Jan Bertoft - Spelets mörka begär.

Hur många deckare eller kriminalromaner ges ut per år? Ja jag vet inte och tydligen inte heller den läsvärda Deckarlogg/Bengt Eriksson tycks veta detta. Så jag får väl nöja mig med att för egen del konstatera att det antagligen är en hel del och att de i allmänhet väl säljer ganska så bra. Annars, tänker jag, skulle väl de kommersiella förlagen ägna sig åt annat – hjärtasmärta, kokböcker eller vad det nu kan vara, dvs sådant som finansierar den mer svårsmälta och inte helt lättköpta litteraturen. Med det sagt så läser jag alltså en del deckare som avkoppling från mycket annat man läser eller för delen upplever i vardagen.

Nå. Men hur många har läst de fyra kriminalromaner som Jan Bertoft gett ut, varav den första i samarbete med Håkan Tängnander. Ja svaret är väl gissningsvis att det är få men ändå tillräckligt många för att Hoi förlag skall fortsätta ge ut böckerna. Nu är jag ju en av dem och skulle gärna vilja att än fler än jag skulle kunna säga att man har läst böckerna. De är nämligen ganska så bra.

Det gäller inte minst den senaste i serien, för det är en s.k. serieroman som alla har kriminalkommissarie Vanja Ek i huvudrollen, dvs Spelets mörka begär. ”En spännande kriminalroman”, skriver man på bokens baksida, ”där bankernas fulspel dras fram i ljuset”. Och så är det. Men vi får också läsa om de mer vanliga komponenterna som brukar förekomma i en deckare – kärleksbekymmer, andra familjeproblem, samarbetsproblem mellan kollegor och annat som väl gör att vi vanliga deckarläsare känner igen oss. Och naturligtvis själva polisarbetet och hur det går från en stapplande början, fram till när allt tycks rusa fram mot en lösning, men sen när det mesta kommer att stå stilla och alla tvekar om man är på rätt väg och allt kärvar och misstänkta av olika grad bär sig märkligt åt och sedan, ja sedan fram till grand finale – brottet löses. Och alla, förutom den skyldige/a kanske, andas ut, vilket gäller inte minst frk Vanja Ek.

För denna kommissarie tycks vara stöpt i en alldeles egen polisiär kostym. Nu ska jag förstås inte berätta om allt hon gör som tycks strida mot vad en vanlig polis vågar sig på, men det är en hel del, och här tycker jag nog att Bertoft går lite över den s.k. trovärdighetsgränsen. Men för all del – det kan ju finnas de läsare som menar att den tillhör – eller borde tillhöra - den polisiära vardagen att göra inbrott i privat egendom och att jagas av en skjutgalen misstänkt mördare med skotten vinande runt anklarna. Och detta medan hon är sjukskriven för en annan händelse som väl även den ligger utanför kommissarievardagen. Men nu är jag kanske i tristaste laget. Kanske.

Hursomhelst så skriver Bertoft fram sin story rappt och välformulerat men möjligen ändå stundtals lite långrandigt och väl uttömmande om bankers både kända och mer okända arbetssätt. Om än upplysande för oss som bara läser kulturdelen i DN, och serierna förstås. Karaktärerna är både levande och trovärdigt beskriva. Själva händelseförloppet i boken är möjligen övermåttan pedagogiskt beskrivet – inget saknas (läsaren får text veta att skaftet på den yxa mördaren använder när hen tar livet av sitt offer är av hickoryträ; tur det, annars hade jag legat sömnlös), men den vane deckarläsaren kan väl, som jag, efterhand ana inte bara vem som är den skyldige mördaren utan också vem som till en början döljer sig i de i texten insprängda kursiverade avsnitten och som tecknar en slags bakgrund till mordet.

Nu, märker jag vid en omläsning av vad jag skrivit här, kan det låta som jag är väl kritisk mot Spelets mörka begär. Det är jag inte. Boken tål mycket väl att läsas av såväl den deckarvane läsaren som den mer ovane. Och då tänker jag inte bara på att den rent stilistiskt är bra utan också att själva storyn känns trovärdig, om den än, som i de flesta deckare, är lite darrig ibland. Bertoft skriver också, eftersom boken alltså är den senaste i en serie, in i storyn på ett bra sätt bakgrunden till vissa händelser som annars skulle vara svåra att förstå. Men, undrar jag, hur ska Bertoft, kunna gå vidare med Vanja Ek som huvudperson. Hon ska ju inte bara flytta ihop med sin kärlek åklagaren utan tycks också – nu spoilar jag – vara gravid.

Men detta ska jag med intresse följa i nästa bok av Bertoft. Jag ger Spelets mörka begär tre stars av fem i läsbetyg. Men var, erkänner jag, nästan beredd att ge den fyra stars efter hans i en bisats konstaterande att skånskan skänker den som pratar en ”särskild nerv” och ”intellektuell stuns” som helt enkelt ”ger mersmak”. Jag, som gammal infödd lundabo, ska vid behov påminna min stockholmsfödda fru om detta. Det behövs nämligen understundom. Märkligt nog.  

 

  

Paul Auster - Resor i skriptoriet.

Vad har jag läst av Paul Auster förutom New York-trilogin? Inget, är det sorgesamma svaret. Och då hade jag ändå, visade det sig, två av hans böcker i hyllan för oläst, nämligen den till sidantalet tunna Resor i skriptoriet och Timbuktu. Då fick den förra följa med på en veckolång cykeltur i det platta Nederländerna och den hann, tack vare ett oväntat långt uppehåll på Schiphol, dessutom bli utläst. Om jag kommer ihåg så värst mycket av den är däremot en annan fråga.

Men vad om Paul Auster, förutom att han aldrig fick Nobelpriset i litteratur, vilket många, åtminstone bland dem jag pratat med under resan, tydligen trott eller hoppats på. Han var fram till sin död 2024 som 77-åring gift med halvnorskan Siri Hustvedt och har varit ganska så produktiv som författare. Om jag räknat rätt har han gett ut bland annat närmare 20-talet romaner och därtill ett par tre självbiografiskas verk. Hans senaste roman på svenska Baumgartner kom så sent som i år. Den som vill veta något om hans liv och författarskap får gå någon annanstans än till denna enkla text – varför inte till Wikipedia, all ytlig kunskaps moder. Ja, varför inte. Jag gör det ju själv ibland.

Nu skrivs detta medan familjen, i väntan på att vi ska komma i väg på ytterligare en liten resa, står och stampar i hallen. Vilket, som alla förstår, innebär att texten blir ännu lite kortare och mer summarisk än vanligt. Men, undrar ni förstås, vad är ett skriptorium? Jo bokstavligen en plats för att skriva och oftast, tror man, syftar ordet på ett rum i medeltida kloster, även om forskarna som vanligt är lite oense om detta.

Må så vara. Men i en minst sagt avskild plats, kan det vara en cell eller ett sjukhusrum, sitter i boken en mr Blank, mannen utan förnamn, i av för honom själv okänd anledning inlåst och bläddrar, och kanske också läser, i en massa lösa blad med text han troligen skrivit själv. Av och till får han besök av olika personer som tycks känna honom ganska så väl - kan en av dem vara hans egen dotter? -men som han själv bara med svårighet känner igen, om ens alls. Detta är den till synes yttre handlingen.

Och den inre då? Ja säg det. Man ska kanske läsa romanen som en liknelse eller allegori över ett författarskap, tänker jag. Ett författarskaps alla olika våndor, skulle jag tro Auster vill berätta om. Men jag gissar och har, när jag hör stampandet i hallen, inte tid att tänka efter mer än så.

Men även om jag som läsare också till slut kände mig lite inlåst i texten och inte, lika lite som mr B, egentligen hittade ut ur den, vill jag ge Resor i skriptoriet fyra stars av fem i läsbetyg. Men jag kommer att behöva läsa om boken. Så mycket vet jag. Kanske kan jag då inte bara hitta mer i texten utan också, och då förstås i sällskap mr B, ut ur rummet. Vem vet.

 

 

  

Daniel Gustafsson - Fine de Claire.

För ett antal år sedan läste jag den då Augustprisnominerade Odenplan av debutanten Daniel Gustafsson. Det tycker jag att också du ska göra, faktiskt gör jag det. Om inte annat så får att du lära dig vad fantasmagoriskt betyder, fast det vet du kanske redan. Hursomhelst så gav jag för min del boken fem stars av fem i läsbetyg. Alltid säger det väl något. Om den boken - om den berättelsen om en frånskild pappa, hans son och ett par glömda vantar - skulle jag kunna säga mycket, men snart, mycket snart, åker jag på cykelsemester med min fru och goda kompisar och hinner helt enkelt inte.

Det är också skälet till att jag nu skriver ovanligt kort om Gustafssons nya bok Fine de Claire. Men i den läser vi om den medelålders geologen Helena när hon, på ett som det verkar hemligt uppdrag, åker i sin bil från Stockholm, tror jag det är, och söderut. Bort från jobb, bort från en trist impotent man, bort från en konfliktfylld dotter, bort från livet som det utvecklats och mot, ja mot vad. Det var länge oklart för mig, måste jag säga. Även om det formella målet efterhand klarnar, så vet jag inte riktigt om jag ännu riktigt fattat varför hon egentligen åker mot ostronodlingarna på den franska atlantkusten. Och varför hon väl framme där gör det hon väl tänkt sig redan från början. Gör det något? Nej verkligen inte. För hon tycks ha ett annat motiv för resan än bara den handling hon kommer att göra.

För resan är, tror jag, också en resa bort, bort genom tiden och minnet av allt bittrare händelser, allt hopplösare män, allt slappare kroppar och allt meningslösare arbete. Från en alltmer tilltagande tomhet till … ja, till vad? Drömmar? Förhoppningar? Samma tomhet? Det sista skulle jag faktiskt trots allt tro.

Men vad Helena själv tror vet jag inte riktigt. Och fanimig – ursäkta skånskan – varför hon väl framme gör det hon då gör, vilket är att klippa sönder en bassäng fylld med havsvatten och de där då utsatta förädlade ostronen så att de sakta men säkert glider ut i ett mer naturligt habitat. Och väl därmed sannolikt bort från oss som av och till äter ostron. (Det är en sådan bassäng som kallas Fine de Claire). Är Helena därmed helt enkelt bara en ostronbefriande Greta? Kanske, kanske inte. Hennes motiv är tills vidare lite oklara för mig. Kanske klarnar de vid en omläsning av boken. Fine de Claire är nämligen en sådan bok. En bok som inte bara tål omläsning utan som tycks kräva det.

En bok – det vill jag gärna också ha sagt – som har ett utmärkt språk med flödande, vackra vindlande meningar och med tilltalande bilder, men som kanske kräver en omläsning. Kan det då vara något? Ja för mig. En läsning av en bok slutar ju inte vid första sammanslagningen av pärmarna, den pågår under en tid därefter i huvudknoppen och den avslutas ibland inte förrän efter en omläsning. Jag ger Fine de Claire, alltså redan innan jag ännu läst om den, fyra stars av fem i läsbetyg. Och då har jag ändå inte sagt ett ljud om den i romanen inskjutna fantastiska, för att inte säga gastkramande, berättelsen om på vilket sätt dessa ostron från början kom att hamna just där de hamnade vid den franska atlantkusten. Och inte heller något om de mystiska polska syskonen. Men kanske efter en omläsning?

Fast nu börjar jag packa ner mina cykelkläder. Och regnkläder. Det ska tydligen regna en del dit vi ska. 

 

 

Andreas Norlén - Talmannens guide till svensk poesi.

Vad gör en riksdagens talman, undrar du förstås. Jo kanske mer än vad man föreställer sig. Själva ämbetet – talmansämbetet – är det högsta ämbete som en person, givet att man är ledamot av riksdagen, kan väljas till och hen leder, något förenklat tillstår jag, riksdagens arbete och är också den som föreslår riksdagen att välja en av hen namngiven ny statsminister. Talmannen står i vårt statsskick i rang närmast efter statschefen, dvs allas vår gamle snart 80-årige vithårige kung som klamrar sig fast vid tronen för att slippa pensionera sig och därmed släppa fram den relativt unga Victoria som ny statschef, och är alltså högre i rang än självaste statsministern, som väl måhända – och då tänker jag inte minst på vår nuvarande - har en självbild som kanske säger något annat. Traditionen med talmän är lång och bottnar väl ytterst, om än kanske inte då särskilt kontinuerligt, i ståndsriksdagen, om nu någon kommer ihåg vad det kan vara, men vi talar om 1400-tal. Den senaste formella regleringen av talmansämbetet kom med 1974 års viktiga regeringsform.

Vi har genom århundrandena förstås haft ett antal mer eller mindre minnesvärda talmän. Som vanligt kan den intresserade gå in på Wikipedia, all kunskaps moder, för att få veta mer. Gör gärna det, men bara en snabb koll över förteckningen där är rena historielektionen, så möjligen kan det bara rekommenderas för den verkligt intresserade. Men värt att notera kan vara att vi sedan enkammarriksdagens införande 1971 till dags dato bara har haft nio talmän, vara två kvinnor, och jag är övertygad om att du - givet att du inte är purung och inte heller sov dig genom skolan – antagligen kommer att känna igen de flesta av dem till namnet. Sist i raden står vår nuvarande talman som är Andreas Norlén. Och som vi nu ska uppehålla oss lite vid.

Men varför det? Skälet är enkelt – han har gett ut en bok som han kallar Talmannens guide till svensk poesi. Det är inte utan att man, okunnig som man är om Norléns person, häpnar. Själv trodde jag att Olof Palme var den siste läskunnige viktiga politikern. Men jag har ju haft fel förr. Så vad om Norlén? Han är en drygt 50-årig moderat politiker som disputerat i affärsjuridik och som suttit i riksdagen sedan 2006. I riksdagen har han, läser jag mig till, haft en hel del viktiga positioner innan han 2018 valdes till talman. År 2022 återvaldes han enhälligt med acklamation, vilket tydligen anses vara remarkabelt. Om inte annat så får det väl uppfattas som att riksdagen har ett stor förtroende för honom och hans sätt att utöva ämbetet. Nog om det. (Äntligen hör jag dig viska tyst; eller kanske skrika högt).

Men så har han alltså också gett ut en egen guide till den svenska poesin. Skälet till detta – förutom att han faktiskt först blev tillfrågad av förlaget; idén är alltså inte hans egen – är att han tycks ha ett ganska så grundmurat litterärt intresse och då inte minst för poesi. Redan här tillhör han ju en lite udda del av det s.k. folket. Jag menar vi är ju för all del ganska så många som regelbundet läser skönlitteratur och finner stort nöje i det, men hur många procent av befolkningens dryga 10 miljoner är vi egentligen. Vet ej förstås. Men än färre är det väl hursomhelst som läser poesi. Men här har vi alltså nu en talman som står upp för läsandet och detta skall på inte sätt förringas. Tvärtom. Och som – om än lite högtravande kanske – motiverar detta utförligt och väl i ett förord till sin bok.

Och resultatet då? Norlén har valt ut 100 dikter från 500 år och som han sedan presenterar i namnordning efter författarens efternamn och alltså inte i kronologisk ordning, vilket väl annars är det vanliga i antologier. (Boken avslutas dessutom föredömligt med ett fullständigt författaregister och ett särskilt register över dikttitel och förstarad). Jag värderar inte hans urval – hur skulle jag kunna göra det – utan läser med både intresse och faktiskt entusiasm vad som finns från Almqvist till Österling. Även om, och detta ligger ju som en självklarhet i en antologis själva väsen, inte allt faller mig på läppen.

Men tillräckligt mycket för att jag ska kunna rekommendera boken till läsning och också samtidigt – det vill jag gärna ha sagt - imponeras av Norléns mod. Faktisk mod. Han öppnar ju upp sig inför allt folket som en läsande människa som står upp för behovet av litteratur – och i hans fall särskilt poesi – och jag föreställer mig att det finns de inte bara inom gruppen 349 ledamöter i riksdagen utan också inte minst inom den s.k. kultureliten som finner inte bara idén utan också hans urval mer eller mindre idiotiskt och värt att både håna och kritisera. Men sådana stenhjärtade individer - trygga i förvissningen om sin egen förträfflighet - möter vi väl alla av och till, men Norlén vänder sig inte i första hand till dem utan snarare till grupper och individer med mer öppet sinnelag. Föreställer jag mig.

Till sist, efter att ha gett Talmannens guide till svensk poesi fem stars av fem i läsbetyg, kan jag konstatera att en hel del av det som jag under både lyckliga och olyckliga dagar lärde mig när jag var ung och då under gymnasietiden gick i den förkättrade s.k. kravskolan återfinns i Norléns bok. Och att jag fortfarande minns dem och kan delar utantill.