Jan Bertoft - Lögnens höga pris.

Vanja Ek heter i fiktionens värld en kriminalinspektör. Om henne har jag nu läst två sk kriminalromaner – först Minnets slutna rum och nu Lögnens höga pris. Den första skriven av Jan Bertoft och Håkan Tängnander i samarbete, den senare efter Tängnander bortgång av Bertoft ensam. Det är två – en tredje lär tydligen vara på minst planeringsstadiet – böcker som är fullt läsvärda inte minst i tider av karantän och osäkerhet. Vi behöver alla tid och rum för avslappnad läsning. Alla tankar vi tänker är ju inte sådana som räddar världen i ofredstider. Alla böcker vi läser behöver ju inte vara skrivna av Horace Engdahl eller den senaste Nobelpristagaren.

Jag gav Minnets slutna rum tre stars av fem i betyg, dvs. klart godkänt efter min egen privata bedömningsskala, och blev dessutom till min egen överraskning omnämnd och citerad på den nya bokens insida under min pseudonym Bokhållarens läsblogg. Vem kunde ha väntat sig detta? Ja, inte jag. Dessutom – kan jag väl avslöja redan nu – kommer jag att ge Lögnens höga pris samma betyg. Tre stars av fem.

Det betyder alltså att jag tycker att boken är läsvärd och någorlunda trovärdig när det gäller polisarbetet. Någorlunda. Jag föreställer mig ändå att fröken kriminalinspektörens sätt att sköta sitt arbete med den kraft och det mod i barm som sker i boken kanske inte fullt ut är i enlighet med polisens handbok. Men vad gör det? Som läsare av kriminalromaner är man ju inte ute efter att kunna bocka av punkt efter punkt i handboken utan man vill ju i avkopplande syfte läsa en fiktiv text som ändå bär trovärdighetens prägel. Och det får man i Lögnens höga pris.

Bokens själva story med kopplingen till köttindustrin är ju aktuell och kan säkert dessutom både under och efter läsningen få en och annan läsare att sätta hamburgaren i halsen. Åtminstone om man som er Bokhållare är en känslig själ. Jag tycker att Bertoft lyckas sätta den suspekta, och ibland närmast kriminella, hanteringen av djur under lupp och kanske kan boken i den delen kunna vara en del av den berättigade kritiken mot industrin.

De mord som begås får ju sin upplösning, förstås. Men jag tycker nog ändå att Bertoft kunnat sy ihop trådarna, åtminstone i den del som gäller den internationella kopplingen, ännu lite bättre. Jag antar att det kan vara svårt i den sk verkligheten kunna hitta trovärdiga bevis för att fälla minsta lilla buse här i landet och säkert än svårare när det gäller kopplingar till utlandet. Men nu läser vi ju en kriminalroman. Och där kan man väl ta sig lite större friheter tänker jag mig. Åtminstone för att lite lugna mina känsliga nerver. In med buset bakom lås och bom, tack.

Rent språkligt är väl boken inget mästerverk direkt. Men om hur många böcker kan man säga det? Den har en klar och tydlig drive i slutet som imponerar liksom beskrivningen av polisens mer gråa vardagsarbete med att lösa fallet. Men det finns ändå som jag ser det en del språkliga missar, t.ex. ”Trots mörkret kunde Elsa se hans blixtrande ögon”.

Nå. Nog om det. Boken är klart läsvärd och säkert inte bara i tider av husarrest. Tre stars av fem i betyg alltså. Men kanske är jag snål som vanligt.

Smaklig spis, köttälskare. 

Sjón - Rågblont hår, grå ögon.

Visst är det så att man som läsare alltid önskar att nästa bok av en författare man läst och gillat ska vara minst lika bra som den senaste eller ännu hellre snäppet bättre. Åtminstone är det så för mig. Och inte sällan blir det just så. Men vad gäller den isländske välrenommerade och prisbelönta författaren Sjón – eller Sigurjón Birgir Sigurdsson som han egentligen heter – blir jag ganska så besviken på hans senaste bok på svenska Rågblont hår, grå ögon. Det är en i mitt tycke förhållandevis tunn och blek historia.

”Med en för Sjón typisk språklig stringens och poetisk skärpa skildras i Rågblont hår, grå ögon inte bara en ung pojkes uppväxt och väg in i nynazismen, utan också hur nazismen fortsatte att ha sina sympatisörer och hur dåtidens retorik kan kännas igen också idag” läser jag på boken baksida. Detta med ”språklig stringens och poetisk skärpa” kan jag väl för all del hålla med någorlunda om. Men det betyder ju inte att det bara av det skälet blir en intressant och läsvärd bok.

Det måste ju också finnas en story, en berättelse. Själva uppsåtet med boken som det beskrivs av förlaget saknar ju förstås inte betydelse för den. Tvärtom. Det skulle vara intressant att läsa en skönlitterär bok som på djupet belyser denna problematik. Men Sjón klarar inte detta enligt min mening. Eller han har kanske gjort ett medvetet berättartekniskt val där ett sådant uppsåt blir för otydligt och vagt. Vad vet jag.

Boken är på 100 spatiösa sidor i inbundet pocketformat och vad vi läser om är den unge kämpen Gunnar Kampens uppväxt och död i sjukdom i unga år och däremellan hans nazistiska förvillelser. Och dessa är ju som man kan förvänta sig – hans sk kamporganisation är ju lika hemlig som meningslös, lika kraftlös som konspiratorisk. I huvudsak okänd utanför den lilla grupp som den består av. Det saknas i boken en analys av rörelsens bakgrund och förutsättningar för en möjlig etablering på den kalla och kärva ön Island. Det räcker förstås inte att Kampen själv tror att hans brevväxling med gelikar på annat håll i världen skulle ha någon betydelse för detta. Ytterkantsåsikter är och förblir ytterkantsåsikter – i boken som i verkligheten.

Inte heller Gunnar Kampen själv blir en riktigt levande människa. Vi förstår att han har de tankar han har, men varför han har dem blir i huvudsak obesvarat. Hans familjehistoria blir knappast något mer än bara antydd liksom en möjliga kärlek med en kvinnlig sympatisör. Detta måste ju vara ett reflekterat val av Sjón, men det gör ju att Gunnar Kampen blir otydlig som person och utan riktiga konturer.

Det enda riktigt läsvärda i boken är enligt min mening de två första sidorna i den och för all del också den allra sista. Vill du veta vad de kan tänkas handla om får du allt köpa boken själv – eller kanske smygläsa den i bokhandeln. Eller låna den på något bibliotek. Men i de första sidorna tar Sjón ett berättartekniskt grepp som lovar gott, men som inte fullföljs. Jag ger hursomhelst boken tre stars av fem i betyg. Och detta egentligen bara för att Sjón tidigare har skrivit mycket intressanta och viktiga böcker – t.ex. Skugga-Baldur eller varför inte också Skymningsinferno. Men allt han skrivit är värt att läsa. Allt utom möjligen Rågblont hår, grå ögon. Nu är det sagt. Men andra kan ju som alltid för all del tycka annorlunda.

Island. En spännande, karg och intressant ö. Men kall - varma kläder kan rekommenderas även på sommaren. Vet jag.

Albert Camus - Pesten.

I dessa Coronatider läser man ju i pressen olika förslag till karantänläsning riktad kanske främst till oss som befinner sig i mer eller mindre frivillig husarrest, förlåt karantän. Alla verkar vilja oss i de sk riskgrupperna väl och vi anpassar oss – det är väl egentligen bara högbrynta sk kändisar inom gruppen 70+, vilka som vanligt tycker de själv vet och kan bäst, som kör på som vanligt. Men frågan är om jag inte själv är farligt nära den attityden. Fast nu har jag ju ett par personer i min närhet som inte bara vill mig väl utan också drar mig i örat när jag faller tillbaka i gammalt invant mönster. Tack för det, vill jag bara ha sagt. Fast det är knappt jag ens får gå till det lokala konditoriet – för att inte tala om Systemet - för lite stödköp, och det känns ju för all del lite surt.

Nå. Nu plockade jag från bokhyllan fram min gamla Delfinpocket av den karantänrekommenderade Albert Camus´ Pesten från 1963, fast den kom ju på svenska första gången redan i slutet av 1940-talet. Snedläst var den och gulnad och säkert inpyrd av allehanda bakterier och annat skit. Det allra mesta kom jag ihåg, märkte jag när jag nu läste om den på en lördag eftermiddag/kväll när delar av familjen var och roade sig på annat håll. Jag la sen ut den på min blogg efter att jag ätit en härlig speciallax och druckit lite gott vin därtill. Skål medborgare!

(Hur många vet by the way vad Delfinserien var? Förläggare Per Gedin, verksam på Bonniers, kunde efter stort motstånd och efter förebild från engelska Penguin Books starta pocketutgivning i först Aldus i slutet på 1950-talet, med fokus på populärvetenskap, och sedan i just Definserien runt 1960, med fokus på kvalificerad skönlitteratur. Motståndet var alltså stort eftersom pocketformat här hemma mer eller mindre var synonymt med sk kiosklitteratur, och sånt ville ju inte det förnäma Bonniers förknippas med. Men succén var omedelbar och stor och följdes också av motsvarande satsningar från andra förlag. I dag kan man ju inte föreställa sig den svenska bokmarknaden utan sin pocketutgivning. För detta skall Gedin äras och höljas i lager).

”De egendomliga händelser, som skildras i denna berättelse, inträffade i Oran år 194...”. Så lyder den klassiska inledningen till Pesten. Nu tänker jag inte vare sig recensera, kommentera eller betygsätta denna bok som tillhör världslitteraturen och som det måste anses tillhöra allmänbildningen att vara någorlunda bekant med. Jag skall i stället för de säkert ointresserade ev. läsare av denna blogg avslöja en ungdomsförsyndelse.

(Dock inte omslaget till mitt gamla ex, som har omslagsillustration av Svenolov Ehrén).

Jag tillhörde vid tidpunkten då jag första gången läste boken en liten grupp bleka skönandar i den lilla staden Lund. Vi inte bara läste boken utan diskuterade den också livligt och ingående. Men också kanske ännu mer livligt och ingående vad som hände eller inte hände den lille obetydlige och misslyckade tjänstemannen Joseph Grand. Han som förlorat sin kvinna och som trots åratals ansträngningar inte lyckts formulera första meningen i den bok han ville skriva. Det tycke vi som ansåg oss vara en intellektuell och marxistisk elit var utomordentligt skrattretande.

Nu inser jag att vi förtjänade ett slag på käften. Men fortfarande kan jag ur minnet citera den sista mening som jag tror att Grand till slut kunde tycka var sådan att han kunde acceptera den. Ack ja. Förlåt oss Grand, skulle jag vilja säga, ty vi visste inte bättre. Ung och dum var man då. Vad är man nu?

xxx

”Grands röst ljöd nu dovt; `En vacker morgon i maj red en elegant amazon på en magnifik fux genom Bois de Boulogne´s blommande alléer`. Så tystnade han.”

”Vid ett annat tillfälle läste han för sina båda åhörare upp den första meningen i följande omarbetning: `En vacker morgon i maj red en smärt amazon på en magnifik fux genom Bois de Boulogne´s blommande alléer”.

”Och så läste han med segerstolt min meningen: `En vacker morgon i maj red en smärt amazon på en praktfull fux genom Bois de Boulogne´s alléer, fulla av blommor`”.

”Ovanför dessa ord stod med prydlig handstil den sista versionen av den mödosamt utformade meningen. Läs den, sa Grand. Och Rieux läste. `En vacker morgon i maj red en smärt amazon på en praktfull fux fram genom Bois de Boulogne´s alléer, som prunkade av blommor`. Är det bra så?, frågade den gamle med feberhet stämma. Rieux undvek att se på honom”.

Bois de Boulogne 

Olga Tokarczuk - Daghus, natthus.

När man närmar sig det intressanta men svårfångade och omfattande ämnet litteraturvetenskap på universitetet brukar man – eller åtminstone brukade man – ibland t.ex. en mulen fredagseftermiddag innan det strax var dags att fira helg, kunna få i uppgift att försöka analysera och beskriva vilken avsikt en författare kan ha haft med just den titel hen valt till sin bok och varför hen valt just den framför alla andra möjliga.

Så – trots att det är en coronadyster torsdagsförmiddag när detta skrivs och läggs ut – vad menar då Olga Tokarczuk med titeln Natthus, daghus till sin bok frågar jag mig här och nu. Om hon ens menade något. Ja, måste jag erkänna, inte vet jag. Den eventuella tanken hon säkert har haft har både under och efter läsningen glidit mig förbi. Så nu vet ni det, okända ev. läsare av denna blogg. Jag får väl skylla på den stress med åtföljande koncentrationssvårighet som lätt kan drabba oss som är i den epidemiologiska riskgruppen när vi tänker på vad som kan ske med oss och många andra i denna pestens tid. Hej och hå.

Nå. Men går man så till bokens baksida läser vi att ”Daghus, natthus är en genreöverskridande roman om en plats, som rör sig obehindrat mellan dåtid och nutid”. Roman alltså. Men jag undrar jag. För mig är boken mer av en släpande fristående novellsamling med lösa – och ibland inga alls – band mellan berättelserna i den. Det finns förvisso en plats där mycket rör sig kring och likaså en hel del personer som återkommer och säkert kan anses spela ett slags huvudroller. Men det finns också nästan lika många både platser och personer som knappt alls har en koppling till huvudtemat och dessa personer. Vissa av bokens berättelser är korta – blinkar du det allra minsta är de slut innan du vet ordet av – andra sträcker sig över ett ganska stort antal sidor. En del återkommer dessutom av och till i boken och bildar på det sättet en egen sammanhållen liten berättelse i den. (Inte minst, vill jag gärna ha nämnt, den om helgonet Kummernis och hennes sexuellt förvirrade hävdatecknare, som är både läs- och minnesvärd.) Andra försvinner bort i dimman i Sudetbergen, där boken sägs utspela sig. Och det gör ju inget. Inget alls.

Romanen – som vi då tydligen ska kalla boken – får alltså nog ändå trots allt uppfattas som en intressant och läsvärd collagebok med ett antal personer och deras liv som sammanhållande länk. Den gemensamma basen är väl alltså att det mesta utspelar sig i de mystiska Sudetbergen – den bergskedja som närmast ligger i gränsområdet mellan Tjeckien och Polen och som historiskt spelat ett viss roll från 1000-talet i Tysk-romerska riket fram till när Tjeckoslovakien överlämnade området till det sk Tredje riket, för att sedan återfå området efter kriget. Nog om det.

I detta gränsområde rör sig människor, djur och tankar obehindrat över fastlagda gränser i såväl den sk verkligheten som i romanen. Vilket onekligen ger en spännande dimension till vad vi läser om. Vad är som man säger sant? Vad är som man säger påhitt? Och vad av detta spelar egentligen någon roll? Men att området tycks vara en utmärkt grogrund för drömmar, minnen och lagrade berättelser som har större eller mindre kopplingar till just denna sk verklighet verkar hursomhelst otvetydigt.

Nå. Trots en enligt min mening något splittrad helhet i Daghus, natthus kan man mycket väl försvara att ge den fyra stars av fem i betyg. Om man är på gott humör. Och dessutom beaktar att boken är skriven på ett närmast metaforiskt och mycket vackert språk. (Hade man sen sluppit alla satans beskrivningar av svampar och dessutom ett eller annat recept – sic – om hur dessa skapelsens avarter kan tillagas kanske betyget kunde blivit ännu lite högre. Kanske).

xxx

”Flugsvampstårta.

3 stora nyplockade hattar av rodnande flugsvamp

5 hg torkad rodnande flugsvamp

2 franskbrödbullar

1 glas mjölk

1 gul lök

lite finhackad persilja

1 ägg

1 äggula

ströbröd

salt och peppar efter behov

Blöt bullarna i mjölken. Fräs upp löken i lite matfett, tillsätt den fint skurna och uppblötta torkade flugsvampen, vispa tillsammans med äggulan, strö över den finhackade persiljan, krydda efter smak. Pensla hattarna med ägg, doppa dem i ströbrödet och panera dem gyllenbruna. Varva hattar och fyllning och gratinera i ugnen”.

Olga Tokarczuk - Spel på många små trummor.

Av någon oklar anledning har noveller aldrig riktigt varit min påse. Jag har – och det är förstås inte bara dumt utan säkert också häpnadsväckande okänsligt – ofta uppfattat noveller som ett slags utkast till romaner, en skiss till något bättre och större som av någon anledning stannat av och inte kunnat fullbordas. Jag vet – det är ju en ren oförskämdhet mot de författare som ägnat novellformen sin skaparkraft och också åstadkommit mycket bra och läsvärt i det formatet. Jag kan ju bara påminna mig själv och kanske andra om t.ex. Lars Ahlin och Thorsten Jonsson som jag läst med intresse och glädje och varför inte också Nobelpristagaren Alice Munro (”den samtida novellkonstens mästare”). Dessutom satsar ju Novellix brett och stort på novellformatet. Och – inte att förglömma – häromåret kom ju också den viktiga och intressanta boken Svenska noveller från Almqvist till Stoor med Ingrid Elam och Jerker Virdborg som redaktörer som jag både läste och tyckte mycket om. (Läs gärna min kommentar till boken om du har tid och lust – (https://kennethbokhallaren.blogspot.com/2019/02/ingrid-elam-och-jerker-virdborg-red_5.html). Men det verkar ändå konstigt nog som att det är så illa att novellformatet inte riktigt fastnar i min grunda hjärna. Men nog om det.

Nog om det. För nu har jag läst de av Olga Tokarczuks noveller som hon gett ut i antologin Spel på många små trummor. Och det är en bok som kan rekommenderas också till oss novelltvivlare. Hon ger oss läsare spännande, intressanta, sannolika, osannolika … ja, fortsätt själv … berättelser som är obrutet läsvärda och tänkvärda och som, tilltalande nog, inte ger oss något svar på frågan vad hon kan tänkas vilja ge oss läsare utöver det. Mer än, det blir i vart fall mitt svar, alltså ett par timmars minnesvärda läsögonblick. Novellerna i boken är, som jag läser dem, som oväntade möten med främmande människor. Har man tur stannar mötet i minnet. Om hur många författare kan man säga det?

Novellerna här är ofta dunkla, motsträviga och svåra att omedelbart tyda. Men måste man det? Istället blir det i spänningen eller kontrasten mellan språk och gestaltning som läsaren bjuds in i Tokarczuks eget speciella universum. Hon skriver här på en klar, ren närmast förlösande prosa som bär alla berättelserna och ger oss läsare möjligheten att ta emot dem nästan som en gåva. Även de, inte minst de, jag inte riktigt förstår.

Vad är det då vi får läsa om? Kanske om den omöjliga kärleken; den vi söker men aldrig finner. Om tron att vi ser det som förefaller synligt för alla; men illusionen faller. Om tillfälligheter som kan bli en ny del av vår tillvaro; men vi avstår eller tvingas avstå. Om hur omständigheter drabbar oss och leder oss mot döden; eller livet. Om hur en annan person tar över hela vår tillvaro; eller tror vi det bara. Om …

Mycket är som sagt tilltalande oklart. Men klart är att jag ger boken fem stars av fem i betyg och rekommenderar den uppriktigt till läsning.

xxx

”När brasan tagit sig i den öppna spisen satte de igång med middagen – som en samkörd duett – hon hackade vitlök, han sköljde salladen och fixade såsen. Hon dukade, ha korkade upp vinet – det påminde om perfektionistisk dans där ens danspartners rörelser är så välkända att man slutat lägga märke till dem. Det slags dans där partnern upphör att existera, man dansar med sig själv”.