Lina Wolff - Köttets tid.

Inte vet jag hur många som läser Lina Wolff. Men ett vet jag – det är för få. Oavsett. Även om De polyglotta älskarna som kom 2016, och för vilken hon också fick både Augustpriset och Svenska Dagbladets litteraturpris, säkert står i mångas bokhyllor. Med all rätt. Och nu kommer, det är min övertygelse, hennes senaste bok Köttets tid att hamna i samma bokhyllor.

Men Köttets tid är, som jag läser den, kanske ändå inte en bok som passar alla – men vad vet strängt taget jag om det. Vi läser en absurd, fängslande och ödesbunden – eller ska jag säga surrealistisk - historia som drar ett antal personer bort från ett liv de levt och kanske velat leva. Men in i något jag tror att också vi alla andra mycket väl kan hamna i när vi snärjts av våra hopp och lögner och bundits i den kanske omöjliga föreställningen att en annan riktning i vårt liv är möjlig. Oförklarligt, oväntat, hamnar vi i ett sammanhang vi inte visste fanns och vi inte vet hur vi skall komma ur. Hamnar vi då medvetet eller omedvetet i ett hoppets slukhål där det bara ligger spillrorna av ett förspillt liv? Kanske. Kanske inte.

Men jag menar att Wolff ger oss en historia som beskriver att detta kan hända både dig och mig. Om vi nämligen hamnar i blickfånget hos den som kan spänna en sådan händelsernas olycksbådande väv i vilken vi dras in i och inte kan komma ut ur. Om vi skulle hamna under t.ex. nunnan Sor Lucias kalla bleka ögon och obevekliga händer. Vilket den osynlige guden måtte förbjuda. Men vad kan eller vill han strängt taget göra åt den saken? Sor Lucia mördar, visar det sig, och herren misstycker inte.

Nunnan Sor Lucia?

Bokens onda genius är alltså nunnan, Sor Lucia. Vad driver då henne? Antagligen skador från barndomen skulle jag tro. För visst är det så att Wolff beskriver ett liv som visar att katastrofer som inträffar i barndomen är som dolda sjukdomar som kan aktiveras senare i livet antingen plötsligt eller förutsägbart. Det barn som blir nunnan lever ett liv där hennes framtida liv som mördare därför blir förståeligt och logiskt. Och av Wolff beskrivet på ett sätt som gör att vi accepterar det. Oavsett att Lucia också lever sitt skyddade nunneliv med intellektuella intressen men hela tiden med en insikt om att hennes uppgift kommer att bli att ta livet av folk. Med barmhärtighet, förstås. Mot betalning, förstås. Och med en slags föreställning att köttets tid, dvs. sexualiteten, är så mycket starkare än en själens eller andlighetens tid och därför måste bekämpas. De hon möter i bikt eller på annat sätt, framförallt annat sätt visar det sig efterhand, måste hjälpas att hitta sin själ. Eller dö. Så tror jag Wolff menar det i boken. Men jag är inte säker.

Och vilka hamnar då under hennes kalla ögon? Det är de som märkt eller inte märkt när en liten, ömtålig gren i deras inre brutits. Som hört eller inte hört när något tunt men livsviktigt brustit. De som är skadade av livet. De som inte vet vare sig hur man lever sitt liv eller möter sin död. De ensamma.

Det är ingen lättläst eller lättförståelig bok Wolff skrivit. Den är, tror jag man kan säga, både makaber och intellektuell och med många bottnar. Men samtidigt en bok med en lång och smärtsam efterglöd. Och skriven på ett språk som gör att man inte bara försöker förstå utan tror sig förstå. Ett klarhetens språk i en dunkelt satt bok. Allt annat än fem stars av fem är omöjligt att ge Köttets tid som jag hoppas finner många läsare.

xxx

”Är det detta som är ålderdom?, tänker hon plötsligt. Att acceptera förfallet och bejaka meningslösheten? Tanken fyller henne med ett egendomligt lugn och slutligen, i gryningen, somnar hon”.

”De var vackra, starka, informerade och lugna. Till skillnad från min generation, som har mer allmän bildning, var deras bildning smal men bråddjup. De kunde inte mycket, men det de kunde behärskade de till fullo. De var det nya, som skulle fasa ut det gamla, det förlegade. Med andra ord mig. Jag kände ingen bitterhet”.

Anna Fock - Väderfenomen.

Jag har sedan tidigare läst de två böcker Anna Fock publicerat innan hennes nu senaste, dvs. Absolut Noll (från 2013) (https://kennethbokhallaren.blogspot.com/2016/01/anna-fock-absolut-noll.html ) och Cirkus Smuts (från 2016) (https://kennethbokhallaren.blogspot.com/2016/09/anna-fock-cirkus-smuts.html) och uppskattat dem båda. Jag var därför verkligen nyfiken på Väderfenomen, inte minst för att den också var nominerad till 2019 års Augustpris, men – det är väl lika bra att direkt säga som det är – jag är efter läsningen lite besviken. Jag hade hoppats på ännu lite mer än vad jag nu fick. Hoppats på att få se en tydligare utveckling av ett intressant och viktigt författarskap än vad jag tycker att Fock ger oss i sin nya bok.

Men hennes ansats i boken är både viktig och intressant och ger oss läsare en tydlig beskrivning av hur diktaturens Sovjetunionen gjorde vad man kunde för att dölja en katastrofal olycka i en kärnavfallsanläggning, både när den inträffade i slutet av 1950-talet och vad konsekvenserna blev för ett antal individer då och under decennier framåt. Perestrojka och glasnost var vid den tiden – och säkert också under den nuvarande diktatorn Putin – okända begrepp. Statens intresse var överordnat. Liv och död för medborgarna underordnat. Boken blir därmed en berättelse om en stats cynism och en påtvingad tystnad för dess medborgare.

Vi får i boken främst följa Igor, hans familj, kamrater och unga – och för den delen gamla – kärlekar från det att katastrofen inträffar och framåt (”Några kilometer åt nordost syntes ett gult moln under himlen. På dess undersida hängde en trattformad förlängning, som om det var en dimma som stigit upp ur marken. … `Det är säkert bara ett väderfenomen` skrattade Nadja och vände blicken från den avlägsna rökplymen som drivit med vinden och knappt syntes längre över trädtopparna”). Väderfenomen. Och det blev länge också den officiella förklaringen. Men nu vet vi ju sanningen och redan då var det många som anade. Som anade och dog i konsekvenserna av katastrofen och vars familj – som Igors – under decennier framåt blev bevakade, förföljda och hotade av KGB och dess efterföljare.

Nu är ju Väderfenomen inte en reportage- eller historiebok utan en roman och med en romans ganska så vanliga ingredienser – med beskrivningar av liv och död, kärlek och hat, skuld och skam, familjekonflikter, en pappas kärlek till ett barn som inte var hans eget, ungdomens utlevelser, lesbiska försök och annat som hör livet till. Och det är här jag hoppats att Fock skulle kunna gett oss en mer fördjupad beskrivning av varför Igors och hans närmastes liv efter katastrofen blev som de blev. Med än större intensitet. Med än större djup. Med blicken riktad både framåt och bakåt.

Men hennes språkhantering – om än kanske inte alltid i dialogen - är ju förstås utomordentlig. Liksom – jag hittar inga bättre ord – bokens tankekraft och efterglöd. Och ändå är det något som skaver i den för mig. Vill Fock för mycket? Vill hon ge oss ett tidsdokument som känns främmande bara för mig? Vill hon få oss att tro att den förgiftade jorden än i denna dag har satt sig i hjärna och hjärta inte bara hos Igor utan också hos mig, hos dig? Ja, jag har som vanligt inga svar. Men ett vet jag – besvikelsen jag nämnde är ju inte större än att jag måste ge boken fyra stars av fem i betyg. Och rekommendera den till läsning.

xxx

”Ljubov rökte tyst med blicken stadigt fästad vid Nina. -Så er far var i det militära och blev sjuk, er mor blev sjuk efter något hemligt saneringsarbete och man evakuerade byar. Det måste ju vara ett utsläpp av något slag. -Det låter ju som en bra gissning. Men vi borde verkligen inte prata så mycket om det här. I synnerhet inte i en lägenhet som tidigare haft myndighetsbesök”.

Haruki Murakami - Mordet på kommendören, andra boken.

Efter att ha läst och här på bloggen kommenterat Haruki Murakamis bok Mordet på kommendören; första boken (läs här om du vill: https://kennethbokhallaren.blogspot.com/2019/10/haruki-murakami-mordet-pa-kommendoren.html) ställde jag till mig själv frågan om inte totalt drygt 800 sidor murakamitext (ca 400 sidor för vardera första resp. andra boken) möjligen skulle kunna visa sig vara lite väl mycket. Och svarade då kategoriskt att ”nej, inte alls”. Men men – efter att nu under jul- och nyårshelgerna långsamt ha krånglat mig igenom Mordet på kommendören, andra boken med undertiteln En föränderlig metafor, måste jag nog tyvärr säga att ”jo, det visade sig ju vara det”. Trist är det att det behöver sägas, för jag gillar ju den djävla mannen och har också läst de flesta av hans böcker på svenska med uppskattning. Men här – och då tänker jag alltså främst på Andra boken - är både hans story och hans skrivsätt repetitivt, manieristiskt och nästintill glädjelöst och dessutom satans tillkrånglat, måste jag säga. Trots att han använder sig av alla de gamla vanliga välkända knepen som finns i hans trollerilåda. Men det finns helt enkelt en gräns för vad man som läsare orkar med.

Jag avslutade min kommentar till Första boken på följande sätt: ”Murakami har i vart fall på ett tilltalande sätt skruvat åt sin historia i Mordet på kommendören, första delen – som inte kan få annat än fyra stars av fem i betyg – så att man som läsare verkligen undrar hur han ska kunna få ihop sin story på ett, som man normalt brukar säga, trovärdigt sätt när den fortsätter i Mordet på kommendören, andra delen. Den som lever får se.”

Men han kunde ju inte det, enligt min mening. Det hela blev bara långdraget och omtuggat. Murakami leder oss så gott han kan varsamt genom de välbekanta stigarna även om själva storyn står oroväckande stilla, och de annars ganska så tilltalande inslagen från en fiktiv värld med olika dimensioner som ofta finns i Murakamis böcker känns här med förlov sagt bara krystade och faktiskt ointressanta. Den sk magiska realism som många – och jag med - menar att han kan skapa i sina böcker saknar här helt magi. Det egendomligaste var väl när bokens hjälte genom ett drömlikt samlag med sin fru, som han är på väg att skilja sig från, hundratalet mil från henne genom en märklig dröm lyckas göra henne med barn i ett så häpnadsväckande grandiost samlag som han aldrig upplevt i levande livet. Och inte hon heller efter vad jag förstår.

Och så är det då detta med kvinnobrösten. Redan i Första delen var det ett märkligt tuggande om en flickas bröst. Än värre blev det nu i Andra delen. Vad är det för något som få en internationellt bästsäljande författare, som en del dessutom menar borde kunna få Nobelpriset i litteratur, att ideligen ideligen återkomma till detta med kvinnors och flickors bröst? Ja, vad. Det tillför ju inte storyn något som helst av värde. Tvärtom. Man blir ju som läsare bara häpet förbannad.

Nå. Nog om det. Mordet på kommendören, andra delen är, alltså mätt med murakamimått, ingen särskilt bra bok. Jag gav Första delen fyra stars av fem i betyg. Andra delen kan inte få mer än tre stars. Läs hellre något annat är mitt råd. Men, min vän, om du skulle lägga örat mot något annat än vardagen trista middagsdisk och då höra en bjällras svaga ljud – ja, då vet du att …. mer säger jag inte.

xxx

”Ljudet när whiskyn hälldes upp i glaset var mycket trivsamt. Ett ljud som när någon som står en nära öppnar sitt hjärta”.