Caterina Pascual Söderbaum - Sonetten om andningen.

Skulle ett författarskap som bara omfattar två utgivna böcker kunna ingå en svensk litterär kanon, om vi nu hade haft någon. Ja, i vart fall om vi talar om Caterina Pascual Söderbaum. Hon föddes 1962 i Katalonien med svensk mamma och spansk pappa och dog redan 2015 och gav bara gav ut två böcker – Sonetten om andningen 2001 och Den skeva platsen 2016, dvs. postumt. För novellsamlingen Sonetten om andningen, som nu som en ren och skär kulturgärning getts ut i en nyutgåva av Bonniers och som jag kort skriver om här, fick hon Sveriges Författarförbunds välrenommerade sk katapultpris och för Den skeva platsen postumt Sveriges Radios romanpris. Förutom sitt författarskap var hon också verksam som litteraturvetare, tolk och översättare. Som översättare var hon mest intresserad av att till spanska och katalanska översätta både svenska och engelska författare, t.ex. för vår del Selma Lagerlöf, Kjell Westö, Peter Englund och inte minst Steve Sem-Sandberg. Vill du veta vad jag skrev om Den skeva platsen kan du göra det här: https://kennethbokhallaren.blogspot.com/2017/02/caterina-pascual-soderbaum-den-skeva.html

Pascual Söderbaum. (Jag hittar ingen uppgift om fotograf).

Men vad om Sonetten om andningen? Novellsamling skrev jag – bättre skulle nog vara att säga att denna till omfånget tunna bok snarare består av fyra olika sparsmakade berättelser som tillsammans bildar en slags helhet. Men en helhet som i sin gåtfullhet inte utan vidare låter sig genomskådas och inte heller lätt kan ges en samlad beskrivning. Mer än kanske att de i någon mening måste anses handla om livet och döden och kanske kärleken och, vill jag har sagt, både till sina delar och till sin helhet är litterärt högtstående. Vi läser en författare som tycks vara noggrann i sitt uppsåt, i sitt sätt att närma sig läsaren, och som därför måste få samma noggrannhet tillbaka av oss. De fyra berättelserna verkar vara sammanbundna, eller kanske skall man säga sammanknutna, av återkommande detaljer och sitt tema och kräver just den långsamma läsning som alla goda böcker förutsätter för att kunna ses. Det är som att de då andas tillsammans med oss.

Har jag nu med denna kryptiska text skrämt bort dig, min okände läsare av denna blogg, från att närma dig Pascual Söderbaums böcker? Men det kan förhoppningsvis inte vara möjligt när du nu får veta att jag ger Sonetten om andningen fem stars av fem i betyg. Precis som jag gav Den skeva platsen. De finns båda i bokhandeln och på ett bibliotek om du nu har turen att bo någonstans där sådana fortfarande finns. Bor du i Stockholm är det säkrast att du skyndar dig innan kulturborgarrådet Jonas Naddebo av besparingsskäl lagt ner dem. Annars finns ju som alltid våra antikvariat.

Katarina Frostenson - K.

Jag har till denna stund läst tre böcker som i någon mening berör Svenska Akademin och vad som skett inom och utom den under de senaste åren. En av dessa kan lämnas därhän av kvalitetsskäl, nämligen den av två journalister skrivna Svenska Akademien – makten, kvinnorna och pengarna (men läs gärna här om du vill: http://kennethbokhallaren.blogspot.com/2019/09/christian-catoneris-och-knut-kainz.html). En handlar väl mer perifert om Akademien, men är mycket läsvärd ändå och jag tänker då på Horace Engdahls De obekymrade (som jag skrivit om här http://kennethbokhallaren.blogspot.com/2019/08/horace-engdahl-de-obekymrade.html). Och nu alltså den som denna text skall handla om: Katarina Frostensons bok med den korthuggna titeln K.

Frostenson (Bild DN - hittar ingen uppgift om fotograf).

Vem Frostenson är behöver väl inte närmare beskrivas. Men jag gör det ändå. Poet, förstås, med en omfattande utgivning sedan debuten 1978 men också dramatiker, översättare och librettist. Många strängar på den högkvalitativa lyran således. Prisbehängd är hon också. Gift sedan länge med den sk kulturprofilen Jean-Claude Arnault. Och så detta med Svenska Akademien. Invald redan 1992, men då hon sedan våren 2018 förklarat att hon inte längre ville/kunde vara verksam där blev hon, illa trängd mellan olika sköldar, beviljad utträde i januari 2019. Skälet är ju välbekant för de flesta och är en utlöpa av händelseutvecklingen kring hennes man och vad han troligen har gjort i och med sin koppling till Akademien (möjligen läckt Nobelpristagares namn till utomstående och därtill varit allmänt gränslös) och hans olika förmenta och reella kvinnoaffärer (han blev ju senare dömd för våldtäkt i två fall) men också vad som skett inom den av en del uppskattade kulturföreningen Forum (där jag själv by the way varit en gång utan att bli så värst imponerad av vare sig lokalen eller programmet den kvällen, måste jag säga). Frostenson var formellt delansvarig för verksamheten där. När så allt efterhand lades samman blev det till slut för mycket för såväl henne som Akademien och, enligt uppgift, också dess höge beskyddaren konungen.

Nå. Om vi nu skall gå över till boken. Först som sist: hur vill Frostenson själv att den ska läsas eller uppfattas? En vägledning kan vi kanske få av texten på baksidan av boken. Där skriver förlaget Polaris, som är samma förlag som gett ut de två journalisternas bok: ”K är en berättelse från en tid i landsflykt undan förföljelse och förtal, i november 2017 till maj 2018. Utifrån händelser under färdens gång reflekterar ”K” med olika resekamrater kring en kabal, kring kollektiv, kriser, kamp och stor kärlek”. Så vill man marknadsföra boken. Men hur väl stämmer det?

Frostenson själv återkommer i boken till fler tänkta saker och ting som alluderar till bokstaven K – t.ex. Katarina, kaos, katharsis, känslor, konst, kultur och mer därtill. Men själv undrar jag om hon inte i första hand tänkte på Josef K, ni vet personen i Kafkas Processen. Han som utan att veta varför blir ställd inför domstol för att till slut möta döden. Detta alltså att utan få veta vad han anklagas för och utan att försvara sig. Just att inte försvara sig mot orättfärdiga anklagelser upplever Frostenson, som jag uppfattar det, viktigt och centralt också för henne. Jag tror därför faktiskt att Frostenson i någon mening identifierar sig med Josef K och andra som befunnit sig i en motsvarande situation att bli anklagad och kanske fälld för något utan grund och därtill utan att (kunna eller vilja) försvara sig. Detta menar hon i vart fall själv stämmer på hennes upplevda situation. Hon nämner i boken ett par andra kulturpersonligheter som råkat ut för något liknande. Hennes anspråk är inte små, således. 

Samma sak när hon identifierar sig med andra stora personligheter och intellektuella som tvingats i långvarig landsflykt, som hon menar att också hon och hennes man blev under den tid på ett par månader boken beskriver. Hon nämner bl.a. Strindberg, Almqvist och Bergman. Vad säger det om Frostensons personlighet? Kanske att hon lider av en viss hybris, skulle jag föreställa mig. Eller åtminstone att hon försöker skriva in sig i andra konstnärers öde. Själv menar hon förstås att både hon och hennes man, och detta återkommer hon till upprepade gånger, oförskyllt och utan grund blivit utsatta för groteska överdrifter, lögner och förtal. Vilket dessutom lett till att deras gemensamma livsverk Forum måst upphöra. Detta är ju den subjektiva sanningen. Men vad är den objektiva?

Ja, jag vet ju inte. Men boken är i vart fall ett rasande försvarstal för sin och hennes mans sak, men i långa stycken inlindat i och dolt inom en slags intellektuell dimbildning. Frostenson låter oss läsare boken igenom försöka vandra tillsammans med henne i främst den europeiska intellektuella elitens fotspår - själv trampar jag hela tiden snett måste jag säga - när hon relativt omfattande och ingående skriver om och beskriver vad hon genom åren gjort och tänkt och skrivit, främst då utanför Akademien, men nästan inget vad hon tyckt och tänkt och gjort inom den. Hon vill också få oss att tro att hon är och var den väna flickan som hellre tittade ner i bordet än gick i konflikt. Och detta inte minst när allt till slut skärpte till sig och allt ställdes på sin spets. Stämmer det? Ja, inte vet jag. Det verkar dock menar jag mindre troligt. Jag vet ju att andra med insyn i vad som skedde tycker annorlunda.

Och varför, det måste man som läsare på allvar fråga sig, hånar hon återkommande personer som agerat inom och utanför Akademien. Att Sara Danius, som inte nämns med namn i boken utan bara med mer eller mindre märkliga omskrivningar, och andra inom Akademien klarar detta är väl troligt. Men varför hon så tydligt, kraftfullt och återkommande ifrågasätter kvinnorna i Matilda Gustafssons artikel i DN, de beskrivs t.ex. som avundsamma megäror (slå upp i SAOL om du behöver …), känns inte bara helt fel utan också märkligt främmande för att komma från en i andra sammanhang intellektuell och resonerande person.

Det finns i boken bara bitterhet, ingen självrannsakan, ingen eftertanke, ingen beskrivning av att också hon – och inte bara de andra som varit delaktiga i vad som hänt – kunde agerat annorlunda. Ibland blir man bara förskräckt. Som när hon efter att ha beskrivet ett tacktal hon höll i samband med att hon tilldelades Tegnérpriset och då tydligen reflekterat kring bokstaven S och närvaron av just den bokstaven i Tegnérs verk, går till ett (förnyat) märkligt angrepp mot Akademien. Hon skriver då bl.a. ”Nu står S för skräckvälde, för Sveden (sic). Stortorget. Svenska Akademien, Ständiga Sekreteraren. De förkortas SA, SS. SD”. Varför, blir frågan, måste hon oupphörligt och frekvent skända dem hon upplever som sina fiender? ”Vilken fest för gamarna på det svenska kalhygget”.

Kärleken till sin man beskriver Frostenson på ett helt annat sätt och som både mångårig och djup. Denna beskrivning förtjänar all respekt. Den skiljer sig av naturliga skäl från den som vi fått oss till livs genom spekulationer i framförallt pressen. Den är subjektivt helt trovärdig. Men hon är inte aningslös eller utan vetskap om andra sidor av honom och hans liv - ”Du skulle aldrig skada eller förnedra någon. Du har aldrig våldfört dig på någon människa. Våld finns inte i din varelse, i din natur. Du må ha irrat i natten, vandrat vilse, låtit dig föras hän och inte alltid varit helt sedesam. Men tvingande eller våldsam, aldrig”. Så kan bara en kvinna skriva som på djupet älskar sin man med de fel och brister hon känner och vet att han har. Det finns en slags hudlöshet och närhet dem emellan och också en trofasthet som känns genuin och ärligt beskriven. Jag vet att du ”inte alltid varit helt sedesam”, jag har hört att du offentligt anklagas för ”oönskad intimitet” gentemot andra kvinnor, men även om detta nu skulle vara sant, så har vi så mycket annat gemensamt. Jag älskar dig ändå. Så måste hon tänka. Och i hennes beskrivning låter det trovärdigt. Men det är en beskrivning av deras kärlek och av deras förhållande. Inte av mitt eller kanske ditt, min okände läsare av denna blogg. Men vem av oss är satta att döma eller ifrågasätta?

Den som köper boken i hopp om att få läsa en mer sammanhållen beskrivning av händelseförloppet inom Akademien det bistra året 2018 kommer att bli besviken. Frostenson har inte haft den ambition och framställningen blir därför i det avseendet rapsodisk och med ibland grälla övertoner. I stället uppfattar jag boken som en ren överlevnadsbok – hon måste ha känt sig på djupet förorättad och kränkt av vad som skedde och på vilket sätt det diskuterades inom och utom Akademien. Jag tror hon primärt skrev det som senare kom att bli boken K helt enkelt för att mest för sig själv ställa samman olika skeenden och händelser inte bara det senaste året utan också åren eller decennierna dessförinnan och för att därigenom kunna se och förstå sammanhang, se vad som är och var viktigt. Tror jag. Då kan det kanske också bli obegripliga övertoner i beskrivningen av en del händelser och personer som nu när boken finns i läsarens hand förvånar mig och säkert fler, men som uppenbarligen var nödvändiga för henne att sätta på pränt. Skiten måste helt enkelt ut, tänker jag, utan att för den delen acceptera hennes skrivsätt och omdömen. Här har förlaget ett stort ansvar som jag faktiskt är tveksam till om man tagit på ett korrekt sätt. Hon skriver också om vilken betydelsefull roll vissa personer haft och fortfarande har för henne och hennes man och hur vännerna tog emot dem i den kris de hamnade i. Det är trösterikt att läsa. Långt ifrån alla av dessa personer är namngivna, men de finns. De fanns då, de finns i hennes liv nu och säkert för framtiden. Det är till dessa vänner ”som räddade våra liv – ni vet vilka ni är” hon tillägnar boken. Bland dem finns ”H. Riddaren”.

Detta är en bok som jag inte gärna vill betygsätta. Läs den om du så vill. Men jag vill ändå ha sagt att boken – och därmed Frostenson - skulle mått bra av att ha haft en ansvarsfull förläggare eller redaktör, eller kanske tom ett annat förlag, nu när Frostenson själv, som jag ser det, i viktiga avseenden fallerar. Man kan faktiskt inte skriva vad som helst ens om dem man uppfattar som sina fiender.

(Just den dag jag lägger ut detta på min blogg läser jag i DN – som Frostenson sannerligen inte har några goda ord om i sin bok – att Skatteverket efter prövning av Forums räkenskaper beslutat att Arnault i skatter och avgifter skall betala 64 000 kronor och Frostenson 5 700 kronor. Skälet är att man försökt göra avdrag för sådant som inte primärt haft med kulturscenens verksamhet att göra. Samtidigt ska vi ju komma i håg att Ekobrottsmyndighetens förundersökning lagts ner med motiveringen att en eventuellt fällande dom inte inneburit någon ytterligare straffpåföljd på det straff Arnault redan dömts för. Vem tror att sista ordet är sagt i denna fråga?)

xxx

”Att försöka skriva akademiskt var som att befinna sig i en ständig skuld, att inte vara tillräckligt noggrann; att oavbrutet riskera att missa något, att fela. Att fåfängt tampas med ”notapparater”. Att skriva poesi kräver tålamod och exakthet men här är friheten lika stor som mödan; den friheten är i det närmaste ändlös.”

Amanda Svensson - Ett system så magnifikt att det bländar.

Amanda Svensson har – måste man väl säga – varit nära centrum av det litterära Sverige sedan i början av 2000-talet från när hon som 17-åring var med i finalen av Lilla Augustpriset. Nu är ju det ”litterära Sverige” inte så särdeles stort så det är ju ingen direkt trängsel där, men ändå. Jag har för min egen del följt henne allt sedan den egentliga debuten 2008 med Hey Dolly över Välkommen till den här världen och Allt det där jag sa till dig var sant fram till hennes nu aktuella bok Ett system så underbart att det bländar och hela tiden undrat när hennes mer publika genombrott ska komma. Kanske nu med Ett system så underbart att det bländar. I så fall inte en dag för tidigt.

Amanda Svensson (Jag hittar ingen uppgift om fotograf). 

Det är en komplex bok med till synes många irrgångar och många sidospår – precis som det ska vara i en en god och läsvärd bok. Det finns i den, som i allas vårt eget levandes liv, saker och händelser som kan förefalla obegripliga eller svårbegripliga. Och precis som det kan vara svårt att omedelbart se sammanhangen i det som är vår egen pågående vardag, så kan det också vara svårt att omedelbart se varje händelse som händer bokens personkrets som meningsfull. Men som vi alla, om vi bara stannar en stund och lyfter blicken från vardagen, plötsligt ser vad alla andra redan sett och förstått när det gäller oss själva, precis så är det för läsaren av romanen. Men bara om vi har en höjd beredskap för det som kan vara betydelsebärande i det som vi initialt uppfattar som dunkelt, förvirrande eller kanske meningslöst. Som det ska vara i ett ambitiöst romanbygge.

Men så här är det. I den lilla staden Lund föder 1989 en mamma, tillika präst i Allhelgonaförsamlingen, trillingar, vilket ju i sig är en remarkabel händelse. Barnen kommer att döpas till Sebastian, Clara och Matilda. I samma stund och på samma sjukhus föder en annan mamma en dotter som kommer att heta Violetta. Dessa fyra blir navet i romanen. Dessa fyra och också alla de möter och allt de gör senare i livet. Men hur var det nu – kommer efterhand att bli en essentiell fråga för inte minst de fyra barnen men nog även för trillingarnas mamma och kanske deras frånvarande pappa – blev inte en av trillingarna under den kaotiska förlossningen utbytt mot en annan, utbytt mot Violetta? Jo, säger jag redan nu, så var det nog. Men vem blir då frågan.

Långt senare i livet – och då är barnen vuxna - när det genom trillingmammans tvetydiga hummande om saken blev relativt klart för trillingarna att en av dem sannolikt inte är syskon med de två övriga blir det av begripliga skäl viktigt för var och en av dem att försöka förstå – och acceptera – vem av dem det kan vara. Efter sitt hummande och mumlande förblir mamman tyst om saken. Alla tre tror att man är den utbytta, men efterhand som romanen löper på i sina dunkla och intressanta spår blir nog Sebastian den som mest och tydligast tror att det är han och detta inte minst av det skälet att han redan som ung kommit att träffa flickan med namnet Violetta, förälskat sig i henne och inte tyckt annat än att det är lite originellt att de råkar vara födda samma dag och samma år och på samma sjukhus. Efterhand blir Violetta sjuk i anorexia och tar också livet av sig och tillvaro mörknar för inte bara Sebastian utan också hans två syskon. Och för romanen.

Foto av Francesca Woodman, som spelar en viktig roll i romanen. 

Exakt vad som Svensson låter hända de tre levande syskonen överlåter jag till romanläsaren att själv ta reda på eller - kanske snarare – försöka lista ut. Men det som sker i romanen är obrutet intressant – men invecklat, troligt, inte troligt och med ett mångförgrenat händelseförlopp men alltså hela tiden läsvärt. Givet att du inte bara har ditt eget läsminne påkopplat hela tiden – i annat fall kommer du antagligen att gå vilse i romanens intrig, och vem vill det – utan också tycker att Svenssons magnifika skrivsätt med blandning av poetiska inslag, burleskerier, hemskheter, svårtydda händelseförlopp och kanske galenskap kan vara något för dig. Liksom att man kan acceptera att snart sagt alla romanfigurerna, förutom de redan nämnda, tycks ha en eller annan koppling till varandra. Tror jag. Men – om du, min okände läsare av denne blogg, ett ögonblick skulle vara orolig, så kan jag väl avslöja att romanen slutar lyckligt, om än överraskande. Lyckligt åtminstone för de flesta, men kanske inte fullt ut för den moraliska apan Bernarda. (Mer säger jag inte om henne).

Och frågan kvarstår förstås om Sebastians chef på det märkliga institut i London där de båda arbetar lyckats i det uppdrag han säger sig fått av Her Majesty the Queen, nämligen att ”lösa hela skiten” - dvs. ”Meningen med den mänskliga existensen, om själens existens, universums eventuella slutpunkt, om människan är född ond eller god, allt det där”. Jag låter svaret vara öppet.

Men en sak vet jag – Ett system så magnifikt att det bländar kan bara bara få fem stars av fem i betyg. Andra ger den säkert en av fem. Men vad vet om den saken – när jag inte ens är riktigt säker på vad som händer i romanen.

PS.

Jag ser i detta nu - en tid efter att jag skrivit min kommentar - att Amanda Svensson tilldelats P O Enquists pris med följande motivering: "I sin nya roman skildrar Amanda Svensson med humor och allvar hur det finns system för galenskapen och galenskap i systemen. Det är ett vindlande verk som etablerar henne bland de stora berättarna med de egna rösterna". Jag kunde inte sagt det bättre själv. 

xxx

”Det hade, som i varje ung Lundagosses liv, naturligtvis funnits en tid då Sebastian drömt om att bli läkare – en dröm som han under sina tidiga tonår närt och vårdat med samma blinda desperation med vilken man vattnar en planta vars rotsystem redan förtorkat. Inte förrän ha såg ett avsnitt av den i slutet av 00-talet våldsamt populära teveserien Grey´s anatomy insåg han att läkaryrket, så som det kommit att utvecklas under 1900-talet, lika mycket var en själavårdande syssla som en diagnostisk. Sebastian ville inte vårda själar på arbetstid, så mycket visste han redan som sjuttonåring – han hade nog av det i sitt privatliv, med en syster som hade klippkort på barn- och ungdomspsyk, en annan som var rädd för sin egen skugga och en flickvän som envisades med att bara äta på udda datum. Han ville inte trösta oroliga anhöriga, eftersom han själv var en orolig anhörig i behov av tröst.”

Christian Catomeris och Knut Kainz Rognerud - Svenska Akademien - makten, kvinnorna och pengarna.

NK:s bokhandel är en ganska så trevlig liten boklåda som numera ligger inklämd i de nedre regionerna på Varuhuset på Fina Gatan. Platsen där bokhandel varit placerad har ju varierat genom åren, men den nuvarande måste väl ändå vara den sämsta placeringen av dem alla, tänker jag. Ambitionen hos bokhandlaren är lika hög som tidigare, men då det fysiska utrymmet minskat så krävs det nästan ett skohorn för att kunna gå runt där, vilket också påtagligt märks inte minst på deras återkommande och intressanta författarsamtal. Då sitter vi medelålders kultur- och bokintresserade och trängs på rangliga stolar och balanserar ett glas surt vin i handen och gör vad vi kan för att inte spilla på vare sig böckerna eller varandra. Medelålders förresten – noga räknat får man nog säga att vi snarare är i väl etablerad pensionsålder. Och som vanligt mest kvinnor. Men sånt är man ju som manlig kulturkonsument van vid.

Catomeris och Kanz Rognerud (Bild Polaris)

Men där satt jag hursomhelst häromkvällen och lyssnade på Christian Catomeris och Knut Kainz Rognerud när de pratade om sin gemensamma bok Svenska Akademien – Makten, kvinnorna och pengarna. Jag kunde väl noga räknat gjort något bättre den kvällen för författarna – och inte minst deras förläggare som också var där och vars namn jag glömt; han hade förresten själv glömt bort bokens titel (!) – verkade ganska så oinspirerade och allt var över på en dryg halvtimma. Och sen följde, för den som är road av sådant, boksignering. Det bästa med aftonen var väl när allt kommer omkring att jag kunde köpa boken till kraftigt reducerat pris. Så var det med den saken.

Svenska Akademien har ju som bekant haft ett par ganska så turbulenta år bakom sig och säkert också ett eller annat framför sig. Catomeris och Rogneruds bok är, om man räknar bort 10 sidor (sic) källhänvisningar, på 297 sidor. Vi få läsa om lite historiska händelser inom Akademien, som t.ex. om den häpnadsväckande gamle ständige sekreteraren Carl David af Wirsén och vad som händer efter att Harry Martinson och Eyvind Johnson fick Nobelpriset. Inget av detta är ju nytt och inte heller vad som döljer sig bakom kapitlen om ”Akademien och pengarna”, ”Horace & Ebba” eller när man skriver om Sara Danius´ tillträdde som ständig sekreterare och vad som så småningom följde på det. Inte heller vad författarna skriver om efterspelet på Dagens Nyheters avslöjande om den sk kulturprofilen ger oss några nya kunskaper. Mest maler ju författarna på om det man kallar vänskapskorruption och att ledamöterna påstås ha skott sig ekonomiskt på sitt medlemskap. Boken innehåller alltså i sak inget egentligt nytt om vare sig historiska händelser eller det senaste årets turbulens. Boken är på det sättet en klar besvikelse. Även om, det måste jag ju erkänna, Berta von Suttners roll för fredspriset var nytt för mig och därmed intressant.

En liten rolig detalj dock. Ebba Witt-Brattström – som väl närmast betraktar sig som det oförvitliga helgonet så fort Akademien kommer på tal – har en son som hon skaffat på egen hand innan giftermålet med Horace Engdahl. Denne son har fått en lägenhet av Akademien i Stockholms innerstad. Kul för honom, onekligen. Synd bara att fru Witt-Brattström tycks ha glömt det när hon skrivit sina repetitiva och anklagande artiklar i Expressen med udden riktad mot sin nu fd man.

Nå. Det är inte många av de nuvarande akademiledamöterna som kommer helskinnade ur författarnas granskning – eller, om man så vill, återupprepning av vad andra redan tidigare skrivit . Mest illa råkar, inte helt oförtjänt det måste ju medges, som väntat Sture Allén och Horace Engdahl ut. Men även i övrigt vevas gamla kända förhållanden runt med ett i mitt tycke illasinnat och insinuant tonfall och med konstiga ironiska slängar. Tröttsamt är det att läsa.

Har då boken inga förtjänster? Jodå – främst vad författarna skriver om Selma Lagerlöf är ju, om än känt sedan tidigare, intressant att läsa. Och jag kan mycket väl tänka mig att den som vill fräscha upp sin minnesbild av vad som hände det för Akademien ödestyngda året 2018 kan ha glädje av boken, liksom den som vill gotta sig i beskrivningen av andras relativa misslyckanden och tillkortakommanden. Men författarna skummar mest på ytan. 

Vi övriga får väl vänta på att det kommer en mer allvarligt menad och sammanhållen bok som berättar för oss vad som hände detta annus horribilis inom Akademien och inte minst Nobelstiftelsen, vilken roll olika starka personer/personligheter spelade, hur nära Akademien var – om man nu var det – att förlora rätten att utse Nobelpristagarna i litteratur, vad de förändringar som skett/påtvingats inom Akademien kan få för framtida betydelse, vad Akademiens höge beskyddare konungen gjorde eller inte gjorde, vilken ev. skada Nobelpriset kan ha tagit, hur de avhoppade ledamöterna tänkte liksom de nu nytillträdda och också vilken roll den sk kulturprofilen egentligen spelat vad gäller Nobelprisen och Akademiens inre liv (att återigen, som i den hör boken, läsa om hans påstådda aggressivitet, kvinnoaffärer och att han tagit kronprinsessan på rumpan är bara tröttsamt – och varför, varför låter författarna i boken återge vad Katarina Frostenson sagt i domstolen om sin man). Och så vill vi förstås läsa berättelserna från de kvinnor som Matilda Gustafsson skrev om i sin DN-artikel och som satte hela stenen i rullning, Själv hoppas jag nu på den bok som just Matilda Gustafsson lär skriva på. I avvaktan på den föreslår jag att vi alla ägnar oss åt den goda litteraturen. Kanske de två Nobelpristagare som kommer att offentliggöras nu i oktober?