Philip Roth - Envar.

Jag har nu läst ytterligare en bok av den alldeles nyligen bortgångne Philip Roth. Ett författarskap som åter visar att Svenska Akademien – alldeles bortsett förstås från den senaste tidens trista debacle – är och har varit både sakt- och senfärdig vid sina beslut om Nobelpriset. Eller är det kanske så att det helt enkelt finns ett sådant överflöd av utmärkta författare och (vis)poeter som var och en för sig skulle vara väl värda priset att hon – dvs. Akademien – helt enkelt har svårt att riktigt orientera sig i det hon enligt Nobels testamente verkligen måste kunna orientera sig i, dvs. de författare som ”under det förlupne året hafva gjort menskligheten den största nytta” genom att lämna ifrån sig ett verk som bedömts vara ”det utmärktaste i idealisk rigtning”. Nu är det ju länge sedan Akademien gjorde avsteg från en bokstavsläsning av Nobels testamente, men det gör ju inte dess beslut särskilt mycket enklare. Tvärt om. Ja, vi säger väl att det kan vara så att man antagligen gör så gott man kan – och oftast blir det ju rätt bra, men inte alltid. Men boken jag nu läst heter i vart fall Envar, det är åtminstone otvetydigt sant. Liksom att Roth blev utan sitt väl värda pris.

(Men ändå, vill jag ha sagt, så är det bra synd att han inte fick detta beramade pris. Han hade förstås redan en stor läsekrets, men ett Nobelpris innebär ju inte bara ära och pengar åt författaren utan också att ett författarskap uppmärksammas world wide till alla bokläsares glädje och att ett antal personer därmed antagligen bestämmer sig för att läsa pristagaren för första gången. Detta måste ju anses vara det viktigaste med priset menar jag – att man med det gör oss läsare uppmärksamma på ett viktigt författarskap, säkert redan läst av många men lika säkert okänt eller inte läst för många andra. Så ett stort antal personer, inte bara här hemma i fosterlandet, vet alltså antagligen inte vad de går miste om när de nu väljer författare X före Roth).

Nå. Men vad om Envar? Vi läser om en man som gjort det många andra gjort före honom, och fler kommer att göra efter honom. Han har älskat, varit framgångsrik men missat en hel del av livets kärna – att kunna hålla tag i en kärlek, hålla tag i ett liv, hålla tag i sina barn. Han är alltså i grunden så som du och jag, som många män. Nu anar han skuggorna framför sig. Och hans vilsenhet inför detta är påtaglig. Hans största sorg tycks vara hans söners bitterhet för att han skilde sig från deras mamma. Sönerna som inte kunde eller ville förstå att också han förlorade samma familj som de gjorde. Men det är väl så det plägar bli – den som inte kunde stanna känner sorg och skuld, den som blir lämnad känner sorg och vrede. Vem känner inte igen det? Och vem tänker inte som han – att han med sina förtjänster och tillkortakommande helt enkelt är den man som livet och han själv på gott och ont skapat. (Men, det måste jag säga, hans kvinnohistorier är inte hedrande för honom). Nämns han förresten vid namn i boken? Tror inte det. Han förblir på det sättet märkligt anonym för oss läsare.

Men nu anar han skuggorna framför sig. Han känner allt mer påtagligt att livets aktiva, produktiva innehåll är borta och att allt skalats ner – kvar återstår tomma dagar och otrygga nätter och den bittra insikten att också hans kropp börjar svika honom. Hans ensamhet ökar liksom hans vilsenhet och främlingskap inför också sin familj, främst sin bror och sin älskade dotter. Han tycks däremot till slut kunna hämta en förtröstan inför det oundvikliga slutet i ett slags samtal med sina döda föräldrar där de ligger sedan länge på den judiska kyrkogården. Och så dör han då själv i ett hjärtstillestånd efter en av sina återkommande operationer. Hjärtat som på gott och ont väglett honom i livet svek honom till slut.

Om denne man skriver Roth på ett vackert, sammansatt och sammanhållet – jag hade sånär sagt intelligent – språk. Roth för oss genom storyn på ett sätt som gör denna komplexa person både intressant och trovärdig. Kan annat än fem stars av fem vara ett möjligt betyg för Envar. Nä, det kan ju inte det.

xxx

”Religionen var en lögn som han genomskådat tidigt i livet, och han tyckte lika illa om alla religioner, fann deras vidskepliga nonsens meningslöst, enfaldigt, stod inte ut med den totala bristen på en vuxen hållning – det barnsliga jollret och gudfruktigheten och de troendes fåraktiga hängivenhet”

…

”Att bli gammal är en kamp, vet du, är det inte det ena så är det det andra. Det är en ständig kamp, och det när man är som svagast och inte har några krafter att sätta emot längre”

…

”Hjärtstillestånd. Han fanns inte mer, var befriad från allt, trädde in i tomheten utan att ens veta om det. Precis som han hade fruktat hela tiden”