Bokhållarens uggla

Bokhållarens uggla

fredag 3 augusti 2018

Håkan Nesser - De vänsterhäntas förening.


Efter att alldeles nyss ha avslutat en särdeles dålig deckare – jag har redan förträngt både författarens namn och bokens titel – känns det ganska så bra att nu ha läst en bok av en författare som både kan skriva och får ihop en bra story. Jag tänker på Håkan Nesser och hans senaste bok De vänsterhäntas förening.

Bildresultat för håkan nesser bild

Han kallar boken kriminalroman, som han brukar göra tror jag, och i den träffar vi två gamla hjältar från förr som nu tillsammans löser ett ganska så komplicerat brott. De vi träffar är den sedan länge pensionerade kommissarien van Veeteren och kriminalinspektören Gunnar Barbarotti, huvudfigurer sedan tidigare i avslutade romanserier. Båda är i gammalt gott slag, särskilt kanske van Veeteren, som dessutom får lite hjälp på traven av sin älskade hustru. Nesser gör i boken flera och återkommande kopplingar till sina gamla romaner och olika resonemang han i dem fört med sina läsare. Ganska så trevligt, tycker åtminstone er okände Bokhållare.

Gåtan – eller brottet – är bra uttänkt och genomfört boken igenom och dessutom tilltalande knepigt. Boken gör sig nog mindre bra som en sådan som många vill ha i örat samtidigt som man skurar badkaret. Åtminstone er Bokhållare som irl, som man numera säger, är bara något år yngre än bokens van Veeteren – och lika skärpt förstås, tro inte annat – har behov av att en eller annan gång gå tillbaka i boken för att se vad fan det nu var som Nesser skrev om det en eller andra och vilket år detta ena eller andra utspelade sig. Som det ska vara i en bra deckare – ingen vill väl ha allt skrivet på näsan, lite eget tankearbete vill man ju gärna kunna kosta på sig. Eller hur?

De vänsterhäntas förening är en trevlig och avspänd läsning skriven på god och läsvärd svenska. Men således inte lättläst i den meningen att man som läsare inte behöver anstränga sig lite, för det behöver man. Om människan stänger en dörr öppnar gud ett fönster, skriver Nesser vid ett par tillfällen i boken. Och ungefär så arbetar också författaren Nesser – dvs. om han i sin roman tycks stänga en dörr kring intrigens hemligheter får du som läsare själv försöka öppna ett fönster för att få syn på dem igen. Och det gör du väl gärna, tänker jag.

De vänsterhäntas förening

Under läsningen smög sig misstanken att detta kanske kan vara Nessers avslut som deckarförfattare – eller för den delen författare av kriminalromaner, om man så vill – på mig. Vem vet – men lite trist skulle det allt vara. Det behövs i fosterlandet en författare som positivt särskiljer sig från de alltför många som slirar omkring i deckarträsket. Hur som helst får De vänsterhäntas förening betyget fyra stars av fem av mig. Och jag gladde mig – utöver allt annat – dessutom åt den lilla knorr som fanns på de allra sista raderna i boken – sådant som bara en god författare kan komma på eller tillåta sig. Vad, vad? undrar du kanske. Läs boken blir mitt svar.

xxx
I alla händelser syftar Borkmans punkt på det stadium i en polisutredning när man har samlat tillräckligt mycket fakta för att kunna hitta lösningen utan vidare samlande. Det räcker … bildligt talat, naturligtvis … med att luta sig tillbaka i sin fåtölj, kanske tända en pipa och hälla upp ett glas vällagrat rött vin och sedan ägna sig åt tankearbete. Renodlat tankearbete. Är du med?






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar