Sara Stridsberg - Beckomberga. Ode till min familj.

 Sara Stridsberg är en vår samtids största svenska författare. Jag har läst hennes tre tidigare romaner och fick de inte fem stars av mig då, vilket kan hända, så borde de haft det. Vissa romaner växer i minnet, hågkomsten av dem mognar, betydelsen av dem blir större. Stridsbergs romaner är sådana.

Hennes senaste bok heter ”Beckomberga. Ode till min familj” och hon beskriver där varför hon tillbringade delar av sin barn- och ungdom på gamla Beckis. Det har även jag gjort, dvs. tillbringat delar av min tid på Beckomberga. Inte av de skäl Stridsberg hade – hennes egen pappa var intagen där periodvis och på så sätt har romanen en viss koppling till Stridsbergs eget liv – och inte heller var jag där i blomman av min ungdom direkt. Snarare tvärtom. Stridsberg berättelse utspelas vid tiden strax innan de slutna mentalsjukhusen i stor utsträckning las ner och ersattes av olika former av öppen psykiatrisk vård. Beckomberga var ett av dessa sjukhus. Om psykiatrireformen, och det sätt den genomfördes på, var bra eller inte diskuteras som bekant fortfarande. Stridsberg berör i sin bok också denna förändring av psykiatrin i bl.a. inskjutna återkommande berättelser om ”den sista patienten”. Som det mycket riktigt också går åt helvete för.

När jag var där, var psykiatrireformen sedan länge genomförd och sjukhuset i stort tömt på

patienter. De var istället ersatta av välmenande och på alla sätt både välansade och välkammade byråkrater, anställda på ett av Stockholms läns landstings dåvarande sk sjukvårdsområde. Det var dessa förträffliga personer jag av och till träffade i min egenskap av företrädare för en av personalgrupperna. Som sådan har jag varit på både ”Stora Mans” och ”Stora Kvinns”, om än mestadels i det sk Klockhuset. Det var där den administrativa gräddan då satt. All gammal ångest liksom minnena av både alla övergrepp som begicks där men också den stora gemenskap som trots allt kunde odlas mellan bl.a. patienter på gamla Beckis var då sedan länge bortskrapad och övermålad.

Men det var då. Nu drivs i delar av lokalerna bl.a. geriatrisk vård, men under ett helt annat namn och med annan huvudman än landstinget (tiderna är ju numera sådana gubevars). Men hos många, inte minst äldre, lever fortfarande namnet Beckomberga sjukhus, och hågkomsten av vad detta en gång stod för, kvar. För dessa känns det inte riktigt kul att tillbringa en eller annan vecka på ”Beckis”, om än numera bara för att t.ex. återhämta sig lite efter en bruten lårbenshals. Jag har det från säker källa. Men den känslan suddas säkert ut efterhand. Kanske inte minst eftersom de gamla byggnaderna nu till stora delar byggs om till bostäder. Tillsammans med de redan ganska nybyggda som finns inpå knutarna, bildar de ett nytt kvarter med en hel del av den gamla parken kvar. Fint som snus ska det visst bli. Och säkert dyrt. Och antagligen bostadsrätter. Så någon gammal vilsen fd patient som lodar omkring i parken och skymmer sikten kommer det inte att finnas.

Nu var det ett tag sedan jag var på Beckombergaområdet. Så jag åkte dit. Vädret var inte det bästa och inte tiden i övrigt heller för den delen. Intrycket som jag nu fick, säkert delvis suggererat av Stridsbergs bok, var ganska så dystert. Trots de glada ropen från ett dagis, de ganska livfulla stegen från elever på en privat skola och att Klockhusparken i stort var orörd. I övrigt var det mest en enda stor bullrande skitig byggarbetsplats. Namnet Beckomberga sjukhus var som borta med vinden – utom förstås de i guldbokstäver på entrén till gamla Klockhuset. Men det är väl bara en tidsfråga innan också de är bortskrapade. Och visst ser jag – strax bortom det gamla kapellet - spår efter Jackie, flickan i berättelsen, Jimmie Darling, hennes pappa, Lone, hennes mamma, Marion, Jackies son senare i livet och dr Edvard Winterson, sjuksköterska Inger Vogel, patienten Sabina och Olof, den siste patienten. För att inte tala om hustrumördaren Paul. Visst gör jag väl?

Entrén till Klockhuset. 

Det gamla kapellet.

Här låg han - Jimmie Darling.

Men boken då? Och varför ”Ode till min familj”? Ja, det senare kan väl egentligen bara Stridsberg svara på. Enligt Svenska Akademiens ordbok betyder ordet ”högstämd tanke- eller hyllningsdikt” och då ofta med antika förebilder, t.ex. ”Schillers ode till glädjen ...” eller den klassiska ”Ode till en grekisk urna”, som är den svenska översättningen av en dikt av John Keats. Det kan också i mer överförd mening avse en hyllning till någon eller något. Det är väl så Stridsberg vill vi ska uppfatta ordet, gissar jag.

Kanske en hyllning till familjen alltså. Möjligen sin egen i verkligheten. Romanens Jackie och hennes familj måste beskrivas som trasig, med både en mamma och pappa som av olika skäl sätter sig själva före både familjegemenskapen och inte minst före Jackie. Ett ode till en sådan familj blir något motsägelsefullt. Om Stridsberg nu inte med familj menar den miljö och de personer Jackie träffade under sina många besök på sjukhuset när pappan var inlagd. För många av dessa intagna måste ha påverkat flickan Jackie på ett helt annat sätt än hennes föräldrar kunde eller orkade i vardagen och med vardagens alla krav. På många av de hon mötte på sjukhuset, inte minst pappan i romanen, slösade Jackie en förbehållslös ömhet eller ömsinthet och fick också tillbaka både en slags gemenskap, en insikt om innebörden av tillit och kärlek men också en egen erfarenhet av att allt man tycker är viktigt helt plötsligt kan slås sönder av krafter som ligger utanför den egna kontrollen. Det är också här hon möter den fysiska kärleken på ett sätt som – jag menar det verkligen – är rent sinnessjukt.

Så skulle jag tro att Stridsberg kan mena. För det är Beckomberga sjukhus som är denna romans epicentrum. Runt den rör sig i korta, snabba ibland nästan skissartade, ofta lyriska, lika ofta drabbande berättelser som bildar en helhet som belyser både psykiatrin på tiden fram till ca 1990, hur personer som hamnat där kunde eller inte kunde leva ett värdigt liv och inte minst hur Jackie, hennes pappa, hennes mamma och så småningom en egen son till Jackie dyker in i och ut ur pappans psykiska sjukdomen. Det är pappan som är eller blir den sjuke, men hela familjen påverkas naturligtvis av den. Och det är Jackie som är berättelsens nav. Frågan Stridsberg ställer är hur hennes erfarenheter från den tiden stannar i henne och hur de påverkar hennes liv som vuxen och förälder till ett eget barn. Alltså inte om utan hur.

Hon är i boken först barnet, och sedan den vuxna kvinnan, som med hoppets oskuldsfulla naiva ögon iakttar vad som sker. Hon ser patienterna – och sig själv – som märkta av en osynlig men påtaglig plåga som man lever med efter bästa förmåga med eller utan sjukhusets hjälp, med eller utan piller och sprutor av allehanda slag. Hon har en alldeles egen särskild känslighet som uppenbarligen appellerar till en del av patienterna och som gör att hon får en samhörighet med dessa och också blir delaktig i deras liv. Och drabbas hårt när en dör. Eller när någon helt enkelt bara förflyttas till något annat sjukhus.

Vad Stridsberg säger till oss är att det friska och det sjuka löper parallellt i oss och i våra liv. Vem blir sjuk och varför? Kan det vara så att den som blir sjuk egentligen tar ett större ansvar för sitt och de sinas liv just genom sjukdomen? Ja, tror jag att Stridsberg vill säga oss, så kan det vara. Men inte många förstår det offer den sjuke i så fall gör. Han ser med klara ögon hur alla andra går sina vägar mot framtiden. Och där har han ingen plats. Men vad är det då som skiljer den friske från den sjuke? Från den som likt den siste patienten kastar sig från radiomasten vid Spånga station mot sin död och oss andra som står kvar på marken. Var finns gränsen mellan normalitet och psykisk sjukdom? Det finns förstås säkert de som vet. Men jag vet det inte.

Stridsberg har skrivit en viktig och angelägen bok som måste läsas av många och läsas om av många. Det känns förmätet att sätta betyg på en bok som tycks skriven med ångesten och hoppet i samma tunga andning. Men ändå: jag ger boken fem stars av fem. Och skulle gett den 10 om jag haft en tiogradig skala.

Och nu kan den som så vill lyssna på Wilson – Strange Fruitför Ja, varför inte göra det?

Tidskriften Respons - nr 4 september 2014.

Tidskriften Respons är en helt oumbärlig tidskrift för den som vill hålla sig någorlunda informerad om främst den svenska bokutgivningen inom humaniora och samhällsvetenskap. I den kan du i första hand läsa recensioner av aktuell litteratur men också mer allmänt hållna artiklar, allt skrivet av skrivkunniga akademiker. Sådana personer som vi hela tiden trott att dom måste finnas, men som inte gjort så mycket väsen av sig. Inte vet jag så noga vad som rör sig inom de akademiska kretsarna på våra universitet och högskolor, men nog har man fått intrycket att det är (eller har varit?) mer meriterande att sitta inlåst på tjänsterummet och och låta dammet lägra sig över perukstocken, men förstås understundom dessutom skriva en och annan oläsbar artikel, än att synas i samhället på så sätt att också vi andra inte bara förstår att de finns utan kanske också inser lite av vad de gör. Tidskriften Respons är nu ett, av förhoppningsvis flera, forum för de som vågat öppna fönstret mot oss.

Kay Glans, chefredaktör. Tidigare bla anställd på SvD och Axess.

För just här i denna tidskrift finns nämligen, för att citera Per Wästberg, ”åtskilliga professorer, docenter och doktorer [som] visar utmärkt skrivkunnighet, kritisk hållning och förmåga att sammanfatta komplicerade materier”.

Tidskriften är privatägd men stöttas ekonomiskt av allehanda akademier och vetenskapliga råd och har dessutom ett redaktionsråd som inte går av för hackor, med både professorer och docenter som är spridda över landet. Detta kan borga för att tidskriften mycket möjligt är i det närmaste obligatorisk läsning på våra universitet och högskolor. Den lär alltså överleva. Och nu är det din tur att medverka till det, tycker jag!

Jag har i ett tidigare inlägg – klicka här om du vill läsa det – skrivit lite om tidskriften. Nu vill jag egentligen bara berätta lite om innehållet i det senaste numret – du kan bland annat läsa en intressant, om än kort, artikel om medier och läsning, ett stort tema om första världskriget, recensioner av Sigrid Rausings bok ”Anteckningar från en kolchos”, Thomas Pikettys ”Kapitalet”, Agneta Rahikainens bok om Edit Södergran och Johan Svedjedals ”Ner med allt – essäer om protestlitteraturen och demokratin, cirka 1965 – 1975” (det är i och för sig en recension som jag inte blir riktigt klok på, men vad gör väl det – man behöver ju inte begripa allt). Och mycket annat.

Intresserad? Gör då minst en av tre saker: gå in på tidskriftens hemsida, bestäm dig för att prenumerera eller, med eller utan bihåleinflammation, rusa i väg till närmaste bibliotek. Basta!

Cilla och Rolf Börjlind - Svart gryning.

 Det var en sån dag ni vet. Tjocka i halsen, mos i huvudet, mol i hjärtat, Alvedonen slut, kylskåpet nästan tomt, köksgolvet skitigt och klibbigt och A-M bortrest. Depressionen ligger på lut i maggropen och bara väntar på att anfalla. Förmågan att tänka och känna är nere på nästan noll. Gräsmatten tjock och tovig. Den sista röda rosen slokar. Just då så sitter jag alen på altanen i sommarens säkert sista bleka ljus och försöker läsa X:s senaste roman. Det går inte alls. Jag läser de två första meningarna gång på gång - ”Det är vid radiomasten vid Spånga station, senvintern 1995. Ett ödsligt stelnat vinterlandskap breder ut sig framför honom där han klättrar uppför masten i de isande vindarna. Kroppen är gammal ...”. ”Det är vid radiomasten vi Spånga station, senvintern ...”. ”Det är vid radiomasten ...”. Men kommer inte vidare.

Nä, tänker jag, inte fan ska jag förstöra en sannolikt mycket bra roman med förkylning och dåligt humör. Så vad göra? Jo - in i bilen för att sedan med i det närmaste laglydig ilfart köra till vårt kära relativt nyrenoverade – fast allt tommare på både butiker och köpare - köpcentrum, i tidens anda omdöpt från Vällingby centrum till Vällingby city (och som förresten inte ligger särskilt långt från Spånga station … eller för den delen Beckomberga sjukhus ...), och in i den kombinerade bok-, pappers- och barnklädeshandeln (sic!) för att, efter att ha väntat ofattbart länge på att betala i den nästan tomma butiken, snabbt rusa ut med första bästa deckare jag la händerna på. Det var Svart gryning av Cilla och Rolf Börjlind. Det kunde blivit vilken annan som helst.

Sen hem igen, men först efter att ha blivit lite mentalt ompysslad av den vänlige ägaren till ett av konditorierna i vårt folktomma sk city. 64 spänn som vanligt, men det var det värt. Vad går upp mot lite smålankigt kaffe och en torr kaka? En hel del faktiskt, när man tänker efter, men inte just denna dag. Liksom för den delen många andra dagar. Jag göder, långsamt men säkert, både den vänlige mannen och mig själv. Men man kan som bekant inte träna och banta varje dag, säger också min PT.

Nå. Väl hemma, och nu med mitt eget goda kaffe inom bekvämt räckhåll, märker jag att den köpta boken är den tredje i en serie OCH att jag faktiskt har de två tidigare. De var inte så dumma, efter vad jag kan komma ihåg. Men det var det det – vad väntar mig nu?

Det visade sig att boken inte var någon höjdare direkt. Ingen pysseldeckare, ingen hard core heller utan snarare en ganska snäll, vänlig, välmenande sak som puttrar på från det första mordet till upplösningen. Lite politisk är den, för all del, men inte mer än att också den ev. läskunnige sverigedemokraten skulle kunna läsa boken utan att bli alltför förbannad (hen kan ju som vanligt om hen trots allt skulle bli det skylla på massinvandringen …). Jag hoppas att boken inte ska uppfattas som att paret Björling har för avsikt att bli vår tids välkammade Maria Lang eller Stieg Trenter.

Mördaren begår sina mord efter bästa förstånd, om man kan säga så, och allt benas inte riktigt upp förrän på de sista sidorna. Som sig bör. Som i de tidigare böckerna blandas polisarbetet ihop med en fd uteliggarens idéer. Detta var inte riktigt trovärdigt då och blir det i än mindre grad nu. Det hela blir lite väl puttenuttigt när för mycket handlar om den fd uteliggaren, hans vän den fd kriminelle knivkastaren, hans ev. nya kärlek, hans boende, hans obefintliga läsvanor, han gamla goda kompisar från rännstenen och därtill en dansande spindel, polischefens diabetes, polischefens familj och en polisaspirants oförmåga att rätt uppskatta det fagra Skåne. Helt ointressant blir det dessutom när författarna också får till det att mördaren skulle ha ett visst släktskap med den fd uteliggaren.

Större fokus kunde istället lagts på det som jag trots allt uppfattar som de mer bärande elementen i storyn, dvs. en vilja att beskriva att det finns sociala miljöer i vilken sannolikheten är stor att våldsverkare och t.o.m mördare kan fostras och då särskilt om en sådan person kommer i kontakt med våldsamma och intoleranta ideologier som kan samverka med och förstärka tendenser som växt sig starka i barndomen. Här pekar författarna bla. på Sverigedemokraterna. Man kunde gjort mycket mer av detta. Man kunde gjort sådana möjliga samband mycket tydligare och än mer slagkraftiga. Det behövs att någon gör just detta också i andra böcker än de faktaböcker som finns i ämnet. Men man missar den chansen.

Boken måste uppfattas som en mellanbok. Men jag ger den, och då uteslutande för vad jag trots allt uppfattar som författarnas avsikt – dvs. att varna för sådana tendenser i samtiden där, när detta skrivs, ett rasistiskt parti kan bli vår folkvalda församlings tredje största parti - tre stars av fem. Men vem vet – hade jag varit på bättre humör hade jag kanske delat ut fyra stars.

Och varför inte nu lyssna på denna vackra visa: Pelleperssons Kapell – Bedevisa

Thomas Bernhard - Skogshuggning.

 Jag kommer under hösten – vintern 2014 att läsa och också läsa om ett antal av Thomas Bernhards verk utgivna på svenska och då allteftersom kortfattat kommentera dem här. Jag läser dem inte i någon särskild ordning utan det blir lite slumpmässigt. Som andan faller på, som man säger.

(Jag har tidigare skrivit om Undergångaren. Här kommer en bit ner i texten en liten kommentar till Skogshuggning).

Vem var då Thomas Bernhard. Han var en österrikisk författare som levde mellan 1931 – 1989 och betraktas allmänt som en av de viktigaste tyskspråkiga författarna. Han var oerhört produktiv. Om jag räknat rätt, så gav han totalt ut över 50 verk och då både romaner, dikter och pjäser. På svenska finns ett femtontal böcker, många utgivna på det oumbärliga Tranans förlag. I Österrike var han kontroversiell och detta tom efter döden, då han förbjöd att hans verk skulle publiceras i Österrike.

Hans litterära stil är omisskännlig och relativt lika från roman till roman – vi läser ofta en monolog av en man som iakttar ett skeende eller en situation och kommenterar från den utgångspunkten sakernas tillstånd i stort och smått. I dessa monologer läser vi av Bernhards uppfattning om personer i hans omedelbara omgivning men också folk i allmänhet. Han har en starkt negativ uppfattning om inte minst Österrikarna men också den vanliga människan, ”den dumma pöbeln”. Hans negativa uppfattning om staten Österrike är minst sagt tydlig.

Detta låter ju inte direkt uppmuntrande. Men Bernhards monologer är så täta och beskriver hans syn på oss människor på ett sätt som inte går att värja sig för. Inte minst hans repetitiva stilgrepp gör att man direkt fängslas av hans stil. Men både detta stilgrepp och romanernas innehåll och form kan verka både provocerande och svårtillgängliga. Då gäller som alltid – läs långsamt och med eftertanke. Annars så finns ju alltid Ranelid. Eller någon deckare.

Undergångaren.

I Undergångaren möter vi berättaren som just varit på begravningen av en av de två andra personer som han i sin ungdom mötte på en för alla tre avgörande kurs under pianoläraren Vladimir Horowirz. I sitt huvud rekapitulerar han deras gemensamma tid och hur livet varit för dem efteråt. En av de tre, geniet, var Glenn Gould och den som genom sitt konstnärskap och genialitet i praktiken krossar de två övriga. Inte minst den som kallas Undergångaren. Bernhard konfronterar de bådas, i relief av geniet, uppfattade medelmåttighet och de livsval dessa då gör eller snarare menar sig vara tvingade till, nämligen att överge konsten. Valet mellan vad berättarjaget och Undergångaren tvingas göra står, enligt Bernhard, mellan ett konstnärskapets dilettantism eller att göra något annat. Mellan att tvingas verka i geniets slagskugga eller söka andra vägar för sina liv. Båda väljer det senare. Vilket i sin tur decennier senare leder till Undergångarens självmord. Valet står således, enligt Bernhard, att vara den bäste eller ingen alls. Detta är inte lättsmält för läsaren att ta till sig. Och det behöver man ju inte heller. Trots denna givna invändning gav jag Undergångaren fem stars av fem.

Skogshuggning.

Som vanligt har Bernhard tagit ett djupt andetag och sedan i, som det verkar, ett furiöst raseri skrivit den vanliga boken om sitt hat mot Österrike som nation, mot dess kyrka och mot dess sk kulturella elit. Den elit som bara tycks ha livskatastrofen framför sig. Men det märkliga är att den vanliga boken också denna gång blir en helt ny bok med visserligen ett välkänt tema men med nya vinklar, nya kommentarer, nya formuleringar. Ny bitterhet. Ny komik. Tänker jag där jag nu sitter krumryggad framför datorn.

Den yttre ramen denna gång är en måltid med ett urval av just denna elit som följer på en en begravning av en gammal väninna till både bokens berättare och de övriga gästerna. Berättaren och gästerna har inte setts på många år. Den boken igenom i stort sett tigande berättaren iakttager vad som sker och kommenterar det för sig själv – t.ex. såhär: ”Vad har det blivit av alla dessa människor under de här trettio åren, tänkte jag, vad har dessa människor gjort under de här trettio åren. Och vad har det blivit av mig under de här trettio åren, tänkte jag. I alla händelser är det deprimerande vad dessa människor gjort med sig själva under de här trettio åren och vad jag gjort med mig själv, av alla dessa en gång lyckliga förhållanden och omständigheter har dessa människor gjort deprimerande förhållanden och deprimerande omständigheter, tänkte jag i fåtöljen, allt har de gjort till något alltigenom deprimerande, all deras lycka till en enda depression, tänkte jag i fåtöljen, liksom jag gjort min lycka till en enda depression”. Och det låter ju inte så kul. Men Bernhard är ingen vanlig dussinförfattare. Genom sitt språk och sitt sätt att blanda bitterhet med en slags absurd komisk ton får han oss att se samma pösmagade gamla vänner som han själv ser. Och vad ser vi då - om inte oss själva i samma skrattspegel?

Men det går att förstå varför Österrikes kulturelit ironiskt nog ville dra in förstaupplagan. Bernhard måste, om inte skrattat – det vet jag inte om han vet hur man gör – så åtminstone dragit lite på smilbanden åt detta.

Bernhard är ju som många säkert vet en särskild favorit hos Bodil Malmsten. Jag har hittat en kommentar av henne som egentligen säger det mesta om hans författarskap: ”Den som läser Thomas Bernhard behöver en hjälpläsare, en stenograf, en fru, som skriver upp de fantastiska formuleringarna böckerna kryllar av och som läsaren själv inte hinner stanna upp och notera – man vill ju vidare i boken”. Sant. Men det där med att läsaren behöver en fru var kanske inte helt politiskt korrekt av fru Malmsten? Eller så är det just det det är. Jag vet som vanligt inget.

Jag gav Skoghuggning fem stars av fem. Men varför boken heter som den heter fattar jag fortfarande inte trots att Bernhard närmar sig detta minst två gånger. Ännu ett skäl att tycka om den.

Och nu kan du lyssna på denna låt om du vill: Paul Gonsalves – I Surrender Dear

Thomas Bernhard - Undergångaren.

Jag kommer under hösten – vintern 2014 att läsa och också läsa om ett antal av Thomas Bernhards verk utgivna på svenska och då allteftersom kortfattat kommentera dem här. Jag läser dem inte i någon särskild ordning utan det blir lite slumpmässigt. Som andan faller på, som man säger.

Vem var då Thomas Bernhard. Han var en österrikisk författare som levde mellan 1931 – 1989 och betraktas allmänt som en av de viktigaste tyskspråkiga författarna. Han var oerhört produktiv. Om jag räknat rätt, så gav han totalt ut över 50 verk och då både romaner, dikter och pjäser. På svenska finns ett femtontal böcker, många utgivna på det oumbärliga Tranans förlag. I Österrike var han kontroversiell och detta tom efter döden, då han förbjöd att hans verk skulle publiceras i Österrike.

Hans litterära stil är omisskännlig och relativt lika från roman till roman – vi läser ofta en monolog av en man som iakttar ett skeende eller en situation och kommenterar från den utgångspunkten sakernas tillstånd i stort och smått. I dessa monologer läser vi av Bernhards uppfattning om personer i hans omedelbara omgivning men också folk i allmänhet. Han har en starkt negativ uppfattning om inte minst Österrikarna men också den vanliga människan, ”den dumma pöbeln”. Hans negativa uppfattning om staten Österrike är minst sagt tydlig.

Detta låter ju inte direkt uppmuntrande. Men Bernhards monologer är så täta och beskriver hans syn på oss människor på ett sätt som inte går att värja sig för. Inte minst hans repetitiva stilgrepp gör att man direkt fängslas av hans stil. Men både detta stilgrepp och romanernas innehåll och form kan verka både provocerande och svårtillgängliga. Då gäller som alltid – läs långsamt och med eftertanke. Annars så finns ju alltid Ranelid. Eller någon deckare.

Undergångaren.

I Undergångaren möter vi berättaren som just varit på begravningen av en av de två andra personer som han i sin ungdom mötte på en för alla tre avgörande kurs under pianoläraren Vladimir Horowirz. I sitt huvud rekapitulerar han deras gemensamma tid och hur livet varit för dem efteråt. En av de tre, geniet, var Glenn Gould och den som genom sitt konstnärskap och genialitet i praktiken krossar de två övriga. Inte minst den som kallas Undergångaren. Bernhard konfronterar de bådas, i relief av geniet, uppfattade medelmåttighet och de livsval dessa då gör eller snarare menar sig vara tvingade till, nämligen att överge konsten. Valet mellan vad berättarjaget och Undergångaren tvingas göra står, enligt Bernhard, mellan ett konstnärsskapets dilettantism eller att göra något annat. Mellan att tvingas verka i geniets slagskugga eller söka andra vägar för sina liv. Båda väljer det senare. Vilket i sin tur decennier senare leder till Undergångarens självmord. Valet står således, enligt Bernhard, att vara den bäste eller ingen alls. Detta är inte lättsmält för läsaren att ta till sig. Och det behöver man ju inte heller. Trots denna givna invändning gav jag Undergångaren fem stars av fem.

Men varför inte, tänker jag, citera ett litet stycke. Ja, varför inte. Det är berättaren som tänker sig vad Undergångaren skulle säga i något sammanhang. "Men folk förstod inte vad jag menade, som vanligt när jag säger något förstår de inte, för det jag säger betyder ju inte att jag sade det jag sade, sade han, tänkte jag. Jag säger något, sade han, tänkte jag, och jag säger något helt annat, därför har jag fått tillbringa hela mitt i missförstånd, i inget annat än missförstånd, sade han, tänkte jag." Ja, så ska det låta, tänker jag.