Ia Genberg - Klen tröst & fyra andra berättelser om pengar.

Klen tröst & fyra andra berättelser om pengar kallar förlaget – som är det utmärkta Weylers – boken, som är nummer tre i ordningen för Ia Genberg. De två första, Söta fredag och Sent farväl, har jag tidigare kommenterat här på bloggen. Sök dem gärna och du har tid och lust. Genberg blev som bekant sedan Agustprisvinnare 2022 för den fjärde, Detaljerna, som jag också kommenterat.  

Förlagets beskrivning av den här boken får väl uppfattas som att vi läser en novellsamling. Vi och vi – vad vet jag vad andra gör. Jag läser den i vart som en samling utmärkta och läsvärda noveller om än med ibland återkommande teman och personer och som rör sig i mer eller mindre snäva cirklar kring sådant som livet för de flesta av oss rör sig kring, dvs arbete, pengar, prat, skitsnack, hopp, lögn, kärlek, vinningslystnad och mer därtill. Tro på en framtid, kanske. Och som gör det på ett sådant sätt som att den som ännu inte läst boken bör veta att hen missat något. För vissa av oss är by the way kanske dessa cirklar dessutom så snäva runt halsen att vi får svårt att andas. Som för en del av personerna i boken.

Nu skrivs detta när jag är tillsammans med den ena delen av min lilla familj på deras lantställe i skärgården. Utan uppkoppling förstås. Så jag har fått lära mig, tror jag att jag gjort, hur man kan komma ut på nätet via telefonen. Vilket kan komma att bli oväntat dyrt förstår jag. Jag kommenterar här därför bara en av novellerna – Framgång Greger.

Vi läser då om den möjligen möjligen inte lyckade barnskådisen som efterhand blir en misslyckad en. Vadå? Misslyckad tjuv i vart fall, kanske också mindre lyckad som människa och partner, men som samtidigt också är tänkande, reflekterande, intelligent och inte minst mån om sitt eftermäle nu när döden tycks flåsa honom nacken.

För nu, när hans gyllene 15 minuter för jag vet inte hur många år sedan skall återberättas och sättas på pränt i ett par korta stycken i en minnesskrift om den person som är författaren – och som dessutom har gjort så ofantligt mycket mer och dessutom betydligt viktigare saker – till den film han var med i och där han spelat en närmast försumbar roll i – ja, då är han jagad intill döden. Rent konkret tycks det.

Om detta skriver Genberg en helt enkelt strålande och närmast makalös – jag har aldrig varit rädd för överord – liten berättelse i dialogform. Man ser dem tydligt framför sig – den hårt arbetande frilansande skribenten som gör vad hon måste göra för att kunna sätta mat på bordet för sin familj; den hårt arbetande tjuven och livsfumlaren som nu gör vad han kan för att överleva.

De blir på ett sätt som varandras livbojar. Som varandras förutsättning för överlevnad i krum sjö. Men en av dem går väl sannolikt under.  

Det om det. Och akta dig, vill jag bara ha sagt, för att leva som de giriga och förslagna typerna gör i titelnovellen Klen tröst. Mer säger jag inte. Men det kan väl aldrig gå bra för dem, hoppas jag. Men hursomhelst – novellsamlingen Klen tröst kan bara få fyra stars av fem i läsbetyg. Den borde kanske fått fem. Men den kan otvetydigt rekommenderas. Nu vet ni.

   

Sara Gordan - Martin Andersson. Ett skuggspel. .

 Sara Gordan gav 2022 ut den av läsarna mycket uppskattade – och också för den delen prisbelönade – Natten. Den har jag tidigare kommenterat här på min blogg. Leta gärna upp kommentaren om du har tid eller lust. Fast visst vore det lite kul? Före Natten hade hon gett ut tre böcker. Dessa kommer jag att här kort kommatera allt eftersom jag läser dem. Det kan ta sin lilla tid. Håll ut.

En barnberättelse.

Detta är Gordans debut som kom 2006 då hon var i dryga trettioårsåldern. Det är, måste man väl säga, en slags prosalyrisk berättelse på inte särdeles tättskrivna 56 inbundna boksidor. Prosalyrisk, ja för all del – men samtidigt också en ganska så mörk erotisk beskrivning av en närmst dysfunktionell kärlek mellan en man och en kvinna som i huvudsak tycks utspela sig i Paris, av alla städer. Det finns i boken, åtminstone som jag läser den, ett drag av potentiellt våld i relationen, möjligen präglad, som det kan anas, av händelser i barndomen. Paret i boken har återkommande sexuella lekar av rollspelskaraktär, som känns både gåtfulla, lockande och skrämmande. Och obegripliga. Ibland undrar jag vad som i storyn kanske kan vara sådana möjligen vaga men dock minnesbilder från barndomshändelser, kanske hos Gordan själv, eller helt enkelt bara fantasier av en, vill jag gärna ha sagt, driven debuterande författare. Jag vill ge En barnberättelse fyra stars av fem i läsbetyg.

 

Uppställning med albatross.

Tre år efter debuten kom så Uppställning med albatross. Den är, jag är ledsen att behöva säga det, minst sagt svårbegriplig. För mig, alltså. På all kunskaps moder, dvs Wikipedia, kan man emellertid läsa hur det förhåller sig. Boken är ”en infallsrik lek med automatisk skrift”. Jaha. Jag förstår fortfarande inget, men noterar förstås att andra tydligen gör det. Men för mig är texten i denna till sidantalet tunna bok med små textavsnitt på varje sida fanimig – nu upprepar jag mig – om inte nästan obegriplig så i vart fall svårfångad. Ska man, tänker jag under läsningen, kanske fångas av en rytm i texten, av den återkommande mytiska albatrossen och för den delen andra märkliga djur, av barnet utan namn och kön, av den frånvarande möjligen döde mannen, av Titanics undergång, av … ja, av vad? Ett i texten fördolt sammanhang och samband? Vet ej. Jag sitter stum efter läsningen. Men gläds åt att en läskunnig förläggare på Bonniers har förstått att det ur denna märkligt gäckande textmassa i sinom tid skulle resa sig en så häpnadsväckande bra bok som Natten. Tack för det. Men Gordan gör det i Uppställning med albatross i sanning svårt för läsaren, en läsare som egentligen bara – om han nu efter läsningen orkar intressera sig för det - kan spekulera i vad det kan vara han inte mäktar uppfatta, vad han missförstår, vad han låter glida sig förbi. Varför han som läsare här, och inte i så många andra sammanhang, saknar tålamod. Varför han mer tänker på sin svullna fot än Gordans text. Jag ger hursomhelst Uppställning med albatross tre stars av fem i läsbetyg. Det betyder att den kanske kan rekommenderas till läsning för den läsare som kan hitta infallsvinklar till texten via Lotta Kühlhorns omslag. Det kan gå. Det kan gå.

Martin Andersson. Ett skuggspel.

Martin Andersson han springer och springer – bort från livet och kärleken och möter till slut döden. Inte sin egen men sin älskades, hon som i boken heter Veronica. Och inte minst också Hjalmar Bergman, vår store men nu säkert bortglömde epiker och död sedan dryga 90 år. Med honom för han samtal om avsked och svek – svek mot sitt eget och andras liv, svek mot den möjliga kärleken till en annan människa. Och om att inte kunna, eller kanske vilja, ta farväl när man går, går bort från ett möjligt liv med en annan människa. Boken, där tid och rum blandas till en alldeles särskild och sammansatt helhet, blir som ett spel mellan tre skuggor, mellan liv och död, mellan verklighet och dröm, mellan tro och … ja vad, kanske hopp eller saknad. Eller kanske mellan skuggor som flyr in och bort bland andra skuggor. Ja, ni förstår - inget är helt givet i Gordans bok, hennes första sammanhållna roman, skriven som den är på en tät, poetisk och suggestiv prosa. Den kan bara få fem stars av fem i läsbetyg. Och sen dröjer det nästan 10 år innan Gordan återkommer till oss läsare med Natten.   

 

Sara Gordan - En barnberättelse.

Sara Gordan gav 2022 ut den av läsarna mycket uppskattade – och också för den delen prisbelönade – Natten. Den har jag tidigare kommenterat här på min blogg. Leta gärna upp kommentaren om du har tid eller lust. Innan Natten hade hon gett ut tre böcker. Dessa kommer jag att här kort kommatera allt eftersom jag läser dem. Det kan ta sin lilla tid. Håll ut.

 En barnberättelse.

Detta är Gordans debut som kom 2006 då hon var i dryga trettioårsåldern. Det är, måste man väl säga, en slags prosalyrisk berättelse på inte särdeles tättskrivna 56 inbundna boksidor. Prosalyrisk, ja för all del – men samtidigt också en ganska så mörk erotisk beskrivning av en närmast dysfunktionell kärlek mellan en man och en kvinna som i huvudsak tycks utspela sig i Paris, av alla städer. Det finns i boken, åtminstone som jag läser den, ett drag av potentiellt våld i relationen, möjligen präglad, som det kan anas, av händelser i barndomen. Paret i boken har återkommande sexuella lekar av rollspelskaraktär, som känns både gåtfulla, lockande och skrämmande. Och obegripliga. Ibland undrar jag vad som i storyn kanske kan vara sådana möjligen vaga men dock minnesbilder från barndomshändelser, kanske hos Gordan själv, eller helt enkelt bara fantasier av en, vill jag gärna ha sagt, driven debuterande författare. Jag vill ge En barnberättelse fyra stars av fem i läsbetyg.

 

Uppställning med albatross.

Martin Andersson – ett skuggspel.

 

Annie Ernaux - Åren.

Vilka Nobelpristagare i litteratur har jag då - undrar man ju förstås, eller hur? - läst innan de fick priset om man tex räknar från 2015 – dvs från Svetlana Aleksijevitj och sen över Bob Dylan, Kazuo Ishiguro, Olga Tokarczuk, Peter Handke, Louise Glück, Abdulrazak Gurnah och slutligen till Annie Ernaux. Ja, inte var det många. Noga räknat bara Dylan (som jag ju egentligen inte läst så mycket av utan mest bara lyssnat på) och Handke. Nu däremot, när vi skriver juli månad år 2023, allihop förutom Glück, och då inte bara en bok av dem utan minst en två tre stycken. 

När jag nu läst Åren av Ernaux är det noga räknat den fjärde av henne. Och vad tycker jag då om Akademiens prismotivering – hon fick priset för ”det mod och den kliniska skärpa varmed hon avtäcker det personliga minnets rötter, främlingskap och kollektiva ramar”. Ja, vad? Mer än att jag begriper vad man menar och kanske rentav tycker lika. Och det har inte hänt varje gång jag genom åren läst deras olika motiveringar.  

Ja, men vad om Åren? Hon beskriver på en tät, personlig prosa som är hållen i en ganska så stram stil sitt liv från barndomen till det vuxna livet med utbildning och arbete, egen familj och egna barn (förutom, ursäkta mig, men sanningen måste ju fram, eller hur – dessutom alla hennes älskare i olika åldrar). Däremot märkligt nog mycket lite om hennes författarskap.

Jag uppfattar hennes beskrivning av sin barndom, ungdom och vuxna liv som både allmängiltig och personlig. Hon ger oss både, åtminstone för den franska läsaren, välkända minnesbilder - som samtidigt bildar en slags fond till hennes eget liv - från livet utanför den lilla byn hon växer upp i men alltså också, återigen frestas jag säga, från det lilla livet i familjen. Ett liv som hon faktiskt inte riktigt tycks känna igen sig i när hon nu tänker tillbaka. Det känns ändå som att Ernaux ger oss sina privata minnesbilder i samklang med vad som sker i världen och då i en slags pendelrörelse mellan vad som sker i det lilla och stora livet. Hon ger oss på så sätt en sammanhängande bild av det privata och mer offentliga.

Efterhand vidgas hennes minnesbilder. Det är inte bara tiden som går, perspektiven vidgas alltså också. Hon tar studenten, kommer in på universitetet, tar examen, börjar arbeta och får kontakt med ett annat liv än det tidigare kända. Nya idéer, nya böcker, nya samtal, nya människor. På det sättet kan Åren i mycket läsas som en utvecklingsroman – hennes liv går framåt, ja men mot vad? Kanske mot en ny verklighet som inte omedelbart låter sig överskådas och hanteras. Kanske mot ett kvinnoliv där den s.k. anständighetens tunga ok vilar på hennes och andra kvinnors axlar. Kanske trots allt också mot en ökad frihet. Och föräldrarnas liv – och därmed hennes eget tidigare - kommer att kännas alltmer främmande.

Så kommer då maj -68. En tid som medan månaden och tiden därefter pågick verkade som om livet, politiken, samhället och tom kärleken ställdes på högkant och att allt helt plötsligt var möjligt på både det personliga och samhälleliga planet. Men nu när vi skriver juli 2023 undrar jag om inte hon, som jag, numera mer tänker som den gamle trötte cynikern att ”Gud är död, Marx också, och själv mår jag inte så bra”. Men jag tror kanske att jag nu är orättvis gentemot både mig och inte minst henne. Den som vill läsa något vettigt om tiden får gå någon annanstans än till mig. Till Åren kanske.

Nå. Fast nog är det så att det också i boken alltmer skymtar en uppgivenhetens bleka ande över boksidorna. Mycket av det hon efterhand beskriver, förundras över, blir skräckslagen inför har säkert många av hennes läsare också sett och upplevt. Men, slår det mig nu, kanske är det inte rättvisande att prata om en uppgivenhet. Kanske hade det varit mer rätt att skriva att det finns en grundton av vemod i boken. Ja, antagligen.

Om jag ska ger Åren ett personligt läsaromdöme så får det bli 5 stars av fem. Och då inte så mycket för den språkliga elegansen eller spänsten utan för att jag tycker att hon gjort det jag skulle vilja, men absolut inte kan, nämligen skriva en intelligent, reflekterande och personlig tanke- och idéhistoria. En bok om personligt växande och utveckling och vad som samtidigt skett i samhället. Om den pendelrörelse jag nämnde tidigare.  

Hon skriver också insiktsfullt om det kommande, oundvikliga åldrandet. Om sjukdom, kanske övergivenhet och ensamhet. Och hon påminner oss om det självklara att döden är det enda som med säkerhet ligger framför henne liksom mig och dig. Men att vårt uppdrag som människa inte är att förlamas av detta utan tvärtom rädda något från tiden där man aldrig mer kommer att vara i till en eftervärld. Hur bestämmer du själv. Men samtal med barnbarnen duger gott.

Är då Åren det mästerverk som många hävdar? Ja. Fast glöm nu min kommentar och läs boken själv. Då förstår du det bättre.  

Samtliga fotografer okända för mig. 

 

   

Laurent Binet - HHhH. Och två böcker till.

Laurent Binet, den nu femtioårige franska författaren, känner du till honom? Har du klämt på honom på biblioteket eller på ett antikvariat? Har du kanske rentav honom i bokhyllan? Jag hoppas att svaret är ja på frågan om du känner till honom och likaså ja på att du har honom i bokhyllan. Annars, min okände vän, det är inte för sent än. Inte på långa vägar. Han finns kanske inte i detta nu i den fysiska bokhandeln, men väl skulle jag tro på Bokus och Ad Libris. För saken är den, menar jag, att åtminstone en av hans böcker bör finnas i just ditt personliga bibliotek.

Jag tänker då främst på Språkets sjunde funktion (från 2015) men också på Civilisationer (från 2019) – båda översatta av Sara Gordan. Kanske också, men det är långt ifrån lika säkert, på HHhH (från 2010) som jag nu läst och för vilken Binet fick Pris Concourt.

Språkets sjunde funktion är enligt min mening en fantastiskt härlig skröna eller, om man så vill, en både filosofisk och skruvad detektivgåta som för dig och mig på ett äventyr närmast utan gräns genom Frankrikes politiska och kulturella elit. Navet i boken är 1980 års franska presidentkandidat Francois Mitterrand. Han tror sig veta att den som behärskar språkets sjunde funktion – du kan väl de sex övriga? -blir omöjlig att besegra i debatter. Hemligheten finns, tror man, antecknad på en lapp i litteraturforskaren Roland Barthes kavajficka. Olyckligtvis dör han i en trafikolycka efter en lunch hos just Mitterrand, varför alla, faktisk mer eller mindre just alla, jagar efter denna lapp. Till slut efter många härliga äventyr – där bland annat en av damerna i ABBA spelar en helt obetydlig men dock roll - får, gissa vem, fatt på den. Och på den står, ja gissa vad. Detta är, sammanfattningsvis och oförlåtligt koncentrerat bokens story. Men du förstår förstås att det är en helt nödvändig bok att läsa. Men ta tid på dig.

Då går väl Civilisationer lite snabbare att läsa. Åtminstone var det så för mig. Ansatsen i boken är inte alls dum. Vad skulle det innebära, frågar sig Binet, för vår civilisation, vår historia, våra liv om allt hade tagit en annan väg än vad som nu faktiskt skedde. Han illustrerar denna tanke med åtminstone två historier – Columbus kommer inte tillbaka till Europa utan dör i främmande land; Inkarikets sista kejsare seglar då hit i en kopia av hans båt och blir så småningom vår kulturkrets obestridliga härskare. Autentiska och fiktiva personer kämpar på och lever och dör, kärlekar blomstrar och falnar och dör även de. Historiskt belagda personer hamnar i de mest egendomliga intrikata trångmål. Kvinnorna är genomgående både vackra och kloka och i en hel del fall dessutom ständigt nakna. Spännande och märkligt är det. Fast - det kan inte hjälpas att det för mig till slut blir lite av vuxen pojkbok över det hela, om ni förstår vad jag menar. Fast antagligen missar jag en viktig poäng i vad Binet vill förmedla till oss. Sådant har ju hänt förr, märkligt nog.

Nå. Fast snabbare ändå att läsa är väl HHhH. De flesta av oss känner väl till namnet på ett antal av Hitlers underhuggare – tex Göring, Goebbels, Himmler, Bormann, Speer och säkert fler ändå. Men visste du vem Reinhard Heydrich var? Om du svarar nej på den frågan är vi åtminstone två som var okunniga om vem denne man var. Men om just honom handlar Binets roman HHhH – dvs mannen som, menar många, hade så stort inflytande på SS-chefen Himmler att talesättet Himmlers Hirn heisst Heydrich (Himmlers hjärna heter Heydrich) kom att myntas. Sant eller inte, men nu vet ni.

Vem var då denne Reinhard Tristan Eugen Heydrich – kallad ”Mannen med järnhjärtat” eller, och detta tydligen av Hitler själv, ”Tredje rikets farligaste man” och med en misstänkt, fast hemlighållen förstås, judisk börd på sin mammas sida. Det fanns som man förstår skäl för hans epitet. Han var bl.a. chef för Tysklands säkerhetsministerium, huvudorganisatör av Kristallnatten, en av de s.k. tänkarna bakom det som kom att kallas ”den slutliga lösningen av judefrågan” och under sina sista år ställföreträdande riskprotektor i Böhmen-Mähren. Han dör 1942 i ett attentat organiserat av den tjeckoslovakiska exilarmén. Välförtjänt kan man tycka och inte en dag för tidigt. Hitler blev förstås fullständigt galen efter mordet och hans reaktion var hemsk och makaber – den lilla orten Lidice jämnades med marken, alla män arkebuserades medan kvinnorna fördes till olika koncentrationsläger. Två veckor senare hände samma sak med en annan liten ort, Lezáky.   

Binet för sina läsare genom boken i 257 korta kapitel och han försöker som jag läser den skapa en slags dokumentärroman. Han tar ett stort, för stort enligt min mening, grepp i romanen då han vill beskriva Tjeckoslovakiens moderna historia och då särskilt exilarméns och dess betydelse. Men den närmare bakgrunden till attentatet/mordet och likaså hans beskrivning av de två attentatsmännens motiv och deras väntan i Prag efter att de luftlandsatts med fallskärm känns antingen alldeles för summarisk eller ibland lika långrandig för läsaren som den borde varit för de två, eller om det nu möjligen var tre, männen som väntar och väntar på rätt tillfälle och inte vill annat än att skrida till verket. Inte heller deras hemliga kontakter med modiga invånare i Prag lyckas han göra något intressant av. Riktigt spännande och dramatiskt blir det egentligen först när tyskarna – sedan männen efter mordet blivit förråda av en landsman – efter mycket om och men lyckas skjuta ihjäl dem i den kyrka de gömt sig i. Varför beskriver inte Binet mer på djupet den man som förråder attentatsmännen eller för den delen de två kvinnor som beskrivs som deras flickvänner och inte heller … ja, det finna mycket som jag menar saknas.

Däremot ägnar Binet tid åt sig själv och sin egen text i den roman vi läser och som han återkommande kommenterar. Är det intressant att läsa om hans problem med sin egen romantext och för den delen med sin fästmö och deras relation? Nej. Allt detta och mer därtill tar för mycket tid och kraft både för Binet och läsaren. Och var, undrar jag, gömmer sig egentligen Heydrich i romanen? Särskilt tydlig blir vare sig hans person eller hans drivkrafter, även om det förstås var intressant att få veta att han återkommande besökt bordeller. Och varför, för att nu nämna bara en liten detalj men dock en störande sådan, detta närmast repetitiva funderande om bilen som han färdades i vid attentatstillfället var grön eller svart? Ja, säg det.

Nä. Detta är ingen riktigt lyckad bok enligt min mening. Säger jag fullt medveten om det prestigefulla pris den fått. Av mig får den tre stars av fem i läsbetyg. Till skillnad från Språkets sjunde funktion och Civilisationer som fick fem resp. fyra av fem. Läs hellre dem – och alldeles särskilt Språkets sjunde funktion - blir då mitt kanske anspråksfulla men välmenande tips.

Men nu tar jag strax helg. Och börjar den med att på balkongen tillsammans med AM ta en liten drink på gin från Skånska Spritfabriken i Södra Sandby utanför Lund, min hemstad. Den finns som beställningsvara på Systemet. Men jag uppmuntrar verkligen ingen till … ja, du förstår.

Sara Gordan - Natten.

Man kan ju inte känna till alla författare, man kan ju inte det. Men när jag tagit reda på vad Sara Gordan skrivit innan Natten, som jag nu läst, och dessutom i övrigt gjort i fråga om tex översättningar och annat, känns det onekligen lite småskämmigt att hon hittills varit okänd för mig. (Fast det var ju faktiskt å andra sidan 10 år sedan hon skrev boken innan Natten, så det är kanske för all del ursäktligt). Men ingen större skada skedd vill jag ha sagt. Bli inte förvånad om jag innan det trista hösten faller över oss – även om det fanimig den dag detta skrivs verkar som så redan skett - läst ytterligare någon eller några av hennes tidigare böcker. Bli inte förvånad. Faktum är att de är beställda på Bokbörsen. Gör ni det också medan tid är.

Men vad om Sara Gordan? Ja, vad om henne? Författare således, men som så många andra i hennes gebit av nödvändighet också mycket annat. Hon har väl också erfarit att elräkningen måste betalas. Hon har bland annat översatt två av mina läsfavoriter Michel Houellebecq och Laurent Binet, skrivit kritik i DN, varit aktiv i Författarförbundet och PEN men också, givetvis hade jag sånär sagt, varit, eller är kanske fortfarande, lärare på Biskops-Arnös författarskola. Hon har fått åtminstone tre pris för Natten, bla av Svenska Dagbladet och tidningen Vi men, inte minst, också av Samfundet De Nio. I år var hon nominerad till Sveriges Radios romanpris för boken, men det gick i stället till Mikael Berglund, en annan författare som jag ännu inte läst en rad av.

Och vad om Natten?  Ja vad om Natten? Det är lätt att falla in i recensionsschabloner som ”skakande”, ”omvälvande”, ”gripande”, ”nödvändig att läsa”, ”årets bästa roman”, ”värd alla pris den kan få” och liknande. Men faktum är att de som skriver så alla har rätt.

Vi läser en bok där Gordan inte namnger någon – de benämns som tex fransmannen, maken, sonen, styvdottern - utom ett tidigare dödfött barn och där mamman i boken lever ett liv som är en ständig kamp för sitt eget och en dotters överlevnad. Deras liv tycks gå från till en början relativ harmoni över en helvetestid och tillbaka till ett skört men ändå mer harmoniskt tillstånd.

Parallellt med denna hennes kamp lever hon också ett annat liv, ett liv som påminner om de flesta andras, det som vi andra lever - hon får barn, hon skiljer sig, träffar en ny partner, skriver på en avhandling, arbetar, är sjukskriven, träffar andra delar av sin stora och kärleksfulla familj, firar högtider och annat men det tycks mig som om allt detta visserligen händer henne och att hon är delaktig i det men kärnan i hennes liv, det kring vilket hon hela tiden rör sig, är kampen för och med hennes dotter. Den dotter som i tonåren driver sig själv och sin mamma allt närmare en avgrund.

Natten är av mamman som skriven direkt till denna dotter – tilltalet i den är hela tiden ”du” – och är väl hennes sätt att försöka förstå vad som sker med henne och familjen; hon ältar inte, hon beklagar inte, hon kämpar däremot, kämpar för sin egen och dotterns och sin familjs överlevad. Hon är som en urkraft – stark och ömtålig på samma gång.

Vad är det då som händer? När dottern, som är sjuk i diabetes, hamnar i tonåren sker något med henne – hon tycks vilja komma bort från mamman och bort från hennes mammaomsorger, hon sluter sig, blir omöjlig att tala med, slutar gå till skolan, försvinner bort från hemmet under långa perioder. Och mamman gör allt för att få tillbaka sin dotter. Allt. Men livet för dem båda blir ett helvete. En mardröm. Mamman skickar natt efter natt sina sms till dottern utan att få svar. Hon ringer dag efter dag till kompisar, andra familjer, till socialförvaltningen utan att – ja utan att få svar. Utan att få hjälp.  

Livet för dem båda, men också för de andra i familjen, blir som att gå på tunn is över mörkt vatten. Går man på den kan man klara sig över till fast mark. Eller inte. Det tycks i romanen som om man klarar sig. Det tycks så. Är det säkert ens i romanen? Nej. Hur skulle det kännas om man var i mammans och dotterns ställe i ett vanligt liv, utanför en roman? Som om kampen fortsätter. Hur länge? Så länge det behövs.  

Men tänk er att söka efter en försvunnen dotter med diabetes - som man inte vet om hon får sitt livsnödvändiga insulin eller inte heller om hon ligger berusad och ensam någonstans eller kanske är död - rent konkret på kyrkogårdar om nätterna. Det är om detta Natten handlar. Om detta, men som jag läser boken, också till slut om en möjlig väg framåt för mamman och dottern och familjen Men jag vet inte.

Har boken autofiktiva drag? Kanske, kanske inte. Det verkar så, men det saknar betydelse. Natten är en helvetesskildring där det möjligen, möjligen inte bar när man till slut gick på den tunna isen tillsammans. Språket är klart, tydligt, starkt och inte minst osentimentalt – som tex i bokens första mening: ”Det är den yttersta nattens udde, klockan är fyra och det finns inget annat att göra än att ge upp”. Men förstås återkomma nästa natt med nya krafter. Och nästa. Och alla de därpå följande.

Det är omöjligt att ge boken annat än fem stars av fem i läsbetyg.

Fotograferna okända för mig. 

 

 

 

Jan Guillou - Eventuellt uppsåt - att döda ortens gangsters.

Jan Guillou har, om jag nu räknat rätt, i huvudsak ensam skrivit 55 böcker sedan debuten 1971. Detta är ju i sanning ett minst sagt imponerande dagsverke. Många av dessa är ju dessutom böcker som krävt ett stort och omfattande researsarbete, som tex de tio som ingår i serien om Carl Hamilton och som började med Coc Rouge, de tre som han skrivit om Arn och inte minst de tio som ingår i sviten Det stora århundradet och vars första bok var Brobyggarna. Var och en av dessa serier, som är klart läsvärda, hade kanske kunnat vara vad en annan författare producerat totalt sett och kunnat vara ganska så nöjd med det. Härtill har han skrivit ett antal andra uppmärksammade böcker, inte minst den delvis självbiografiska Ondskan. Sen, och det för man ju inte glömma bort, har han under en period producerat ett antal viktiga och uppmärksammade program för public service SVT och, inte minst, skrivit – och skriver fortfarande för den delen - regelbundna veckovisa kolumner i Aftonbladet. Hur har han orkat? Vad har han försakat? Undrar man.

Nu är han 79 år och skriver väl mest för skojs skull – han har ju visat att han kan få ihop det, han har alltså inget att bevisa längre och pengar har han tydligen så det räcker och blir över. Vad ska då en gammal man, som alltså inte direkt behöver bekymra sig för elräkningen, göra om inte just det han kan, dvs skriva och nu alltså mest för nöjes skull. Men kanske sannolikt också för att ha något att göra i väntan på att hustrun ska komma hem från sitt arbete. Fast så tänker väl bara en gammal cyniker som er Bokhållare.  

I dessa böcker för skojs skull och i vilka han för samman två gamla hjältar från sin gamla katalog, dvs journalisten Erik Ponti och underrättelseofficeren och massmördaren Carl Hamilton, finns som bekant hittills två alster – Den som dödade helvetets änglar och nu senast Eventuellt uppsåt – att döda ortens gangsters. Den första var skapligt bra och dög gott att läsa. Den andra inte, menar jag. 

Men det tycks jag vara ensam om att tycka efter vad det verkar. Nu har jag ju för all del inte läst alla recensioner, långt därifrån, men ändå ett antal och ganska så många skribenter tycks falla i farstun för både Guillou och såväl hans första som andra bok. Inte minst, förvånande nog, också deckarkritikens grand old dame Lotta Olsson i DN, som väl förresten själv närmar sig pensionsåldern. Kan det vara därför som hon … nä, det kan det väl ändå inte.

Hon skriver om Eventuellt uppsåt bla att Guillou skriver både njutbart och roligt om åldrandet, teknikterror och annat - och så kan man för all del tycka om man har lite lågt ställda förväntningar på vad en erkänt duktig och etablerad författare ska kunna producera - men också att själva deckarintrigen på något sätt hamnar i bakvatten. Och så är det. De båda kumpanerna bestämmer sig initialt för att försöka förhindra de skurkar som samvetslöst lurar åldringar på pengar genom olika mer eller mindre avancerade lurendrejerier. Men annat kommer emellan. 

Till följd av Putins anfallskrig mot Ukraina kallas nämligen Carl Hamilton märkligt nog tillbaka in i rikets tjänst – och kan då lämpligt nog använda sig av en del av Guillous, förlåt Pontis ska det ju vara, närmast herrgårdsliknande boende på landet för sina hemliga aktiviteter. Ganska raskt byter därmed också de två pensionärernas ska vi kalla det hobbyaktivitet fokus. Man kommer att ägna större intresse åt hur det ska gå för vårt rike, och för den delen Ukraina, och allt mindre åt den organiserade brottslighet som anses förlama vårt samhälle. Åt detta viktiga arbete ägnar sig i huvudsak Hamilton. Ponti plockar mest blommor som han dekorerar matsalsbordet med när hustrun kommer ner till helgerna. Men dessutom bryter han under lite genanta omständigheter lårbenshalsen. Och får som många andra gamla män ganska så frekvent gå upp på natten och låta sitt vatten. Ja, ungefär så.

Ja, ungefär så. Men hursomhelst kan massmördaren Hamilton i vanlig ordning inte hålla sig i skinnet. Han mördar, i ett av honom uppfattat ädelt syfte, ett antal av de personer som ingår i den nya organiserade brottsligheten. En oskyldig person döms för detta, vilket inte tycks bekomma honom något. Däremot Ponti. Och genom intelligenta klurigheter, som han offentligt skriver om i sin kolumn i Aftonbladet, lyckas han ge den dömde personens advokat lite tips om hur han ska lägga upp saken när brottet kommer upp i hovrätten. Och kan ni tänka er – den dömde, men för mordet oskyldige (även om han hade en massa annat skit i bagaget), frikänns. Halleluja.

Ja, ungefär så. Men mitt intresse för bokens intrig, och därmed mitt fokus, var inte på topp någon gång under läsningen måste jag medge. Annat kan säkert ha hänt som kunde vara bra att berätta om. Inte minst vilka blommor Guillou – nej Ponti, förstås – plockar för att glädja hustrun. Men uppriktigt sagt så skiter jag i vilket. Och det måste väl ändå vara ett kardinalfel också för en amatörrecensent? Ja. Medges.

Men det ursprungliga syftet, det att skydda gamlingar från att bli lurade, hur gick det med det? Det gick inte alls. Dom, eller ska jag skriva vi, kommer att även fortsättningsvis, om vi inte passar oss, kunna hamna i de förhärdade brottslingarnas garn och få våra surt förvärvade sparpengar bortsopade. Och det är ju trist att inte massmördaren och blomsterplockaren lyckandes med att skydda oss. Hellre skjuter dom ett antal personer alt garnerar matsalsbordet med blommor. Nu vet vi.

Ja, ungefär så. Läsbetyg då? Ja, jag ger Eventuellt uppsåt tre stars av fem. Varför vet jag egentligen inte. Men kanske för att Guillou ändå skriver rappt och inte så dumt – och lite rolig kan han också vara emellanåt - även om intrigen i just den här boken inte är så värst mycket att hurra över. Han har, när han fordom verkligen brydde sig om vad han skrev, tidigare gjort så mycket bättre från sig i det avseendet. Dessutom har boken lite väl mycket dödkött och tom utfyllnad – eller ”östergrenare” som han lite föraktfullt skriver om sådant eftersom han menar att Klas Östergren ägnar sig åt slikt, vilket ju är helt fel menar jag – som tex de sidor han ägnar åt att skriva om ett fästingbett han fick i en kall januarimånad av alla månader.

En sak vet jag efter läsningen – ska jag läsa nästa blomsterplockardeckare av Guillou ska jag ha fått den i present av någon vänlig själ. Jag känner ett par. Köpa den tänker jag inte göra, men det finns alltså en risk att jag i sinom tid återkommer med en ny sur recension. Om Guillou alltså orkar komma med en ny förströelsebok. Och det gör han säkert – hans motto tycka ju vara ”Vi ger oss inte. Vi börjar om”.  

Fotograf okänd för mig.