Toni Morrison - Hem.

Toni Morrison fick Nobelpriset i litteratur 1993 med motiveringen ”som genom en romankonst präglad av visionär kraft och poetisk pregnans levandegör en väsentlig sida av amerikansk verklighet”. Och visst är det så.

Jag har läst samtliga Morrisons böcker på svenska, men tycker för egen del inte att hon är en de mest framträdande Nobelpristagarna. Men visst – några av hennes böcker har stannat också i mitt skraltiga minne. Jag kan nämna t.ex. Solomons sång, kanske En välsignelse men inte minst den av många sönderälskade Älskade, för vilken hon också fick Pulitzerpriset. Tyvärr blev den som bekant också film med Oprah Winfrey i en av rollerna.

Den bok jag nu läst av henne är Hem, den senaste på svenska. Temat i den är välbekant – kanske alltför välbekant – för Morrisonläsaren. En ung färgad man kommer tillbaka från Koreakriget, drabbad av posttraumatisk stress, och han känner i likhet med andra olycksbröder hur rasismens kedjor fjättrar honom inte bara vid sina upplevelser i kriget utan också vid ödet att ha blivit född färgad. Vi följer i boken mannens resa genom ett segregerat USA till en liten håla där han räddar sin syster från att dö efter någon form av medicinskt experiment av en vit läkare och hur han sedan för henne till en ännu mindre håla, närmare bestämt den där syskonen växt upp och han svurit att aldrig återvända till. Här sker då något av ett guds under – systern tillfrisknar och både hon och brodern försonas med det förflutna och tycker sig kunna se eller ana en framtid. Märkligt nog. För verkligheten är ju lika bitter och hopplös och utan möjligheter som tidigare.

En Toni Morrison i sin krafts dagar skulle antagligen från denna historia gjort en både mer inkännande och skakande beskrivning av rasismen och de övergrepp som många färgade utsattes för ännu på femtiotalet. Men det mäktar hon inte riktigt med. Kanske med ålderns rätt, vad vet jag – hon är ju född på 1930-talet. Hem har bara stundtals ”visionär kraft” och”poetisk pregnans”.

Jag gav denna korta bok tre stars av fem i betyg. Och tror nog att detta är den sista jag läser av Morrison, trots att jag sett att hon alldeles nyligen kommit med en ny bok i USA. Men där får nog osvuret vara bäst. 

Martina Montelius - Oscar Levertins vänner.

”Kära läsare, du är nu upphöjd till prins i min litterära gärnings konungarike!”. Vem, undrar ni förstås, kan denna person vara. Kan det möjligen vara … Ja, det kan det. Det är er okände bokbloggare. Åtminstone om man skall döma efter den dedikation som fru Montelius skrev i mitt exemplar av hennes bok Oscar Levertins vänner när jag häromkvällen mötte henne på en sk författarkväll i den eminenta bokhandeln i Äppelviken. Där var jag, ytterligare några män, och sedan de vanliga kulturkonsumenterna, dvs. kvinnor. Och det var en trevlig afton – vin, salta pinnar och ett innehållsrikt, flödande och manuslöst pratande av fru Montelius om både ditten och datten. Ibland också om boken Oscar Levertins vänner.

En man med vänner.

Oscar Levertin – som levde mellan 1862 och 1906 - var författare, kulturskribent och litteraturhistoriker och som sådan den förste innehavaren av en professur i litteraturhistoria vid Stockholms Universitet. Hans inflytande var stort i samtiden, inte minst beroende på hans vänskap och samarbete med Verner von Heidenstam och att han skrev kritik i Svenska Dagbladet, dåtidens tidning för den bildade borgerligheten. Som kritiker hade han stor del i att Heidenstam blev betraktad som stående bredvid gud fader i betydelse, medan andra författare i det närmaste avfärdades. Det gällde t.ex. Strindberg, Fröding och inte minst Selma Lagerlöf. Hon betraktades som ett ”naturbarn” som ”talar allenast ur sitt hjärtas enfald”. Det är då lite ironiskt att det visserligen på senare år getts ut ett par bra böcker om Heidenstam, men att hans egna böcker med all rätt i stort sett betraktas som stendöda. (Det är väl bara Sverigedemokraternas ledare, har jag läst i gammelpressen, som finner styrka i att i den mörka kvällen läsa Heidenstams mest nationalistiska dikter). Om det nu gick så för Heidenstam, så gäller motsatsen för Lagerlöfs och Strindbergs böcker, som fortfarande ges ut i nya upplagor. Strindberg själv står ju dessutom i byst utanför Dramaten.

Som egen diktare är väl Levertin i dag helt bortglömd, förutom av en och annan nörd. Därmed besannas den gamla sanningen att även för de stora och magnifika gäller att ”Bort gå de – stumma skrida de – en efter en till skuggornas värld. - Klockorna dåna. Tungt slå de, - mullra och kvida de, – sjunga sin sång till de dödas värld” (för att nu låta VvH komma till tals en sista gång ...). Så småningom gäller detta antagligen också för mig och dig, bäste ev. läsare. Märkligt nog.

Denne konservative och högt bildade man har nu för ett kort ögonblick kommit att hamna i fokus i den svenska samtida litteraturen. Jag undrar verkligen vad hans ev. levande släktingar kan tycka om den saken. Men hav tröst också du bäste OL, om du möjligen sitter i din himmel och med förvåning tittar ner på samtiden. Snart ligger Montelius bok i förlagets papperstugg och du kan återgå till ditt stilla vaggande på molntappen och drömma om de tider som var.

Allt är alltså Montelius fel. Eller kanske snarare kritikernas – åtminstone de som varit positivt inställda till hennes senaste bok. Och det är faktiskt en hel del. Men vi tar det från början.

Fru Montelius. 

Fru Montelius, f 1975, är författare, dramatiker och regissör. Efter att ha arbetat ett antal år på bl.a. Dramaten men kanske främst Teater Plaza, inte minst tillsammans med Torsten Flinck, med olika uppgifter började hon själv skriva dramatik och har så här långt hunnen i livet fått ihop ett femtontal pjäser. Dessa ges numera i huvudsak på Teater Brunnsgatan 4 där hon från 2011 är konstnärlig ledare. Som om inte allt detta skulle vara nog så skriver hon kritik i Expressen, har en sk podd tillsammans med en Expressenjournalist, medverkar titt som tätt i olika radioprogram och har dessutom varit med i På Spåret tillsammans med Dominika Peczynski. Just det gick väl sådär efter vad jag kommer ihåg. Och har hon inte också fått den högsta ärebetygelse man kan få i detta land - dvs varit Sommarpratare. Jo, jag tror det. Men också i övrigt måste man säga att hon har lyckats väl. Gift är hon också och har tre barn. Med samma man dessutom. Bosatt i Vällingby – så det händer att jag ser henne i vårt eminenta centrum.

Och således också författare. Delar av hennes dramatik finns i bokform men som författare är hon väl mest känd för sin debutroman Främlingsleguanen och nu Oscar Levertins vänner.

Främlingsleguanen har jag läst när den kom ut 2013 och jag tyckte den var så där. Jag gav den tre stars av fem i betyg och skrev såhär om den på min blogg: http://kennethbokhallaren.blogspot.se/2014/05/martina-montelius-framlingsleguanen.html.

Boken Oscar Levertins vänner handlar om den litterära båtutflykt som hela sällskapet Oscar Levertins vänner gör. Ni vet en sådan litteraturkryssning där mer eller mindre kända författare ett par gånger om dagen pratar om sina böcker inför ett antal mer eller mindre intresserade sk litteraturvänner, mest kvinnor har jag förstått. Oscars vännernas ordförande heter Boel Märgåker. Hennes i boken uttalade syfte med resan är mindre att lyssna på författare än att supa, knarka och knulla. Detta syfte med resan redogör Montelius ingående för. Supandet får en relativt undanskymd roll i boken, knarkandet en något större och knullandet en desto större. Märgåker förenas i köttet med en kvinna, en man och en yngling. De två kroppsorgan som därvid har viss betydelse omnämns av fru Montelius med sina rätta populärfolkliga uttryck – dvs. kuken och fittan - ett stort antal gånger. Vilket jag tacksamt noterar. Jag var nämligen lite osäker på vad som kunde tänkas avses. Tack fru Montelius!

Boel Märgåker är en något överviktig och lätt spolformad 62-årig kvinna, vilket föranleder fru Montelius att ingående beskriva vilka organ, förutom de nämnda, som kommer i olika stadier av rullning och böljegång vid de fysiska lekarna. Intresseklubben antecknar febrilt.

Men är då fru Märgåker – hon är nämligen gift, men med en träbock vid namn Greger; en man som i likhet med alla oss andra män anser sig vara vare sig mer eller mindre än ett geni som tänker högt och stort – är då fru Märgåker intresserad av litteratur. Svaret är ja. Hon läser för att hålla sitt psykiska sammanbrott stången. Bara kulturen har kunnat upprätthålla Märgåkers vilja att leva. Dessutom, menar någon av fruarna Märgåker och Montelius, går man inte med i ett litterärt sällskap om man inte är ledsen. Även vid dessa olika blottläggande antecknar intresseklubben. Om än lite häpet.

Ja ja. Och historien rullar på. Efter allt kopulerande får fru Märgåker - till följd av en tvist i en litterär fråga, vilket Leif GW Persson sannolikt skulle säga är statistiskt väldigt ovanligt - för sig att döda en medpassagerare/litteraturintresserad, vilket misslyckas. Hon själv blir däremot inlagd på sjukhus och magpumpas. Hon onanerar på sjukhuset men innan den befriande lättnaden infinner sig blir hon utskriven. Varvid hon går ut på stan och försvinner till … ja, till vad vet jag inte. I värsta fall blir detta inte klargjort förrän i nästa bok.

Nå. Detta är ingen bra bok. Jag antar att avsikten är att roa för stunden. Det lyckas inte. Jag gav den två stars av fem i betyg. Och hoppas att fru Montelius vinnlägger sig om att lägga mer tid på nästa bok. Som läsare hoppas jag hon får en både ömsint och hårdhänt redaktör. Nu är det sagt.

(Och ni har väl noterat, bäste ev. läsare, att jag inte en enda gång skrivit något om "kulturtanten". I motsats då till fru Montelius). 

Men vi kan väl låta Oscar Levertin själv få sista ordet: ”Du har för många böcker läst, - för många och för långa. - Din själ har blivit dryg och däst, - men hjärtats kamrar trånga. - Din myckna lärdom den har jäst – och kväljer med sin ånga”. (Nu är detta citat hämtat ur Montelius bok, så enbart den beläste vet om det är korrekt; jag vet det inte).

Detta är en iller. Hen spelar en viss roll i boken. Tro´t eller ej.

Siri Hustvedt - Sommaren utan män.

Den utmärkta Åsa Beckman – bitr kulturchef i DN – var väl den som härförleden lanserade uttrycket kulturmannen, dvs. den mer eller mindre begåvade och framgångsrike man inom den kulturella sfären som tycks finna det intressant att lägra mer eller mindre unga kvinnliga beundrare. Udden i den diskussion som följde var (naturligtvis) riktad mot mannen – han som enligt myten tager vad han vill ha. Egendomligt nog skrevs det inget om kvinnorna – de som blir tagna för att de vill. Om man nu inte skulle vilja, så är det väl i så fall bara att göra som när man möter andra busar än just en kulturman, dvs. bildligt och/eller bokstavligt sparka honom i skrevet eller i hans övermogna ego. Men i just fallet med k-mannen, förutsattes att all skuld och allt ansvar låg på honom ensam. Särskilt märkligt som det relativt tydligt, men förstås outsagt, i diskussionen efter artikeln efterhand mejslade fram vilka män som i sammanhanget var de särskilt stora hatobjekten. Kultman ligge ogill, på hans ev. lägrade unga dam träs en oskuldens strålglans kring det blonda håret. Så blev resultatet av det sk offentliga samtalet. Då som tidigare när denna fråga diskuterats. För särskilt ny var den ju inte.

Fru Beckman.

Nu har Beckman lanserat ett nytt uttryck – vänterskor. Med detta menas de kvinnor som lämnas temporärt när deras män vill pröva på om ett nytt förhållande han ingått med en (förstås yngre) annan kvinna är värt att satsa på eller inte. Han vill pausa deras relation. Även denna gång utmålas mannen som den stora skurken, vilket han naturligtvis i och för sig också är. Men kvinnan då? Varför skall man inte ta för självklart att hon trycker upp sin kåte make mot väggen och inte ber utan kräver att han ska välja – mig eller henne. Nä nä. Det är tydligen för mycket begärt. Istället tas för givet att kvinnans lott skall vara att vänta och hoppas. Och att sympatierna skall ligga hos henne för att hon går in i denna offerroll. (Och detta säger jag, bästa ev. läsare, trots att min egen historia i just detta avseende inte är särskilt hedervärd).

I sin artikel om dessa vänterskor, nämner Beckman Siri Hustvedts roman Sommaren utan män, som handlar om just denna problematik. Av Hustvedt hade jag då bara läst den utmärkta Vad jag älskade och blev förstås nyfiken på Sommaren utan män. (Kanske, tänkte jag, kunde min egen solkiga historia få en annan och lite mildare belysning. Så blev det emellertid inte. Tvärtom, vill jag säga).

Fru Hustvedt.

Romanen handlar om Boris som förälskar sig i en tjugo år yngre kollega och meddelar sin fru Mia att han vill pausa deras relation. Banalt så det förslår, kan tyckas. Men i en – jag tvekar inte att säga detta – mästares hand blir alla de komplikationer och umbäranden, allt det hopp och all den förtvivlan, alla de nederlag men faktiskt också hopp som ryms i denna paus belysta på ett sådant sätt att boken fanimej borde ges i lysningspresent till alla som står i begrepp att gifta sig. Och kanske till alla män i den begynnande medelålder?

Romanens yttre handling lämnar jag därhän, men den är naturligtvis väl tänkt, väl formulerad och väl beskriven. Perspektivet är genomgående Mias. Från hennes initiala psykiska sammanbrott till den långsamma återuppbyggnaden med förstärkt självförtroende och en större insikt i sin egen och andra kvinnors roll och betydelse, ger oss Hustvedt sin beskrivning av att det finns en väg från katastrofen till en ny försoning. Men detta sker inte i sig tack vare mannens önskan om paus; det sker egentligen trots denna önskan. Det sker, i romanens fiktiva värld, enbart tack vare Mias insiktsfulla resonemang med sig själv och olika personer hon möter och de nya erfarenheter hon gör under den tid Boris är borta ur hennes liv.

Hustvedt skriver en slags försoningens Höga Visa. En annan författare hade från samma historia kanske skrivit en roman om vandringen genom helvetets alla kretsar. Men hos Hustvedt kan vi läsa att det trots allt går att lägga även bittra erfarenheter till en ny grund för en gemensam framtid. Sant eller inte, vad vet jag. Men Hustvedt gör det troligt. Det kan gå. Men Mia och Boris möts i så fall säkert från andra styrkepositioner än innan han ville göra sin lilla paus.

Kanske ligger det i just detta det budskap vi kan få som läsare. Det kan gå att mötas igen om båda inser att den starkaste och mest mogna är den som trots ett egentligen helt avgörande svek vågar satsa igen, vågar bygga vidare på en ny grund från en ny egen styrkeposition, vågar inse att den starkaste var den som använde pausen till egna insiktsfulla resonemang om kärlekens villkor, möjligheter och erfarenheter.

Men, undrar man, visst är det en sak att i läsfåtöljen följa en historia fullt ut och en helt annan att i den bittra verkligheten uppleva den in på det egna skinnet. Visst är det så.

Men boken gav jag i vart fall fem stars av fem. Och glöm nu inte att ge den i lysningspresent nästa gång det är aktuellt!

Klas Östergren - Twist.

Klas Östergren – varför behöver jag upprepa detta igen och igen, kan man ju undra – är en av våra stora författare. Han berättar för oss om vår samtid på ett sätt som gör samhällsutvecklingen synlig också för den som i sin vardag bara ser rattmuffen i sin bil, passerkortet in till jobbet, sina sovande barn när hen kommer hem, som älskar med sin fru eller man varje lördag med huvudet fullt av vardagens bekymmer och tristess och oro för obetalda räkningar. En samhällsutveckling som reducerat denna man eller kvinna till en nersliten kugge i samhällsapparaten. Men som ändå kämpar på för att få ihop det sk vardagspusslet. Men topparna badar i sina miljoner som en von Anka. Miljoner som ibland kan vara som man säger ärligt förtjänta inom systemet men lika ofta utanför systemet. En sak är i vart fall säker – du och jag sitter med Svartepetter.

Vad heter han nu igen? Anka, Wolf, Martin-Löf - kommer inte ihåg ...

I Twist får vi som läsare följa en inte namngiven författare på ett uppdrag som för honom tillbaka till en resa i tid och rum där han återupplever gamla tider, en gammal förälskelse, gamla bekanta och som allt leder till en härva bortom hans kontroll. Navet i berättelse är en kvinna som kan heta Anne-Marie, eller Ami eller Anna eller varför inte Annie. Den berättelse som rör sig runt henne, berättaren och ett antal andra personer handlar ytterst om att utnyttja tidens möjligheter och andra människor för egen vinning eller själv bli utnyttjad. Tiden var då, som nu, sådan att den största skurken med den största kuken alltid vinner. Även om priset kan bli ofattbart högt.

Han heter i vart fall Östergren. Det vet jag.

Det är ett avancerat romanbygge som Östergren åstadkommit. Han för oss, med till synes enkla medel och på en prosa som bara den gör romanen till en läsupplevelse, från barndomens förälskelse, över gasledningar i Östersjön, Stasis arkiv, bittra erfarenheter, efterkrigstidens skumraskaffärer här hemma och på andra håll slutligen fram till det ensamma hotellrummet med en necessär full med sömnpiller. Från allt detta och mycket mer går det trådar som aldrig riktigt helt knyts samman - vilket naturligtvis är ett medvetet stilistiskt drag - men som ändå tydligt löper till inte bara necessären utan också över sveken och nederlagen. Hos den starke och cyniske finns en medvetenhet och en till synes fri vilja. Hos andra inte.

Men varför titeln Twist? Vi får som tidsmarkörer läsa om bl.a. Led Zeppelin och naturligtvis Beatles. Om just låten Twist skriver Östergren: ”Twist var som ingen annan dans. Den saknade steg, man vred och vände på kroppen som masken kringlar kring en krok och när låten var slut var man genomsvettig och utpumpad utan att ha kommit ur fläcken”. Just så blev livet för berättaren och fler med honom. Kanske för dig, bäste ev. läsare, också?

Östergren skriver med till synes lätt hand, men bläcket i hans penna är svart. Jag ger denna goda bok, som borde kunna fungera som terapi för folksjälen, fem stars av fem och anbefaller den till läsning. Basta!

Hans Gunnarsson - All inclusive.

 ”Vem faen är Tage Erlander” lär en känd rikstidning haft som rubrik när Tage i och för sig lite oväntat 1946 valdes till partiledare för Socialdemokraterna och sedan till statsminister när den gamle goe Per Albin Hansson lite oväntat dog mitt i sin gärning. Nu borde ju Tage inte vara helt okänd ens för journalister då han redan satt i regeringen. Men det är som det är – dom kunde inget då och kan inget nu, journalisterna. Men efterhand blev han väl känd även bland dem. Han satt ju som statsminister i inte mindre än 23 år – längst i världen bland de demokratiska länderna.

Tage.

Ungefär detsamma, fast närmare bestämt ”Vem fan är Hans Gunnarsson” sa jag till mig själv när hans senaste bok All inclusive blev överöst med lovord. Aldrig hört talas om honom, måste jag erkänna och då har han ändå skrivit åtta böcker visade det sig och mer därtill som bl.a. filmmanusförfattare. Han har dessutom fått det välrenommerade Katapultpriset.

Hans.

Så inför en oväntat strapatsrik tågresa till staden L i påsk köpte jag boken. Och det var lite tur, för resan blev inte helt oväntat längre än SJ ställt i utsikt. Ditresan fick börja med en busstur (sic) på 45 minuter. Hemresan förlängdes sedan även den, fast med 2 x 45 minuter p.g.a. först signalfel och sedan brand i ett lok som stod före oss på spåret. Så tid fanns för läsning.

(När jag skriver detta, läser jag på dn.se att en nerriven kontaktledning i Årstaberg orsakat totalstopp för alla tåg till och från Stockholm söderut. Samtidigt lovar regeringen 620 miljoner till järnvägsunderhåll. Inget kunde komma lägligare).

Nå. Det börjar bra med boken. På omslagets insida finns ett antal sk pressröster citerade. ”... en oupphörligt underhållande och oroande bok”, tycker Svenska Dagbladet. ” … en välskriven, vindlande historia kryddad med en rejäl nypa komisk fasa ...” menar Sveriges Radios Kulturnytt. Borås Tidning tycker att ”... Hans Gunnarsson bara blir bättre och bättre för varje roman och med nya All inclusive framstår han som en av de främsta skildrarna av ett slags manlighet i upplösning i Sverige i dag”. Gomorron Sverige i SVT hävdar att boken är ”… väldigt vacker och väldigt gripande ...”.

Jag hade alltså köpt en vacker, gripande, underhållande, oroande bok där den vindlande historien var kryddad med komisk fasa samtidigt som författaren skildrar en slags manlighet i upplösning.

Bullshit, säger jag. De första 20 sidorna var bra och lovade gott. De sista 20 likaså. Resten var skit, uppriktigt sagt. Storyn hade, enligt min mening, hållit för en bra novell. 40 sidor skaplig text och 340 sidor utfyllnad det är vad man får för 239 svenska beskattade riksdaler om man köper boken i den fysiska bokhandeln. (Vilket man, inom parentes, bör göra av anständighetsskäl. Eller låna den på biblioteket). Och jag läste varenda djävla sida långsamt och noggrant.

Bokhållaren läser. 

”I näst stund såg de hur vågkammen slog över honom, överraskade honom fullständigt, knockade honom med hatt och allt. Och de kunde inte annat än att skratta åt det. Det var rena slapsticken, en enda virvlande villervalla, solglasögonen som for all världens väg och hatten som flöt i det skummande vattnet. Det var obetalbart. Och de kunde inte sluta skratta. De skrattade och slog sig för knäna, så roligt var det. Det var liksom helt oväntat och följdriktigt på samma gång, som om all den glädje de var uppfyllda av plötsligt fick sitt hejdlösa uttryck, låt vara på bekostnad av den ofrivillige badaren. De såg snart ingenting, de bara skrattade, alltmer okontrollerat och hysteriskt, de föll tillbaka i solstolarna och höll om sina dallrande magar och skrattade så att de nästan kiknade, tills de nästan fick kramp och ömsom kvidande, ömsom skrikande bad om nåd.

´Sluta´, kved hon.

´Jag tror jag dör!´, skrek han.

´Sluta´, kved hon.

´Jag dör!` skrek han.

Och så skrattade de ännu mer.”

Roligare och mer fasansfullt än såhär blir det inte. Ej heller mer gripande, vackert och underhållande. Och oroande. Skådas då manligheten i upplösning? Nej.

Och jag ger boken överbetyget två stars av fem.