Laurent Binet - Civilisationer.

 

För nu ett bra tag sedan nu läste jag den franske författaren Laurent Binets bok Språkets sjunde funktion, som jag tyckte var mycket bra och som jag också gav fem stars av fem i betyg. Att hans nu aktuella bok på svenska Civilisationer skulle var annat än minst lika bra var svårt att tänka sig, trodde jag. Men så var det. Den är enligt min mening klart sämre.

Båda böckerna har ett kontrahistoriskt anslag – kanske mest synligt i Civilisationer – dvs har en story som innebär att vår historia, vår civilisation, vårt liv och allt som följer på det kunde tagit en annan väg än vad som faktiskt skedde om något annat hänt än vad som nu hände. Det finns ju en del exempel på detta i litteraturen. Civilisationer behandlar fyra men ändå främst två historier som alla också delvis knyts samman – den gamle Columbus kommer inte tillbaka till Europa utan dör i främmande land och Inkarikets sista kejsare, han heter Atahualpa, seglar iväg till vår världsdel, i en kopia av gissa vad, till följd av en konflikt med sin bror och blir här så småningom den obestridde härskaren. Och detta låter ju inte så dumt. Trist nog är det emellertid just det.

Oavsett vad man läser vill man ju gärna att storyn kan sätta de ålderströtta hjärncellerna i lite rörelse. Att kalla en bok oinspirerande och tröttsam är väl det mest nedslående epitet man kan ge den och säkert också ganska så tråkigt för författaren att höra. I Civilisationer hamnar åtminstone min hjärna i dystert viloläge, eller sömnläge tom. Och detta trots, det måste man ju medge, Binet säkert gör vad han kan för att det inte ska bli så. Autentiska och fiktiva personer lever och dör, sjöslag och markstrider staplas på varandra så det står härliga till, kärlekar blomstrar, falnar och dör. Historiskt belagda personer hamnar i de mest egendomliga trångmål. Kvinnorna är genomgående både vackra och kloka och i en del fall dessutom ständigt nakna. Det kan inte hjälpas att jag tycker det blir lite pojkbok över det hela – storyn blir också lite väl överbelastad för min smak. Men jag är säkert bara på dåligt humör.

Själva grundstoryn i boken att Inkagubben, Solens Gud, ska komma seglandes hit och bli vår världsdels okrönta härskare känns dessutom alltför långsökt för min smak. Men det hade säkert kunnat vägas upp och kanske accepterats om annat - som språk, dialog, porträtt av historiska personer som Luther m.fl. – varit intressant och trovärdigt beskrivet, givet det kontrahistoriska greppet. Men icke. Till råga på allt går jag dessutom ibland lite vilse i de skeenden i boken som faktiskt hänt i verkliga livet och de som inte gjort det, men det är ju för all del i huvudsak inte Binets fel.

Jag läser och läser och aldrig tar det slut, känns det som. Men det gör det ju. Och då har jag för länge sedan bestäm att Civilisationer ska få tre stars av fem i betyg, trots att Binet fått en hel del priser för boken. I stället vill jag varmt rekommendera Språkets sjunde funktion till läsning. Men omslaget till Civilisationer av Nina Ulmaja det får fanimig fem stars. Gå in på en bokhandel och tjuvtitta lite så förstår du.