Stina Jackson - Ödesmark.

Att läsa en succédebutants andrabok är ju alltid intressant. Den givna frågan blir ju om hen lyckas komma upp till förstabokens av läsarna uppfattade kvalité. Stina Jacksons debut Silvervägen var ju ganska så omtumlande för både läsarna liksom, gissar jag, henne själv. Boken sålde bra och fick bl.a. Svenska Deckarakademins pris för årets bästa kriminalroman, Glasnyckeln, dvs. priset för bästa skandinaviska deckare, och utnämningen Årets bok av Bonniers Bokklubbar. Vad mer kan en debutant hoppas på? Inte mycket föreställer jag mig.

(Jag hittar ingen uppgift om fotograf)

Då blir då frågan, lyckas Jackson komma upp till samma höjder med boken Ödesmark? Jodå, blir svaret för min del. Jag gav Silvervägen tre stars av fem i betyg och skrev efter en del invändningar bl.a. följande i min kommentar till boken: ”... ändå en bra och mycket välskriven kriminalroman om ensamhet, utsatthet, kamp för överlevnad och om möjligheten till ett värdigt liv även när det ser som mörkast och mest omöjligt ut. Kanske också en bok om att det kan finnas en vänskap som tål prövningar. Och hopp, inte minst. Att det trots allt kan finnas ett hopp”.

Jodå, blir alltså svaret för min del. Det bärande elementet i Ödesmark är ju att det i Norrlands som mörkaste och mest öde inland, där det finns fler övergivna och öde hus än bebodda, bor både ogina och våldsbenägna män och kvinnor. Män och kvinnor som bär uppfattade eller begångna oförrätter som kvarnstenar runt själ och hals. Det är inte mycket ljus och och lycka i deras håg och sinne, utan mer av sneda ögonkast och odlandet av en slags missförståndets tyranni. Kan något missförstås, så missförstår man. Kan man tänkas ha nytta av något som hänt för decennier sedan så glömmer man inte. Det tycks som om den tunga granskogen inte släpper igenom ljus eller värme till vare sig kropp eller själ. Kan man ens stava till solsken? I var mans hus finns minst ett vapen. I var mans bälte minst en kniv. Och så går det rykten – har t.ex. inte den där gamle hatade skitstöveln pengar i överflöd i sitt kassaskåp, frågar vissa i bygden sig. Antagligen. Och därmed är romanens handling i gång.

I en sådan miljö skall barn växa upp. Skall ungdomar växa upp till män och kvinnor. Kan det gå bra. Kanske. Men knappast i Ödesmark. Knappast i det barrskogsnoir som blir bokens bärande tema. De dunkla, mörka hemligheter som var och varannan tycks bära på blir till slut för mycket för en del av dem. Somliga går också under, men en del klarar sig mot alla odds mirakulöst. Jag vill verkligen hoppas att den bild Jackson ger oss av sitt Norrland inte har särskilt mycket med den sk verklighet att göra. Det vore ju för bedrövligt. Men vad vet jag om den saken. Jag är ju bara en orolig och häpen läsare av hennes kriminalroman. Eller ska man hellre kalla boken ett slags familjedrama eller kanske rentav kärleksdrama. Möjligen. Men mer säger jag inte om den saken. (”Det är inte blodsbanden som gör en familj, utan det är skammen. Det är den som binder oss samman”).

Men nu är ju Ödesmark en roman, en hittepå. Och som sådan har den onekligen sina förtjänster. Själva storyn är både sammanhängande och relativt komplicerad och det är först efterhand som de lösa trådar Jackson lägger ut knyts ihop på ett relativt trovärdigt sätt. Men att mördaren skulle vara just mördare har jag lite svårt att svälja och att det möjligen kan komma att gå väl för den ena av bokens två bygdeknarkare verkar trots allt mindre sannolikt. Men större under har väl inträffat i fablernas värld. Om man till detta lägger att Jacksons språk liksom hennes miljö- och personbeskrivningar är helt acceptabla så vill jag för min del, liksom vad gäller Silvervägen, ge också Ödesmark tre stars av fem i betyg. Vilket i min värld betyder att den är klart läsvärd.

Men sen hoppas jag verkligen att Jackson i sin tredje roman överger barrskogen och de slingrande grusvägarna i Norrlands innersta inland för en annan story och visar sig vara den författare som jag tror hon har potential att vara. Varför inte skriva en kriminalare som utspelar sig i Skånes böljande gula rapsåkrar. Det kan inte vara det enklaste. Men en författare skall väl inte alltid välja den enklare vägen framåt, tänker jag.

Maria Broberg - Bakvatten.

Noir. Numera kan man väl knappt öppna en bok där handlingen utspelar sig norr om Hagaparken i Stockholm – ni vet där Norrland börjar – förrän författare och förlag vill beskriva handlingen som noir. Varmed menas, gissar jag, lite lagom hårdkokt svårmod.

Allt är Therése Söderlinds fel. Hon gav nämligen för en 10 år sedan ut en roman med titeln Norrlands svårmod, och sedan dess har ingen författare med självaktning fått någon ro i själen – svårmod ska vi nu läsa om, utsatta personer likaså, helst någon form av kriminalgåta, kyla och hårt regn och gärna lite dyrköpta tårar. Och förstås om Norrland och gärna om den innersta av alla dess innersta byar – den dit bara en tjälskadad grusväg går. Men när, undrar jag, kommer en noir som utspelar sig i Skånes böljande gula rapsfält eller Hässelbys välansade radhusområde. Kanske inte förrän jag skriver den själv.

Nå. Nu har jag läst Maria Brobergs ganska så hypade debutbok Bakvatten. Det är alltså ännu en bok om kärlek, ensamhet, liv och död i Norrland. Om noir. Det bärande elementet är kärlekshistorien mellan Assar och Margareta. Hon kommer från Hoting och då förstår man ju att historien inte kan sluta lyckligt och det gör den ju inte heller. Men resan från kärleksparets första stapplande gemensamma steg – han är förresten som omväxling ung och hon ganska så mycket äldre – till deras naturliga död långt senare är för all del läsvärd i tider som de vi just nu genomlider. Jag sitter i karantän på altanen i den första vårsolens antagligen förkylningsbefrämjande värme och hoppas att livet för de två ska sluta någorlunda lyckligt. Men det är väl tveksamt. Eller rättare sagt – man får nog säga att det inte gör det.

Själva storyn – som efterhand avtäcks genom att berättarperspektiven i boken växlar kapitelvis - är enkel, nog ganska så banal och efterhand faktiskt förutsägbar och historien blir därför inte riktigt intressant. Men, det måste jag ju medge, Brobergs beskrivning av olika personers livsval och oförenliga livsöden är ändå berörande. Fast den händelse som är dess svarta tyngd – att ett barn försvinner och i grunden påverkar ett antal personers liv; minst en möjligen två av dem bär för detta en livslång skuld – kunde enligt min mening fått spela en än större roll. Rent språkligt har Broberg lyckats bättre, även om det återkommande staplandet av dialektala ord och och uttryck blir ganska tröttande. 

Så – mer än tre stars av fem kan jag för min del inte ge boken. Men det är väl bra nog? För nog får man väl säga att Bakvatten är en debut som lovar väl? Ja, det får man.

Steve Sem-Sandberg - W.

Woyzeck är som bekant en pjäs skriven av den tyske författaren mm Georg Büchner runt 1837. Skriven och skriven, förresten – när han dog relativt ung fanns den enligt uppgift bara i mer eller mindre fragmentariskt skick och fullbordades av andra och publicerades därför först runt 1880 och blev inte heller uppsatt första gången förrän i början av 1910-talet. Men efter det så får man nog säga att den hamnat i klassikerfacket och därtill inte bara uppförts som teaterpjäs world wide utan också, häpnadsväckande nog kan man kanske tycka, i olika versioner som både opera, film och musikal. Den som vill veta lite mer om Büchners pjäs och dess intrig och hur den beskriver vad som händer dess huvudperson Johann Christian Woyzeck, som har mer eller mindre tydliga drag av en vid tiden för pjäsens tillkomst relativt samtida olycklig perukmakare från Leipzig med samma namn, hänvisar jag tveklöst till all kunskaps moder – Wikipedia. Där har du väl varit och bildat dig förr, min okände läsare av denna blogg. Du som jag.

Georg.

Den intresserade kan alltså ta del av Woyzeck och den stackars Woyzecks öde som teaterföreställning, opera, film och musikal. Och nu också som bok på svenska, även om jag gissar att det varit möjligt redan tidigare på andra språk. Men hos oss har alltså den utomordentligt intressante och intelligente Steve Sem-Sandberg nu publicerat boken W. på detta tema.

Steve. 

Sem-Sandberg har allt sedan debuten publicerat både romaner, essäer och reportageböcker. För egen del håller jag hans tre senaste romaner före W. som hans absolut bästa och som alla skulle fylla en plats i en svensk litterär kanon, om vi nu hade haft en sådan. Jag tänker på De fattiga i Lódz, De utvalda och Stormen som alla tre borde finnas i varje litteraturintresserad svensks eget lilla litterära husapotek. Och där ska också W. hamna, menar jag. Sem-Sandberg är med all rätt prisad för sitt författarskap både här hemma och utomlands. Här har han t.ex. fått Augustpriset en gång (för De fattiga i Lódz) och varit nominerad ytterligare två gånger (för De utvalda och W.; att han inte vann 2019 för W. har jag fortfarande svårt att förlåta Augustprisjuryn för).

Nå. Men vad om W.? Vi får, som hos Büchner, följa den olycklige arme Johann Christian Woyzeck från unga år till att han avrättas av skarprättaren efter att han av svartsjuka mördat den kvinna han menar sig älska. Tiden är det tidiga 1800-talet. Bokens Woyzeck är ett offer för fattigdom och samhällets ovilja eller oförmåga att ge också sina minsta och i någon mening svagaste undersåtar möjlighet till en dräglig tillvaro. Hans liv börjar i utsatthet och fattigdom och slutar i utsatthet och fattigdom. Han delar med många andra underklassens vedervärdiga liv – utan kärlek, utan framtid, utan hopp – och försöker, när möjligheten att skapa förutsättningar för ett drägligare liv gäckas, mot alla odds hitta en framtid tillsammans med en kvinna. Detta misslyckas han förstås med vilket leder till hans moraliska kollaps och till mordet på den kvinna han tror sig älska. På alla plan är han och förblir han nertryckt i misär.

Hans svåraste och bittraste erfarenhet av det liv som kommer att bli hans är tiden han var soldat i olika arméer. Han ser och gör då saker han aldrig trodde han skulle behöva uppleva. Minnet av detta blir som en kvarnsten runt halsen och som trycker honom allt djupare neråt, allt närmare ett slags galenskap. Hans liv tycks vara förutbestämt mot det som blir hans undergång och död – bara förstärkt av erfarenheterna i kriget och hans misslyckande att hitta en kvinna att kunna älska och bli älskad av. Eller kanske omöjligheten för honom att kunna leva ett anständigt liv.

Detta är i den gestaltning som Sem-Sandberg valt för W. skakande att läsa. Det finns inte heller många författare i fosterlandet som behärskar språket så väl. Och inte heller hans sätt att för oss läsare med både enkelhet och tydlighet betona de sociala villkorens och samhälleliga förhållandenas betydelse för att kunna leva ett rimligt och anständigt liv. Då som nu. Han skriver så att det mot alla odds blir tydligt att det är i mörkret vi kan komma att se ljuset – om vi kan, vill eller orkar.

Men den som vill men inte kan eller orkar. Vilka alternativ har den personen? De för tiden vanliga – flykt. Flykt till alkoholen, till prostitution, till den långsamma undergången, till att trampa på den som som finns ett trappsteg under en själv. Till att vänta på döden.

Boken.

Språkligt och också rent kompositionsmässigt är W. fanimej ett mästerverk. Den är både tät och sensuell. En boks språk och komposition är de två komponenter som tillsammans skapar den goda och bestående litteraturen. I just de avseenden är Sem-Sandberg i dag ensam och unik i vår litterära ankdamm vill jag påstå. Jag vet heller ingen annan bok som med sådan skärpa och tydlighet beskriver denna oundvikliga väntan på döden – om än inte för alla med hjälp av just skarprättaren – som livets enda alternativ. Kan den få annat än fem stars av fem i betyg? Nej. Kan den rekommenderas till läsning? Självklart.

Varför inte ge den till någon som i dessa tider befinner sig i mer eller mindre frivillig husarrest. Hen kan kanske behöva något att skingra tankarna med. Liksom kanske den gymnasieelev som verkar förtvivla över att man i år inte får göra ett sk utspring. Hen kan behöva förstå att det finns värre saker som kan hända här i livet.

Viruset. 

xxx

”Han vill ingenting säga, säger tolken. Han vill att vi ska lämna hans kyrka. Då lämnar vi honom då, äger Wirth. Han plockar upp en liten fickkniv ur bröstfickan på uniformen. Han går fram till prästen där han hänger i kedjorna och griper tag om hans nedsölade huvud. Håll fast honom, säger han och börjar sedan med omsorgsfulla, närmast pedantiska rörelser, som om han ägnade sig åt något fint sömnadsarbete, karva ögonen ur prästens ögonhålor med kniven. Prästens skrik får nästan kyrkväggarna att rämna; så kvävs de i ett tjockt gurglande, Wirth har redan bänt isär käkarna på honom och när han släpper taget om det nu nästan livlösa prästhuvudet är det för att slänga även den avskurna tungan i den stinkande spillsörjan på golvet”.

Magnus Dahlström - Förhör.

Magnus Dahlström är en författare som jag följt under ganska så många år och jag har nu också läst hans senaste bok Förhör. Den är förstås, som hans övriga böcker, mycket läsvärd och kan verkligen rekommenderas. Men det visste du väl redan, min okände läsare av denna blogg? Att jag ger den fem stars av fem i betyg kan inte överraska någon som tidigare läst Dahlström. Eller kanske för den delen några av mina kommentarer till andra böcker jag lagt ut här. Men vad vet jag om det.

Vi läser i Förhör om en kvinnlig civilanställd utredare utan namn som arbetar på en polismyndighet någonstans i fosterlandet. Hennes arbetsuppgifter tycks vara oklara. Hennes roll inom myndigheten likaså. Hennes introduktion till arbetet är uppenbarligen obefintlig. Men i det kala anonyma tjänsterummet möter hon personer som på olika sätt förväntar sig hennes biträde i polisiära ärenden. I ett annat rum i korridoren sitter hennes chef, tillsynes ständigt upptagen i viktiga telefonsamtal. Där sitter också hennes kollega Barbara Babanovic, den enda av hennes kollegor med namn, i sin polisuniform och med pistol, batong och handfängsel skramlande från höften. Vad hon gör förefaller oklart. Liksom de andra personer som utredaren där hon sitter bakom sin stängda dörr ibland kan höra röra sig i korridoren. Hela sammanhanget verkar Kafkalikt.

Utredaren möter alltså personer som på ett eller annat sätt behöver antingen hennes hjälp eller har hamnat i klammeri med rättvisan. Dock möter hon inte, såvitt jag förstår Josef K. Men väl t.ex. mannen som hävdar han tagit livet av en kvinna som kan vara han fru, men som fortfarande visar sig leva; den pojke som möjligen allvarligt skadat en annan pojke som deltagit i samma demonstration; de pojkar som påstås ha gjort ett inbrott i en kiosk men där saken kan vara av helt annan och värre karaktär.

Alla förhör eller samtal – det är sammantaget ett tiotal - är märkliga och surrealistiska. De blir efterhand allt mer absurda och utan sammanhang, utan förklaring, utan början och utan slut. Det är oklart vad som sker såväl före, under som efter förhören. Alla talar förbi varandra. Utredaren blir också allt mer ifrågasatt av sina klienter eller besökare. Stämningen blir dov, mystisk, skrämmande. Det är som om det vilar en skräck under ytan, men varför blir det svårt att sätta fingret på. Det är märkligt och underbart att läsa. Behöver man då inte förstå? Nej.

Och de ansiktslösa anonyma kollegorna fortsätter gå i den anonyma korridoren. Och Barbara Babanovic fortsätter titta undrande på utredaren och fråga hur hon mår. Men skymtar inte Josef K trots allt där i korridoren? Tror nästan det.

Sa jag förresten att jag gav boken fem stars av fem? Javisst gjorde jag. Men efter att ha läst Förhör kan man inte vara helt säker på något. Längre.

xxx

”Två okända äldre människor passerade henne i korridoren, de gick mot hissen och utgången. En man och en kvinna. En uniformerad kollega eskorterade dem. De samtalade med låga, försiktiga röster och kollegan pekade på något, med ett familjärt leende. Ingen av dem såg henne”.

Daniel Gustafsson - Odenplan.

Trots att jag är en gammal man – nåja! - kan jag fortfarande inte låta bli en och annan dumhet. En av dessa är att läsa de omdömen om en bok som ambitiösa bokförlag låter trycka på omslagen till böcker och ibland tillika på deras insidor. Det är nästan aldrig bra. Antingen får man orealistiskt höga förväntningar på boken eller så fattar man ingenting av omdömena och känner sig bara dum i huvudet. Beträffande Odenplan av Daniel Gustafsson gällde för mig det sistnämnda.

Och varför det då? Tja - vad ska man tycka om att i boken ”personliga skuldtrauman bryts mot omvärldens hårda former, centraleuropeiska minnen slår in i ett sönderfallande medvetande och gör stadens färger och lukter fantasmagoriskt påträngande”. Samtidigt som andra recensionscitat gör gällande att boken på ett eller annat sätt kan förknippas med så vitt skilda storheter som Peter Handke, Herta Müller och Virginia Woolf. Ja, vad ska man tycka? Annat än att överord är överord, oklarhet är oklarhet och att det känns inte så lite pinsamt att behöva slå upp vad ”fantasmagoriskt” kan tänkas betyda.

Nå. Det var alltså tyvärr en viss uppförsbacke när jag började läsa Odenplan. Men jag läste som alltid initialt med små andetag och jämfört med de citerade bak- och insidesrecensenterna med både begränsade ambitioner och litterära kunskaper. Men snart läste jag nästan andlöst och med en vilja att verkligen tränga igenom den verklighet i romanen som är deras som är utan namn i den – en mamma, en pappa, ett barn – och det liv som för dem alla tre tycks rämnat i uppgivenhet och en molen dimma. Och en pågående skilsmässa.

Vi följer i boken under en dag främst pappan och barnet. Barnet som för första gången skall vara med pappan efter att han flyttat till en sunkig lägenhet nära den ursprungliga gemensamma. Pappan som både försöker och inte försöker, som både kan och inte kan, vara den förälder som ett barn behöver. Över honom vilar som ett svart minne en händelse som skrämde barnet och som gett honom själv både ett litet fysiskt ärr på ett finger och ett än större mentalt. Båda, som det verkar, som livslånga påminnelser. Men också en skuld över att livet blivit som det blivit tynger honom. Och som så ofta vid skilsmässor känner han mammans förebrående närvaro nästan fysiskt. Dagen och livet bjuder honom, pappan, motstånd.

Kommer pappan klara sitt liv, att leva med sitt barn, att hantera minnena efter det gamla livet, att återigen kunna arbete. Ja, jag vet inte. Kanske, kanske inte. Ett lackmustest för detta blir hur han klarar att ge sitt barn ett par vantar som de båda glömde på morgonen när barnet skulle till förskolan. Han klarar det. Han gör ju det. Men med knapp nöd. Och efter en dag – eller kanske snarare ett liv i koncentrat – där motgångar hopar sig och egentligen bara tillfälligheter räddar honom från att misslyckas. Det hjälper inte, tror jag, att barnet när de till slut omsider sent på dagen träffas och han fått sina vantar, tillitsfullt lutar sig mot pappan. Just det, tror jag, är bara ett barns enda möjlighet. Att trots allt försöka känna tillit.

För nog är det så att Gustafsson gett oss en berättelse om människan utsatthet och ondska eller kanske snarare oförmåga. Han ger oss en beskrivning av en pappas, en mammas, ett barns liv i tydliga men samtidigt oskarpa bilder. Som om han vill ge oss läsare en möjlighet att i berättelsen läsa in våra egna liv och våra egna erfarenheter. Och detta i ett språk som är tydligt och otydligt, vackert och skitigt, sammansatt och enkelt – dvs. som det ska vara i en bra bok. Läst så kan jag inte ge Odenplan annat en fem stars av fem i betyg. Och rekommendera den till eftertänksam läsning. Att boken, kan jag väl tillägga, nominerades till Augustpriset 2019 är inte mer än rätt.

Men, undrar du förstås, slog jag då upp vad fantasmagoriskt betyder? Visst. Det bör du också göra. Själv bär jag i mitt skraltiga minne fortfarande med mig en liten text som den intelligente Alf Henrikson skrev en gång – Att slå upp, sa gubbfan, är alltid det bästa. Han var inte längre så ung att han visste det mesta. Så är det. Och nu vet jag vad det där djävla ordet betyder.

xxx

”Uppe i rotundan rådde en sömnig stämning av världsfrånvändhet som även strömmade ur de trötta bibliotekariernas halvöppna ögon, där de blickade ut över glasögonbågarna mot besökarna. I försöken att kväva sina gäspningar upparbetade de sina sista krafter för att svara på frågor som med vassa röster riktades mot dem och nötte dem släta i en långsam erosion. Förr eller senare fick de allihop se sig besegrade, till slut tvingades de allesammans lämna rotundan för att behålla sinnesfriden och dra sig tillbaka in i magasinen eller för att göra ännu en tidsödande, men ouppmärksam dragning i lyrikrummet, det som bara användes av hånglande ungdomar eller en och annan säckig gestalt som satt med glansig blick böjd över en urgammal och repig laptop”.