Aase Berg - Haggan.

Först som sist: Är Haggan av Aase Berg en autofiktiv roman? Ja, det trodde jag länge, faktiskt ända till bokens sista sidor. Men så råkade jag då läsa en intervju med Berg där hon tydligt förnekar att så skulle vara fallet. Och vem är jag då att påstå motsatsen. Alltså: Aase Berg har skrivit en roman om förhållandet mellan de på var sitt håll gifta Thelma och Victor, deras kärlek, Victors gränslösa svek mot henne när han till slut väljer att stanna i sitt konventionella äktenskap och den fullt berättigade förtvivlan och bitterhet Thelma då känner; hur hon blir den hagga som dricker bitterhetens kalk i botten och spyr ut sin galla över honom och hans liv, inkl. hans späda hustru. Och hennes katt.

Fru Berg. (Foto: Caroline Andersson). 

Men vad är då en hagga, måste jag faktiskt fråga mig. Enligt Svenska Akademiens ordlista en ”obehaglig äldre kvinna”, enligt dess Ordbok ”en frånstötande kvinna” och enligt Synonymordboken bl.a. ”häxa, xantippa, megära och satmara”. Och enligt Aase Berg, tror jag hon menar, en kvinna som med tanke på omständigheterna har all rätt i världen att vara bitter över en mans svek och önska honom och hans fru dit pepparn växer och dessutom göra detta känt för all menighet i fosterlandet genom att i en roman hänga ut honom i all hans ynkedom och svaghet. Och detta alltså med all rätt.

För romanens Victor är en feg stackare. Han och Thelma förälskar sig och lovar varandra en gemensam framtid. Thelma skiljer sig från sin man och Victor lovar att göra detsamma från sin fru och de två tycks ha alla förutsättningar att leva ett gott gemensamt liv – inte minst, blir läsaren påtagligt medveten om, sexuellt. Det är en hel del explicita samlagsskildringar i boken men det är väl så det är, erinrar jag mig faktiskt själv från egen tidigare erfarenhet, när den förbjudna kärleken är ny och varm och världen tycks ligga öppen framför en. Men så händer det som inte så sällan händer i dylika fall – den bistra verkligheten tränger sig på. Victor börjar tänka på sin lilla söta fru. Victor tycker sig behöva fundera på sin och Thelmas relation. Victor vill behålla vigselringen på. Men Victor vill förstås fortsätta knulla med Thelma, men det vill nu inte Thelma utan ställer honom i stället inför det självklara valet – hur fan vill du ha det, blir frågan, mig eller henne. Och den fege fan tvingas göra sitt val. Haggan kräver uppriktig kärlek och det tycks Victor när allt kommer till kritan inte riktigt veta vad det är.

Om allt detta har Berg skrivit en intellektuell och resonerande text. Men rasande. Tonen i boken är allvarlig, klok, eftertänksam och dessutom välskriven. Och alltså härligt tilltalande rasande, ibland närmast aggressiv. Men språket är hela tiden läsvärt och – höll jag på att säga – njutbart med trovärdiga och målande bilder (”Graden på bedrägeri är måttet på äktenskapets kroppstemperatur. Nära nollpunkten och under den, där kan man faktiskt ljuga och bedra hur mycket som helst”). Det är för läsaren tydligt boken igenom att den är skriven av en författare som till fullo behärskar sitt instrument. Språket och bilderna – inte så sällan närmast poetiska - öppnar sig ibland närmast som avgrunder för den som vill och vågar se och jag tror att Bergs tanke med boken kan vara syna patriarkatet, förtydliga strukturerna. Att visa för oss att detta patriarkat inte är en anonym massa utan faktiskt består av individer. Sådana som Victor och alla hans kompisar. Som kanske också mig och dig, min okände ev. manlige läsare av denna blogg.

Jag uppfattar det också som att Berg med sin bok vill skriva in sig i raden av andra kvinnliga författare som sätter patriarkatet under lupp och som också skrivit viktiga böcker om detta och det finns därför i den referenser till författare som Berg hakar fast sina egna resonemang i. På så sätt blir Thelmas erfarenhet av en mans svek därför inte bara till en beskrivning av en enskild kvinnas bitterhet utan vi kan se en större bild av kvinnlig erfarenhet. För mig kändes det viktigt att inte bara Lena Andersson utan också Maja Lundgren och Carina Rydberg i boken lyfts fram som de viktiga och angelägna författare de är.

Jag skrev tidigare att jag uppfattar Bergs text som intellektuell och resonerande. Så är det. Men allt hon skriver fattar jag fanimig inte. Varför? För att jag inte drabbats av en haggas bitterhet? Nej, för det har jag om än nu för länge sedan (och av nu också för mig begripliga skäl). För att jag inte håller med i det jag gissar Berg vill säga i de för mig dunkla avsnitten av boken? Kanske. För att jag är gammal och trög? Säkert. Men en sak vet jag i vart fall, eller snarare två. Det ena är att boken borde läsas av alla män och kvinnor som har en någorlunda seriös inställning till sin relation med sin partner – läs och begrunda blir mitt enkla råd. Det andra är att jag ger boken fem stars av fem i betyg – och önskar den många läsare. I den intervju med Berg jag nämnde i början av texten läser jag att hon planerar en trilogi om kvinnliga erfarenheter – Haggan är del ett, del två skall handla om moderskap och del tre om medberoende. Ska bli spännande att läsa. 

xxx

”Thelma och Victor är i början. De är bara i början. Hon kan formen på hans triceps, vet värmekänslan av hans mjuka mage knådande mot sin. De vet allt om varandras öppningar. Men de vet ingenting om det slutna. De vet ännu ingenting om varandras ensamhet”.

”En man lämnar aldrig sin bekvämlighet. Hela hans väsen utgår från medhavda rättigheter. En man förväntar sig: världsherravälde, vård och omsorg. Världsherravälde skaffar han själv, i rivalitet med andra män. Vård och omsorg finns det personal för: kvinnorna. Män sviker alltid. På ett eller annat sätt kommer de att svika”.

”Världen är konstruerad för att män ska uppnå frihet. Den manliga friheten har i årtusenden stövlat runt i safarihatt, lagt beslag på territorier, startat krig, skrävlat käften ur led, sett till att ligga och att äga pengar, allt medan den lyckats undvika hushållsarbete och vardagslogistik. Hur kvinnor skapat frihet under tiden vet vi mycket litet om”.