Olivier Norek - Ytspänning.

 

På det utmärkta förlaget Sekwa – jag säger bara Igelkottens elegans – har man nu gett ut spänningsromanen Ytspänning av Olivier Norek. Det är en roman som passar lika bra för läsning i sommarhängmattan som i vinterläsfåtöljen om man vill ha en välskriven och hyfsat komplicerad bok i genren. Och varför skulle man inte vilja det?

Om man vill kan man dela in romanen i tre delar, som naturligtvis hänger samman och är beroende av varandra. I den första och sista är tempot raskt – för att inte säga rasande – men i den mellanliggande lugnt och fint; ungefär som när kontinentalplattorna rör sig på Island och annorstädes. Man vet att något sker men märker det bara som ett möjligt men återhållsamt, olycksbådande mullrande.

I den första delen blir den undersköna och superduktiga polisintendenten, eller om det är kommissarie hon är, Noemi Chastain skjuten i ansiktet under en insats hon leder mot en knarkkung. Även om kirurgerna lyckas lappa ihop henne på ett närmast mirakulöst sätt blir hon inte sig riktigt lik vare sig fysiskt eller psykiskt. Tycker både hon själv och omgivningen, och inte minst hennes älskare och kollega Adriel, som raskt och skamligt nog drar sig undan från henne. I likhet med hennes chefer, som gör vad man kan för att luxera bort henne. Man placerar henne helt fräckt i en liten sömnig håla i landsorten under förevändning att hon ska återhämta sig. Men tanken är att man så småningom skall placera henne permanent i en frysbox.

Nå. Men det går sådär kan man nog säga. Knappt har Noemie etablerat sig i en liten hyrd stuga bredvid en vacker och till synes rogivande sjö förrän en tunna med ett barnlik ploppar upp och med den också den lilla byns alla hemligheter. Hon börjar nu arbeta lugnt och fint och metodiskt. Hemligheter som alla trodde var både glömda och begravda börjar bubbla upp inte bara från den där sjön - som visar sig vara en damm, men mer säger jag inte om det – utan också annorstädes och rädslan och skräcken börjar gro hos en och annan av byborna. Och för den delen hoppet hos vissa andra.

Och Noemie kör efter ett tag i gång det polisiära arbetet med full kraft. Om detta skall inget avslöjas här. Men alla hemligheter blottläggs och allt får (nästan) sin trovärdiga och logiska förklaring. Den som drar i dessa rättvisans tåtar – och nästan får sätta livet till på kuppen – är förstås Noemie själv. Rättvisa skipas och allt slutar väl så lyckligt man kan begära. Det är inte bara den gamle älskaren och de tidigare cheferna som får välförtjänta slag på käften. Även ett par tre av byborna får vad de förtjänar. Och andra en upprättelse.

Jag ger Ytspänning med sin intrikata intrig som inte är lätt att se igenom tre stars av fem i betyg och rekommenderar den till avkopplande läsning till envar. Oavsett hur många stick du fått i armen. (Har jag sagt att jag fått två?)

 

Ola Nilsson - Vittring.

 

Av Ola Nilsson har jag läst det mesta han gett ut – och minns inte minst hans s.k. Hammerdalstrilogi (Hundarna, Änglarna, Kärleken gömmer minnet) och Isidor och Paula och nu har jag läst också hans senaste bok Vittring från i år (2021). Jag skulle gärna velat ha de tidigare böckerna i min hand när jag nu ska skriva en kort text om Vittring, men av olika skäl har jag numera mitt bibliotek i en källarlokal och orkar – som om jag vore en satans tonåring – just nu inte gå ner dit och hämta dem. Men snart kanske, en annan gång kanske. Vem vet.

Den s.k. Hammerdalstrilogin är böcker som jag menar att envar litteraturintresserad måste läsa och spara i sitt eget litterära medicinskåp. Detsamma kan enligt min mening inte riktigt sägas om Vittring, även om böckerna har mycket gemensamt som jag läser dem. De är till omfånget tunna och sparsmakade dystopier om livet och döden i den jämtländska obygden. Vi läser på Nilssons egenartade språk när han ger oss läsare en beskrivning av hur av omständigheterna förkrympta och hämmade liv kan se ut och där tillvarons enformighet och meningslöshet dövas med sprit och sex. Livet, så tycks alla romanfigurerna tänka, och dess orättvisor skall inte mötas med kamp eller kunskapshunger utan med uppgivenhet. Enda undantaget kan möjligen vara flickan Sigrid i Vittring. Möjligen – för också hon tycks när allt är sagt och gjort och mörkret sänkt sig ge upp.

Också i Vittring läser vi om ett antal människor på samhällets om inte nedersta så i vart fall nedre trappsteg som alla, eller nästan alla, tycks vara födda att förlora den tro på något annat och bättre liv de kan ha haft. Ordet hopp kan man säkert både stava till och uttala men knappast föreställa sig kan ha någon giltighet för det egna livet. Det kan däremot missmod, misströstan och hopplöshet ha.

Som läsare av boken vet man att det kommer att gå illa. Det finns i den lilla orten, vi pratar återigen om Hammerdal, en tydlig maktordning mellan människorna. Det finns de som har skaffat sig en position att kunna förskjuta andra. Det finns de som i kraft av fysisk styrka kan ta sig makt. Det finns de, som Sigrid, som skulle kunna slå sig fri men som inte vet om man egentligen vill eller orkar. Det finns den, i boken heter han Ilian, som till slut dukar under för sin underordnade situation och begår det värsta brottet. Och det finns de som tror sig kunna åberopa en gud för att … ja, för vad?

Så mycket känns alltså igen från Nilssons andra böcker. Vittring borde därför bli en god läsning. Men det verkar för mig som om Nilsson nu bara drar ett nytt varv på sin för oss läsare välkända vev och återigen ger oss en slags glesbygd noir. Men om temat går att kännas igen menar jag att språket och tankekraften i Vittring inte gör det jämfört med hans övriga böcker. Det blir enligt min mening för mycket av närmast banala beskrivningar av komplexa förhållanden och situationer. Bildspråket är många gånger häpnadsväckande dåligt. Vissa resonemang i boken mellan olika personer blir rent av patetiska. Vadan detta? Ja, det vet väl bara Nilsson och hans förläggare. Själv vet jag att jag lägger boken ifrån mig med en viss grad av besvikelse och bara kan ge den tre stars av fem i betyg. Läs hellre något annat av honom. För visst är det så att vi alla i dessa bistra tiden mår bra av att läsa välskrivna och tankeväckande dystopier. Sådana som vi vet att Nilsson kan skriva.  

 

 

Laurent Binet - Civilisationer.

 

För nu ett bra tag sedan nu läste jag den franske författaren Laurent Binets bok Språkets sjunde funktion, som jag tyckte var mycket bra och som jag också gav fem stars av fem i betyg. Att hans nu aktuella bok på svenska Civilisationer skulle var annat än minst lika bra var svårt att tänka sig, trodde jag. Men så var det. Den är enligt min mening klart sämre.

Båda böckerna har ett kontrahistoriskt anslag – kanske mest synligt i Civilisationer – dvs har en story som innebär att vår historia, vår civilisation, vårt liv och allt som följer på det kunde tagit en annan väg än vad som faktiskt skedde om något annat hänt än vad som nu hände. Det finns ju en del exempel på detta i litteraturen. Civilisationer behandlar fyra men ändå främst två historier som alla också delvis knyts samman – den gamle Columbus kommer inte tillbaka till Europa utan dör i främmande land och Inkarikets sista kejsare, han heter Atahualpa, seglar iväg till vår världsdel, i en kopia av gissa vad, till följd av en konflikt med sin bror och blir här så småningom den obestridde härskaren. Och detta låter ju inte så dumt. Trist nog är det emellertid just det.

Oavsett vad man läser vill man ju gärna att storyn kan sätta de ålderströtta hjärncellerna i lite rörelse. Att kalla en bok oinspirerande och tröttsam är väl det mest nedslående epitet man kan ge den och säkert också ganska så tråkigt för författaren att höra. I Civilisationer hamnar åtminstone min hjärna i dystert viloläge, eller sömnläge tom. Och detta trots, det måste man ju medge, Binet säkert gör vad han kan för att det inte ska bli så. Autentiska och fiktiva personer lever och dör, sjöslag och markstrider staplas på varandra så det står härliga till, kärlekar blomstrar, falnar och dör. Historiskt belagda personer hamnar i de mest egendomliga trångmål. Kvinnorna är genomgående både vackra och kloka och i en del fall dessutom ständigt nakna. Det kan inte hjälpas att jag tycker det blir lite pojkbok över det hela – storyn blir också lite väl överbelastad för min smak. Men jag är säkert bara på dåligt humör.

Själva grundstoryn i boken att Inkagubben, Solens Gud, ska komma seglandes hit och bli vår världsdels okrönta härskare känns dessutom alltför långsökt för min smak. Men det hade säkert kunnat vägas upp och kanske accepterats om annat - som språk, dialog, porträtt av historiska personer som Luther m.fl. – varit intressant och trovärdigt beskrivet, givet det kontrahistoriska greppet. Men icke. Till råga på allt går jag dessutom ibland lite vilse i de skeenden i boken som faktiskt hänt i verkliga livet och de som inte gjort det, men det är ju för all del i huvudsak inte Binets fel.

Jag läser och läser och aldrig tar det slut, känns det som. Men det gör det ju. Och då har jag för länge sedan bestäm att Civilisationer ska få tre stars av fem i betyg, trots att Binet fått en hel del priser för boken. I stället vill jag varmt rekommendera Språkets sjunde funktion till läsning. Men omslaget till Civilisationer av Nina Ulmaja det får fanimig fem stars. Gå in på en bokhandel och tjuvtitta lite så förstår du.  

 

J.M. Coetzee - Ett dåligt år.

 

J.M. Coetzee, 2003 år Nobelpristagare i litteratur (för att han ”i talrika förklädnader framställer utanförskapets överrumplande delaktighet”) må vara så tillbakadragen och vresig som djungeltrummorna säger – skriva kan han i vart fall. Själv tror - tror, eftersom jag av olika skäl nuförtiden har biblioteket nere i en källare och inte just nu orkar gå ner och kolla – tror jag att jag har läst alla, eller i vart fall de flesta, av hans till svenska översatta böcker och nu också Ett dåligt år, från 2007. Och gillat de flesta, måste jag säga.

Vi har väl alla lite olika ska vi kalla det favoritböcker av de författare vi läst. Och det säger väl antagligen något om oss både som läsare och kanske också som människa, vad vet jag. För min del ligger vad gäller Coetzee I väntan på barbarerna, Onåd och den märkliga men fascinerande Jesus barndom högt på den listan. De kan alla rekommenderas. Men Ett dåligt år då? Nja, jag blir fanimig inte riktigt klok på den. Och sånt brukar jag ju för all del tycka är positivt, men inte här. Sorry mr C.

Romanens yttre handling är enkel. I korta, men ofta över olika kapitel löpande, kommentarer av en äldre gentleman tillika författare, en ung tydligen vacker kvinna och hennes man som alla bor i samma höghus händer följande: författaren ber kvinnan renskriva hans olika manus till en bok han skriver på, hennes man blir tydligen svartsjuk och planerar att på ett märkligt sätt tömma författarens sparkonto, kvinnan blir då rasande och överger mannen samt flyttar ifrån inte bara honom utan också huset alla bor i. Slut. Även om kvinnan i slutet av boken återkommer med en fråga till gamlingen om hur han har det och med en uppmaning att rensa sin dators hårddisk. Jaha. Banalt så det förslår.

Parallellt med att denna trista historia utspelar sig inför läsaren spränger Coetzee in vad som måste uppfattas som delar av det manus som författaren skriver på, kvinnan renskriver och mannen på olika sätt tar del av. Dessa småtexter är av varierande slag, spänner över ett antal olika fält och är för all del inte vare sig oävna eller ointressanta. De analyserar kan man väl säga inte minst kärleken, litteraturen och samtiden. Men texterna hänger i stort sett för sig och romanens story löper för sig. Inte kopplas de samman, mer än en eller annan gång och då bara antydningsvis. Växelspelet saknas, menar jag. Motsatsen hade ju varit lite spännande och gjort romanen till en mer helgjuten och sammanhållen helhet. Nu löper den banala intrigen på i sitt spår och texterna i sitt och aldrig – dvs nästan aldrig - förenas de två och driver romanen framåt gemensamt.

(Men vi kan ju ändå, om vi skulle vilja det, läsa tex ett intressant avsnitt om virus. Då kan vi lära oss att ”Det som är störande när man liknar relationen mellan människor och virus vid ett schackparti, är att viruset alltid spelar med de vita pjäserna och vi människor med de svarta. Viruset gör sitt drag och vi svarar på det”. Fast det händer ju ändå, som i Det sjunde inseglet, att döden ibland får spela med de svarta pjäserna. Så vad vet man hur det nu pågående världsomspännande schackpartiet slutar).

Nå.  Har jag då missförstått något? Antagligen. För jag läser på bokens baksidestext att ”Ett Dåligt år griper tag i läsaren från första sidan med sin skärpa och träffsäkerhet. Här träder de stora livsfrågorna fram: kärleken, ensamheten, åldrandet och döden”. Och för all del. Så kan det ju vara i vissa av de delar som jag uppfattar som återgivna manusdelar – en hel del av dessa korta texter är ju som jag sagt inte ointressanta – men räcker det för att skapa en sammanhållen och helgjuten roman. Nej. Inte för mig. Trots att det säkert kan vara så att Coetzee mycket väl kan vilja att vi skall tveka inför hans text när vi lutar den mot vårt eget grunda tänkande. Och sådan tveksamhet och osäkerhet är ju som bekant att föredra framför motsatsen. I allmänhet, alltså.

I en av textdelarna skriver Coetzee om prövosten. För mig blir hela boken en enda djävla prövosten – den ev fåkunnige hänvisas till Svenska Akademiens utmärkta sida svenska.se – och Ett dåligt år kan därför inte få mer än, och nu tar jag i, tre stars av fem. Läs hellre något annat av Coetzee blir därför mitt välmenande råd. Livet är kort. De goda texterna många. (Och snart är jag dubbelvaccinerad).