågoda, bara ni två”.

Respons nr 2 maj 2018.

Det finns som bekant en periodika som heter Respons - ”recensionstidskrift för humaniora och samhällsvetenskap”. Den är ovärderlig för den medborgare som vill hålla sig lite informerad om den viktiga och betydelsefulla utgivning av böcker som av i och för ganska naturliga skäl inte löpande kan kommenteras på dagstidningarnas kultursidor. Generellt har som vi alla märkt utrymmet för recensioner där minskat betydligt de senaste årtiondena. Dessutom har t.ex. Dagens Nyheters kultursida under Björn Wimans ledning, också bortsett från det minskande recensionsutrymmet, sorgligt nog allt mer minskat i betydelse. Själv skriver han ju numera i huvudsak bara sina aggressiva och repetitiva artiklar om Svenska Akademien.

Nå. Från det fullmatade nr 2 2018 vill jag bara i all korthet nämna den artikel av docent Lisa Öberg som kommenterat Ulrika Holgerssons bok Hembiträdet och spelfilmen – stjärnor i det svenska folkhemmets 1930- och 40-tal och Birgitta Theanders Till arbetslivet – yrkesdrömmar och arbetsliv i flickboken 1920-1965; forskaren Karin Grelz kommentar till Ben Hellmans bok Hemma hos Tolstoj – nordiska möten i liv och dikt; ambassadör Staffan Carlssons kommentar till Henrik Berggrens Dag Hammarskjöld – att bära världen. Alla lika viktiga och intressanta (liksom de jag inte nämner här …).

Gör dig själv en tjänst min okände läsare av denna blogg – spring omedelbart till ett bibliotek nära dig och läs själv Respons. Och varför inte prenumerera? Ja, varför inte.

Niklas Natt och Dag - 1793.

En bok som Svenska Deckarakademien utser till årets bästa deckardebut måste väl vara en bra deckare, eller hur. Nej, det måste den verkligen inte. Exemplen på motsatsen är trist nog många. Därför är det ju riktigt kul att kunna konstatera att 1793 av Niklas Natt och Dag är just det - en riktigt bra deckare, dessutom en mycket bra rent skönlitterär bok som har kvaliteter som går långt bortom deckarschablonen och tillika en verkligt imponerande prestation av en debutant. Hans förfäder, läser jag på omslagets insida, ”slog ihjäl Engelbrekt, förlorade huvudstaden till Kristian Tyrann och tvingades i landsflykt efter att ha krävt Jean Baptiste Bernadottes abdikation”. Sådana anfäder skulle man ha istället för de drängar och pigor – de som bara byggde landet - som trängs i mina annaler. Ätten Natt och Dag är, inom parentes, den äldsta nu levande svenska adliga ätten. Ätten Olausson är, inom parentes, likaledes gammal som gatan.

Adelsmannen.

Nå. År 1793 är som bekant året efter Gustav III sorgliga frånfälle. Om honom skaldade Esaias Tegnér bl.a. följande:

Där låg ett skimmer över Gustafs dagar, 
fantastiskt, utländskt, flärdfullt om du vill, 
men det var sol däri, och, hur du klagar, 
var stodo vi, om de ej varit till? 
All bildning står på ofri grund till slutet, 
blott barbarit var en gång fosterländskt; 
men vett blev plantat, järnhårt språk blev brutet, 
och sången stämd och livet mänskligt njutet, 
och vad Gustaviskt var blev därför även svenskt.

Ett skimmer enligt den omhuldade myten, således. Men bakom pudret på Gustav själv märktes den nariga otvättade hyn och kom man för nära majestätet syntes hans svarta gaddar och stank munnen lika bittert som hos den värsta sjåare. Kanske var det därför som drottning Sofia Magdalena föredrog ha sällskap i den äktenskapliga sängen av hovstallmästare Munck. Kanske, kanske inte. Men antagligen.

Och inte var det särskilt skimrande i Gustavs huvudstad heller. Tvärtom. Det var skit, stank, fylla, elände, fattigdom, övergrepp, våld, korruption, förfall och mer därtill. Och tror du mig inte kan du med nästan plågsam detaljrikedom läsa om allt detta i 1793. Niklas Natt och dag beskriver huvudstadens fysiska och intellektuella förfall på ett sätt som du, min okände läsare av denna blogg, sannolikt aldrig läst i någon av de historieböcker du tvingade dig igenom i skolan.

Gustav ägnade sig åt annat än att bry sig om de enkla invånarna i staden och landet i övrigt. Hans sk ambitioner var större. Han var, under pudret, en maktmänniska som ville sätta avtryck i samtiden och för eftervärlden. Han hade klara diktatoriska tendenser och var en misslyckad krigskung. Missnöjet mot honom blev efterhand utbrett, inte minst inom adeln. Och han föll ju också för en kula där en adelsman höll i pistolen.

Men allt var ju ändå inte förfall på Gustavs dagar. Lite skimmer fanns det allt, men då bara i de kungliga salongerna. Han lär ha varit satans intelligent och uppmuntrade och stödde svensk kultur och det som i tiden kallades vitterhet. Han ville stärka det svenska språket och minska inflytandet för franskan. Han bildade ett par tre olika akademier, inte minst den numera något nedsolkade Svenska Akademien, och bl.a. också Kungliga Dramatiska Teatern. På gränslösa dilettanters vis kunde han inte heller avhålla sig från att skriva egna pjäser, vilket han noga räknat nog borde gjort.

Kungen. Med puder och stängd mun. 

Well. What about the book 1793 kanske du undrar, min okände läsare av denna blogg. Den är bra, vilket jag ju redan sagt. Bokens story är något vindlande och kanske lite krävande men hela tiden intressant och trovärdig. Vi läser bokens fyra avdelningar – som alla är lika viktiga och som ger oss olika aspekter på berättelsen – med både stigande intresse och faktiskt fasa. (Om den passar som ljudbok att avlyssnas samtidigt som man skurar badkaret är tveksamt. Boken kräver sin läsares uppmärksamhet).

Det sker mycket från det att den försupne Mickel Cardell – krympling efter Gustavs misslyckade ryska krig - tvingas ut i en sörja av skit och träck för att dra ett märkligt stympat lik till land och att densamme Cardell är närvarande när hedersmannen, och efterhand sannolikt vännen, Cecil Winge – en av makten förskjuten sanningens tjänare - drar sin sista suck i lungsot. Då har de båda jagat inte bara likets mördare utan också inre spöken och rädslor samt dessutom staden korrupta överhet. Och mot alla odds vunnit – mördaren är förd i rackarkärran till Skanstulls galgbacke, rädslorna har lagt sig till åtminstone tillfällig vila och överheten fått en spark i sina feta arslen. Om du nu möjligen fortfarande skulle tro att det låg ett skimmer över Gustavs dagar – vilket det ju inte gjorde – så har Natt och Dag rimligen tagit dig ur den villfarelsen i sin nästan kolsvarta berättelse.

Till råga på allt tycks Cardell blivit förälskad i en för storyn betydelsefull ung kvinna som levt och överlevt ett liv som borde slutat på samhällets botten, men som inte tycks göra det. Kan dessa två återkomma i den nya bok som Niklas Natt och Dag enligt förljudanden skriver på i denna stund och som lär få heta 1794? Ja, inte mig emot i så fall. Att han skriver på en ny bok hörde jag förresten från hästens mun när Natt och Dag himself var på den förträffliga Äppelvikens bokhandel och berättade om 1793.

Romanbygget är inte bara bra och trovärdigt utan också skrivet på ett rent underbart språk som är tilltalande fullt av tidstypiska bilder och uttryck. Spännande är den också. 1793 är förvisso en roman men den innehåller också historiskt korrekta beskrivningar om bl.a. den stora brand som ödelade delar av Stockholm och det sk spinnhuset på Långholmen där fallna kvinnor sattes in och sällan kom levande från. Miljöbeskrivningarna i boken är alltså i såväl stort som smått bra och trovärdiga. Om hur många sk deckare kan man säga det?

Jag ger för min del Niklas Natt och Dags debutbok 1793 fyra stars av fem i betyg. Vilket jag inte tror jag gett någon deckare tidigare. Men så är ju boken också ingen traditionell deckare på något sätt utan mer en bok som mot en historiskt någorlunda korrekt fond ger oss en berättelse om hederliga mäns och kvinnors kamp för rättvisa och moral i det moras av illojalitet, feghet och rövslickande som annars var typiskt för tiden.

xxx

”Här vid källaren Hamburg stannade de dödsdömda på sin väg med rackarkärran till Skanstulls galgbacke och bjuds sin sista sup, varpå glasen tas tillvara, graveras med namn och datum och sällas till samlingen. Att dricka ur dem sker under övervakning och till en avgift baserad på den avrättades berömdhet. Supen påstås bringa lycka.”

Samfundet De Nio - Litterär kalender 2018.

När allt summeras kommer, det är min övertygelse, den kalla våren 2018 bli ihågkommen som den tid när Horace Engdahl och ett par andra gamlingar drev Svenska Akademien i graven i dess nuvarande form. Kommas ihåg som den tid som blev upptakten till att uppdraget som utdelare av Nobelpriset i litteratur togs ifrån den och alla, utom Engdahl, förstod varför. Kommas i håg som den tid när de fordom stolta Aderton blev de förkättrade tio kvarvarande, enär ingen författare eller intellektuell akademiker längre ville bli invald tillsammans med den åldrade sinolog som ville förgöra en poet som man krossar en lus eller den professor och språkforskare som vägrade ta information om sexuella övergrepp på allvar eller den litteraturvetare och adjungerade professor som hånfullt kallade kritik för sitt agerande från akademiska kollegor för hjärnsläpp och, i likhet med sinologen, öppet hånade sina kollegor i Akademien. Trött på lekstugan och oförmågan till insikt drog Nobelstiftelsen in pengarna för Nobelpriset i litteratur och gav uppdraget till Vitterhetsakademien. Konungen gav samtidigt uppdraget att ta fram ordböckerna till Norstedts. Akademien reducerades därmed i ett slag till bostadsförmedlare åt sig själva. Man fick dessutom flytta från det stolta Börshuset enär Stockholms stad helt plötsligt begärde marknadshyra för huset. Men man hittade raskt, till Engdahls förskräckelse, nya lokaler i Rissne centrum – passande nog ovanför kvarterskrogen Den Galne Kocken. Kvar blev dock middagarna på torsdagarna på Den gyldene freden, men med förbehållet från källarmästaren att Engdahl inte längre skulle sjunga egenkomponerade snapsvisor. Tiderna blev alltså bistra. Till och med glansen på alla stiliga medaljer de tio bar till frack och galaklänning falnade.

Horace med fru Lugn på väg till Freden? (bild Alexander Mahmoud)

Nå. Nog med raljerandet. Men jag känner en stor sorg över vad vi under en period har kunnat se ske med och inom Akademien. Och det är ju inte bara jag som utomstående tidningsläsare och TV-tittare som känner så. Jag delar ju denna sorg och förvåning med många nationella och internationella sk experter. Men framförallt med alla vanliga intresserade litteraturvänner. Vi som tycks vara försumbara i Akademiens värld och uppenbarligen bara ses som irriterande skräp i deras gyllene salonger.

Det är ju då tur att det det hos oss finns andra kulturbärande institutioner som kan hålla anständighetens och hederns fana högt. Jag tänker på Stig Dagermansällskapet som nu i maj kommer att ge sitt stora pris till Amos Oz. Jag tänker på Stiftelsen Selma Lagerlöfs litteraturpris som gett årets pris till Carola Hansson. Jag tänker på Harry Martinson-sällskapet som i år prisat Eva Ström. Jag tänker på alla de andra litterära sällskap som finns här i landet och som tillsammans ger ut tidskriften Parnass. Och jag tänker inte minst på Samfundet De Nio.

Samfundet De Nio, och nu citerar jag direkt från all kunskaps moder Wikipedia, är en litterär akademi som stiftades 1913 i enlighet med Lotta von Kraemers testamente. Stiftens syfte är att främja skönlitteratur, freds- och kvinnofrågor, och dess huvudsakliga uppgift är att dela ut litterära priser. De nio ledamöterna väljs på livstid, men kan välja att avgå, vilket flera har gjort genom åren. Fyra av stolarna är reserverade för kvinnor och fyra för män. Ordföranden skall varannan gång vara kvinna och varannan gång man. Bland de nio som är ledamöter just nu kan jag nämna Nina Burton, Kerstin Ekman, Niklas Rådström och Johan Svedjedal. Alla som synes högt kvalificerade.

Samfundet delar alltså ut litterära priser. I år gick deras främsta pris till Agneta Pleijel som, inom parentes, också prisats av Svensk Akademien. Men skälet till att jag uppehållet mig, och dig min ev. och totalt okände läsare av denna blogg, vid samfundet är att man också från 2003 gett ut en litterär kalender. Detta sker i samarbete med Norstedts (samtidigt kan man konstatera att Bonniers helt plötsligt upphört ge ut Svenska Granta).  

Om årets litterära kalender skriver dess redaktör i en inledning bl.a. ”Litteraturens fria attityd har från första stund präglas Samfundet De Nios litterära kalender. Liksom tidigare innehåller även årets antologi en mångfald ämnen och genrer. En del texter är sammanflätade tematiskt och avsedda att öppna dialog med varandra. Andra bidrag står helt fria, i synnerhet de skönlitterära”. Och det är sant. Och alla bidrag är en sann njutning att läsa. Kan det bli annat med texter av bl.a. Niklas Rådström, Agnes Lidbeck, Steve Sem-Sandberg, Jonas Brun, Jonas Ellerström och Ronny Ambjörnsson, som avslutar kalendern med ett fullödigt samtal med Agneta Pleijel, för att nu bara nämna några av författarna.

(Illustration Mamma Andersson)

Så, min okände läsare av denna blogg, köp den litterära kalendern - du hittar den kanske inte i din fysiska bokhandel, men den finns på Adlibris - och du får en god läsupplevelse som understundom kommer att ge dig motstånd men alltid en påminnelse om den goda litteraturens och essäns varaktiga kraft. Fem stars av fem får Samfundets Litterära kalender 2018 i betyg. Och den låter dilettanterna i Svenska Akademien hamna där de hör hemma – i skuggan av seriöst intellektuellt arbete och uppsåt.