Eva-Marie Liffner - Vem kan segla.

Eva-Marie Liffner är enligt min mening en av våra bästa författare. Hon är en drygt 60-årig journalist som, allt enligt Wikipedia, arbetar på Göteborgs-Tidningen, vilken numera är en västsvensk edition av Expressen, och har sedan debuten 2001 gett ut sex romaner – samtliga i hög grad läsvärda, särskilt, vill jag påstå, Blåst! som kom 2016. 

(Foto Daniel Pedersen)

Har du, min okände läsare av denna blogg, ännu inte läst något av Liffner är det den jag tycker du skall börja med. Du hittar hela min kommentar på min blogg, men jag skrev om den bl.a. så här: ”För Blåst! är ett högkvalitativt kraftprov där Liffner på ett klart, skimrande och också överlägset bländande språk ger oss en saga och en skröna och en i bästa mening övertygande berättelse. Vi får följa med på en resa över tid och rum, över både det vi kan förstå och det vi inte kan förstå, det vi kan veta eller bara ana – men också, tilltalande nog, över det helt obegripliga. … Här saknas inget. I själva sin story, sin berättelse, blandar hon kända fakta om systrarna Brontë (Emily levde mellan 30 juli 1818 och 19 december 1848) och JRR Tolkien (som levde mellan 3 januari 1892 och 2 september 1973) med både möjliga och säkert också en del omöjliga sidohistorier och också med återkommande rena – och härliga – fantasyinslag. … Men själva berättelsen då, det man skulle kunna kalla romanens intrig, Ja, förenklat till in på av en sumpråtta avgnagt ben handlar den (får man nog säga) om huruvida ett möjligt men förstås hemligt och bortgömt (sic) bokmanus av Emily Brontë kommit i händerna på Tolkien och på vilket sätt detta i så fall påverkat språk och handling i hans stora epos Sagan om ringen (eller om man så vill Ringarnas herre)”. Ja, så skrev jag och mer därtill och gav förstås boken fem stars av fem i betyg. Något annat var inte möjligt.

Liffner har för sina romaner fått en hel del priser och också varit nominerad till Augustpriset två gånger och Nordiska Rådets litteraturpris en gång, dock inte – jag är fortfarande förvånad över detta – för Blåst! Nå. Nu har hon gett ut en ny bok – Vem kan segla.

Det yttre händelseförloppet är förhållandevis enkelt. Den berömde skeppsbyggaren och viceamiralen Fredrik Henrik af Chapman ligger som det verkar döende, eller i vart fall sjuk, i sin säng hemma i Karlskrona. I korta kapitel berättar han om sitt liv och leverne för i första hand en tjänsteflicka. (Föga anar han förstås att han för vår tid väl mest ska bli ihågkommen som namnet på ett vandrarhem i Stockholm. Bitter är historiens gång). Tiden verkar vara runt sekelskiftet 1800. En hel del är säkert sant i det han berättar, men mycket kanske inte efter vad det verkar och en hel del inte alls. För jag uppfattar berättelsen som i mycket en fantasi, en skröna med verkligheten som en bärande skugga. Tonen är oftast lätt – dock förstås inte när vi t.ex. får läsa om levande döda och bittra hemligheter -, språket som alltid hos Liffner utmärkt med bilder och uttryck som skapar ett stämningsläge som passar berättelsens olika delar som hand i handske. Inte minst när vi som läsare tycker oss höra tidens ålderdomliga svenska.

Men hur mycket är då sant, dvs. korrekt enligt af Chapmans levnadshistoria? Tja – jag vet inte, men vem bryr sig. Liffner har inte skrivit en biografi utan en roman som det är ett äventyr att läsa. Mycket i det litterära greppet påminner om det i Blåst! även om både handlaget och den rent litterära konstruktionen är något enklare, kanske mer lättläst men ändå, det vill jag verklige betona, nästan lika bra. Vem kan segla är kort sagt en bok som sätter läsarens fantasi i rörelse och om hur många böcker kan man säga det? Undrar jag.

För här läser vi om sådant som alltså kan vara sant – t.ex. hans kontakt eller kanske relation med Ulrika Eleonora – och sådant som inte kan vara det – t.ex. när han som ung tycker sig se Atlantis, när han möter döda soldater på De dödas ö Toteninsel eller som när den mystiske kvinnliga smeden skor om hans häst vid ett tillfälle. Allt, både det som kan vara sant och det som rimligen inte kan vara det och det som absolut inte är det, skrivet på ett sätt som gör att det verkar trovärdigt och inte bara en gammal mans fantasier på kanske dödsbädden. Det är väl bara tjänsteflickan som på unga personers vis ibland ställer sig lite undrande. Läsaren står dock hela tiden på den gamle af Chapmans sida. Åtminstone jag.

Som ett omkväde finns av och till i berättelsen inskjutet strofer från den gamla folkvisan Vem kan segla förutan vind. En visa som vi väl alla sjungit sönder som små ovetande barn och festskrålande vuxna. Men här fyller den med sin mollton en litterär funktion, vill jag påstå, utan att för den delen riktigt förstå det som tjänsteflickan påstår om den på boken sista rader. ”Så här är det ...”, säger Maja. ”Utan vind ror man. Utan åror seglar man, och då man väl seglar, på läns och med den goda bidevinden i ryggen, ordnar det sig alltid med vännen. Det har han ju själv märkt av här i livet, herr af Chapman, inte sant?” ”Jo, så är det nog”, säger jag. ”Alldeles säkert är det så.” Kanske det säger jag. Vem vet. Men ett vet jag och det är att jag ger Vem kan segla fyra stars av fem i betyg.

…

Vem kan segla förutan vind?

Vem kan ro utan åror?

Vem kan skiljas från vännen sin

Utan att fälla tårar?

Jag kan segla förutan vind.

Jag kan ro utan åror.

Men ej skiljas från vännen min

Utan att fälla tårar.

XXX

”Och det var just så de svenska herrarna tänkte sig Blekinge: som en välskött täppa, en örtagård för de rara växter som vägrat gro villigt någon annanstans. Mullbärsträd, tobak och oranger. Det var bara blekefolket som var sturigt och opålitligt, där var kruxet. Under gråkoltarna bar de ännu danska kappor och det kan vara farligt. Trots det njöt jag av färden.”