Anna Bågstam - Ögonvittnet.

Varför måste varje människa som är någorlunda skrivkunnig tro att man kan skriva en läsvärd deckare. Det kan man ju inte, vilket erfarenheten lärt mig och borde lärt också Anna Bågstam. Hennes bok Ögonvittnet är ju inte bra, vilket hon ju rimligen borde sett och förstått själv. Eller åtminstone hennes förlag. Kan man ju tycka.

Själva storyn i boken har låg trovärdighet, typgalleriet är schabloniserat och den kvinnliga hjältens – hon är civilanställd utredare – agerande i både polisiära och mer personliga frågor är minst sagt bortom vad som rimligen kan accepteras av oss läsare.

Har Bågstam ambitionen att skriva fram en kvinnlig hjältefigur som super och knullar och driver privata utredningar i föreställningen att vi skall imponeras, undrar man som läsare. Antagligen, tänker jag mig. Men här menar jag att hon misstar sig. Någon djävla ordning måste det ju vara också i en deckare. 

Men finns det då inget intressant i Ögonvittnet, undrar du kanske min okände läsare av denna blogg. Svar nej. Inte ens hennes tafatta försök att skriva fram de på ett sätt intressanta familje-, vänskaps- och släktrelationerna hjälper härvidlag. Alla – även hjälten i boken (har jag sagt att hon heter Harriet Vesterberg) – verkar i olika grad vara fall för den öppna alt slutna psykiatrin. Mitt tålamod prövas oupphörligt under läsningen, så något annat betyg än två stars av fem kan Ögonvittnet inte få. Sorry. Men kanske kanske kan det vara så att mitt omdöme om boken påverkades av att jag läste den under en lång lång varm varm tågresa. Kanske, men sannolikt inte.

Men kanske kan Bågstams bok av den intresserade inom Rikspolisstyrelsen kommas ihåg som den förste deckare – antar jag det är – som ytligt förstås men dock behandlar polisens stora omorganisation. Men ingen där läser väl deckare föreställer jag mig.