George Saunders - Lincoln i bardo.

Boken heter Lincoln i bardo. Författaren heter George Saunders. Lincoln i boken är presidenten i USA mellan åren 1861 – 1865 Abraham Lincoln men också hans son William, som dog i en sjukdom år 1862. Detta är ju lätt att förstå. Lite knepigare är det med bardo – vad är det? Bardo är enligt Wikipedia – all kunskaps moder - ”... ett koncept inom vissa buddistiska inriktningar. Termen används ofta för att referera till tre olika mellanstadium mellan två liv, men används också för att referera till olika mellanstadium som identifieras i livet”. Hmm - glasklart? Saunders däremot är otvetydigt och helt säkert en amerikansk snart 60-årig författare, främst – läser jag mig till - känd för noveller och sk kortromaner. Han finns på svenska, förutom med Lincoln i bardo – som han förresten fick Bookerpriset för 2017 – också med novellsamlingen Tionde december (2015).

Begreppet bardo kan, som jag uppfattar det, alltså vara antingen övergången mellan liv och död eller olika mellanstadium som identifierar själva det levande livet. Med all respekt så är det svårt att uppfatta detta som annat än religiöst eller kanske filosofiskt mumbojumbo. Må den som tror på det – eller annat liknande – bli lyckliga i sin fason. Vi andra behöver just nu bara nöja oss med att Saunders lyckats mycket väl med att konstnärligt gestalta detta begrepp – eller ska man säga denna idé - och skriva en bra och läsvärd bok. En bok som börjar i en fars sorg över sitt barns död, men som med utgångspunkt från bardomystiken skildrar en kamp om detta barns själ, eller för den delen också andra (döda) personers själar. Men vem det nu är som kämpar om själarna, hur det egentligen går till och vem eller vad som till slut står som segrare i denna kamp vill jag faktiskt låta vara osagt. Möjligen segrar, om man nu kan säga så, förnuftet. Och det är ju i så fall en trösterik tanke. Fast säker är jag ju inte. Men kan man som läsare verkligen acceptera detta att inte få veta, inte fullt ut komma att förstå. Ja, det är klart man kan. Särskilt om den konstnärliga gestaltningen eller uttrycket är på hög nivå. Som i Lincoln i bardo. Men, vill jag ha sagt, en mer kameralt inriktad läsare än er okände Bokhållare bör kanske i första hand läsa något annat.

Nå. Bokens huvudtema, som jag läser det, är faktiskt inte så mycket en pappas djupa sorg över ett förlorat barn, utan mer hur ett antal för oss alla okända personer – personer som befinner sig i olika delar av bardomystikens stadium – tänker, känner och handlar och hur man – förställer jag mig – försöker få den som vi läsare och Abraham Lincoln själv förstås uppfattar helt och konkret döde sonen att stanna i det stadium som inte är den rent påtagliga och slutliga döden. Mystiskt och obegripligt, jag vet. Men igen – Saunders konstnärliga gestaltning gör att man som läsare följer vad som sker i boken med obrutet intresse.

Det är också intressant att läsa hur dessa odöda – jag hittar inget annat och bättre ord – tycks ha samma egenskaper, samma längtan, oro och önskningar som tidigare, samma förhoppningar om lycka och välgång för sina (levande) närstående. Men inte alla, förstås. Också bland dessa odöda finns sådana själens och glädjens gråklädda vaktmästare som vi lite till mans möter i det som är våra egna och nu pågående levande liv och som gör vad de kan för att fördystra tillvaron för oss och alla andra.

Men är då allt bra i boken? Nej, förstås inte; så är det ju sällan eller aldrig i en bok. Det finns t.ex. ett inslag där en odöd färgad man tycks kunna gå in i den helt levande Abraham Lincolns kropp och själ och på så sätt påverka Lincoln i hans pågående och kommande arbete som president med just rasfrågan. Lite magstarkt, kan jag tycka. Men detta är en randanmärkning. I övrigt är boken, som jag redan sagt, bra och läsvärd. Vi läser om förtvivlan, längtan, mod, rädsla, kunskap, hopp och varför inte kamp – dvs. om allt sådant som berör oss påtagligt i det som är våra egna pågående liv. Det gör också att bokens efterglöd är stark. Det gör också att Saunders bok Lincoln i bardo bara kan få fem stars av fem i betyg.

xxx

”Så vi ställs inför dilemmat: Vad göra när hans herravälde måste fortsätta ytterligare två år och när vårt lands existens står på spel tills han kan ersättas av en förnuftig man. Mycket svårt att, för att rädda landet, ge sitt stöd till en man som är inkompetent.” (Tyckte en person i boken om Lincoln. Alltså ingen profetisk utsaga om – ja ni vet vem).

Philip Roth - Envar.

Jag har nu läst ytterligare en bok av den alldeles nyligen bortgångne Philip Roth. Ett författarskap som åter visar att Svenska Akademien – alldeles bortsett förstås från den senaste tidens trista debacle – är och har varit både sakt- och senfärdig vid sina beslut om Nobelpriset. Eller är det kanske så att det helt enkelt finns ett sådant överflöd av utmärkta författare och (vis)poeter som var och en för sig skulle vara väl värda priset att hon – dvs. Akademien – helt enkelt har svårt att riktigt orientera sig i det hon enligt Nobels testamente verkligen måste kunna orientera sig i, dvs. de författare som ”under det förlupne året hafva gjort menskligheten den största nytta” genom att lämna ifrån sig ett verk som bedömts vara ”det utmärktaste i idealisk rigtning”. Nu är det ju länge sedan Akademien gjorde avsteg från en bokstavsläsning av Nobels testamente, men det gör ju inte dess beslut särskilt mycket enklare. Tvärt om. Ja, vi säger väl att det kan vara så att man antagligen gör så gott man kan – och oftast blir det ju rätt bra, men inte alltid. Men boken jag nu läst heter i vart fall Envar, det är åtminstone otvetydigt sant. Liksom att Roth blev utan sitt väl värda pris.

(Men ändå, vill jag ha sagt, så är det bra synd att han inte fick detta beramade pris. Han hade förstås redan en stor läsekrets, men ett Nobelpris innebär ju inte bara ära och pengar åt författaren utan också att ett författarskap uppmärksammas world wide till alla bokläsares glädje och att ett antal personer därmed antagligen bestämmer sig för att läsa pristagaren för första gången. Detta måste ju anses vara det viktigaste med priset menar jag – att man med det gör oss läsare uppmärksamma på ett viktigt författarskap, säkert redan läst av många men lika säkert okänt eller inte läst för många andra. Så ett stort antal personer, inte bara här hemma i fosterlandet, vet alltså antagligen inte vad de går miste om när de nu väljer författare X före Roth).

Nå. Men vad om Envar? Vi läser om en man som gjort det många andra gjort före honom, och fler kommer att göra efter honom. Han har älskat, varit framgångsrik men missat en hel del av livets kärna – att kunna hålla tag i en kärlek, hålla tag i ett liv, hålla tag i sina barn. Han är alltså i grunden så som du och jag, som många män. Nu anar han skuggorna framför sig. Och hans vilsenhet inför detta är påtaglig. Hans största sorg tycks vara hans söners bitterhet för att han skilde sig från deras mamma. Sönerna som inte kunde eller ville förstå att också han förlorade samma familj som de gjorde. Men det är väl så det plägar bli – den som inte kunde stanna känner sorg och skuld, den som blir lämnad känner sorg och vrede. Vem känner inte igen det? Och vem tänker inte som han – att han med sina förtjänster och tillkortakommande helt enkelt är den man som livet och han själv på gott och ont skapat. (Men, det måste jag säga, hans kvinnohistorier är inte hedrande för honom). Nämns han förresten vid namn i boken? Tror inte det. Han förblir på det sättet märkligt anonym för oss läsare.

Men nu anar han skuggorna framför sig. Han känner allt mer påtagligt att livets aktiva, produktiva innehåll är borta och att allt skalats ner – kvar återstår tomma dagar och otrygga nätter och den bittra insikten att också hans kropp börjar svika honom. Hans ensamhet ökar liksom hans vilsenhet och främlingskap inför också sin familj, främst sin bror och sin älskade dotter. Han tycks däremot till slut kunna hämta en förtröstan inför det oundvikliga slutet i ett slags samtal med sina döda föräldrar där de ligger sedan länge på den judiska kyrkogården. Och så dör han då själv i ett hjärtstillestånd efter en av sina återkommande operationer. Hjärtat som på gott och ont väglett honom i livet svek honom till slut.

Om denne man skriver Roth på ett vackert, sammansatt och sammanhållet – jag hade sånär sagt intelligent – språk. Roth för oss genom storyn på ett sätt som gör denna komplexa person både intressant och trovärdig. Kan annat än fem stars av fem vara ett möjligt betyg för Envar. Nä, det kan ju inte det.

xxx

”Religionen var en lögn som han genomskådat tidigt i livet, och han tyckte lika illa om alla religioner, fann deras vidskepliga nonsens meningslöst, enfaldigt, stod inte ut med den totala bristen på en vuxen hållning – det barnsliga jollret och gudfruktigheten och de troendes fåraktiga hängivenhet”

…

”Att bli gammal är en kamp, vet du, är det inte det ena så är det det andra. Det är en ständig kamp, och det när man är som svagast och inte har några krafter att sätta emot längre”

…

”Hjärtstillestånd. Han fanns inte mer, var befriad från allt, trädde in i tomheten utan att ens veta om det. Precis som han hade fruktat hela tiden”

Håkan Nesser - De vänsterhäntas förening.

Efter att alldeles nyss ha avslutat en särdeles dålig deckare – jag har redan förträngt både författarens namn och bokens titel – känns det ganska så bra att nu ha läst en bok av en författare som både kan skriva och få ihop en bra story. Jag tänker på Håkan Nesser och hans senaste bok De vänsterhäntas förening.

Han kallar boken kriminalroman, som han brukar göra tror jag, och i den träffar vi två gamla hjältar från förr som nu tillsammans löser ett ganska så komplicerat brott. De vi träffar är den sedan länge pensionerade kommissarien van Veeteren och kriminalinspektören Gunnar Barbarotti, huvudfigurer sedan tidigare i avslutade romanserier. Båda är i gammalt gott slag, särskilt kanske van Veeteren, som dessutom får lite hjälp på traven av sin älskade hustru. Nesser gör i boken flera och återkommande kopplingar till sina gamla romaner och olika resonemang han i dem fört med sina läsare. Ganska så trevligt, tycker åtminstone er okände Bokhållare.

Gåtan – eller brottet – är bra uttänkt och genomfört boken igenom och dessutom tilltalande knepigt. Boken gör sig nog mindre bra som en sådan som många vill ha i örat samtidigt som man skurar badkaret. Åtminstone er Bokhållare som irl, som man numera säger, är bara något år yngre än bokens van Veeteren – och lika skärpt förstås, tro inte annat – har behov av att en eller annan gång gå tillbaka i boken för att se vad fan det nu var som Nesser skrev om det ena eller andra och vilket år detta ena eller andra utspelade sig. Som det ska vara i en bra deckare – ingen vill väl ha allt skrivet på näsan, lite eget tankearbete vill man ju gärna kunna kosta på sig. Eller hur?

De vänsterhäntas förening är en trevlig och avspänd läsning skriven på god och läsvärd svenska. Men således inte lättläst i den meningen att man som läsare inte behöver anstränga sig lite, för det behöver man. Om människan stänger en dörr öppnar gud ett fönster, skriver Nesser vid ett par tillfällen i boken. Och ungefär så arbetar också författaren Nesser – dvs. om han i sin roman tycks stänga en dörr kring intrigens hemligheter får du som läsare själv försöka öppna ett fönster för att få syn på dem igen. Och det gör du väl gärna, tänker jag.

Under läsningen smög sig misstanken att detta kanske kan vara Nessers avslut som deckarförfattare – eller för den delen författare av kriminalromaner, om man så vill – på mig. Vem vet – men lite trist skulle det allt vara. Det behövs i fosterlandet en författare som positivt särskiljer sig från de alltför många som slirar omkring i deckarträsket. Hur som helst får De vänsterhäntas förening betyget fyra stars av fem av mig. Och jag gladde mig – utöver allt annat – dessutom åt den lilla knorr som fanns på de allra sista raderna i boken – sådant som bara en god författare kan komma på eller tillåta sig. Vad, vad? undrar du kanske. Läs boken blir mitt svar.

xxx

”I alla händelser syftar Borkmans punkt på det stadium i en polisutredning när man har samlat tillräckligt mycket fakta för att kunna hitta lösningen utan vidare samlande. Det räcker … bildligt talat, naturligtvis … med att luta sig tillbaka i sin fåtölj, kanske tända en pipa och hälla upp ett glas vällagrat rött vin och sedan ägna sig åt tankearbete. Renodlat tankearbete. Är du med?”

Anna Bågstam - Ögonvittnet.

Varför måste varje människa som är någorlunda skrivkunnig tro att man kan skriva en läsvärd deckare. Det kan man ju inte, vilket erfarenheten lärt mig och borde lärt också Anna Bågstam. Hennes bok Ögonvittnet är ju inte bra, vilket hon ju rimligen borde sett och förstått själv. Eller åtminstone hennes förlag. Kan man ju tycka.

Själva storyn i boken har låg trovärdighet, typgalleriet är schabloniserat och den kvinnliga hjältens – hon är civilanställd utredare – agerande i både polisiära och mer personliga frågor är minst sagt bortom vad som rimligen kan accepteras av oss läsare.

Har Bågstam ambitionen att skriva fram en kvinnlig hjältefigur som super och knullar och driver privata utredningar i föreställningen att vi skall imponeras, undrar man som läsare. Antagligen, tänker jag mig. Men här menar jag att hon misstar sig. Någon djävla ordning måste det ju vara också i en deckare. 

Men finns det då inget intressant i Ögonvittnet, undrar du kanske min okände läsare av denna blogg. Svar nej. Inte ens hennes tafatta försök att skriva fram de på ett sätt intressanta familje-, vänskaps- och släktrelationerna hjälper härvidlag. Alla – även hjälten i boken (har jag sagt att hon heter Harriet Vesterberg) – verkar i olika grad vara fall för den öppna alt slutna psykiatrin. Mitt tålamod prövas oupphörligt under läsningen, så något annat betyg än två stars av fem kan Ögonvittnet inte få. Sorry. Men kanske kanske kan det vara så att mitt omdöme om boken påverkades av att jag läste den under en lång lång varm varm tågresa. Kanske, men sannolikt inte.

Men kanske kan Bågstams bok av den intresserade inom Rikspolisstyrelsen kommas ihåg som den förste deckare – antar jag det är – som ytligt förstås men dock behandlar polisens stora omorganisation. Men ingen där läser väl deckare föreställer jag mig.