Philip Roth - Amerikansk pastoral.

Så har jag då fortsatt mitt eget – i grunden förstås helt onödiga och säkert bara av mig själv uppfattat – lilla korståg för att lyfta fram Philip Roths författarskap. En av de stora författare som blev utan Nobelpriset i litteratur när det fortfarande var möjligt, och tillika ärofyllt, att få det (dvs. före Kulturprofilens av Horace Engdahl uppskattade vivörliv som skakat både Akademien och rättsväsendet och dessutom innan Lars Heikensten fick sitt litterära raptus och bestämde sig för att kasta grus i Akademiens själva nervsystem). Jag har därför nu läst om Amerikansk pastoral.

Jag håller mig kort. Till det yttre läser vi om den långe blonde amerikanske juden och fd idrottshjälten Seymor Levov, Swede kallad. Hans gamla klasskamrat författaren Nathan Zuckerman, av många uppfattad som Roths alter ego i ett antal böcker, intresserar sig av olika skäl för denne Swede och hans liv. Därmed kommer inte bara Levovs och hans familjs liv och dess tragedi utan dessutom det amerikanska samhället som det blev under och efter Vietnamkriget att avtäckas. Spänningarna i samhället och familjen ser vi kanske tydligast i hur Levovs dotter Merry utvecklas från oskyldig flicka till dödsbringande terrorist. Hon tycks gå under och fan vet om inte också Seymor – även om han både fortsätter sitt viktiga värv som handskfabrikör och dessutom så småningom skiljer sig, gifter om sig och får nya barn - blir lika galen som samhället tycks bli.

Och i den lantliga pastorala idyllen krackelerar efterhand inte bara Levovs familj utan hela den diskreta borgarklassens charm visar sig också ha påtagliga sprickor i fasaden. Familjen Levov är således framgångsrika handskmakare men efterhand visar det sig att deras strävan inte bara är att deras handskar utan också deras liv ska ha perfekt, absolut passform. Men det blir ju inte så – livet med dess olika vanliga motgångar som otrohet, åldrande, besvikelser, vilsenhet och död – men också den sekuläre Swedes kamp för att frigöra sig från religionens tvångströja - drabbar också dem, liksom deras borgarfränder. Och varför skulle det inte göra så? Ja, varför inte – nu när inte ens deras olika gudar, som det kommer att visa sig, kan hålla sin skyddande hand över deras huvuden.

Men frågan kvarstår – varför? Och vad är det för fel på deras liv? Vad i Herrans namn är mindre klandervärt än familjen Levovs liv? frågar Roth sig själv och oss läsare på bokens två sista meningar. Och överlämnar tilltalande nog frågan till oss att besvara. Roth skriver i denna dystopi en tät sammanhållen text i ofta, men inte alltid, långa svepande meningar och textstycken som allteftersom andas en allt mörkare förtvivlan över vad som sker med familjen och den amerikanska idyllen. Det är inte att undra på att boken när den kom ut fick Pulitzerpriset. Så ett annat betyg är fem stars av fem går förstås inte att ge den gamla klassikern Amerikansk pastoral. (Som för resten är första delen i hans sk Amerikatrilogi – senare kom Gift med en kommunist och Skamfläcken. Vem vet – jag kanske återkommer till också dem här på bloggen).

xxx

”Det är så här framgångsrika människor lever. De är goda medborgare. De känner sig lyckliga. De känner sig tacksamma. Gud ler mot dem. Uppstår det problem anpassar de sig. Och sedan förändras allt och det blir omöjligt. Ingen ler ner mot någon längre. Och vem kan anpassa sig då? Här är någon som inte är förberedd på att livet kan fungera dåligt; förberedd på det ofattbara ska vi inte bara tala om. Men vem är förberedd på det ofattbara som kommer att hända? Vem är förberedd på tragedier och lidandets obegriplighet? Ingen. Tragedin för en människa som inte är förberedd på tragedi – det är varje människas tragedi”.

...

”Byggnadens rostiga brandstege såg färdig ut att falla ner på gatan med ett brak, om någon klev ut på den – en brandstege vars funktion inte var att rädda liv om det började brinna, utan att oanvändbar hänga där och vittna om människolivets gränslösa ensamhet”.

Jag är en av Augustpriset ambassadörer för 2018. Du kan, om du vill, läsa vad jag tidigare skrivit om böcker om du går in på min blogg kennethbokhallaren.blogspot.se. Jag kommer att längre fram att här skriva lite mer om själva Augustpriset, och särskilt då speciellt om de skönlitterära böckerna.

Elisabeth Åsbrink - Orden som formade Sverige.

Av Åsbrink har jag fram till nu bara läst Och i Wienerwald står träden kvar (från 2011) och 1947 (från 2016). Bara och bara förresten – det är två intressanta och viktiga böcker som dessutom båda nominerades till Augustpriset i fackboksklassen och hon fick också välförtjänt detta välrenommerade pris för Och i Wienerwald står träden kvar. Dessa två och nu alltså också Orden som formade Sverige. Vad är det som säger att inte också den kommer att nomineras till Augustpriset. Tja – inte mycket, även om det kommit ut många bra andra fackböcker bara nu i höst.

Vad är det då för bok Åsbrink skrivit? Jag tror man kan säga att det är en essäbok som har ett antal ord och uttryck som utgångspunkt för olika resonemang hon för med oss läsare och genom vilka hon vill berätta för oss varför det är viktigt att känna sig själv, sitt liv och sin historia – eller som hon skriver Känn ditt förnuft, ditt ljus, dina skuggor. Känn din motsägelsefullhet och känn dina lögner: känn din historia. Hon skriver alltså i ett angeläget ärende. Hennes utgångspunkt må i mycket vara individuell och personlig och börja från hennes och och hennes familjs historia, men den beskrivning av små och stora händelser och företeelser hon ger oss, och de slutsatser vi kan dra av vad hon skriver, är däremot generella. Det är därför, inte minst med tanke på den märkliga eftervalsdiskussion som nu förs på sina håll, en viktig och angelägen bok.

Hon skriver insiktsfullt, nyanserat och infallsrikt oavsett om vi läser om rasbiologi, judeförföljelser, Axel Oxenstiernas betydelse för vårt samhälle än i denna dag, bostadsstandarden förr och nu, Olof Palmes och Astrids Lindgrens betydelse, de homosexuellas rättigheter och deras kamp, liksom kvinnornas kamp för en anständig tillvaro i både stort och smått, bagateller som när den gamla hjälten Lasse Björn sjöng Helan går, främlingsfientlighetens bittra stank, relationen till vårt kära grannland Danmark, den Torshammare jag bär runt halsen (och gjort sedan jag var barn) för att inte säga … ja, jag skulle kunna fortsätta länge än. Hennes anslag är brett, hennes kunskaper stora och hennes reflektioner om sakernas tillstånd alltid intressanta att läsa. Och viktiga, vill jag tillägga. Lyckligtvis, hade jag så när sagt, kan man också ana mörka stråk genom texten.

Den korta essä som med utgångspunkt från Karin Boyes diktrader Ja visst gör det ont berörde mig av personliga skäl starkt. Inte bara för vad Åsbrink skriver om Boye utan också för att jag kom att tänka på en intelligent, ömhudad och vacker kamrat från gymnasietiden. Hon kunde bl.a. nästan alla Boyes dikter utantill men trots sin enorma kapacitet, intelligens och kunskap försvann hon efterhand bara bort från oss, in i en tillvaro till vilken ingen annan hade tillträde. Hon lärde mig mycket - att läsa, älska, leva.

Alldeles bortsett från detta kan jag inte ge Åsbrinks bok annat betyg än fem stars av fem. Läs den gärna, min okände läsare av denna blogg. Läs den långsamt och inte nödvändigtvis i den ordning som Åsbrink ger oss sina essäer. Prata med andra om den. Tänk efter. Varför inte använda den som en slags uppslagsbok. Eller använda den som en uppmuntran att skriva din egen bok om de ord som format dig. Valet är ditt. Liksom beslutet.

xxx

”Kan en dikt utgöra en svensk värdering? Kan den fånga något geografiskt avgränsat, något kulturellt specifikt? Ja. Karin Boye hade antagligen blivit poet oavsett vilket språk hon fötts in i, så stark var hennes drivkraft att uttrycka sig i skrift. Men dikten ”Ja visst gör det ont” - hade den uppstått någon annanstans än ur ett klimat som i hög grad präglas av sitt långa avstånd till solen? Att halva året framlevs i mörker, med frusen mark, med brist på grönska, fågelsång, värme, liv? … Hon fångar i ord det alla nordbor av all etnicitet genomlever; existensen tolkad i klimatpåverkade metaforer.”

…

”Tack ni svenska vakttorn. Med plutonium tvingar vi dansken

på knä. Här Danmark: utskitet av kalk och vatten.

Och där Sverige: hugget i granit. Danskdjävlar. Danskdjävlar!”

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?

Varför skulle all vår heta längtan

bindas i det frusna bitterbleka?

Höljet var ju knoppen hela vintern.

Vad är det för nytt, som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister,

ont för det som växer och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.

Skälvande av ängslan tungt de hänger,

klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -

tyngden drar dem neråt, hur de klänger.

Svårt att vara oviss, rädd och delad,

svårt att känna djupet dra och kalla,

ändå sitta kvar och bara darra -

svårt att vilja stanna och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,

brister som i jubel trädets knoppar.

Då, när ingen rädsla längre håller,

faller i ett glitter kvistens droppar

glömmer att de skrämdes av det nya

glömmer att de ängslades för färden -

känner en sekund sin största trygghet,

vilar i den tillit som skapar världen.

Tomas Bannerhed - Lugnet.

Så har då Tomas Bannerhed – äntligen får man väl säga – kommit med en ny skönlitterär bok efter sin debut med Korparna år 2011, en bok som han välförtjänt fick både Augustpriset och det välrenommerade Borås tidnings debutantpris för. Den nya boken heter Lugnet och är mycket bra bok som jag verkligen hoppas att många hittar till. Mellan dessa två böcker har han tillsammans med fågelfotografen Brutus Östling (denne Östling har för delen många fler intressanta och viktiga strängar på sin lyra än bara fotografering) gett ut I starens tid, som – som jag uppfattar den – är ett slags mellanting mellan ren fotobok och en slags reflektionsbok. Östlings foton är det väl inget större fel på – även om jag faktiskt tycker att har man sedan tidigare sett 100 foton på starar, så ger nog den 101:e inte särskilt mycket mer - men Bannerheds små funderingar om stort och smått kunde åtminstone jag i huvudsak vara förutan.

(Såhär skrev jag förresten i min dåvarande blogg bl.a. om I starens tid: Problemet är alltså för mig i huvudsak Bannerheds text. Och visst är den ibland klok, men inte sällan också motsatsen. Ibland poetisk, men också ibland bara patetisk. Inte så sällan intressant, men också – åtminstone för min smak – allt för ofta ointressant. Det kan kanske ha lite med den litterära formen att göra. Han skriver nämligen i en slags daganteckningar som handlar om stort och smått - om både livet och döden, om både kaffetermosen och det goda röda vinet. Även om fokus naturligtvis ligger på fåglar och fågelskådandet och då med perspektiv både från när han står med sina gummistövlar i olika fågelsjöar och stirrar i kikaren eller sitter på balkongen i sin lägenhet på Södermalm och lyssnar på Keith Jarret. (För egen del föredrar jag ju Jarret framför att möjligen höra ett vagt ”nästan spinnande tsy-tsy-tsy-tsy-tsy-tsy” och kanske sen se en glimt av en ängspiplärka. Eller vad det nu var.).) Antagligen orättvis, men så såg jag på boken då. Och för den delen också nu sen jag läst om den, lite slarvigt men dock. Jag gav den i vart fall tre stars av fem i betyg då, vilket ändå måste betraktas som ett fullt godkänt betyg.

(Så här skrev jag förresten bl.a. om Korparna: Korparna flyger skrikande över bondens hus och spår död. Fast i den fäderneärvda helvetesåkern står den lyckliga familjen. I var och en av dem ljuder deras egen odrömda dröm om ett liv. Fast så vidare värst lycklig var den ju inte, familjen. Men jag gav boken fem stars av fem i betyg. Och vill verkligen rekommendera den till (om)läsning. Säkert finns det någon som ännu inte hittat till den. Läs hellre boken än se filmen efter boken och med samma namn är mitt hjälpsamma råd till den som tvekar om den saken. Det känns (för mig) helt fel att se den utmärkte Dramatenskådespelaren Reine Brynolfsson utklädd i rutig Dressmanskjorta spela bonde och stövla runt i leråkern.

Nå. Men vad om Lugnet. Vi läser om oologen Urban, en vilsen men - som det verkar – intelligent 35-årig man som saknar fotfäste i både verkligheten och de fantasier som alltmer får fäste i honom. Ingenstans finner han ro, inte någonstans ser han en framtid, överallt tycker han sig ana andras svek – i nutid likväl som tidigare i livet. Allt flyter för honom. Tillfällig själslig ro tycks han bara finna i sitt (olagliga) samlande av fågelägg, som han systematiserat förvarar i kartonger med noteringar om namn, plats och annat till synes viktigt eller när han efter att i sin ensamhet ha onanerat samlar sin sperma i mammans äggkoppar och sedan, efter att ha noterat spermans volym och färg, numrerade förvarar dem i sin frys.

Hans ensamhet är total. Han har inga vänner. Ingen flickvän. Pappan är död. Mamman är intagen på mentalsjukhus och med henne har han ingen kontakt. De brev hon skriver till honom öppnar han inte. Bannerhed låter oss läsa dessa och de är förtvivlat sorgerliga. Hon skriver om sin sjukdom, som efterhand tycks eskalera, och bönfaller i varje brev att han ska komma och besöka henne, vilket han ju inte gör. ”Lever du än?”, ”Kan du inte skriva en rad till mig någon gång?”, ”Jag tänker på dig så gott som varje natt.”, ”Jag ber och ber men Gud är tyst.”. Också hennes ensamhet är stor och total. Ensamhet, förtvivlan och bittra tankar om deras tidigare gemensamma samvaro i familjen är det enda de delar i det som blev deras liv. En total, förlamande och – skall det visa sig för hans del – förgörande ensamhet. Runt honom luktar en ensamhet lika bitter som döden; han har ingen annan människa att andas i takt med. Men en slags styrka, eller kanske tröst, tycks han i likhet med många andra sökande gossar i olika åldrar hitta i Ulf Lundells låtar. (Ungefär som er okände Bokhållare). 

Den enda person han träffar regelbundet är en kvinnlig terapeut. Med henne delar han sina tankar om sitt liv som det nu är och det svek en ung flicka han träffat för åratal sedan enligt hans mening utsatt honom för. Någon hjälp tycks hon emellertid inte vara. Jag uppfattar det mer som att hon i deras återkommande samtal hjälplöst och osorterat förmedlar lite läsefrukter hon inhämtat från litteraturen under sin utbildning. Något stöd för honom är hon hursomhelst inte där hon sitter och tittar på honom med en inkännande min. Urban fantiserar under deras samtal egentligen bara om henne - vad han ska ta upp nästa gång de träffas, vad hon gjort kvällen innan, varför hon tycks vara tröttare än vanligt, varför hon har mörka ringar under ögonen. Och skälet är ju enkelt: i hans förvirrade fantasier har hon knullat sig trött med en riktig man. Och inte en sådan som Urban. Men en sak slår rot i honom. Det är något denna terapeut sagt om han inte är ämnad att vara ensam.

Det hämpar sig då att han på Kungliga Biblioteket träffar på en kvinnlig doktorand som efter ett tag gör det man mycket väl kan göra när två människor efterhand nickat lite igenkännande till varandra, dvs. frågar om de två inte kan dricka en kopp kaffe tillsammans inne på KB och efter ytterligare ett tag om han inte kan komma hem till henne och dricka ett glas vin. Normala saker människor emellan således men som Urban förstås övertolkar. Han klarar helt enkelt inte av sådana vanliga uttryck för en oskyldig samvaro mellan en man och en kvinna Och så sviker som han tycker också denna kvinna honom. Han var, känner han då, trots allt ämnad att leva och vara ensam. I det allt djupare mörker som efterhand blivit hans liv kan han därför nu helt enkelt inte navigera. Han tar sitt liv.

Lugnet är inte, om någon nu skulle tro det, en bok för fågelskådare, Men väl en bok för den som orkar se in i en annan (fiktiv) persons efterhand blanka och tomma själ, mörk och sugande som ett svart hål. Det är en bok om en ensamhet så tärande och blödande att allt tycks stumna runt huvudpersonen. En stark bok. En bok du, min okände läsare av denna blogg, inte kommer att glömma. Efterglöden är stark. Jag gav den fem stars av fem i betyg. 

xxx

”Jag bläddrade förbi filmrecensionerna och summeringen av det gångna popåret och stannade vid dödsannonserna, drogs till dem i varje tidning jag fick framför mig som man dras till ljuset längst bort i en mörklagd korridor. Läste spalt upp och spalt ner, namn för namn, sörjande efter sörjande, änkor och barn, datum och årtal, verser och hälsningar. Sökte ledtrådar till dödsorsaker och räknade fram medellivslängden till 79,1 år. Som ett tvång. Som om en sorg hade blivit bosatt i mig och måste bli påmind om att den levde”.

…

”Och jag? Varför kunde jag aldrig bli som de, dricka öl och gå på fotboll med kompisar, festa halva natten, bjuda laget runt i baren? Varför skulle just jag sitta ensam på en bänk någonstans med Rainer Maria Rilke eller Pär Lagerkvist i knät och vänta på att en fotomodelliknande konstnärsbohem i trätofflor ska komma fram och fråga vad jag läser för något, säga att det låter väldigt intressant och be mig berätta allt jag vet om det som kallas längtan?”

…

”Om en epidemi drabbade oss och tusentals dog. Om tåget jag satt på störtade utför ett stup. Om huset började brinna eller bussen krockade. Vem skulle jag ringa och berätta att jag har klarat mig, att det inte är någon fara?”

Aris Fioretos - Nelly B:s hjärta.

Så har då Aris Fioretos kommit med en ny efterlängtad roman efter den Augustprisnominerade Mary – den som dessutom fick Sveriges Radios romanpris – och som kom 2015. Den nya boken heter Nelly B:s hjärta och får den inte priser i mängd kommer jag fanimej att äta upp min basker. Anteckna det, min okände läsare av denna blogg. Den är helt enkelt storslagen, men det törs man kanske inte skriva i det här landet där återhållsamhet är en dygd.

Fioretos är en snart 6o-årig svensk författare med rötter från Grekland och med en uppväxt i den lilla akademiska bondhålan Lund (och vem har inte växt upp där, kan man fråga sig). Han är meriterad så det förslår – docent i litteraturvetenskap, professor i estetik och med flera uppdrag och gästprofessurer på välrenommerade utländska universitet och därtill med medlemskap i olika utländska akademier. Prisbehängd är han också, bl.a. med Sveriges Radios romanpris två gånger och Samfundets De Nios stora pris. Hans författarskap är brett och mångomfattande och utgivningen omfattar såväl rent akademiska verk som skönlitterära. Själv har jag förutom den utomordentliga Mary också läst den något svårtuggade Vidden av en fot (2008) och de utmärkta Den siste greken (2009) och Halva solen (2012). Och alltså nu Nelly B:s hjärta. 

Varför, har jag länge frågat mig, är inte denne intellektuelle och framgångsrike akademiker och författare redan medlem i Svensk Akademien. Kanske kommer tiden nu, när denna lätt solkade institutionen med nödvändighet måste förnya sig och inte minst välja in nya ledamöter. Vi får väl se vad som händer efter sommaruppehållet, som deras mantra för närvarande låter, vilket enligt vad man nu senaste kommit fram till skall betyda i början på september. År 2018 alltså. Om inte den förbryllande Lars Heikensten på Nobelstiftelsen skulle få för sig att kasta ytterligare grus i Akademiens själva nervsystem. (Sen ska ju Fioretos själv vilja låta sig väljas in i Akademien och då kanske tom råka hamna på en stol bredvid Horace Engdahl. Och vad säger att han vill just det. Men Fioretos är väl säkert helt enkelt diskvalificerad för inval enär han för en del år sedan gav ut en bok tillsammans med Katarina Frostenson. Det är ju så det tycks gå till i fosterlandet).

Nå. Men vad om Nelly B:s hjärta? Boken har det något förbryllande Ett protokoll lagt till titeln. Varför, kan man fråga sig. Med protokoll menas som bekant en formellt avfattad redogörelse för vad som förekommit och beslutats vid sammanträde eller annan förrättning. Allt enligt Svensk ordbok, utgiven av Svenska Akademien. I Nelly B:s hjärta får vi därför i korta numrerade kapitel läsa vad som förekommit i den stackars Nellys liv från det att hon, den uppmärksammade och ganska så berömda aviatrisen, av sin läkare av hälsoskäl – det är hennes hjärta som krånglar rent fysiskt - förbjuds att flyga och fram till dess att hon dör för egen hand. (Tiden i boken är den mellan världskrigen; platsen är främst Berlin). Däremellan skiljer hon sig från sin man, inleder en kärleksrelation med en annan betydligt yngre kvinna och går sakta men säkert under i en kombination av narkotikaberoende och kärleksberoende, eller om man så vill kärleksbesvikelse. Livet är för Nelly som för så många andra av oss inte lätthanterligt och fullt av motstånd och besvikelser.

Om detta liv berättar Fioretos på ett intelligent, precist, vackert och i bästa mening litterärt språk som gör läsningen både vilsam och eftertänksam även om hans språk – precis som berättelsen kräver – tätnar och mörknar mot slutet av boken. Bokens intrig, eller story om man så vill, måste ha detta sammansatta sätt att skriva tänker jag. Det finns visserligen redan från början ett mörkt illavarslande stråk i berättelsen men Fioretos´ sätt att skriva, att ge oss berättelsen, gör den ändå både mer levande och viktigare och paradoxalt nog samtidigt mer sluten. Vad är det som sker mellan de två kvinnorna, undrar man som läsare. Och varför. Varför kan de inte låta sina varma händer värma sina hjärtan och inte bara sina kroppar. Varför kan inte den kloka Nelly själv se att livet rinner bort från henne. Varför kan det inte gå bra för två älskande.

För det kan det ju göra. Det händer ju. Men inte för dessa två. Varje människa har ju som bekant sin egen mittpunkt, den kring vilken livet vrider sig. Fioretos låter det förbli dolt och hemlighetsfullt varför det för just dessa två människor inte skall kunna gå att förena olikheter och skillnader till en för deras liv gemensam och bärande bottenplatta. Den yngre kvinnan tycks gå vidare i sitt liv. Den äldre, det är Nelly, går mot sin undergång. Dolt och hemlighetsfullt ger han oss denna berättelse. Det är skakande och berörande. Och det gör att det inte är möjligt att ge Nelly B:s hjärta av Aris Fioretos annat än fem stars av fem i betyg.

xxx.

”Förtroligheten när man pratar om allt och inget vidgar hjärtat. Så mycket annat ger mening åt det sagda. Pauserna då Irma stannar och gräver i fickan eller plockar bort en tobaksflaga från tungan. Mjölksyran som dröjer i vaderna. Hennes parfym som stiger ur kragen på tröja jag fått låna. Allt blandas och förtätas till något som det omöjligen går att sätta fingret på, men hemligheten ger stadga åt samtalet”.