Elisabeth Åsbrink - Orden som formade Sverige.

Av Åsbrink har jag fram till nu bara läst Och i Wienerwald står träden kvar (från 2011) och 1947 (från 2016). Bara och bara förresten – det är två intressanta och viktiga böcker som dessutom båda nominerades till Augustpriset i fackboksklassen och hon fick också välförtjänt detta välrenommerade pris för Och i Wienerwald står träden kvar. Dessa två och nu alltså också Orden som formade Sverige. Vad är det som säger att inte också den kommer att nomineras till Augustpriset. Tja – inte mycket, även om det kommit ut många bra andra fackböcker bara nu i höst.

Vad är det då för bok Åsbrink skrivit? Jag tror man kan säga att det är en essäbok som har ett antal ord och uttryck som utgångspunkt för olika resonemang hon för med oss läsare och genom vilka hon vill berätta för oss varför det är viktigt att känna sig själv, sitt liv och sin historia – eller som hon skriver Känn ditt förnuft, ditt ljus, dina skuggor. Känn din motsägelsefullhet och känn dina lögner: känn din historia. Hon skriver alltså i ett angeläget ärende. Hennes utgångspunkt må i mycket vara individuell och personlig och börja från hennes och och hennes familjs historia, men den beskrivning av små och stora händelser och företeelser hon ger oss, och de slutsatser vi kan dra av vad hon skriver, är däremot generella. Det är därför, inte minst med tanke på den märkliga eftervalsdiskussion som nu förs på sina håll, en viktig och angelägen bok.

Hon skriver insiktsfullt, nyanserat och infallsrikt oavsett om vi läser om rasbiologi, judeförföljelser, Axel Oxenstiernas betydelse för vårt samhälle än i denna dag, bostadsstandarden förr och nu, Olof Palmes och Astrids Lindgrens betydelse, de homosexuellas rättigheter och deras kamp, liksom kvinnornas kamp för en anständig tillvaro i både stort och smått, bagateller som när den gamla hjälten Lasse Björn sjöng Helan går, främlingsfientlighetens bittra stank, relationen till vårt kära grannland Danmark, den Torshammare jag bär runt halsen (och gjort sedan jag var barn) för att inte säga … ja, jag skulle kunna fortsätta länge än. Hennes anslag är brett, hennes kunskaper stora och hennes reflektioner om sakernas tillstånd alltid intressanta att läsa. Och viktiga, vill jag tillägga. Lyckligtvis, hade jag så när sagt, kan man också ana mörka stråk genom texten.

Den korta essä som med utgångspunkt från Karin Boyes diktrader Ja visst gör det ont berörde mig av personliga skäl starkt. Inte bara för vad Åsbrink skriver om Boye utan också för att jag kom att tänka på en intelligent, ömhudad och vacker kamrat från gymnasietiden. Hon kunde bl.a. nästan alla Boyes dikter utantill men trots sin enorma kapacitet, intelligens och kunskap försvann hon efterhand bara bort från oss, in i en tillvaro till vilken ingen annan hade tillträde. Hon lärde mig mycket - att läsa, älska, leva.

Alldeles bortsett från detta kan jag inte ge Åsbrinks bok annat betyg än fem stars av fem. Läs den gärna, min okände läsare av denna blogg. Läs den långsamt och inte nödvändigtvis i den ordning som Åsbrink ger oss sina essäer. Prata med andra om den. Tänk efter. Varför inte använda den som en slags uppslagsbok. Eller använda den som en uppmuntran att skriva din egen bok om de ord som format dig. Valet är ditt. Liksom beslutet.

xxx

”Kan en dikt utgöra en svensk värdering? Kan den fånga något geografiskt avgränsat, något kulturellt specifikt? Ja. Karin Boye hade antagligen blivit poet oavsett vilket språk hon fötts in i, så stark var hennes drivkraft att uttrycka sig i skrift. Men dikten ”Ja visst gör det ont” - hade den uppstått någon annanstans än ur ett klimat som i hög grad präglas av sitt långa avstånd till solen? Att halva året framlevs i mörker, med frusen mark, med brist på grönska, fågelsång, värme, liv? … Hon fångar i ord det alla nordbor av all etnicitet genomlever; existensen tolkad i klimatpåverkade metaforer.”

…

”Tack ni svenska vakttorn. Med plutonium tvingar vi dansken

på knä. Här Danmark: utskitet av kalk och vatten.

Och där Sverige: hugget i granit. Danskdjävlar. Danskdjävlar!”

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?

Varför skulle all vår heta längtan

bindas i det frusna bitterbleka?

Höljet var ju knoppen hela vintern.

Vad är det för nytt, som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister,

ont för det som växer och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.

Skälvande av ängslan tungt de hänger,

klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -

tyngden drar dem neråt, hur de klänger.

Svårt att vara oviss, rädd och delad,

svårt att känna djupet dra och kalla,

ändå sitta kvar och bara darra -

svårt att vilja stanna och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,

brister som i jubel trädets knoppar.

Då, när ingen rädsla längre håller,

faller i ett glitter kvistens droppar

glömmer att de skrämdes av det nya

glömmer att de ängslades för färden -

känner en sekund sin största trygghet,

vilar i den tillit som skapar världen.