Nina Wähä - Testamente.

I det fjärran Tornedalen – på dess finska sida förstås – utspelar sig på 1980-talet de märkliga händelser som Nina Wähä närmast kameralt återger i Testamente. Och då tänker jag på det yttre händelseförloppet. Vad som rör sig i hjärta, njurar och sinnen i den märkliga familj som det mesta rör sig om vet inte jag riktigt. Och knappt heller Wähä, efter vad jag tror när jag nu kommit igenom de knappt 450 sidor som Wähä fått ihop.

En sak är i vart fall klar – boken handlar om den dysfunktionella familjen Toimi som består av mamma, pappa, tolv levande och två döda barn samt därtill ett antal partners av olika kön och ålder. Samt ävenledes en fet oduglig poliskommissarie. Och en advokat. Äktenskapet är olyckligt, barnen i varierande grad skadade av sin uppväxt där fadern, han heter Pentti, drar olycka över inte bara sina barn utan även sin fru och faktiskt också sig själv. Och så dör han, innebränd när hans bostadshus brinner ner till grunden – mördad eller inte, blir då den fråga som Wähä ställer till oss, barnen, Penttis fru Siri – som under bokens gång blir fd fru – och förstås polisen.

Får vi då ett svar på denna ödesfråga. Nej, säger jag. Eller: nej, tror jag. Eller snarare: visst får vi väl det. Men frågan borde väl egentligen formuleras såhär: vem mördar den arme Pentti? Och där blir i vart fall jag svaret skyldig.

Blir man som läsare av Testamente då i grunden engagerad i denna ödesfråga. Nej, inte jag i vart fall. Wähä snurrar på i sin story och beskriver på olika sätt alla de stackars levande barnen som möjliga mördare och jag är fanimig inte man att klura ut vem av dem som kan ha kastat in tändstickan i huset när Pentti ligger och sover sin ondskefulla sömn. För inte är det väl den fd frun och nu lyckligt skilda Siri. Ja, jag vet inte, måste jag erkänna.

Men vad värre är – jag bryr mig inte. Och det måste ju uppfattas som ett misslyckande för antingen författaren Wähä eller mig som läsare. Sannolikt det senare. För, läser jag på nätet och främst då vad olika skall vi kalla det bloggkollegor skriver, boken tycks vara uppskattad. Själv ger jag den bara två stars av fem och mig själv som läsare en star. Så illa är det.

Så illa är det, alltså. Men med det sagt så finns det visst delar i boken som är berörande. Jag tänker för min del särskilt på de kapitel som specifikt handlar om den stackars Siri och när den likaledes stackars Pentti skriver sitt sk testamente. I en annan tid och under andra förutsättningar skulle kanske, förstår man då, livet möjligen kunnat utvecklats annorlunda för dem. Möjligen. Och visst kan man som läsare stundtals fängslas av alla de dunkla hemligheter som blottas i den labyrint som Wähä ger oss och som jag har svårt att hitta ut ur. Men det räcker inte. Inte för mig. Det är för mycket i en boks bärande element – som intrig, språk, personbeskrivningar, miljöbeskrivningar – som skaver. Eller snarare: saknas.