Tomas Bannerhed - Lugnet.

Så har då Tomas Bannerhed – äntligen får man väl säga – kommit med en ny skönlitterär bok efter sin debut med Korparna år 2011, en bok som han välförtjänt fick både Augustpriset och det välrenommerade Borås tidnings debutantpris för. Den nya boken heter Lugnet och är mycket bra bok som jag verkligen hoppas att många hittar till. Mellan dessa två böcker har han tillsammans med fågelfotografen Brutus Östling (denne Östling har för delen många fler intressanta och viktiga strängar på sin lyra än bara fotografering) gett ut I starens tid, som – som jag uppfattar den – är ett slags mellanting mellan ren fotobok och en slags reflektionsbok. Östlings foton är det väl inget större fel på – även om jag faktiskt tycker att har man sedan tidigare sett 100 foton på starar, så ger nog den 101:e inte särskilt mycket mer - men Bannerheds små funderingar om stort och smått kunde åtminstone jag i huvudsak vara förutan.

(Såhär skrev jag förresten i min dåvarande blogg bl.a. om I starens tid: Problemet är alltså för mig i huvudsak Bannerheds text. Och visst är den ibland klok, men inte sällan också motsatsen. Ibland poetisk, men också ibland bara patetisk. Inte så sällan intressant, men också – åtminstone för min smak – allt för ofta ointressant. Det kan kanske ha lite med den litterära formen att göra. Han skriver nämligen i en slags daganteckningar som handlar om stort och smått - om både livet och döden, om både kaffetermosen och det goda röda vinet. Även om fokus naturligtvis ligger på fåglar och fågelskådandet och då med perspektiv både från när han står med sina gummistövlar i olika fågelsjöar och stirrar i kikaren eller sitter på balkongen i sin lägenhet på Södermalm och lyssnar på Keith Jarret. (För egen del föredrar jag ju Jarret framför att möjligen höra ett vagt ”nästan spinnande tsy-tsy-tsy-tsy-tsy-tsy” och kanske sen se en glimt av en ängspiplärka. Eller vad det nu var.).) Antagligen orättvis, men så såg jag på boken då. Och för den delen också nu sen jag läst om den, lite slarvigt men dock. Jag gav den i vart fall tre stars av fem i betyg då, vilket ändå måste betraktas som ett fullt godkänt betyg.

(Så här skrev jag förresten bl.a. om Korparna: Korparna flyger skrikande över bondens hus och spår död. Fast i den fäderneärvda helvetesåkern står den lyckliga familjen. I var och en av dem ljuder deras egen odrömda dröm om ett liv. Fast så vidare värst lycklig var den ju inte, familjen. Men jag gav boken fem stars av fem i betyg. Och vill verkligen rekommendera den till (om)läsning. Säkert finns det någon som ännu inte hittat till den. Läs hellre boken än se filmen efter boken och med samma namn är mitt hjälpsamma råd till den som tvekar om den saken. Det känns (för mig) helt fel att se den utmärkte Dramatenskådespelaren Reine Brynolfsson utklädd i rutig Dressmanskjorta spela bonde och stövla runt i leråkern.

Nå. Men vad om Lugnet. Vi läser om oologen Urban, en vilsen men - som det verkar – intelligent 35-årig man som saknar fotfäste i både verkligheten och de fantasier som alltmer får fäste i honom. Ingenstans finner han ro, inte någonstans ser han en framtid, överallt tycker han sig ana andras svek – i nutid likväl som tidigare i livet. Allt flyter för honom. Tillfällig själslig ro tycks han bara finna i sitt (olagliga) samlande av fågelägg, som han systematiserat förvarar i kartonger med noteringar om namn, plats och annat till synes viktigt eller när han efter att i sin ensamhet ha onanerat samlar sin sperma i mammans äggkoppar och sedan, efter att ha noterat spermans volym och färg, numrerade förvarar dem i sin frys.

Hans ensamhet är total. Han har inga vänner. Ingen flickvän. Pappan är död. Mamman är intagen på mentalsjukhus och med henne har han ingen kontakt. De brev hon skriver till honom öppnar han inte. Bannerhed låter oss läsa dessa och de är förtvivlat sorgerliga. Hon skriver om sin sjukdom, som efterhand tycks eskalera, och bönfaller i varje brev att han ska komma och besöka henne, vilket han ju inte gör. ”Lever du än?”, ”Kan du inte skriva en rad till mig någon gång?”, ”Jag tänker på dig så gott som varje natt.”, ”Jag ber och ber men Gud är tyst.”. Också hennes ensamhet är stor och total. Ensamhet, förtvivlan och bittra tankar om deras tidigare gemensamma samvaro i familjen är det enda de delar i det som blev deras liv. En total, förlamande och – skall det visa sig för hans del – förgörande ensamhet. Runt honom luktar en ensamhet lika bitter som döden; han har ingen annan människa att andas i takt med. Men en slags styrka, eller kanske tröst, tycks han i likhet med många andra sökande gossar i olika åldrar hitta i Ulf Lundells låtar. (Ungefär som er okände Bokhållare). 

Den enda person han träffar regelbundet är en kvinnlig terapeut. Med henne delar han sina tankar om sitt liv som det nu är och det svek en ung flicka han träffat för åratal sedan enligt hans mening utsatt honom för. Någon hjälp tycks hon emellertid inte vara. Jag uppfattar det mer som att hon i deras återkommande samtal hjälplöst och osorterat förmedlar lite läsefrukter hon inhämtat från litteraturen under sin utbildning. Något stöd för honom är hon hursomhelst inte där hon sitter och tittar på honom med en inkännande min. Urban fantiserar under deras samtal egentligen bara om henne - vad han ska ta upp nästa gång de träffas, vad hon gjort kvällen innan, varför hon tycks vara tröttare än vanligt, varför hon har mörka ringar under ögonen. Och skälet är ju enkelt: i hans förvirrade fantasier har hon knullat sig trött med en riktig man. Och inte en sådan som Urban. Men en sak slår rot i honom. Det är något denna terapeut sagt om han inte är ämnad att vara ensam.

Det hämpar sig då att han på Kungliga Biblioteket träffar på en kvinnlig doktorand som efter ett tag gör det man mycket väl kan göra när två människor efterhand nickat lite igenkännande till varandra, dvs. frågar om de två inte kan dricka en kopp kaffe tillsammans inne på KB och efter ytterligare ett tag om han inte kan komma hem till henne och dricka ett glas vin. Normala saker människor emellan således men som Urban förstås övertolkar. Han klarar helt enkelt inte av sådana vanliga uttryck för en oskyldig samvaro mellan en man och en kvinna Och så sviker som han tycker också denna kvinna honom. Han var, känner han då, trots allt ämnad att leva och vara ensam. I det allt djupare mörker som efterhand blivit hans liv kan han därför nu helt enkelt inte navigera. Han tar sitt liv.

Lugnet är inte, om någon nu skulle tro det, en bok för fågelskådare, Men väl en bok för den som orkar se in i en annan (fiktiv) persons efterhand blanka och tomma själ, mörk och sugande som ett svart hål. Det är en bok om en ensamhet så tärande och blödande att allt tycks stumna runt huvudpersonen. En stark bok. En bok du, min okände läsare av denna blogg, inte kommer att glömma. Efterglöden är stark. Jag gav den fem stars av fem i betyg. 

xxx

”Jag bläddrade förbi filmrecensionerna och summeringen av det gångna popåret och stannade vid dödsannonserna, drogs till dem i varje tidning jag fick framför mig som man dras till ljuset längst bort i en mörklagd korridor. Läste spalt upp och spalt ner, namn för namn, sörjande efter sörjande, änkor och barn, datum och årtal, verser och hälsningar. Sökte ledtrådar till dödsorsaker och räknade fram medellivslängden till 79,1 år. Som ett tvång. Som om en sorg hade blivit bosatt i mig och måste bli påmind om att den levde”.

…

”Och jag? Varför kunde jag aldrig bli som de, dricka öl och gå på fotboll med kompisar, festa halva natten, bjuda laget runt i baren? Varför skulle just jag sitta ensam på en bänk någonstans med Rainer Maria Rilke eller Pär Lagerkvist i knät och vänta på att en fotomodelliknande konstnärsbohem i trätofflor ska komma fram och fråga vad jag läser för något, säga att det låter väldigt intressant och be mig berätta allt jag vet om det som kallas längtan?”

…

”Om en epidemi drabbade oss och tusentals dog. Om tåget jag satt på störtade utför ett stup. Om huset började brinna eller bussen krockade. Vem skulle jag ringa och berätta att jag har klarat mig, att det inte är någon fara?”