Ola Nilsson - Vittring.

 

Av Ola Nilsson har jag läst det mesta han gett ut – och minns inte minst hans s.k. Hammerdalstrilogi (Hundarna, Änglarna, Kärleken gömmer minnet) och Isidor och Paula och nu har jag läst också hans senaste bok Vittring från i år (2021). Jag skulle gärna velat ha de tidigare böckerna i min hand när jag nu ska skriva en kort text om Vittring, men av olika skäl har jag numera mitt bibliotek i en källarlokal och orkar – som om jag vore en satans tonåring – just nu inte gå ner dit och hämta dem. Men snart kanske, en annan gång kanske. Vem vet.

Den s.k. Hammerdalstrilogin är böcker som jag menar att envar litteraturintresserad måste läsa och spara i sitt eget litterära medicinskåp. Detsamma kan enligt min mening inte riktigt sägas om Vittring, även om böckerna har mycket gemensamt som jag läser dem. De är till omfånget tunna och sparsmakade dystopier om livet och döden i den jämtländska obygden. Vi läser på Nilssons egenartade språk när han ger oss läsare en beskrivning av hur av omständigheterna förkrympta och hämmade liv kan se ut och där tillvarons enformighet och meningslöshet dövas med sprit och sex. Livet, så tycks alla romanfigurerna tänka, och dess orättvisor skall inte mötas med kamp eller kunskapshunger utan med uppgivenhet. Enda undantaget kan möjligen vara flickan Sigrid i Vittring. Möjligen – för också hon tycks när allt är sagt och gjort och mörkret sänkt sig ge upp.

Också i Vittring läser vi om ett antal människor på samhällets om inte nedersta så i vart fall nedre trappsteg som alla, eller nästan alla, tycks vara födda att förlora den tro på något annat och bättre liv de kan ha haft. Ordet hopp kan man säkert både stava till och uttala men knappast föreställa sig kan ha någon giltighet för det egna livet. Det kan däremot missmod, misströstan och hopplöshet ha.

Som läsare av boken vet man att det kommer att gå illa. Det finns i den lilla orten, vi pratar återigen om Hammerdal, en tydlig maktordning mellan människorna. Det finns de som har skaffat sig en position att kunna förskjuta andra. Det finns de som i kraft av fysisk styrka kan ta sig makt. Det finns de, som Sigrid, som skulle kunna slå sig fri men som inte vet om man egentligen vill eller orkar. Det finns den, i boken heter han Ilian, som till slut dukar under för sin underordnade situation och begår det värsta brottet. Och det finns de som tror sig kunna åberopa en gud för att … ja, för vad?

Så mycket känns alltså igen från Nilssons andra böcker. Vittring borde därför bli en god läsning. Men det verkar för mig som om Nilsson nu bara drar ett nytt varv på sin för oss läsare välkända vev och återigen ger oss en slags glesbygd noir. Men om temat går att kännas igen menar jag att språket och tankekraften i Vittring inte gör det jämfört med hans övriga böcker. Det blir enligt min mening för mycket av närmast banala beskrivningar av komplexa förhållanden och situationer. Bildspråket är många gånger häpnadsväckande dåligt. Vissa resonemang i boken mellan olika personer blir rent av patetiska. Vadan detta? Ja, det vet väl bara Nilsson och hans förläggare. Själv vet jag att jag lägger boken ifrån mig med en viss grad av besvikelse och bara kan ge den tre stars av fem i betyg. Läs hellre något annat av honom. För visst är det så att vi alla i dessa bistra tiden mår bra av att läsa välskrivna och tankeväckande dystopier. Sådana som vi vet att Nilsson kan skriva.