Lina Hagelbäck - Violencia och hennes far.

För ett par år sedan läste jag Violencia av Lina Hagelbäck. Om den skrev jag då på den nu skandaliserade boksiten Boktipset följande: ” I en prosalyrisk kortroman - eller är det kanske en lång dikt? - ger Hagelbäck oss en beskrivning av två helt olika men samtidigt lika kvinnors - eller är det kanske bara en? - korta tid tillsammans. Hon skriver med ett flödande språk fullt av nyskapande ord och meningar. Det är ständigt fascinerande, ständigt skrämmande, ständigt obegripligt. Så till slut måste jag ställa frågan till mig själv: ´Är detta en ny Camera Obscura?`. Ja, jag vet inte. ” Jag gav i vart fall boken fyra stars av fem i betyg. Det vet jag.

Fru Hagelbäck. Som ser saker du och jag inte omedelbart ser.

(Varför skandaliserad? Jo, för bara ett par dagar sedan kom det fram att Boktipset medvetet eller omedvetet upplåter siten till att låta medlemmar – eller i vart fall sådana som registrerat sig som medlemmar – att konsekvent ge böcker som inte är utgivna av Bonniers extremt låga betyg är utgivna det lilla Reko förlag positiva betyg (en av dessa sk kritiker betygsatte över 40 böcker på 10 minuter!) och sedan klistra in dessa omdömen på Adlibris egen site, dvs. hemsidan där vi vanliga dödliga då kan läsa dessa omdömen inför en ev. beställning av boken. Bonniers äger Adlibris som äger Boktipset. Så kan det gå när någons omdöme sviktar. Men skäms denne någon? Den som vill läsa mer om detta kan gå in på www.boktugg.se eller läsa en kommentar av Jonas Thente i DN av den 7 maj). 

Nå. När jag började läsa Violencia och hennes far av samma författare, undrade jag faktiskt till en början om jag inte läste om den förra boken. Märkligare saker har ju hänt. Vi har samma huvudperson, samma både vackra och obegripliga språk, samma både raka och invecklade meningsbyggnad, samma både tydliga och otydliga story. Samma katt. Men för all del också ett par nya, inte alls oviktiga, personer.

Tänk er alltså då en text där språket understundom - eller nästan genomgående - är svårt att förstå, meningsbyggnaden invecklad och själva storyn inte direkt glasklar. Vi pratar visserligen om en spatiöst satt roman på bara 150 sidor, men frågan om vad man som läsare orkar med att läsa infinner sig raskt.

Gör man då det – dvs. klarar av att läsa vidare? Ja. Om detta är läsarens eller författarens förtjänst är inte lätt att veta. Eller är det bådas kanske? Jag bryr mig inte längre heller om detta skulle vara en ny gyllenstensk Camera Obscura eller inte. För det är ju faktiskt så att man som läsare kan attraheras av en text som glider fram på obegriplighetens svartröda släta yta. Snart, tänker man, stoppar det upp. Snart, tänker man, har Hagelbäck hällt lite sand på den vackra ytan som gör att läsaren faller framstupa - och allt skakas om som i ett kalejdoskop och en oväntad bild träder fram inför ens inre; en bild som gör att sammanhanget klarnar.

När Hagelbäck skakat lite på sitt kalejdoskop. 

Men icke. Eller nästan icke. Ibland. Men lyckligtvis inte för ofta.

Jag sliter fram ett av hotellets brevpapper och skriver: ”Ursinnet rasar genom sin egen tyngd. Meningar skall slås ner i marken, i de dödas kylrum. Min far är inte min far. Min mors kropp är vidbränd. Jag uthärdar inte det här fängelset ...” och kastar sedan papperet på golvet, ser fars härjade ansikte för mig, ärren och gamfläckarna på halsen. Hålögdheten, det tunna grå håret som en gång var svart och tjockt, den böjda kroppen – jag berörs. Så får det inte vara. Jag häller mer vin på bröllopsklänningen. De sist av Esras dikter har jag med mig. Genom en slöja av utmattning läser jag: ”Det är en konst att stå still, bestå av ett enda tuschstreck. En karta vet ingenting om verkligheten. Om det nu finns en, eller tre, verkligheter, obalanser. Surrealisten sover vidöppen. Akta dig för leenden, lyssna till hyenorna, tro på deras söndervittrade tänder. Sky den trygga cirkel som saknar början och slut”. Nu dricker jag rom, hans favoritdryck. Ja, han älskar att inte vara närvarande när han har behövts, Men nu har jag sökt upp honom. (Jo, jag är medveten om att man gör Hagelbäck en otjänst genom att rycka ett citat ur ett sammanhang som bara hon som författare och jag som läsare ser).

”Surrealisten sover vidöppen”. Vidöppen sitter också jag som läsare och låter allt obegripligt och begripligt landa i mitt inre. Somligt skits väl ut samma kväll. Men annat inte. För det är just så som den goda litteraturen når mig och dig. När tankens och fantasins räckvidd står på spel (eller är vidöppen om man så vill). När man kommer till sista sidan med livet i behåll.

Som i Violencia och hennes far, som därför måste få fem stars av fem i betyg. Läs den och gläds över både din och Hagelbäcks förmåga.

Louise Doughty - Kvinna inför rätta.

Det är väl inte ofta man börjar tänka på den gamle Nils Ferlin när man läser en deckare. I synnerhet inte om det är en sk kioskvältare. Sådana ska man som bekant i allmänhet akta sig för.

Kärleken kommer och kärleken går

ingen kan tyda dess lagar.

Med dej vill jag följa i vinter och vår

och alla min levnads dagar.

Mitt hjärta är ditt,

ditt hjärta är mitt

och aldrig jag lämnar det åter.

Min lycka är din,

din lycka är min

och gråten är min när du gråter.

Ms Doughty. Ej mr Ferlin

I Kvinna inför rätta av den för mig helt okända Louise Doughty möter vi den välrenommerade docenten i genetik Yvonne Carmichael och den, till en början, lite mystiske Mark Liam Costley. Kärleken, den vars lagar ingen kan tyda, drabbar på ett obegripligt sätt Carmichael och leder till hennes fall och möjliga undergång. Liksom för den delen till Costleys.

Boken själva ingress, som sätter temat för boken och som hela Doughtys story bygger på, är med förlov sagt både obegriplig och osannolik. Efter att gjort ett arbete i House of Parlament träffar Carmichael slumpmässigt den för henne helt okände Costley på ett café. Blickar utbyts, hjärtan sätt i brand och andningen blir tung. Costley leder dem båda till kryptan i en kyrka nära parlamentet varpå docenten helt enkelt drar upp sin klänning och ner sina trosor och de båda förenas i köttet. Ursäkta mig, men hur pass troligt är detta.

Kan man bortse från denna öppning finns det i övrigt fördelar med boken. Carmichaels tankar kring vad som skett – och sedan sker flera gånger – vad som egentligen styr henne och vad det kan komma att betyda för familjen och hennes framtid är i sig både trovärdiga och rimliga. Det finns så här långt ändå också en viss lätthet i storyn. Även om den obegripliga kärlekens eld värmer henne och hon tycks vara beredd att överlämna hela sitt hjärta till mannen, så finns det ändå en förnuftets röst i hennes välmöblerade hjärna som av och till gör sig påmind. Om berättelsen stannat här, så hade väl – som så ofta i levande livet, har jag hört – allt runnit ut i sanden. Och den andra mannen och den andra kvinnan hade kanske kunnat leva vidare i okunskap om sina resp. partners förehavanden. Liksom för den delen barnen.

Men berättelsen stannar inte där. Carmichael blir på en ganska så våt universitetsfest våldtagen av en manlig kollega. Och Costley mördar sedan våldtäktsmannen. OBS – detta är ingen spoiler. Mer än halva boken handlar om våldtäkten, mordet och dess efterspel i och utanför rättssalen.

Och det är väl ungefär härifrån som jag tycker att Doughtys berättelse blir ganska så läsvärd – åtminstone en mulen söndagseftermiddag då hustrun arbetar över och jag – er okände skribent – sitter ensam i sällskap med bara den inför rätta ställda kvinnan. Doughty för den nu mörknande storyn framåt med säker hand. Hennes språk är välformulerat, storyn är (och nu måste vi bortse från själva inledningen, förstås) ganska så intelligent uppbyggd och det är inte utan att man – för att använda den gängse deckarschablonen - understundom sitter som på nålar. Hur ska det gå, hur ska det gå? Och, inte minst, frågar sig både författaren och läsaren, om det finns olika måttstockar när mäns och kvinnors vandel skall prövas. Men svaret på den frågan vet vi ju.

Men det går ju förstås som det brukar – någon blir fälld, någon sviker en annan, någon kommer till insikt om sin skuld, någons liv faller samman, någons tomma själ blir synlig för alla och envar, någon blir skandaliserad etc. Men vem? Ja, jag vet. Vill du veta får du allt läsa boken.

En bok som jag, trots att Doughty låter sin hjältinna hissa upp kjolen ett par gånger för mycket, ger tre stars av fem i betyg. Fullt godkänt alltså.

Lena Ekstrand - Inte bara en gråsparv. 44 småfåglar I Göteborgsområdet.

”Tallyho, tallyho, jag har skjutit en dront, en dront har har jag skjutit med luntlåsgevär” har den nu avdöda Harriet Löwenhjelm som bekant skrivit. Vackert tänkt, vackert skrivit. Själv skulle jag i dessa vårliga tider velat sätta en hagelskur i de pipande och skitande fåglar som förstör varje anständig pensionärs välbehövliga sovmorgnar.

Kanske en dront. I vart fall inte en gråsparv,

Ni, mina ev. läsare, la väl märke till tempusformen - ”skulle … velat”. Underförstått i ett tidigare liv, innan jag kom på bättre tankar. Nu är de pipande och skitande fåglarna om än inte mina bästa vänner, så i vart fall fullt acceptabla små varelser. Nästan individer. Nästan igenkännbara. Nästan värda att mata på vintern. Nästan … ja, jag vet inte allt.

Vad har hänt? Har jag blivit religiös, undrar ni säkert oroligt.

Nä. Jag har bara råkat läsa en ovanligt bra och läsvärd fackbok om fåglar av modell mindre, som helt oväntat kommit i mina händer. Den heter Inte bara en gråsparv. 44 småfåglar i Göteborgsområdet och är skriver av journalisten och amatörfågelskådaren Lena Ekstrand.

Det är en spännande liten bok som uttalat vänder sig till ”den som har ett slumrande intresse för fåglar”. Alltså till mig helt enkelt, om man med ”slumrande” också menar ”möjligt” intresse. Jag som en och annan gång tycker mig se en möjlig Jenny Nyström-fågel fladdra förbi, som kanske tror mig känna igen Selma Lagerlöfs gamla domherre med sitt röda bröst (för visst var det hon som skrev en novell om att den fick sitt röda bröst i ett försök att dra ut en tagg ur mr Jesu törnekrona; eller var det Jenny – det är inte lätt att hålla reda på damerna och deras påhitt). Men säker är jag på att jag efter efter varje vattning av gräsmattan ser en liten sak hoppa omkring och – antar jag – picka efter mask. För att nu inte prata om de där små grå, gröna, kanske lite gula men i vart fall bruna liven som ständigt flyger kors och tvärs, än hit än dit. Alla lika omöjliga för det otränade ögat att identifiera som sandkornen i Sahara.

Grön eller gul? Endast Ekstrand vet.

Och även om jag har en nyligen konstaterad 40%-ig hörselnedsättning i vissa ljudintervall, så hör jag ändå det där kviddrandet och kvittrandet. Numera – sedan Ekstrands bok öppnat inte bara mina ögon utan även, om än på glänt, mina öron – kan det tom låta lite trevligt. Men ändå lika omöjligt att identifiera som de enskilda orden när t.ex. Dylan sjunger som raspigast. Är det mesen, trasten, finken som sjunger? Eller grannen som visslar? Ja, endast fan vet. Eller kanske Ekstrand kan det också?

Nå. Nu finns det fågelböcker och fågelböcker. Det finns sådana som omedelbart hamnar i den minsta detaljen i en fågels vingpenna och stannar där. Jag har faktiskt ett par sådana.

Och så finns det böcker som Ekstrands. En bok som tar den välvilligt inställda och intresserade fågeltittaren på allvar och möter hen på en väl anpassad nivå. Hennes bakomliggande kunskaper förefaller stora. Hennes avsikt med boken genomtänkt och väl genomförd. Ingen läsare behöver stanna på bokens första fågel med vingpennan nerstucken i halsen. Utan läsaren följer henne med ökat intresse och också ökade kunskaper boken igenom. I vart fall var det så för mig.

Hennes språk är härligt att läsa. Här finns inga obegripliga facktermer och inga sanslösa ordkonstruktioner (som t.ex. konfektasklockstecknare …). Även i detta avseende möter Ekstrand läsaren på ett bra sätt. Som den journalist och språkbrukare hon är. Om fotoillustrationerna kan jag fatta mig kort – de är bra. Vare sig bättre eller sämre än andra jag sett. Bra alltså.

Boken har emellertid en brist. Den vänder sig i första hand till en Göteborgsläsare. De småfåglar som Ekstrand tar upp är väl emellertid förekommande även i min lilla stad – och säkert också i din, min okända läsare – och på så sätt är boken generell och användbar för envar. Men den i sig intressanta och som det förefaller uttömmande bifogade beskrivningen av fågellokaler är förstås helt lokal. Annat kan man emellertid glädja sig åt också som icke Göteborgare – en ordlista och en lång katalog över referenslitteratur.

Så nu väntar jag bara på att Ekstrand ger ut en ny bok med t.ex. ett Stockholmsperspektiv – samma upplägg i övrigt och med samma generösa bilagor. Tills dess måste jag begränsa mig till att ge Inte bara en gråsparv fyra stars av fem i betyg. Och vad ska då inte den för mig ännu matnyttigare ev. kommande Stockholmsversionen få? Jag törs knappt tänka på det …

Jan Stenmark - den geniale. 

Michel Houellebecq - Underkastelse.

Michel Houellebecq är en fransk författare som hittills skrivit sex romaner, samtliga utgivna på svenska. Jag kände honom till namnet och - lite skämmigt förstås – till hans något udda utseende men hade inte läst en rad av honom. Förrän nu Underkastelse.

Mr H.

I boken följer vi den något bedagade intelligente litteraturprofessorn vars främsta intresse tycks vara att lägra unga studentskor. Trött och desillusionerad ser han hur den unga kvinna han trots allt tycks älska försvinna bort ur hans liv. Tiden han lever i är Frankrike några decennier framåt räknat från i dag och där – efter sedvanligt politiskt kannstöperi – landet efter demokratiska val får sin (första) muslimska president. Landet befann sig innan dess på inbördeskrigets rand, men professorn noterar väl detta till en början närmast förstrött liksom vad valet betyder för hans och andra medborgares vardag och desslikes hans egen situation på universitetet. Han tror sig, som många andra desillusionerade och lätt apatiska intellektuella både i dag och i den tid romanen utspelar sig, vara skyddad från allt för kraftiga omvändelser rent personligen. Men han misstar sig.

Den nya tiden tränger sig på, vilket märks på olika plan – allt från att de unga studentskorna börjar uppträdda iklädda burka eller liknande plagg (professorn noterar med lätt bestörtning att han plötsligt inte längre kan se deras vackra ben) till att hans universitet stänger tillfälligt och de lärare som inte vill konvertera till islam erbjuds att sluta på förmånliga villkor. Lätt vilsen och inte helt övertygad om att han gör rätt, väljer vår hjälte att sluta vid – som det nu heter - det Islamiska Universitetet Sorbonne. Men han för under tiden både före och efter detta beslut ingående och intelligenta samtal med både personer som tycker att han gjorde rätt val och de som tycker motsatsen. (Inte minst pratar han med en gammal nu avskedad spion som bl.a. hävdar följande om min egen ungdoms hjältar: ”... de sista sextioåttorna, dessa döende progressiva mumier som torkat ut rent sociologiskt ...”). Nåja.

Vår professor söker också tröst och vägledning på annat håll, bl.a. i det kloster han fann lugn och ro då han avslutade sin tydligen ganska så remarkabla och fortfarande viktiga doktorsavhandling. Han stirrar sökande på en av de många sk Svarta Madonnor som finns lite varstans. Inget hjälper. Han får helt enkelt böra tänka själv: ”... även om jag inte hade högre ambitioner än att få syssla lite med böcker och gå och lägga mig vid fyratiden på eftermiddagen med en limpa cigaretter och en flaska sprit, men jag var också tvungen att erkänna att det var en rytm som skulle leda mig i döden, och det tämligen snabbt, en ensam och olycklig död, och ville jag verkligen dö snabbt, ensam och olycklig? Definitivt kanske inte.” Definitivt kanske inte.

Hjälplös. 

Han bestämmer sig för att leva under och med de nya förutsättningar som nu gäller. Han vill ha någon form av kollegialt och intellektuellt utbyte. Han vill ligga med kvinnor. Kanske ingå äktenskap. Och varför då inte månggifte? Men är han övertygad muslim? Definitivt kanske inte.

Han vill helt enkelt leva.

Han underkastar sig. Han bestämmer sig alltså för att leva under den nya politiska, religiösa och intellektuella makten och har därmed gett upp den fria intellektuella människans behov av ett eget sökande efter kunskap, liv och mening; gett gamla värden på båten och skaffat sig nya. Tror jag Houellebecq vill berätta för oss. Men är då denna underkastelse generell - dvs. kan den hända när som helst, var som helst under vilka yttre och inte förutsättningar som helst – eller är den knuten till den situation han beskriver med ett muslimskt maktövertagande. Jag tror, men är förstås inte säker, han menar det sista. Men jag tror hur som helst att han vill varna oss.

Stilla flyter Don, som bekant. Liksom för den delen Höje å. Stilla kan också ett maktövertagande av religiösa och andra eliter flyta in om inte vi – folket, dvs. från vilka all makt egentligen skall utgå - passar oss. Helt plötsligt kan vi börja se grannen uppträda i Mao-keps eller kanske den egna hustrun visa upp sig i burka eller kanske tonårsdottern vara en nygift tredje hustru till en gammal fet muslim. Helt plötsligt kan vi då börja förstå att det hänt något i samtiden som vi kanske sett men inte riktigt velat ta till oss. Kanske rentav skrattat åt. Håll därför ögon, öron och hjärnan vidöppna för både synliga och mindre synliga trender i samtiden. Diskutera med alla och envar de tecken i skyn du och andra ser. Annars står du kanske en gång med ryggen mot muren och stirrar in i de gevärspipor som är riktade mot ditt hjärta. Och då är allt plötsligt alldeles för sent.

Jag gav Underkastelse, denna viktiga dystopi, som förresten gavs ut i Frankrike samma ödesdigra dag som övergreppet mot bl.a. Charlie Hebdo skedde, fem stars av fem i betyg. Och Houellebecq har i mig funnit en ny läsare.

Tomas Tranströmer - I arbetets utkanter.

Det är från framförallt två böcker som jag läst mig till det jag kan om Tomas Tranströmer – Staffan Bergstens stora biografi Tomas Tranströmer Ett diktarporträtt och naturligtvis Tranströmers egna verk, för min del främst genom Dikter och prosa 1954 – 2004, dvs. samlingsverket över hans utgivna diktsamlingar och Minnena ser dig. Jag har läst en del annat också, men det faller i skuggan av dessa två för mig viktiga verk.

Tranströmer och hans fru Monica.

Självklart är Tranströmers egen produktion viktigast om man vill lära känna honom som författare, men det hindrar inte att jag vill rekommendera dig – min okände ev. läsare av denna blogg – att börja närma dig honom via en biografi. Och detta av minst två skäl - liv och verk hör samman; det kan vara en hart när omöjlig uppgift att närma sig en stor konstnärs dikt på egen hand. Det kan då vara skönt att hålla en auktoritet i handen. Staffan Bergsten är en sådan. Nu är det sagt.

Vad är då Tranströmers I arbetets utkanter, som kom ut samma år som han dog, dvs. 2015, för en slags bok? Ja, det är, vill jag nog påstå, en slags bredvidläsningsbok som inte ger läsaren något direkt nytt om Tranströmer vare sig som person eller diktare. Men den är förstås trevlig att ha, läsa i och bläddra i. Och detta inte minst med anledning av Nina Ulmajas formgivning, dvs. samma person som stod för formgivningen av Dikter och prosa … . Det finns dessutom, upptäcker jag nu, möjligen en gemensam nämnare mellan de två böckerna och det är en blå färgton som i olika varianter kommer igen på både böckernas omslag och ibland också på deras insidor. Skall det alludera på Tranströmers tydligen mycket älskade hus på Runmarö, som kallas Blå huset, och ses som en hommage till honom? Så kan det kanske vara. Kul var det hur som helst när jag – rätt eller fel! - tyckte mig se detta.

Det blå huset.

Tranströmer fick en stroke 1990, vilket gjorde att han efterhand drabbades av afasi och förlamning i höger sida. Trots detta står han som egen författare till I arbetets utkanter. Skälet är enkelt. Under en tvåårsperiod arbetade bokens redaktör Magnus Halldin, Tranströmers hustru Monica och Tranströmer själv med att gå igenom vilket material som skulle vara med i boken. Det slutlig urvalet är också gjort och sanktioner av honom. Nu fick han inte se den färdiga boken, eftersom han dog i mars 2015 och boken inte låg helt färdig förrän ett par månader senare.

Vad var det då för material som de tre gick igenom under sitt arbete? Jo – Tranströmer, eller kanske snarare hans hustru gissar jag, hade i ett skafferi i köket (sic) i deras sista bostad oerhört ordentligt samlat allt som hör till en arbetande författares arkiv – vi pratar om dagböcker, manuskript, brev, brevutkast, fotografier och inte minst de anteckningsböcker som Tranströmer ständigt bar med sig och i vilka han antecknade idéer, uppslag, diktutkast, dvs. sådant som också ibland blev en slutlig dikt. För mig personligen är detta det mest spännande med boken – att kunna se hur ett par av hans kända dikter sas värker fram.

Så var det med den saken. Köp gärna I arbetets utkanter. Men jag tror nog att den som läst Tranströmer och kan en del om hans liv för ut mest av boken. För egen del gav jag boken fyra stars av fem i betyg.

Även om jag personligen, trots att jag precis berömt Ullmaja för hennes arbete, blev lite trött på att både den här boken och Dikter och … på omslagets insidor har de eviga bilderna på Tranströmers sparade och uppklistrade insekter av olika slag. Fast lite kul är det ju trots allt att han fått en ny skalbagge uppkallad efter sig – Mordellistena transtoemeriana, dvs. Tranströmers tornbagge. Det kommer aldrig att hända mig. Och knappast heller dig, min okände ev. läsare.

Tranströmers tornbagge himself. Hoppas jag. 

<iframe src="https://embed.spotify.com/?uri=spotify%3Atrack%3A1LUOd8lQDWpq81Fi2kMJG4" width="300" height="380" frameborder="0" allowtransparency="true"></iframe>'